En man som frivilligt att tar på sig människornas synder och är beredd att offra sitt liv i tider av nöd är en av huvudpersonerna i Steven Saylors historiska deckare Last seen i Massilia som utspelar sig år 49 f.kr. när staden (nuvarande Marseille) belägrades av romarna. Denne "syndabock" försörjdes av stadens invånare och hade en bekväm men ensam tillvaro, eftersom han var utstött. Själva offrandet skedde när gudinnan Artemis präster ansåg att tidpunkten var lämplig.
Saylor är föredömlig i att redovisa källor och hänvisar när det gäller berättelsen om den massiliska syndabocken till Servius kommentarer till Aeniden, där denne citerar ett förlorat avsnitt ur Satyricon. Länken går till en av de böcker på googlebooks som behandlar ämnet;
Catherine Connors, Petronius the poet: verse and literary tradition in the Satyricon
Massilias syndabock hade stora likheter med Atens motsvarighet, pharamacos, vilket inte är så konstigt då många av innevånarna var greker.
http://en.wikipedia.org/wiki/Pharmakos
I kristna sammanhang jämförs Jesu offerdöd med den getabock som fördes ut i öknen för att dö och som symboliskt bar på israeliternas synder. Men jag tycker att den grekiske Pharamakos ligger närmare NT:s beskrivningar.
Den judiska syndabocken påminner däremot mycket om de offerriter som genomfördes i antikens Syrien:
”A concept superficially similar to the biblical scapegoat is attested in two ritual texts in archives at Ebla of the 24th century BC.[3] They were connected with ritual purification on the occasion of the king’s wedding. In them, a she-goat with a silver bracelet hung from her neck was driven forth into the wasteland of ‘Alini’; ”we” in the report of the ritual involves the whole community. Such ‘elimination rites’, in which an animal, without confession of sins, is the vehicle of evils (not sins) that are chased from the community are widely attested in the Ancient Near East.[4]Den som följer Wikipedialänken kan förutom att läsa om judiska och syriska syndabockar även se prerafaeliten William Holman Hunts gripande tolkning av Syndabocken från mitten av 1850-talet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Scapegoating
Ovanstående exempel visar hur "vanliga" människor och djur offrats, men det finns också antika exempel på gudar och gudinnor som dör och återuppstår. Om vi ska jämföra med Jesu död och uppståndelse så är myten om gudinnan Inanna troligen den som ligger närmast, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg Den återuppståndna guden/gudinnan.
Även myterna om Dionysos och Osiris visar att det är likartade historier som berättas i länderna runt Medelhavet vid den här tiden.
Jag tycker att det är fascinerande hur lika människor som lever nära varandra och under samma tid ändå tänker och tror. Så resonerar dock inte alla, alltför många ägnar sig åt en selektiv historieskrivning där det judiska arvet lyfts fram, medan andra betydelsefulla influenserna inte nämns alls.
Vi kristna blir på det sättet berövade en del av vår historia, men också en möjlighet till förståelse och uppskattning av våra medmänniskor från andra religioner.
