I DN skriver Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundson, om Benediktus XVI:s tid som påve. En icke-katolik med goda kunskaper om Katolska kyrkan är inte alldeles vanligt. Lägg till det att skribenten är diplomat till professionen och alltså strävar efter balans i sin bedömning av påvens insats och vi får en högintressant text.
Hon ger också läsaren en inblick i hur Katolska kyrkan fungerar, att många tvivelaktigheter, inte minst ekonomiska har sin grund i den bristande transparensen i organisationen. Ulla Gudmundson tar upp de skandaler som kantat Benediktus XVI:s pontifikat, inte minst de sexuella övergreppen och påven tagit tag i dessa och fått städa upp efter företrädare.
Jag kan tycka att hon ger en väl positiv bild av situationen. Vi vet för det första inte vad som skett på senare år eftersom offren ofta berättar om vad som skett när de blivit vuxna, även om detta förhoppningsvis håller på att ändra sig. För det andra är jag lite tveksam till hur många präster och biskopar som verkligen avskedats? I internationella katolska media klagas det ofta på att just inget hänt. Det går heller inte att klart och tydligt säga om Påven velat lyfta fram det här i ljuset eller om han helt enkelt blivit tvungen.
Ulla Gudmundson framhåller också de positiva effekterna av att Benediktus kan erkänna när har fel. Ett exempel är Regensburgtalet från 2009 där påven uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas som islamfientligt ledde, anser Ulla Gudmundson, till bättre relationer mellan katoliker och muslimer efter att Benediktus förklarat vad han menade.
Hon tar också upp behovet av en kraftfullare chef för Vatikanen och citerar där Charles Scicluna, biskop på Malta:
”Vi behöver en yngre Benedictus, med managementförmåga och kraft att ta ett grepp om kurian”.
Ulla Gudmundson behandlar mycket som är väsentligt, det jag saknar är en belysning av hur Benediktus förhållit sig till katolska kvinnors rättigheter och möjligheter, som jag anser hör till hans sämsta grenar. På NCR skriver Ken Briggs idag om den skandal som på sätt och vis slagit tillbaka allra hårdast mot Vatikanen och förstås även mot Påven. Anklagelserna mot LCWR är på sätt och vis ett angrepp mot alla katolska kvinnor, en signal om att vi ska tiga och lyda männen.
Systrarna har ofta arbetat hårt i tysthet och nära människorna. När de nu skymfades av Troskongregationen, blev motreaktionen från katolska "gräsrötter" enormt mycket starkare än vad Vatikanen kunnat föreställa sig. Budskapet "rör inte våra systrar" var tydligt.
Ken Briggs riktar ljuset på hur pass mycket kvinnornas ställning ansatts under de senaste två påvarna. Kvinnliga präster får inte ens diskuteras, kanske är det ett sista desperat försök att utestänga kvinnor från inflytande i Katolska kyrkan och från att följa sina prästkallelser.
Ken Briggs räknar upp dem som ifrågasatt den rådande ordningen i Katolska kyrkan och det är bara att konstatera att de blir fler och fler. I det tror jag att vårt hopp ligger, Vatikanen kan inte exkomunicera hur många människor som helst.
onsdag 27 februari 2013
söndag 24 februari 2013
Det femte budet och Katolska kyrkans tolkning av det
På irländska Association of Catholic Priests hemsida finns en intressant artikel av fr John P Mannion. Han skriver dels om Katolska kyrkans successiva utveckling till den absoluta monarki den är idag, dels hur synen på det femte budet, du ska inte dräpa, ändrats genom historien. Artikeln är lång men inte särskilt svårläst, spännande som den är. Jag kommer att koncentrera mig på synen på dräpande, men uppgifterna om hur kyrkans styrts är förstås lika matnyttiga.
John Mannion inleder med att konstatera att alla kristna känner till budordet du ska inte dräpa, men att få är medvetna om hur mycket som ändrats vad det gäller tolkningar och tillämpning sedan det kom till. Redan i gammaltestamentlig tid gick det t.ex. att döda den som varit otrogen eller upproriska söner. Jag undrar personligen om inte det mest av allt visar att Bibeln i synnerhet GT består av texter från väldigt olika håll som satts samman?
