Jesus i livet

Både Karin Armstrong och Jonas Gardell skriver att de kristna väldigt snabbt kom att fokusera på den uppståndne Jesus snarare än den historiske. Även om den förstnämnda är noga med att påpeka att det först är på 300-talet som läran om att Jesus var Gud i mänsklig gestalt är fullt utformad.

Jonas Gardell å sin sida ställer i sin bok om Jesus frågan om det kanske var så att en del av lärjungarna faktiskt gjorde det Jesus gett dem i uppdrag att göra gå ut och predika och bota sjuka. Medan andra i stället ägnade sig åt att utforma den lära och de hierarkier som sedan blev kyrkan.

Vi vet väldigt lite säkert om den historiske Jesus, det får man alltid ha i minnet. Men det som berättas i evangelierna måste ändå betyda något, annars är vår tro utan grund som jag ser det. Att vi tror att Jesus uppstod kan inte "bara" innebära att vi tror att han övervann döden utan också att hans liv och verksamhet lever vidare. Jag tänker mig det då som en dynamisk process som hela tiden utvecklas och anpassas efter sin tid. Annars kan man knappast kalla den levande ord eller levande vatten.

Då blir frågan hur följer vi Jesus i vår tid, hur inspireras vi av hans på många sätt radikala förhållningssätt till sina medmänniskor?
Illustrationen jag lagt in sparade jag ner från Facebooksidan "Christians Tired of being Missrepresented" för ett bra tag sedan i väntan på ett inlägg där den passade.
Bilden är väldigt tänkvärd. Hur har det kunnat bli så att kristna, i värsta fall i religionens namn, gör och säger saker som vi kan vara säkra på att den historiske Jesus aldrig skulle ha gjort?! Är det för att vi tidigt fjärmade oss från honom?

Allt mer stöd för de amerikanska systrarna

Troskongregationen och den amerikanska biskopskonferensen var säkerligen inte medvetna om vilka krafter de satte i rörelse när de gick till angrepp mot de amerikanska systrarna. Som jag skrivit tidigare har systrarna varit i full och konstruktiv verksamhet på många håll medan präster och biskopar ägnat sig åt att begå sexuella övergrepp och/eller försöka dölja dessa. Mycket i turerna runt försöken att tysta systrarna handlar på olika sätt om mod och civilkurage.
Systrarna har vågat prioritera annorlunda i sitt arbete än vad kyrkans ledning vill, de har vågat stå upp för de svaga. Som välutbildade teologer har de vågat opponera sig mot sina biskopar, ofta med kortare utbildning. Det handlar också om modet hos dem som vågat stödja systrarna från första början men också de som kommit till senare.

NCR, som jag anser var för tysta inledningsvis har nu bestämt sig för att göra en särskild blogg för att sammanställa allt som händer i frågan, inte minst stödlistor. Robert McClory ger i artikeln Why are we not surprised? och en utmärkt historisk bakgrund till nedvärderingen av kvinnor i kyrkan.
Nytt för mig var att det i katakomberna uppenbarligen finns tidiga avbildningar av kvinnor iförda präst och diakondräkt och presiderande vid eukaristin helt  i evangeliernas anda av radikal jämlikhet.
 Något som snart stoppades av biskoparna och sedan följde sekler av nedvärdering av kvinnor givetvis inte bara i kyrkan utan i samhället i övrigt.

I spåren av andra Vatikankonciliet skedde en förändring och katolska kvinnors, inte minst, systrars självkänsla ökade. Många är numera högutbildade och inflytelserika och de vågar ifrågasätta Katolska kyrkans negativa inställning till kvinnliga präster, samkönade äktenskap preventivmedel m.m. De har genom detta blivit ett hot mot den manliga makteliten i Katolska kyrkan.

Jag vill också i det här sammanhanget uppmärksamma en artikel i dagens SvD Årets alla dagar har sin egen hjälte . Den handlar om en kalender som ges ut av Forum för levande historia som en hyllning av Raoul Wallenberg. Där får personer som hat tagit eller tar stora risker för demokrati och mänskliga rättigheter utan att använda våld får var sin dag. Lite som ett modernt, sekulärt alternativ till en helgonkalender och, om man har lyckats med de korta texterna, inspirerande.

