Ny blogg vill nyansera religionsdebatten

I gårdagens DN ägnas ett helt uppslag åt den nya bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer som drivs av Islamforskaren Simon Sorgenfrei och en kollega till honom. De startade bloggen eftersom de tröttnat på att inte nå ut med den kunskap som finns i religionsdebatten.
Simon Sorgenfrei skriver att han och hans kollegor ofta blir kontaktade av journalister för att ge kommentarer, men skriver de själva blir texterna många gånger refuserade. Hans reflektion är att det kan bero på att de vill problematisera och inte polemisera, vilket kanske inte är lika lockande för media.

Sorgenfreis tolkning stämmer väl med min eget intryck av hur intresset för religiösa frågor sett ut. Jag förmodar att media ofta vänder sig till respektive samfunds ledning och hänvisas till representanter som dessa vill visa fram. När det gäller katoliker, och det är ju vad jag kan uttala mig om, är det den lilla gruppen mer eller mindre värdekonservativa medlemmar som rekommenderas. Vilket är väldigt synd eftersom katolikerna är en betydligt mer mångfacetterad och spännande skara än så.
Jag har ingen anledning att tro det skiljer sig när det gäller andra samfund, utan förmodar att det är de mest extrema, ofta traditionalistiska personerna, får representera "alla" oavsett om det gäller pingstvänner eller muslimer.

Desto mer positivt då att allt fler verkar uppmärksamma problemet, inte minst att DN som ger frågan så stort utrymme. Simon Sorgenfrei säger att att många människor har kommit i kontakt med olika religioner genom resor och blivit intresserade. Ämnet är alltså högintressant.
 Jag hoppas att media vågar ta existentiella frågor och religioner på mer allvar och föra seriösa samtal om tro. Det jag upplever som viktigast till att börja med är att bredda diskussionen och bjuda in fler att delta.

Visst är det väldigt viktigt att hålla koll på de extrema individerna och grupperna, arbeta mot hedersrelaterat våld och diskriminering. Men det är problem som snarare är kulturella än religiösa och bör inte få svärta ner hela religioner. Något man i alla fall delvis kan undvika genom att lyfta fram andra sidor av tro och troende.

Sektvarning

NCR:s alltid läsvärda medarbetare Jamie L. Manson skriver i sin krönika Is the Roman Catholic downsizing into a sect? om Katolska kyrkans framtid.
Uppmaningen att lämna kyrkan ges i USA inte bara av personer som vill slippa dem som inte delar deras uppfattning om vad som är katolskt. Motiveringen kan lika gärna vara att man inte genom att stanna kvar ska stödja ett repressivt system. Ett ifrågasättande som jag upplever att  katoliker här i landet snarare riktar mot sig själva än andra.

Manson frågar sig varför katolska ledare gör sig till allmänt åtlöje genom att t.ex. motarbeta Obamas hälsovårdsförsäkring, angripa LCWR och flickscouterna? Även personer som inte är direkt drabbade upprörs av att Katolska kyrkans ledning i USA spenderar så mycket pengar på kampanjer mot just hälsovårdsförsäkringen.

Jamie L. Manson skriver att man kan få intryck av att Katolska kyrkans ledning medvetet satsar på att minska antalet medlemmar. Tänk på uttalanden från Påven om ett mindre men hängivnare antal katoliker. Hon undrar om det kanske är nödvändigt att krympa för en kyrka som tvingats betala den svindlande summan 2 miljarder dollar i ersättning till offer för sexuella övergrepp och där antalet präster snabbt sjunker? Man  klarar helt enkelt inte av att fylla de andliga behoven hos 72 miljoner katoliker.

Frågan är om ett minskat antal medlemmar verkligen leder till ett litet men hängivet samfund eller om Katolska kyrkan i stället går en sorglig framtid till mötes som en liten, sluten, konformistisk sekt? En plats för dem som är rädda för världen.

En bredare syn på ämbetsfrågan måste inkludera kvinnor

Det pågår en intressant diskussion på Bengts blogg och Katolsk Visions blogg med anledning av seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka-Säby. Jag ska på en gång tala om att jag inte var med, i själva verket valde jag bort helgen efter att ha sett vilka som medverkade. Det var med ett par undantag den vanliga gruppen av värdekonservativa kristna män och endast en kvinna, pastor Liselotte J Andersson.