För kristna står Jesu undervisning över den gammaltestamentliga och när det gäller att döda är budskapet för ovanlighetens skull helt entydigt. Jesus betonar att man inte får döda en annan människa.
Det borde ha gjort det lätt för kristna i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet att konsekvent ta avstånd från alla former av dödande. Som vi alla vet är det inte så och det var bara under kristenhetens första århundraden som de kristna faktiskt höll på detta.
Fr. Mannion påpekar att de amerikanska biskoparna protesterade mot demokraten John Kerry därför att denne var positiv till aborter men inte hade något att invända mot George Bush som var ansvarig för att åtminstone 100 000 irakier dödades.
De följde vid det tillfället råden från dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, hans svar finns citerade i artikeln.
Det verkar som om maktkamperna i kristenheten fördes utan dödande de tre första århundradena av dess historia. Men när de kristna inte längre riskerade liv och lem för att de just var kristna ändrades paradoxalt nog situationen. År 366 blev 137 anhängare till den nyvalde påven Ursinus dödade av en annan grupp kristna.
Sedan följer en våldsam kyrkohistoria där det bl.a sker massakrer på meningsmotståndare som albigensarna i Sydfrankike, något det talas tyst om i kyrkan men uppgifterna är förskräckande:
Vi ska förstås inte glömma de andra korstågen, eller inkvisitionens härjningar med tortyr och dödsstraff.
Jag tycker att det är nedslående att inte heller Andra Vatikankonciliet slog fast att det inte är rätt att döda andra människor, men det gjorde man inte.
Men det här är väl ytterligare ett exempel på att Katolska kyrkans ledning tolkar Bibeltexter och kyrkans tradition när och som det passar dem.
John Mannion inleder med att konstatera att alla kristna känner till budordet du ska inte dräpa, men att få är medvetna om hur mycket som ändrats vad det gäller tolkningar och tillämpning sedan det kom till. Redan i gammaltestamentlig tid gick det t.ex. att döda den som varit otrogen eller upproriska söner. Jag undrar personligen om inte det mest av allt visar att Bibeln i synnerhet GT består av texter från väldigt olika håll som satts samman?
För kristna står Jesu undervisning över den gammaltestamentliga och när det gäller att döda är budskapet för ovanlighetens skull helt entydigt. Jesus betonar att man inte får döda en annan människa.
Det borde ha gjort det lätt för kristna i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet att konsekvent ta avstånd från alla former av dödande. Som vi alla vet är det inte så och det var bara under kristenhetens första århundraden som de kristna faktiskt höll på detta.
Fr. Mannion påpekar att de amerikanska biskoparna protesterade mot demokraten John Kerry därför att denne var positiv till aborter men inte hade något att invända mot George Bush som var ansvarig för att åtminstone 100 000 irakier dödades.
De följde vid det tillfället råden från dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, hans svar finns citerade i artikeln.
Det verkar som om maktkamperna i kristenheten fördes utan dödande de tre första århundradena av dess historia. Men när de kristna inte längre riskerade liv och lem för att de just var kristna ändrades paradoxalt nog situationen. År 366 blev 137 anhängare till den nyvalde påven Ursinus dödade av en annan grupp kristna.
Sedan följer en våldsam kyrkohistoria där det bl.a sker massakrer på meningsmotståndare som albigensarna i Sydfrankike, något det talas tyst om i kyrkan men uppgifterna är förskräckande:
"The crusade, which he sent against the Albigensians in the South of France (1208 AD), led by the Cistercian general of Citeaux, killed between 7,000 and 20,000 men, women and children in the town of Beziers with no trial, no judicial process. They were butchered in churches where they had taken refuge; and the town was burned with the corpses inside."
Vi ska förstås inte glömma de andra korstågen, eller inkvisitionens härjningar med tortyr och dödsstraff.
Jag tycker att det är nedslående att inte heller Andra Vatikankonciliet slog fast att det inte är rätt att döda andra människor, men det gjorde man inte.