Jesus - man eller myt?

Då och då kommer jag att tänka på hur värdefullt det skulle vara om fler teologer vore icke-troende. Handen på hjärtat i vilken annan disciplin accepteras forskare som har förutfattade meningar om vilka resultat de ska komma fram till?!
När jag nyss läste ett intressant inlägg på CNN:s belief blog började jag fundera på frågan igen.  

The Jesus debate Man vs myth av John Blake tar nämligen upp en mängd mer eller mindre seriösa argument för och emot att Jesus verkligen existerat. De som hävdar att Jesus inte existerat kunde innan internet fanns ganska enkelt ignoreras. Vilket inte går längre, ett faktum som  mer eller mindre har tvingat fram en diskussion.
Det är inte något sammanhängande resonemang som förs i Blakes inlägg, utan mer lösryckta påståenden från båda sidor som refereras.

De som argumenterar mot att Jesus existerat använder myterna om Dionysos och Osiris som exempel på att död och uppståndelse inte var unikt för Jesus. Däremot missar de vad som förefaller vara urmyten när det gäller den saken, Inannas vandring till underjorden. Motståndarna svarar med att det inte står något om död och uppståndelse i de antika versionerna av dessa myter, utan att det är tillägg som är gjorda långt senare och därför inte är jämförbara. Vilket jag vet är fel i alla fall när det gäller myten om Inanna. Jag förstår faktiskt inte varför dessa myter skulle vara argument mot att Jesus existerat?  Däremot kan man förstås hävda att en gud som dör och återuppstår inte är unikt för kristendomen.
 
Tillägg som är gjorda senare tid används även av de som inte tror att Jesus existerat, men då om texterna i NT som är skrivna långt efter den historiske Jesus död. Man hävdar också att Paulus aldrig nämner den historiske Jesus. Förespråkarna hänvisar å sin sidan till att både Josefus och Tacitus nämner Jesus.

Ja, så där fortsätter det och är på sitt sätt riktigt intressant och lättläst.  Som jag skrev i inledningen så får det i alla fall mig att göra reflexionen att det vore bra om det fanns forskare i ämnet som inte på förhand hade så bestämda åsikter om vad de ska komma fram till.

Jag tänkte som avslutning ta med två riktigt tänkvärda citat ur bloggen. Det första handlar om varför det betyder något att Jesus existerat och är ett citat från John Dominic Crossan som forskar om NT:

"The power of Jesus’ historical life challenges his followers by proving at least one human being could cooperate fully with God. And if one, why not others? If some, why not all?”

Det andra är avslutningen där John Blake citerar Albert Schweitzer, missionär och teolog:

The “real” Jesus, Schweitzer says, will remain “a stranger and an enigma,” someone who is always ahead of us.

Stöd de amerikanska systrarna!

Den 18 april blev de amerikanska systrarnas paraplyorganisation Leadership Conference of Women Religious (LCWR) satta under ett slags förmyndarskap av Troskongregationen och den amerikanska biskopskonferensen. Det var det sedvanliga intresset för frågor som rör sex och samlevnad från katolska ledare som var orsaken. Och förstås kvinnliga präster, systrarnas positiva syn på dessa och deras pastorala arbete med homosexuella gillades inte av Troskongregationen. De hade också synpunkter på vad systrarna inte gjort, de har inte förmedlat kyrkans lära tillräckligt bra.

Som tur är finns det fler än jag som reagerat, Joshua J McElwee ger en bakgrund på NCR men som så ofta på senare tid på NCR är det inte så mycket mer än så.

James Zogby däremot är mer tydlig när han skriver om saken i Huffington Post Han anser att det  är systrarna som verkligen lyckats förmedla Katolska kyrkans lära medan präster och biskopar varit fullt upptagna med försöka dölja de sexuella övergreppen. Systrarna har fortsatt arbeta för fred, rättvisa, varit ute i församlingarna och bland de fattiga. Det är i själva verket de som gör att Katolska kyrkan har i alla fall lite av sitt goda rykte i behåll, menar Zogby.

Av svenska katolska media, är det bara Gert Gelotte på Katolsk Vision som skriver om försöket att tysta systrarna.

