Något för konklaven att fundera på

Patricia McGuire, rektor för Trinity Washington University, tar i artikeln Conclave Consideration på Huffington post upp ett antal frågor som hon anser är centrala för Katolska kyrkans framtid. Eftersom hennes perspektiv är akademikerns och lekkvinnans kompletterar hennes synpunkter av vad som behöver förändras helhetsbilden.

I likhet med många listar hon de sexuella övergrepp som begåtts av katolska präster världen runt som det som skadat Katolska kyrkan mest. Dessa och försöken att dölja, bortförklara, bagatellisera dem har gjort att de trofasta "mainstream" katolikerna tappat förtroendet för kyrkan. Korgossarnas mammor är kyrkans stöttepelare, förlorar man dem är stor skada skedd.

McGuire har prästerskapet som nästa punkt på näste påves att-göra-lista. För många skandaler, för få sökande och en livsstil som knappast lockar dagens unga män är huvudproblemen. Den skotske kardinalen Keith O'Brien är den senaste i raden av olämpliga präster som lyfts fram i ljuset och som visar på behovet av förändring.
Patricia McGurie tror att gifta präster skulle berika kyrkan och i slutet på artikeln efterlyser hon även en diskussion om kvinnors möjligheter att bli katolska präster.

En ursäkt till de amerikanska systrarna ser McGuire som väsentligt. Hon föreslår att den som var ansvarig för angreppet på LCWR får tillbringa ett år med att åka runt med Nuns on the Bus som straff. :-)

Katolska kyrkan bör också omfamna den moderna världen, där demokrati,yttrandefrihet, fred och rättvisa är centralt för människor, men bara stöds av Katolska kyrkan i teorin. McGuire tar givetvis också upp behovet av en uppdaterad syn på familjeplanering.

Patricia McGuire påpekar också att Katolska kyrkan som organisation måste sluta använda så mycket resurser, både personella och ekonomiska, för att försvara just organisationen och dess ledare. Avstår man från det kan kraften användas till väsentligare saker som att bekämpa fattigdom, rasism, miljöförstöring m.m.
Vi får hoppas att kardinalerna i konklaven läser hennes artikel, för råden hon ger är goda.

Mer om Benediktus pontifikat och om vad som krävs av den kommande påven

Det är bara att inse att "allt" som skrivs i katolska media nu handlar om Benediktus XVI:s eftermäle och vad som komma skall.
I händelse någon ännu inte läst Carl Otto Werkelids artikel om arvet efter Benediktus och vad Katolska kyrkan nu behöver i Aftonbladet så vill jag varmt rekommendera den! Artikeln är det bästa i ämnet som skrivits här i landet, så långt.
Werkelid konstaterar som så många andra att påven lämnar efter sig ett antal skandaler och ser själva valet av Ratzinger till påve som det största misstaget. Denne är en lysande teolog, men har inte velar eller orkat tagit itu med de stora problem kyrkan har.
Werkelid konstaterar också att kyrkans intresse för vad troende och vill jag tillägga icke-troende har för sig i sängkammaren är provocerande och behöver förändras, likaså kvinnors roll i kyrkan och det obligatoriska celibatet för präster. Där kan man tillägga att det sistnämnda bör vara den primära orsaken till att Katolsk kyrkan har akut brist på präster och att många av de yngre som ändå finns inte håller måttet.

Även Maureen Fiedler skriver om behovet av en uppdatering av Katolska kyrka på NCR. Hon ser själv en uppgörelse med patriarkatet i kyrkan som det kanske viktigaste. Den nye påven borde börja den välbehövliga förnyelseprocessen med att kalla till ett koncilium med framförallt lekfolk. Katolska kyrkan illustrerar, som Maureen Fiedler ser saken, det döende patriarkatet där ceremoniel och maktstrukturer är en kvarleva från 1600-1700-talens hov.
Hon avslutar med att konstatera att det här inte kan fortsätta om Katolska kyrkan ska vara det minsta relevant för nutidens och framtidens människor.