Men det här är väl ytterligare ett exempel på att Katolska kyrkans ledning tolkar Bibeltexter och kyrkans tradition när och som det passar dem.
torsdag 21 februari 2013
Påvar i historien - lättsamma fakta
När det blev känt att Benediktus XVI skulle avgå ställde mina icke-katolska vänner intresserat frågor av typen: Måste en påve vara kardinal eller präst? Kan en kvinna bli påve? Jag svarade att jag var rätt säker på att påven inte måste, men nästan alltid varit präst och kardinal och att jag faktiskt inte trodde att det finns några formella hinder för att en kvinna kan bli påve. Än så länge har dock Katolska kyrkan inte haft någon kvinnlig påve...
I Cindy Woodens i artikel A few fun facts about popes in history på NCR finns mer konkreta svar på de två första frågorna jag fick. Den senaste påven som inte var kardinal när han valdes var Urban VI år1378 och den senaste som inte var prästvigd var Leo X, 1513. Man kan också läsa om olika nationaliteter, som att den senaste tyske påven före Benediktus XVI var Victor II år 1055.
Jag vill komplettera faktalistan lite med ett par uppgifter ur John Julius Norwich The Popes a history. Senaste gången det fanns fler än en påve var 1449 då Nicholaus V var påve och Felix V var motpåve.
Vilken den senaste påven som också bokstavligen var pappa är jag lite osäker på men Alexander VI (1492-1503) hade åtta barn med åtminstone tre olika kvinnor när han blev vald till påve.
Så rent teoretiskt finns det många alternativ för konklaven när de samlas för att utse en ny påve och vem vet förnyelsen vindar kanske blåser in även där.
I Cindy Woodens i artikel A few fun facts about popes in history på NCR finns mer konkreta svar på de två första frågorna jag fick. Den senaste påven som inte var kardinal när han valdes var Urban VI år1378 och den senaste som inte var prästvigd var Leo X, 1513. Man kan också läsa om olika nationaliteter, som att den senaste tyske påven före Benediktus XVI var Victor II år 1055.
Jag vill komplettera faktalistan lite med ett par uppgifter ur John Julius Norwich The Popes a history. Senaste gången det fanns fler än en påve var 1449 då Nicholaus V var påve och Felix V var motpåve.
Vilken den senaste påven som också bokstavligen var pappa är jag lite osäker på men Alexander VI (1492-1503) hade åtta barn med åtminstone tre olika kvinnor när han blev vald till påve.
Så rent teoretiskt finns det många alternativ för konklaven när de samlas för att utse en ny påve och vem vet förnyelsen vindar kanske blåser in även där.
måndag 18 februari 2013
Roy Bourgeois ger sig ut på föreläsningsturné
Roy Bourgeois som Vatikanen avsatt med motiveringen han offentligt uttalat sitt stöd för kvinnors möjligheter att bli präster, ger sig ut på föreläsningsturné i fem städer rapporterar Timesunion som intervjuat Roy Bourgeois inför starten.
Jag blir så glad över att han inte verkar ha gett upp, utan är vid gott mod och entusiastisk inför uppgiften. I intervjun berättas bl.a. om Roy Bourgeois mångåriga arbete för de fattiga i Latinamerika. Han kände två Maryknollsystrar som hörde till de blev mördade i El Salvador 1980 och det var då hans engagemang väcktes på allvar.
Roy Bourgeois berättar också om hur chockad han först blev över att bli avsatt som präst och utesluten ur Maryknollorden efter 46 år tjänst för Katolska kyrkan.
Men sedan slog det honom att han just fått en glimt av hur katolska kvinnor haft det i århundraden!
Roy Bourgeois säger också och här citerar jag hela stycket eftersom det är så upplyftande:
Jag blir så glad över att han inte verkar ha gett upp, utan är vid gott mod och entusiastisk inför uppgiften. I intervjun berättas bl.a. om Roy Bourgeois mångåriga arbete för de fattiga i Latinamerika. Han kände två Maryknollsystrar som hörde till de blev mördade i El Salvador 1980 och det var då hans engagemang väcktes på allvar.