Kyrkans tidning uppmärksammar frågan i en artikel där Hanna Wallsten refererar till en intervju med sr Simone Cambell som bl.a. säger " Det framgår med plågsam tydlighet att kyrkans ledning inte är van vid välutbildade kvinnor som formulerar tänkvärda åsikter".

Jag håller med om detta och tror att Vatikanen och den amerikanska biskopskonferensen känner sig hårt trängda i största allmänhet och då slår till mot de högutbildade systrarna i ett desperat försök att får kontroll.


Den som vill kan själv hjälpa systrarna, när detta skrivs har 4 850 personer skrivit på stödlistan.

Katholikentag - Rebellisch!

Ett varmt leende sprider sig inom mig redan när jag läser informationsbrevets rubrik Katholikentag-rebellisch. Hur kan jag ens tänka tanken att lämna en kyrka med så morska bröder och systrar?
Tyska är inte min bästa gren, några av bloggens läsare däremot behärskar språket väl. Ni får ha överseende med mina försök att referera innehållet och gärna rätta mig om jag missförstått något.

Om jag förstår artikeln rätt så håller Katolska kyrkan ett officiellt möte i Mannheim den 16-20 maj. Men samtidigt ordnas ett rebellmöte i det ekumeniska centret i Johanneskyrkan som ämnar ta upp de verkligt viktiga frågorna.
Jesuiten Friedhelm Hengsbach anser att dialogprocessen som de tyska katolska biskoparna initierade efter övergreppsskandalerna i bl.a. Tyskland inte har utvecklats i önskvärd riktning:

"Denn die Bischöfe allein bestimmten, worüber geredet werde: »Sie haben den Gesprächsprozess strukturell entkleidet und spirituell kanalisiert.« Wer ernsthafte und tiefgründige Anfragen an die Kirchenleitung stelle, werde mit Unwichtigem »zugemüllt«. Und leider sorge der Katholikentag nicht dafür, dass diese Strategie der Bischöfe demaskiert werde."

Programmet för alternativmötet är digert och det arrangeras i samarbete med Publik-Forum, Leserinitiative Publik, tillsammans med Wir-sind-Kirche  och  Initiative Kirche von unten. Listan över medverkande är även den lovande: David Berger, Cornelia Coenen-Marx, Fanny Dethloff, Eugen Drewermann, Bernhard Emunds, Christian Felber, Sven Giegold, Grupo Sal, Hermann Häring, Peter Hertel, Lamya Kaddor, Klaus Mertes och Christa Nickels.

Vi är inte så många katoliker i Sverige som i Tyskland och vi kan knappast ordna så här stora arrangemang. Men något som är anpassat efter våra förutsättningar borde vi kunna åstadkomma.
Och visst ska även vi reformvänner kunna skapa mer samarbete över samfundsgränserna. Vi kan inte låta de konservativa kristna få monopol på ekumeniken, eller hur?

En helig omskakning!

Skillnaden mellan att låta något mogna fram och att vara för passiv kan ibland vara hårfin. Likaså kan gränsen mellan en nödvändig förändring och att forcera händelseförloppet vara svår att dra.
Jag skulle önska att utvecklingen i kyrkan långsamt nått den punkt där det helt enkelt var självklart att den som känner att Gud kallar vederbörande till präst eller diakon ska få sin kallelse prövad.
Men det verkar inte riktigt som om Katolska kyrkan klarar det, därför tycker jag att det är bra att den får hjälp på traven av de modiga kvinnor och män som slutat vänta.
I artikeln Bishop: Women's ordination a holy shake-up whose time has come  berättat Annie Martin om Miriam Picconi och Wanda Russel som prästvigdes av biskop Bridget Mary Meehan i the Unitarian Universalist Society i Ormond Beach. De tillhör Association of Roman Catholic Women Priests som hade haft vissa problem att hitta en lokal att hålla ceremonin i. Flera församlingar uttryckte sympatier, men ville inte stöta sig med Katolska kyrkan.

Picconi och Russel är redan verksamma i församlingsverksamheten men kommer i fortsättningen också att fira mässor för mindre grupper i sina hem.