Man brukar säga att kvinnorna bär upp kyrkan och på de flesta arrangemang upplever jag att kvinnor är i majoritet. Men av beskrivningarna att döma var det inte så denna gång, uppenbarligen var det fler kvinnor än jag som tittat på programmet och sedan bestämt sig för att inte delta.
Det verkar också som om Peter Halldorf, som leder Johannesakademin på Bjärka-Säby, reflekterade över kvinnornas frånvaro. I alla fall är det Bengt Malmgrens tolkning av uttalandet att samtalet måste fortsätta och breddas.

Jag håller helt  med om att samtal behövs, i synnerhet sådana där olika uppfattningar ges plats och åhörarna känner att de kan framföra sin åsikt fritt.

Men jag tror också som Gert Gelotte skriver på KV:s blogg att det behövs handling för att utvecklingen ska föras framåt. När det gäller ämbetsfrågan och Katolska kyrkan är det då viktigt att komma ihåg att det redan finns fullt verksamma kvinnliga katolska präster, låt vara inte i Sverige.

Några av pionjärerna, The Danube Seven, firades i Cleveland, Ohio den 12 maj skriver Women's Ordination Conference på sin hemsida. Manliga och kvinnliga präster firade mässa tillsammans och tre nya kvinnliga prästkandidater välkomnades in i gemenskapen. Precis som i artikeln om de irländska katolska reformvännerna lyser den stora glädjen och optimismen igenom även i denna text. Man talar om tolerans och fred inte i första hand kamp. Och det är väl det som är grejen att börja förändra men i en positiv anda.

Jag skulle personligen tycka att det vore oerhört spännande om en kvinnlig katolsk präst kunde bli inbjuden till Sverige. Att få ta del av upplevelsen av kallelsen och vägen till att kunna följa den. Frågan är vem som vågar och har intresse av att organisera det?

Optimism bland irländska katoliker!

Över 1000 personer samlades i Dublin den 7 maj för att delta i ett möte arrangerat av Association of Catholic Priests som organiserar ungefär 25 % av de irländska katolska prästerna. Temat var Towards an Assembly of the Irish Catholic Church och handlade om att återuppväcka andan från Andra Vatikankonciliet och uppmuntra en inomkyrklig dialog. Michael Kelly skriver om mötet på NCR att arrangörerna räknat med runt 200 deltagare men över 1000 trängdes alltså i salen.

Som jag skrivit flera gånger tidigare är det lätt att som svensk reformvänlig katolik misströsta över situationen i kyrkan. Men kanske är det ändå inte så illa tänker jag när jag läser om de optimistiska irländska katolikerna. Jag förundras över att de kan vara så positiva med tanke på vad de fått utstå från Katolska kyrkans sida.

Irländarna är inte bara hårt drabbade av övergrepp från präster. I likhet med de amerikanska systrarna var de också föremål för en visitation från Vatikanens sida. Besöket har inte lett till genomgripande förändringar för att undvika framtida sexuella övergrepp, utan det var i stället kritikerna mot den rådande ordningen man kritiserade(!):

  "dissent from the fundamental teachings of the church is not the authentic path towards renewal."

 Irländarna har dock inte låtit sig tystas, kanske för att det är så illa ställt att man helt enkelt måste kämpa för att inte Katolska kyrkan helt ska utplånas. Under mötet framfördes krav på att kvinnor ska få tillgång till alla ämbeten i kyrkan, att det obligatoriska celibatet ska tas bort, en mer inkluderande syn på homosexuella och frånskilda och omgifta personer.

Man uttryckte förhoppningar om en kyrka där alla ryms och där det inte finns utrymme att försöka tysta varandra.

Kvinnliga präster en fråga om makt

Bilden är lånad från bloggen "Call Me Excellency"

På Commonweal Magazines webbsida finns den läsvärda artikeln, Rome & Women Religious som ger ett historiskt perspektiv på den satsning som kyrkan gjort för att hålla kvinnor borta från maktpositioner allt sedan de första århundradena. För jag är övertygad om att oviljan att dela med sig av inflytandet egentligen är vad motståndet mot kvinnliga präster och diakoner handlar om. Säkerligen är det också drivkraften hos kvinnoprästmotståndarna i t.ex. Svenska kyrkan.

Andra Vatikankonciliet har betytt enormt mycket för Katolska kyrkan men när det gäller jämställdheten konstateras i artikeln att inga kvinnor fick delta i öppnandet i oktober för 50 år sedan. Vad värre är, om ett Tredje Vatikankoncilium öppnades idag, skulle det fortfarande inte finnas några kvinnor finnas i beslutsfattande positioner. Detta eftersom kvinnor trots att det gått femtio år inte får bli präster i Katolska kyrkan och det är som sagt förutsättningen för att få inflytande.