Roy Bourgeois berättar också om hur chockad han först blev över att bli avsatt som präst och utesluten ur Maryknollorden efter 46 år tjänst för Katolska kyrkan.
Men sedan slog det honom att han just fått en glimt av hur katolska kvinnor haft det i århundraden!
Roy Bourgeois säger också och här citerar jag hela stycket eftersom det är så upplyftande:
"I'm filled with hope because of history. Many in the church were against abolition, women's right to vote and the civil rights movement. They failed. And the church will fail on the issue of gender equality. These issues are rooted in justice, dignity and equality. They are movements of God and unstoppable."
lördag 16 februari 2013
Katolska kyrkan - dagsläge och färdriktning?
Jag hör till dem som inte tror att påvens abdikation betyder så mycket för Katolska kyrkans utveckling. Inget mer än just hans beslut att avgå, vilket kommer att vara en möjlighet för varje påve i framtiden. Kanske införs rent av en pensionsålder även för påvar?
Det sistnämnda är ett alternativ som nämns av professor Werner Jeanrond i programmet Människor och tro där han, professor Yvonne Maria Werner och DN:s ledarskribent Erik Helmersson kommenterar Benediktus avgång, hans eftermäle och framtiden för kyrkan. Även Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundson intervjuas i programmets inledning och framhåller att Benediktus kunnat medge att han gjort fel, vilket hon ser som speciellt.
Jag har för övrigt fått invändningar mot att jag i mitt förra inlägg kallade Erik Helmersson en "ledningslojal" katolik. Det kan jag hålla med om, han har tidigare och även i Människor och tro framstått som en vettig person. Jag borde ha inskränkt min kritik till just den artikeln, som kunde lika väl varit skriven av biskopsämbetet.
De tre medverkande har förstås olika syn på Benediktus pontifikat och vad som händer nu. Werner Jeanrond saknar allt det som man hoppades på efter Andra Vatikankonciliet, dialog med omvärlden, mer inflytande för lekfolket, att kvinnor får mer plats, en annan syn på sexualiteten m.m.
Vare sig han eller Erik Helmersson tror att det blir några stora förändringar med en ny påve. De tänkbara kandidaterna skiljer sig inte så mycket från Benediktus åsiktsmässigt.
Jag vill tillägga och det har också andra påpekat att det kanske är viktigare att granska omgivningen i Vatikanen, än påvekandidaterna. Som det är nu verkar det lätt kaotiskt, med bristande kompetens inte minst när det gäller kommunikation. En påve med goda chefsegenskaper skulle betyda mycket tror jag. Faktiskt också för Katolska kyrkan som helhet, en positiv förändring skulle spridas vidare från Rom och ut i resten av världen.
Hur är då situationen i kyrkan nu? Jag tycker att en fråga som kom till Katolsk Visions blogg belyser det väldigt väl. Den var i mina ögon så illustrativ att jag skrev ett inlägg utifrån det anonyma mejlet. De få raderna påminner om att moralkonservativa värderingar är vad många människor förknippar med katolsk tro. Mejlet visar också på en kyrka där det inte är självklart att välkomna alla in i gemenskapen. Obehagligast är dock att det berättar om en kyrka med hård kontroll, angiveri och risk för bestraffningar av den (präst) som uttalar en avvikande åsikt.
Det finns alltså mycket att ta itu med och jag tror, som många andra, att förändringen måste komma underifrån.
Det sistnämnda är ett alternativ som nämns av professor Werner Jeanrond i programmet Människor och tro där han, professor Yvonne Maria Werner och DN:s ledarskribent Erik Helmersson kommenterar Benediktus avgång, hans eftermäle och framtiden för kyrkan. Även Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundson intervjuas i programmets inledning och framhåller att Benediktus kunnat medge att han gjort fel, vilket hon ser som speciellt.
Jag har för övrigt fått invändningar mot att jag i mitt förra inlägg kallade Erik Helmersson en "ledningslojal" katolik. Det kan jag hålla med om, han har tidigare och även i Människor och tro framstått som en vettig person. Jag borde ha inskränkt min kritik till just den artikeln, som kunde lika väl varit skriven av biskopsämbetet.