Ulla Gudmundson om Benediktus XVI:s pontifikat

I DN skriver Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundson, om Benediktus XVI:s tid som påve. En icke-katolik med goda kunskaper om Katolska kyrkan är inte alldeles vanligt. Lägg till det att skribenten är diplomat till professionen och alltså strävar efter balans i sin bedömning av påvens insats och vi får en högintressant text.
Hon ger också läsaren en inblick i hur Katolska kyrkan fungerar, att många tvivelaktigheter, inte minst ekonomiska har sin grund i den bristande transparensen i organisationen.  Ulla Gudmundson tar upp de skandaler som kantat Benediktus XVI:s pontifikat, inte minst de sexuella övergreppen och påven tagit tag i dessa och fått städa upp efter företrädare.
Jag kan tycka att hon ger en väl positiv bild av situationen. Vi vet för det första inte vad som skett på senare år eftersom offren ofta berättar om vad som skett när de blivit vuxna, även om detta förhoppningsvis håller på att ändra sig. För det andra är jag lite tveksam till hur många präster och biskopar som verkligen avskedats? I internationella katolska media klagas det ofta på att just inget hänt. Det går heller inte att klart och tydligt säga om Påven velat lyfta fram det här i ljuset eller om han helt enkelt blivit tvungen.

Ulla Gudmundson framhåller också de positiva effekterna av att Benediktus kan erkänna när har fel. Ett exempel är Regensburgtalet från 2009 där påven uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas som islamfientligt ledde, anser Ulla Gudmundson, till bättre relationer mellan  katoliker och muslimer efter att Benediktus förklarat vad han menade.

Hon tar också upp behovet av en kraftfullare chef för Vatikanen och citerar där Charles Scicluna, biskop på Malta:
”Vi behöver en yngre Benedictus, med managementförmåga och kraft att ta ett grepp om kurian”.

Ulla Gudmundson behandlar mycket som är väsentligt, det jag saknar är en belysning av hur Benediktus förhållit sig till katolska kvinnors rättigheter och möjligheter, som jag anser hör till hans sämsta grenar.   På NCR skriver Ken Briggs idag om den skandal som på sätt och vis slagit tillbaka allra hårdast mot Vatikanen och förstås även mot Påven. Anklagelserna mot LCWR är på sätt och vis ett angrepp mot alla katolska kvinnor, en signal om att vi ska tiga och lyda männen.
Systrarna har ofta arbetat hårt i tysthet och nära människorna. När de nu skymfades av Troskongregationen, blev motreaktionen från katolska "gräsrötter" enormt mycket starkare än vad Vatikanen kunnat föreställa sig. Budskapet "rör inte våra systrar" var tydligt.
Ken Briggs riktar ljuset på hur pass mycket kvinnornas ställning ansatts under de senaste två påvarna. Kvinnliga präster får inte ens diskuteras, kanske är det ett sista desperat försök att utestänga kvinnor från inflytande i Katolska kyrkan och från att följa sina prästkallelser.
Ken Briggs räknar upp dem som ifrågasatt den rådande ordningen i Katolska kyrkan och det är bara att konstatera att de blir fler och fler. I det tror jag att vårt hopp ligger, Vatikanen kan inte exkomunicera hur många människor som helst. 

Det femte budet och Katolska kyrkans tolkning av det

På irländska Association of Catholic Priests hemsida finns en intressant artikel  av fr John P Mannion. Han skriver dels om Katolska kyrkans successiva utveckling till den absoluta monarki den är idag, dels hur synen på det femte budet, du ska inte dräpa, ändrats genom historien. Artikeln är lång men inte särskilt svårläst, spännande som den är. Jag kommer att koncentrera mig på synen på dräpande, men uppgifterna om hur kyrkans styrts är förstås lika matnyttiga.

John Mannion inleder med att konstatera att alla kristna känner till budordet du ska inte dräpa, men att få är medvetna om hur mycket som ändrats vad det gäller tolkningar och tillämpning sedan det kom till. Redan i gammaltestamentlig tid gick det t.ex. att döda den som varit otrogen eller upproriska söner. Jag undrar personligen om inte det mest av allt visar att Bibeln i synnerhet GT består av texter från väldigt olika håll som satts samman?

För kristna står Jesu undervisning över den gammaltestamentliga och när det gäller att döda är budskapet för ovanlighetens skull helt entydigt. Jesus betonar att man inte får döda en annan människa.
Det borde ha gjort det lätt för kristna i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet att konsekvent ta avstånd från alla former av dödande. Som vi alla vet är det inte så och det var bara under kristenhetens första århundraden som de kristna faktiskt höll på detta.

Fr. Mannion påpekar att de amerikanska biskoparna protesterade mot demokraten John Kerry därför att denne var positiv till aborter men inte hade något att invända mot George Bush som var ansvarig för att åtminstone 100 000 irakier dödades.
De följde vid det tillfället råden från dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, hans svar finns citerade i artikeln.