Skälen som angetts för det har växlat över tid i artikeln ges följande beskrivning:

 "Historically it was the God-given superiority of men that justified excluding women from the priesthood. When that explanation became an embarrassment, others were proffered. Now the church teaches that it must follow the example of Jesus, who chose only men as his apostles, and that, because of their physical resemblance to Jesus, only men can act symbolically in persona Christi."

Den senaste förklaringen är så vitt jag vet att kyrkan inte har mandat att tillåta kvinnor att bli präster. Men varför skulle man inte ha det, när man ändrat sig flera gånger tidigare??

Det verkar som om Vatikanen försöker att minska det lilla inflytande kvinnor kvinnor ändå har. Nu senast genom försöken att detaljstyra de amerikanska systrarna och flickscouterna, vilket också tas upp i artikeln.
Det är lätt att misströsta över hur lite som skett när det gäller jämställdheten i kyrkan.

Men jag tror att en stor förändring nu växer fram under ytan och den illustreras förträffligt av bilden jag lånat från Call Me Exellency. Om tillräckligt många går mot portarna blir trycket så stort att de ger vika och historien visar att en förändring då kan ske snabbt. Tänk på upphävandet av aphartheid och Berlinmurens fall.

De intensiva attackerna mot kvinnor vi upplever nu från katolska ledare kan vara de sista desperata försöken att hålla oss tillbaka. Det gäller att inte snubbla på målsnöret, utan vänligt men bestämt röra sig framåt.

Kyrkoledare som enade och helade

Jag fick ett mejl från Örjan Ekman där det bl.a. stod: "Paulus (VI) och jag har samma tro. Resten får teologerna klara av. Så uttalade sig patriarken Athenagoras när de båda möttes i Det heliga landet."

Dessa två meningar gjorde att jag plötsligt insåg vad samfundsledare som patriark och påve borde vara, samlande krafter och diplomater, de ska inte sträva efter makt och se sig som fältherrar.

Både Paulus VI och Athenagoras är föredömen när det gäller att hela och ena kristenheten. Det är gott att veta att det ändå finns hopp fast våra kyrkliga ledare idag ofta talar maktspråk och verkar se världen som ett slagfält där det gäller att erövra så mycket som möjligt.

När jag frågar katoliker som hänvisar till "Kyrkans Tradition" vilken tradition de menar och hur långt tillbaka i tiden de vill gå är de i allmänhet försiktiga. De vill inte ha någon "teologisk arkeologi" utan tycker oftast att det räcker att gå tillbaka till slutet av 1800-talet. Vilket nog är bra strategi, för går man längre tillbaks när det gäller t.ex. demokrati i kyrkan och utnämningar av biskopar är skillnaden mot idag slående. Att Jesus, som vi möter honom i NT, inte var någon vän av hierarkier vet de flesta. Den som vill friska upp minnet kan t.ex. läsa Luk 22: 25-27 eller 1 Korintierbrevet 12

Vad kanske inte alla känner till, men som går att läsa i den utmärkta boken Rome has Spoken..., som jag nämnt tidigare, är att även den tidiga kyrkan var mer demokratisk än man kan tro. Påven Celestinus I skriver c 425 att ingen biskop får installeras mot folkets vilja. Fortfarande på 1000-talet verkar detta gälla, Leo IX uttalar år 1049 att biskopar ska väljas av klerkerna och folket.

Under renässansen försvinner sedan folket ur processen runt biskopsutnämningar.  

Men det är först på 1900.talet som Vatikanen fullständigt tog kontrollen över utnämningarna av biskopar skriver i Joan Chittister i sin artikel Attack on Girls Scouts shows current law isn't working på NCR. Biskoparna svarar inte längre mot behoven i de länder de verkar, utan blir enbart Vatikanens förlängda arm i respektive stift. Inte redskap för en dialog mellan folket och Vatikanen. 