De tre medverkande har förstås olika syn på Benediktus pontifikat och vad som händer nu. Werner Jeanrond saknar allt det som man hoppades på efter Andra Vatikankonciliet, dialog med omvärlden, mer inflytande för lekfolket, att kvinnor får mer plats, en annan syn på sexualiteten m.m.
Vare sig han eller Erik Helmersson tror att det blir några stora förändringar med en ny påve. De tänkbara kandidaterna skiljer sig inte så mycket från Benediktus åsiktsmässigt.
Jag vill tillägga och det har också andra påpekat att det kanske är viktigare att granska omgivningen i Vatikanen, än påvekandidaterna. Som det är nu verkar det lätt kaotiskt, med bristande kompetens inte minst när det gäller kommunikation. En påve med goda chefsegenskaper skulle betyda mycket tror jag. Faktiskt också för Katolska kyrkan som helhet, en positiv förändring skulle spridas vidare från Rom och ut i resten av världen.
Hur är då situationen i kyrkan nu? Jag tycker att en fråga som kom till Katolsk Visions blogg belyser det väldigt väl. Den var i mina ögon så illustrativ att jag skrev ett inlägg utifrån det anonyma mejlet. De få raderna påminner om att moralkonservativa värderingar är vad många människor förknippar med katolsk tro. Mejlet visar också på en kyrka där det inte är självklart att välkomna alla in i gemenskapen. Obehagligast är dock att det berättar om en kyrka med hård kontroll, angiveri och risk för bestraffningar av den (präst) som uttalar en avvikande åsikt.
Det finns alltså mycket att ta itu med och jag tror, som många andra, att förändringen måste komma underifrån.
onsdag 13 februari 2013
Påven avgår, ett klokt beslut av en gammal man
Det har skrivits mycket i media och bloggosfären om Benediktus XVI:s plötsliga besked att han avgår.
Som så många andra tycker jag att det här är det klokaste och mest konstruktiva påven gjort under sin ämbetstid. Han insåg att han inte orkade med sitt arbete längre, tog konsekvenserna av det, återupplivade ett medeltida inslag i kyrkans tradition och avgår.
Annars har jag inte mycket positivt att säga om Benediktus XVI:s pontifikat. Han har förbjudit diskussion om katolska kvinnors möjlighet att bli prästvigda och varit ansvarig för att de som tagit ställning för kvinnliga präster straffats snabbt och hårt.
När det gäller de sexuella övergreppen mot barn och ungdomar har han, som jag uppfattar det, däremot inte agerat mer än han varit tvungen till. Vidare har vi skandalen med förintelseförnekaren Richard Williamson och turerna runt SSPX. Uttalandet om att kondomer inte skyddar mot hiv osv.
John Allen jr skriver idag på NCR att just skandalerna runt påven kan ha varit en bidragande orsak till att han avgår.
Det räcker alltså gott och väl med att beskriva vekligheten som den är, man behöver inte förstärka något. Därför kan jag tycka att det är onödigt att dra upp Benediktus ungdom i Hitlerjugend. Även om man skulle önska att han tydligt tagit avstånd från det, stämmer det säkert att nästan alla ungdomar var med.
Bättre då att hålla sig till det påven gjort som vuxen och som sagt det är illa nog.
Dessutom är det dumt att ge ledningslojala katoliker som t.ex. DN:s ledarskribent Erik Helmerson chansen att bara skriva om och klaga över plumpa skämtteckningar och just de orättvisa beskyllningarna om att påven var nazist men hoppa över senare skandaler och tvivelaktigheter.
Den typen av smitvägar från obehagliga realiteter finns det ingen anledning att bjuda på, tvärtom.
Som så många andra tycker jag att det här är det klokaste och mest konstruktiva påven gjort under sin ämbetstid. Han insåg att han inte orkade med sitt arbete längre, tog konsekvenserna av det, återupplivade ett medeltida inslag i kyrkans tradition och avgår.
