Hon beskriver hur hennes kallelse vuxit sig stark i hennes barndoms församling och i möten med människor:
"My vocation comes from my home parish -- my parents and their friends, my teachers and the wonderful Canossian nuns who cultivated my desire to serve at the table and offer thanks. My vocation comes from the poor and marginalized of our church and world. From those who are sick or dying, alone or rejected, used or violated, or simply are not afforded basic human dignity and the rights that come with that. Most importantly, my vocation comes from God."http://ncronline.org/blogs/young-voices/imagine-me-priest
Jag tror att bästa vägen mot målet att alla som har en prästkallelse ska få den prövad, är att fler träder fram och liksom Jocelyn A. Sideco berättar om den.
Det vore väldigt bra om Påven och andra katolska ledare fick möta dessa ungdomar ansikte mot ansikte och lyssna till vad de har att säga. Jag tror att just sådana möten med enskilda kvinnor och män kan bli en vändpunkt när det gäller klerkernas syn på prästkallelser. Ungdomarna som inte kan följa sin kallelse blir konkreta människor, som inte så lätt låter sig avfärdas som villfarelser.
Jag är också övertygad om att det vore bra för Påven och andra kvinnoprästmotståndare att få lyssna till erfarna psykologer som förklarar för dem vilka konsekvenser det kan få för en ung människa att inte kunna följa sin kallelse. Hur den känner sig vars val blir ofullkomliga hur hon/han än väljer. Byta samfund och kunna bli präst, eller stanna kvar i Katolska kyrkan och inte bli det?
I väntan på att ovanstående blir genomfört kan vi glädjas åt att modiga personer som Jocelyn A.Sideco vittnar om sin kallelse och önskan att bli präst och som så långt som möjligt lever sin kallelse.