Det verkar som om maktkamperna i kristenheten fördes utan dödande de tre första århundradena av dess historia. Men när de kristna inte längre riskerade liv och lem för att de just var kristna ändrades paradoxalt nog situationen. År 366 blev 137 anhängare till den nyvalde påven Ursinus dödade av en annan grupp kristna.

Sedan följer en våldsam kyrkohistoria där det bl.a sker massakrer på meningsmotståndare som albigensarna i Sydfrankike, något det talas tyst om i kyrkan men uppgifterna är förskräckande:

"The crusade, which he sent against the Albigensians in the South of France (1208 AD), led by the Cistercian general of Citeaux, killed between 7,000 and 20,000 men, women and children in the town of Beziers with no trial, no judicial process. They were butchered in churches where they had taken refuge; and the town was burned with the corpses inside."

Vi ska förstås inte glömma de andra korstågen, eller inkvisitionens härjningar med tortyr och dödsstraff.

Jag tycker att det är nedslående att inte heller Andra Vatikankonciliet slog fast att det inte är rätt att döda andra människor, men det gjorde man inte.
Men det här är väl ytterligare ett exempel på att Katolska kyrkans ledning tolkar Bibeltexter och kyrkans tradition när och som det passar dem.





  

Påvar i historien - lättsamma fakta

När det blev känt att Benediktus XVI skulle avgå ställde mina icke-katolska vänner intresserat frågor av typen: Måste en påve vara kardinal eller präst? Kan en kvinna bli påve? Jag svarade att jag var rätt säker på att påven inte måste, men nästan alltid varit präst och kardinal och att jag faktiskt inte trodde att det finns några formella hinder för att en kvinna kan bli påve. Än så länge har dock Katolska kyrkan inte haft någon kvinnlig påve...

I Cindy Woodens i artikel A few fun facts about popes in history på NCR finns mer konkreta svar på de två första frågorna jag fick. Den senaste påven som inte var kardinal när han valdes var Urban VI år1378 och den senaste som inte var prästvigd var Leo X, 1513. Man kan också läsa om olika nationaliteter, som att den senaste tyske påven före Benediktus XVI var Victor II år 1055.

Jag vill komplettera faktalistan lite med ett par uppgifter ur John Julius Norwich The Popes a history. Senaste gången det fanns fler än en påve var 1449 då Nicholaus V var påve och Felix V var motpåve.
Vilken den senaste påven som också bokstavligen var pappa är jag lite osäker på men Alexander VI (1492-1503) hade åtta barn med åtminstone tre olika kvinnor när han blev vald till påve.

Så rent teoretiskt finns det många alternativ för konklaven när de samlas för att utse en ny påve och vem vet förnyelsen vindar kanske blåser in även där.

Roy Bourgeois ger sig ut på föreläsningsturné

Roy Bourgeois som Vatikanen avsatt med motiveringen han offentligt uttalat sitt stöd för kvinnors möjligheter att bli präster, ger sig ut på föreläsningsturné i fem städer rapporterar Timesunion som intervjuat Roy Bourgeois inför starten.
Jag blir så glad över att han inte verkar ha gett upp, utan är vid gott mod och entusiastisk inför uppgiften. I intervjun berättas bl.a. om Roy Bourgeois mångåriga arbete för de fattiga i Latinamerika. Han kände två Maryknollsystrar som hörde till de blev mördade i El Salvador 1980 och det var då hans engagemang väcktes på allvar.

Roy Bourgeois berättar också om hur chockad han först blev över att bli avsatt som präst och utesluten ur Maryknollorden efter 46 år tjänst för Katolska kyrkan.
Men sedan slog det honom att han just fått en glimt av hur katolska kvinnor haft det i århundraden!

Roy Bourgeois säger också och här citerar jag hela stycket eftersom det är så upplyftande:

"I'm filled with hope because of history. Many in the church were against abolition, women's right to vote and the civil rights movement. They failed. And the church will fail on the issue of gender equality. These issues are rooted in justice, dignity and equality. They are movements of God and unstoppable."

Jag återkommer till Roy Bourgeois föreläsningsturné allteftersom, jag har förstått att fler tidningar planerar intervjuer och artiklar.

Katolska kyrkan - dagsläge och färdriktning?