Annars har jag inte mycket positivt att säga om Benediktus XVI:s pontifikat. Han har förbjudit diskussion om katolska kvinnors möjlighet att bli prästvigda och varit ansvarig för att de som tagit ställning för kvinnliga präster straffats snabbt och hårt.
När det gäller de sexuella övergreppen mot barn och ungdomar har han, som jag uppfattar det, däremot inte agerat mer än han varit tvungen till. Vidare har vi skandalen med förintelseförnekaren Richard Williamson och turerna runt SSPX. Uttalandet om att kondomer inte skyddar mot hiv osv.
John Allen jr skriver idag på NCR att just skandalerna runt påven kan ha varit en bidragande orsak till att han avgår.
Det räcker alltså gott och väl med att beskriva vekligheten som den är, man behöver inte förstärka något. Därför kan jag tycka att det är onödigt att dra upp Benediktus ungdom i Hitlerjugend. Även om man skulle önska att han tydligt tagit avstånd från det, stämmer det säkert att nästan alla ungdomar var med.
Bättre då att hålla sig till det påven gjort som vuxen och som sagt det är illa nog.
Dessutom är det dumt att ge ledningslojala katoliker som t.ex. DN:s ledarskribent Erik Helmerson chansen att bara skriva om och klaga över plumpa skämtteckningar och just de orättvisa beskyllningarna om att påven var nazist men hoppa över senare skandaler och tvivelaktigheter.
Den typen av smitvägar från obehagliga realiteter finns det ingen anledning att bjuda på, tvärtom.
måndag 11 februari 2013
Kyrkor i förändring
Dagens blogg utgår från två texter om, till synes helt olika ämnen.
Hannah Kroksson ifrågsätter i en ledare i Kyrkans tidning om tro och engagemang bland kristna kan mätas i antalet gudstjänstbesök på söndagarna. Räknas inte alla aktiviteter som pågår under resten av veckan undrar hon?
Katolska kyrkan räknar på samma sätt, det är söndagens besök i mässan som är måttstock för katolikernas tro. Men till skillnad från i Svenska kyrkan är det knappast någon som ifrågasätter detta sätt att resonera.
Hannah Kroksson konstaterar att kl. 11 på söndagar passar en del, dvs de som arbetar kontorstid under vardagar, inte har barn och inte reser. Men för andra fungerar det bättre att praktisera sin tro andra dagar i veckan.
Här kommer nu text nummer två in som är en blogg av religionsvetaren Jonas Svensson om ideal och praktik i religioner. Han skriver bl.a. om hur religiösa ledare genom historien tvingats anpassa läran efter vad jag skulle kalla realiteterna. Ledarna kämpar hela tiden efter att kontrollera och styra de troende men får leva med att majoriteten inte gör som de säger.
När jag läste Jonas Svensson blogg tänkte jag också på alla traditioner, t.ex. julen som kristnats troligen som en slags skademinimering från kyrkans ledning.
Frågan är om inte också traditionen att lägga gudstjänst eller mässa kl. 11 på söndagen också är en anpassning efter realiteterna som slagits in ett kristet presentpapper?
Om vi tänker oss det svenska bondesamhället så var söndagen säkert en dag då man inte arbetade mer än nödvändigt. Någon vilodag var det dock inte eftersom djuren skulle utfodras, kor och getter mjölkas osv även på söndagar.
Vid vilken tid är det rimligt att man var klar med morgonbestyren, hade hunnit snygga till sig lite och ta sig till kyrkan, även om man bodde några kilometer bort? Jag skulle kunna tänka mig att kl. 11 var precis lagom och då kunde man dessutom ta sig till och från kyrkan i dagsljus även om det var vinter. Jag tvivlar på att det hade gått att få hela församlingen till kyrkan så värst mycket tidigare eller senare på dagen.
Men det som var praktiskt och fungerade för många långt in på 1900-talet går inte lika bra idag. Det sker redan en anpassning efter den ändrade situationen i Katolska kyrkan. I Stockholm finns t.ex. mässor vid flera olika tider under söndagen. Jag tror säkert att det är likadant i Svenska kyrkan.
Det som kyrkornas ledning behöver överväga är om människors tro kan mätas i antalet besök i söndagsmässorna? Jag är personligen tveksam till det.