Chittister skriver detta som en del av bakgrunden till varför kyrkans ledning nu projicerar sina egna problem med frågor som rör sexualitet på allt som rör sig. I synnerhet på kvinnor, först systrarna i USA och nu senast flickscouterna, Hon efterlyser en återgång till ett ledarskap mer i Johannes XXIII och Paulus VI anda. 
Och talar vi om den Traditionen kan även jag kallas traditionalist. :-)

Dagbok från de alternativa katolikdagarna i Mannheim

Världen i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet behöver mångfald och olika infallsvinklar. De som skyndar långsamt är lika viktiga för helheten som de som driver på utvecklingen.
De som berättar om det som är bra i kyrkan behövs, men kanske ännu mer de som larmar när något är fel och arbetar för att rätta till det.
Katolikdagarna i Mannheim i Tyskland  som började idag är ett exempel på helheten. Där hålls de "vanliga" katolikdagarna och de alternativa och det är de sistnämnda jag uppmärksammar eftersom bloggen vänder sig till reformvänner.

Publik-Forum lägger ut en dagbok där intresserade kan följa vad som händer. Man kan t.ex. läsa att Helmut Schüller från Österrikes Kyrkoherdeuppror kommer för att diskutera balansen mellan dialog och motstånd. Vilket är en väldigt viktig fråga, vad går det att kompromissa om och vilka strider måste man ta och hur? När det gäller t.ex. de sexuella övergreppen tycker jag att man måste driva på för att få till en genomgripande förändring. Men många andra stridsfrågor som vilken typ av mässa man föredrar rör ju egentligen tycke och smak. Där borde möjligheterna att bejaka varandras olikheter vara stora.

Jag är verkligen förtjust i de alternativa katolikdagarnas rubriker som är både hoppfulla och humoristiska! Nedanstående blir väl på svenska något i stil med "Satsa på en nystart - Det klingar hoppfullt och rebelliskt" och man får i stycket jag tagit med en känsla för målsättningen. Kan Katolska kyrkan komma i takt med samtiden, med t.ex. vetenskap, etik, demokrati och livsstil?

Einen neuen Aufbruch wagen«: Das klingt hoffnungsfroh - und rebellisch

"Das Motto des Treffens liest sich hoffnungsfroh und im Subtext auch rebellisch: »Einen neuen Aufbruch wagen«. Was allerdings darunter zu verstehen ist und wie weit der Aufbruch führen darf, interpretieren die einzelnen »Player« sehr verschieden. Geht es darum, »abgefallene« Katholiken zurück in die Kirchen zu holen? Geht es um Re-Spiritualisierung einer religionslosen Welt? Geht es um einen neuen Versuch, die Inhalte des Katholizismus mit der modernen Welt in Einklang zu bringen? Darum, die Standards der Moderne und Postmoderne in Wissenschaft und Ethik, Demokratie und Lebensstil, Umweltschutz und sozialer Konfliktbewältigung dem Kirchenapparat zu unterlegen? Oder geht es darum, gegen all das mit traditionellen Mitteln anzukämpfen? Oder vielleicht um eine Versöhnung der Gegensätze mit intelligenten Mitteln unter Wahrung katholischer Identität? Und wer nimmt das Heft dann in die Hand?

Jag ser fram emot att följa de rebelliska tyska katolikerna de närmaste dagarna om än på distans.

I vår Faders hus finns många rum!

Jesusmanifestationen är överstökad för i år. Själv hittade jag till sist en aktivitet som passade mig, Tro på Jesus i Jakobs kyrka med prästerna Åke Bonnier och Ulla Löfgren. En stillhetens gudstjänst i eftertankens och öppenhetens tecken, något bullerstörd av betydligt rockigare trosyttringar i Kungsträdgården. Jag tänkte att kanske illustrerar det situationen just nu i kristenheten. Den tystlåtna, eftertänksamma, inkluderande tron överröstas lätt av den högljudda, i värsta fall förenklande och exkluderande tron.
Inte så att jag har något emot dem som vill uttrycka sina övertygelse genom förstärkare och högtalare, utan bara det att jag också vill få plats. I vår Faders hus finns många rum, vi borde alla kunna rymmas där.

Tony Blair berättar i en artikel i Huffington Post om en dag med lite andra förtecken än Jesusmanifestationen The Alpha Leadership conference i London. Enligt Blair handlar den om att öka förståelsen mellan människor från olika samfund och att sprida ett evangelium om medkänsla och att tjäna varandra.Vilket Blair påpekar inte är något kristna har monopol på, det finns många muslimer, judar, buddhister och hinduer som gör stora självuppoffrande insatser bland världens fattiga.
Han skriver om de växande kampen mellan troende med en inkluderande hållning och de med en exkluderande:

"However, the exclusivist and sometimes hostile face of Faith cannot either be denied. There is a struggle in the world of Faith that reflects the broader struggle within society. This is a struggle between the open-minded and the closed-minded. I am a Christian and will remain so. This means that there are certain beliefs I hold dear. But I can, without reducing my Christian commitment, surely accept that someone else, brought up in a different tradition, holds a different set of beliefs, holds them as strongly as I hold mine, and I can respect that person and his/her right to believe as he/she does. In an era of globalisation, in which we are far more likely to share society together because society is becoming more diverse and the internet is creating a more global sense of community, the existence of such respect and mutual understanding becomes essential."