Vikten av att hela tiden bevaka det goda som uppnåtts påminns vi också om i dagens SvD där jämställdhetsministrarna i Sverige, Nyamko Sabuni och Danmark, Manu Sareen skriver om att Krafter som motarbetar kvinnors frihet vinner mark. De varnar för att utvecklingen snarast går bakåt när det gäller jämställdhet. Världen är splittrad mellan å ena sidan EU strävar efter ett genuint jämställt samhälle och å andra sidan Syrien och Iran som med stöd av Vatikanstaten som försvarar en ojämlik värld främst förstås när det gäller reproduktiv hälsa.
När jag tänker på saken är det väl märkligt att samma personer som i högt tonläge talar om föräldrars rätt att välja t.ex.barnomsorg, utan att blinka vägrar dessa föräldrar rätten att bestämma när man vill ha barn!

Varför hörs inte de medelkristnas röster i media?

Hur representativa är egentligen de som för oss kristnas talan i media? En fråga jag ställt mig allt oftare på senare tiden. I den mån vi alls nämns är det så gott som alltid kristna som bekräftar omgivningens föreställningar. Det vill säga de hör till den lilla grupp som är värdekonservativa. På senare tid har också ekumeniska konstellationer av konservativa kristna blivit mer vanliga. Vi möter alltså gång på gång biskop Anders Arborelius, Ulf Ekman, Sten Gunnar Hedin och Cesarius Cavallin som främst verkar ha motviljan mot kvinnliga präster, samkönade äktenskap, preventivmedel och legala aborter gemensamt.
Givetvis förekommer det också kristna från andra kategorier i media, men då inte i egenskap av troende.

Ross Murray är inne på liknande tankegångar i artikeln Where Are the Pro-LGBT Religious Voices in Mainstream Media? i Huffington Post. Jag blir lite förvånad när jag ser att de har samma problem som vi med att ett fåtal konservativa kristna talar för en betydligt mer liberal majoritet i media. Det är alltså inte bara ett bekymmer för ett litet land som Sverige med få aktiva kristna utan även för USA med många.

Ross Murray beskriver specifikt situationen för HBT- kristna i USA och berättar att under Påskdagens mässa satt han i kyrkan omgiven av både homo- och heterosexuella katoliker, inget problem. I TV-serier finns numer även homosexuella karaktärer. Men när det gäller andra typer av program är det samma kristna med konservativa åsikter som framträder om och om igen.

"With all this support among religious people, why don't Americans get to hear LGBT-affirming messages from some of them? They are crowded out by the same extreme voices over and over again. The voices who claim to represent the religious viewpoint on LGBT people, especially Christianity, are the voice and faces that we see have seen for years on news television - local, national and especially cable."

Ansvaret för att ge en mer nyanserad bild av kristna ligger till stor del hos media, anser Murray. Det kan jag hålla med honom om, även om jag förstår frestelsen i att låta de extrema personerna synas för att locka tittare. Här i Sverige kan problemet också vara att "vanliga" kristna oroar sig för att t.ex. arbetskamrater ska betrakta dem som konstiga om de skyltar med sin tro. "Vanliga" katoliker kan också frukta reprimander om man framför åsikter som inte följer den officiella linjen.

Men saken är den att ingenting kommer att bli bättre av sig självt. Kristna och inte minst katoliker som är sambos, frånskilda och kanske omgifta, homosexuella osv måste börja ta plats. Först då kan vi förändra omgivningens bild av oss.

Modiga katoliker - kyrkans framtid!

Katolska kyrkan försöker tysta den stridbare irländske prästen fr Tony Flannery skriver Barbie Latza Nadeau på  The Daily Beast . Han har kritiserat det obligatoriska celibatet för präster och uttalat sig för kvinnors möjligheter att bli präster. Flannery har till och med sagt att han tror att kvinnliga präster kunde locka människor tillbaka till kyrkan. Han har även skrivit i skarpa ordalag om de sexuella övergrepp som begåtts av irländska präster i Redemptoristernas tidning Reality, där han medverkat regelbundet.
Följaktligen har Vatikanen hållit Flannery under uppsikt under en längre tid.
Strax före påsk meddelade man att han inte längre får skriva om frågor som rör kyrkans doktriner. Även Realitys redaktör Gerard Moloney fick en reprimand från Vatikanen för att han låtit Flannery skriva.