Hannah Kroksson ifrågsätter i en ledare i Kyrkans tidning om tro och engagemang bland kristna kan mätas i antalet gudstjänstbesök på söndagarna. Räknas inte alla aktiviteter som pågår under resten av veckan undrar hon?
Katolska kyrkan räknar på samma sätt, det är söndagens besök i mässan som är måttstock för katolikernas tro. Men till skillnad från i Svenska kyrkan är det knappast någon som ifrågasätter detta sätt att resonera.
Hannah Kroksson konstaterar att kl. 11 på söndagar passar en del, dvs de som arbetar kontorstid under vardagar, inte har barn och inte reser. Men för andra fungerar det bättre att praktisera sin tro andra dagar i veckan.
Här kommer nu text nummer två in som är en blogg av religionsvetaren Jonas Svensson om ideal och praktik i religioner. Han skriver bl.a. om hur religiösa ledare genom historien tvingats anpassa läran efter vad jag skulle kalla realiteterna. Ledarna kämpar hela tiden efter att kontrollera och styra de troende men får leva med att majoriteten inte gör som de säger.
När jag läste Jonas Svensson blogg tänkte jag också på alla traditioner, t.ex. julen som kristnats troligen som en slags skademinimering från kyrkans ledning.
Frågan är om inte också traditionen att lägga gudstjänst eller mässa kl. 11 på söndagen också är en anpassning efter realiteterna som slagits in ett kristet presentpapper?
Om vi tänker oss det svenska bondesamhället så var söndagen säkert en dag då man inte arbetade mer än nödvändigt. Någon vilodag var det dock inte eftersom djuren skulle utfodras, kor och getter mjölkas osv även på söndagar.
Vid vilken tid är det rimligt att man var klar med morgonbestyren, hade hunnit snygga till sig lite och ta sig till kyrkan, även om man bodde några kilometer bort? Jag skulle kunna tänka mig att kl. 11 var precis lagom och då kunde man dessutom ta sig till och från kyrkan i dagsljus även om det var vinter. Jag tvivlar på att det hade gått att få hela församlingen till kyrkan så värst mycket tidigare eller senare på dagen.
Men det som var praktiskt och fungerade för många långt in på 1900-talet går inte lika bra idag. Det sker redan en anpassning efter den ändrade situationen i Katolska kyrkan. I Stockholm finns t.ex. mässor vid flera olika tider under söndagen. Jag tror säkert att det är likadant i Svenska kyrkan.
Det som kyrkornas ledning behöver överväga är om människors tro kan mätas i antalet besök i söndagsmässorna? Jag är personligen tveksam till det.
fredag 8 februari 2013
Maureen Fiedler om Fr. Wojciech Giertych
Maureen Fiedler kommenterar under rubriken Leaky roofs in the church? Some words at the Vatican fr. Wojciech Giertych syn på kvinnans roll i Katolska kyrkan. Hon är tydlig i sin kritik men ser också det komiska i situationen och driver friskt med Vatikanens kompetens eller snarare avsaknad av sådan när det gäller genusfrågor.
Hon tar upp den nya förklaring till att män är mer lämpade att vara präster som Wojciech Giertych ger:
Maureen Fiedler konstaterar att den här mannen skulle behöva träffa t.ex. kvinnliga arkitekter och byggnadsingenjörer för att inte tala om de kvinnor i församlingarna som arbetar med den typen av frågor. Hon påpekar också det uppenbara, att många präster saknar praktiska och tyvärr också organisatoriska färdigheter.
Maureen Fiedler förslår även Wojciech Giertych att göra bekantskap med de kvinnor bl.a. journalister, ordenssystrar och forskare som försöker uppdatera diskussionen i Katolska kyrkan.
Hon frågar sig slutligen om man i Vatikanen gör någon prövning av budskap som ska gå ut offentligt?
Hon tar upp den nya förklaring till att män är mer lämpade att vara präster som Wojciech Giertych ger:
"Priests love the church in a characteristically "male way" when they show concern "about structures, about the buildings of the church, about the roof of the church which is leaking, about the bishops' conference, about the concordat between the church and the state."Han gör sig ju till att börja med skyldig till en hårresande generalisering över vad män och kvinnor kan och är intresserade av.