Jag vet inte hur Tony Blair Faith Foundation fungerar i verkligheten, men tanken bakom den, förståelse och respekt mellan människor av olika tro är absolut nödvändig för en fredligare värld. Jag vill lägga till att vi behöver verka för förståelse och uppskattning av varandras olikheter också inom de olika samfunden. Tänk om det kunde bli temat för Jesusfestivalen nästa år! Det borde i så fall leda till att programmet bli mer differentierat än i år och en bättre spegel av kristendomen, att visa upp både inåt och utåt mot samhället.

Vad går KD:s familjepolitik ut på egentligen?

Svenska föräldrar hör till de mest nöjda i världen, i alla fall om man ska gå efter födelsetalen och någon bättre mätmetod kan jag inte komma på. Att det föds många barn här i landet beror med all säkerhet både på den generösa föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg.

Kristdemokraterna är dock mindre tillfreds än de flesta med situationen för barnfamiljerna. Större valfrihet till föräldrarna anger Göran Hägglund och Emma Henriksson på DN Debatt som skäl till att KD vill ta bort de kvoterade föräldradagarna. Detta är det mest spektakulära av förslagen KD kommer med när det gäller familjepolitiken, men även de övriga som presenteras i debattartikeln följer linjen en förälder (läs mamman)  på olika sätt ska förmås att under längre tid stanna hemma med barnen. Barnens behov att få knyta an till båda föräldrarna bryr man sig uppenbarligen inte om. Inte heller hur viktigt det är för familjen på lång sikt att ha två delaktiga och engagerade föräldrar.

Om den verkliga drivkraften för KD:s familjepolitik var en tilltro till föräldrarnas förmåga att bedöma vad som är bäst för barnen skulle man lägga förslag som gav fler valmöjligheter, vilket påpekas i DN:s ledare idag.
I sitt pressmeddelande skriver partiet att man vill kvalitetssäkra förskolorna och att kommunerna ska besluta om tak för storleken på barngrupperna, men inte att dessa ska minskas.
Så vitt jag kan se finns det inget förslag från KD som ytterligare hjälper de föräldrar som vill kombinera arbete och familj. Att ha rätt att gå ner i arbetstid under fler år, gärna kvoterat för att uppmuntra papporna, skulle t.ex. minska stressen för många föräldrar. Vill KD verkligen stötta familjerna valfrihet borde man borde också kräva att kommunerna har "Nattis" för nattarbetande föräldrar. En bättre Fritidsverksamhet skulle minska stressen på föräldrarna. Idag är det i bästa fall tillsyn som erbjuds lågstadiebarnen, medan tio-åringarna i princip förväntas klara sig själva efter skoldagen.

Inget av det här finns med på KD:s agenda, så den valfrihet man i praktiken pläderar för är ökade möjligheter för föräldrarna att välja att den ena föräldern är hemma under längre tid.

Jag tror inte att KD:s familjepolitik egentligen har så mycket med valfrihet att göra. Den riktiga, men dolda agendan, verkar  i stället gå ut på att minska kvinnors förvärvsarbetande. Varför driver då en majoritet i KD, glädjande nog var en stor minoritet mot, den linjen?

Varför är det så viktigt att få bort kvinnorna från arbetslivet i så stor utsträckning det går?  Jag tror att det, som så ofta i kyrkliga sammanhang, handlar om makt. När kvinnor visar sig klara yrke efter yrke lika bra som männen blir det allt svårare att motivera varför kvinnor inte får bli präster. Tillåts kvinnor bli präster får vi också inflytande i kyrkan. För tittar man på var makten ligger i de kristna samfunden, så kräver de flesta positioner att man är präst eller pastor.

Vill man få en rättvisande bild av motiven bakom KD:s familjepolitik tror jag att det är en god idé undersöka hur många av dem som är positiva till den som också är kvinnoprästmotståndare.