Det positiva i situationen är att många katoliker står upp för Tony Flannery, bl.a. irländska Association of Catholic Priests som skriver:

 "In Ireland, the 800-strong Association of Catholic Priests, which Flannery co-founded, sent a stern warning to the Holy See that actions like censoring a popular voice would not be tolerated. “We affirm in the strongest possible terms our confidence in and solidarity with Father Flannery and we wish to make clear our profound view that this intervention is unfair, unwarranted and unwise,” warned a statement on their website. “We wish to register our extreme unease and disquiet at the present development, not least the secrecy surrounding such interventions and the questions about due process and freedom of conscience that such interventions surface.”

Liknande reaktioner kommer från flera håll i Europa inte minst Wir sind Kirche i Österrike vars ledare fr Brendan Butler liknade Vatikanens agerande med ett försök att återinföra inkvisitionen. De försöker att gå tillbaka till en auktoritär, centralstyrd kyrka som behandlar dissidenter hårt.

Jag tror att vägen till att förändra och vitalisera Katolska kyrkan är att vara modig och/eller att stödja andra som är det.
Gert Gelotte skriver på Katolsk Vision om  Bernadette Knecht som är föreståndare för en (katolsk) förskola i Tyskland. Hon är väldigt omtyckt och kompetent men skilde sig och gifte om sig vilket i kyrkans ögon var skäl nog att avskeda henne. Men kommunen som finansierar förskolan visade civilkurage och sparkade Katolska kyrkan, därav parentesen, och återanställde Bernadette Knecht.

Det verkar som om många katoliker börjar bli väldigt trötta på Vatikanens agerande och det ska bli mycket spännande att se vad som händer framöver.

Vad vissa präster inte vet om preventivmedel

Det händer då och då att jag stöter på en text som förmedlar det jag själv tycker,  fast mycket bättre formulerat än vad jag kan åstadkomma. Jo McGowan skriver i Commonweal Magazine på ett uppfriskande sätt om det annars tröttsamma ämnet, Katolska kyrkans syn på sex och preventivmedel.
Hon skriver med anledning av en artikel av fr.Roger Landry i New York Times där denne bl.a. hävdar att man genom att använda preventivmedel tar avstånd från möjligheten att bli förälder. På det svarar Jo McGowan, det egentligen självklara, att man inte avvisar föräldraskapet, utan aktivt beslutar när man är redo att bli förälder.

Fr. Landry hävdar att preventivmedel gör att samlag enbart handlar om lust. Jo McGowan påpekar att så resonerar en tonåring.

"He is wrong, though, to assume that using contraception automatically makes “pleasure the point of the act.” This is how adolescents think. Teenagers dream of constantly available sex, uninhibited by any possibility of pregnancy. That priests would talk the same way about sex between a husband and wife who have chosen to use contraception reflects inexperience and adolescent projection."

Denna omogna inställning till sexualiteten som tyvärr finns hos en del katolska präster har ju även föreslagits som en möjliga förklaring till epidemin av sexuella övergrepp i kyrkan.

McGowan skriver att en vuxen person är väl medveten om att en sexuell relation går mycket djupare än att bara vara fråga om ren njutning. Det handlar lika mycket om att kommunicera, hela och stärka varandra skriver hon.

Hon påpekar också att katolska biskopar verkar se barn enbart som ett resultat av en biologisk akt, inte som individer, vilka är efterlängtade och välkomna.

Jag har själv vid olika tillfällen försökt formulera mina tankar om att katolska ledares syn på sexualitet och barn är väldigt teknisk och precis så kall som man beskyller omvärlden för att vara. Men jag har inte lyckats så här bra med att sätta fingret exakt på vad som är fel i deras resonemang.

I slutet av artikeln skriver Jo McGowan att hon själv alltid använt naturlig familjeplanering, men trots det tycker hon att kyrkan gjort sig själv till ett spektakel med sitt fyrkantiga sätt att resonera kring preventivmedel. I stället för att hjälpa människor att fatta bra beslut utifrån sina behov har man försökt med en "one size fits all" argumentation.