Maureen Fiedler konstaterar att den här mannen skulle behöva träffa t.ex. kvinnliga arkitekter och byggnadsingenjörer för att inte tala om de kvinnor i församlingarna som arbetar med den typen av frågor. Hon påpekar också det uppenbara, att många präster saknar praktiska och tyvärr också organisatoriska färdigheter.
Maureen Fiedler förslår även Wojciech Giertych att göra bekantskap med de kvinnor bl.a. journalister, ordenssystrar och forskare som försöker uppdatera diskussionen i Katolska kyrkan.
Hon frågar sig slutligen om man i Vatikanen gör någon prövning av budskap som ska gå ut offentligt?
Kvinnosynen på internet och i Katolska kyrkan
Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.
Så stod det i DN för någon vecka sedan och påståendet är tillämpligt i många sammanhang, inte minst när det gäller hur kvinnor blir behandlade på internet. Jag kan bara försöka föreställa mig vad kvinnliga journalister och andra kända kvinnor får utstå i form av kränkande kommentarer och hot med sexuell underton.
Själv är jag förstås inte så hårt drabbad, här inskränker det sig till en anonym medhjälpare (föreställ er att en manlig skribent skulle råka ut för en sådan!). På andra nätforum kan det vara tuffare, jag blivit uppmanad att radera ett inlägg, för att mannen som kommenterade inte gillade innehållet, eller gå över till Svenska kyrkan för att mina åsikter överhuvudtaget inte passade ett antal s.k. nättroll. Kommenterar jag på en svenskkyrklig blogg tycker samma (?) nättroll att jag ska hålla mig till Katolska kyrkan.
Så många sexuella antydningar har jag inte stött på, det är svårt att hävda sin fromhet om man som kristen anspelar på sex förmodar jag. Undantaget är en del sympatisörer till SSPX som visat prov på stor fantasi när det gäller homosexuella mäns sexliv.
Allt det här är jobbigt men går så mycket lättare att hantera för mig, liksom för de hårdast drabbade har jag förstått, om man får uppskattning från andra. Så idén med nätkärlek tycker jag är strålande! Väg upp näthatarnas mobbning med positiva kommentarer.
Jag tänkte också ta upp hur män ser på kvinnor och vår förmåga rent allmänt i Katolska kyrkan. Som tur är finns det ljuspunkter och jag tänkte gå från mörker till ljus, så att bloggen slutar med något positivt.
När jag läste intervjun med det påvliga hushållets teolog Fr. Wojciech Giertych OP kom jag att tänka på gruppen Manhattan Transfers låt Operator. För nog skulle det krävas en direktlinje till Jesus för att kunna uttala sig så säkert om hur Jesus tänkte när det gäller präster, eller avfärda kvinnors prästkallelser generellt som falska som Giertych gör?
Kyrkan har sedan första början skapat sina roller och hierakier och det gäller i högsta grad prästämbetet, som jag visat i flera inlägg. Så katolska män borde ägna sig mer åt en mycket vacker kallelse, att tolka kyrkans tradition så att även kvinnor får möjlighet att följa sina olika kallelser.
Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundsson, skriver på sin blogg om den italienske kyrkoherde som spikade upp ett anslag på kyrkans port där han uppmanade kvinnor till sund självkritik, var det inte många gånger kvinnorna som provocerade männen att begå våldtäkter och ge dem stryk?
De kvinnliga församlingsmedlemmarnas resoluta protest då de först bojkottade en mässa och söndagen därpå kom i minikjolar samt Vatikanens avståndstagande från kyrkoherdens åsikter är dock positivt. Historien hamnar därför i mitten.
Men det är män som fr. Tony Flannery som gör att vi katolska kvinnor ändå kan känna oss lite hoppfulla. Nu finns det också möjlighet att skriva på en stödlista för honom. Tänk på att han, liksom alla andra modiga och frispråkiga människor, också behöver få positiv respons för att orka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)