Jag hör till dem som inte tror att påvens abdikation betyder så mycket för Katolska kyrkans utveckling. Inget mer än just hans beslut att avgå, vilket kommer att vara en möjlighet för varje påve i framtiden. Kanske införs rent av en pensionsålder även för påvar?
Det sistnämnda är ett alternativ som nämns av professor Werner Jeanrond i programmet Människor och tro där han, professor Yvonne Maria Werner och  DN:s ledarskribent Erik Helmersson kommenterar Benediktus avgång, hans eftermäle och framtiden för kyrkan. Även Sveriges ambassadör vid heliga stolen, Ulla Gudmundson intervjuas i programmets inledning och framhåller att Benediktus kunnat medge att han gjort fel, vilket hon ser som speciellt.
Jag har för övrigt fått invändningar mot att jag i mitt förra inlägg kallade Erik Helmersson en "ledningslojal" katolik. Det kan jag hålla med om, han har tidigare och även i Människor och tro framstått som en vettig person. Jag borde ha inskränkt min kritik till just den artikeln, som kunde lika väl varit skriven av biskopsämbetet.

De tre medverkande har förstås olika syn på Benediktus pontifikat och vad som händer nu. Werner Jeanrond saknar allt det som man hoppades på efter Andra Vatikankonciliet, dialog med omvärlden, mer inflytande för lekfolket, att kvinnor får mer plats, en annan syn på sexualiteten m.m.
Vare sig han eller Erik Helmersson tror att det blir några stora förändringar med en ny påve. De tänkbara kandidaterna skiljer sig inte så mycket från Benediktus åsiktsmässigt.

Jag vill tillägga och det har också andra påpekat att det kanske är viktigare att granska omgivningen i Vatikanen, än påvekandidaterna. Som det är nu verkar det lätt kaotiskt, med bristande kompetens inte minst när det gäller kommunikation. En påve med goda chefsegenskaper skulle betyda mycket tror jag. Faktiskt också för Katolska kyrkan som helhet, en positiv förändring skulle spridas vidare från Rom och ut i resten av världen.

Hur är då situationen i kyrkan nu?  Jag tycker att en fråga som kom till Katolsk Visions blogg belyser det väldigt väl. Den var i mina ögon så illustrativ att jag skrev ett inlägg utifrån det anonyma mejlet. De få raderna påminner om att moralkonservativa värderingar är vad många människor förknippar med katolsk tro.  Mejlet visar också på en kyrka där det inte är självklart att välkomna alla in i gemenskapen. Obehagligast är dock att det berättar om en kyrka med hård kontroll, angiveri och  risk för bestraffningar av den (präst) som uttalar en avvikande åsikt.

Det finns alltså mycket att ta itu med och jag tror, som många andra, att förändringen måste komma underifrån.

Påven avgår, ett klokt beslut av en gammal man

Det har skrivits mycket i media och bloggosfären om Benediktus XVI:s  plötsliga besked att han avgår.

Som så många andra tycker jag att det här är det klokaste och mest konstruktiva påven gjort under sin ämbetstid. Han insåg att han inte orkade med sitt arbete längre, tog konsekvenserna av det, återupplivade ett medeltida inslag i kyrkans tradition och avgår.

Annars har jag inte mycket positivt att säga om Benediktus XVI:s pontifikat. Han har förbjudit diskussion om katolska kvinnors möjlighet att bli prästvigda och varit ansvarig för att de som tagit ställning för kvinnliga präster straffats snabbt och hårt.
När det gäller de sexuella övergreppen mot barn och ungdomar har han, som jag uppfattar det, däremot inte agerat mer än han varit tvungen till. Vidare har vi skandalen med förintelseförnekaren Richard Williamson och turerna runt SSPX. Uttalandet om att kondomer inte skyddar mot hiv osv.
John Allen jr skriver idag på NCR att just skandalerna runt påven kan ha varit en bidragande orsak till att han avgår.

Det räcker alltså gott och väl med att beskriva vekligheten som den är, man behöver inte förstärka något. Därför kan jag tycka att det är onödigt att dra upp Benediktus ungdom i Hitlerjugend. Även om man skulle önska att han tydligt tagit avstånd från det, stämmer det säkert att nästan alla ungdomar var med.
Bättre då att hålla sig till det påven gjort som vuxen och som sagt det är illa nog.

Dessutom är det dumt att ge ledningslojala katoliker som t.ex. DN:s ledarskribent Erik Helmerson chansen att bara skriva om och klaga över plumpa skämtteckningar och just de orättvisa beskyllningarna om att påven var nazist men hoppa över senare skandaler och tvivelaktigheter.
Den typen av smitvägar från obehagliga realiteter finns det ingen anledning att bjuda på, tvärtom.

Kyrkor i förändring

Dagens blogg utgår från två texter om, till synes helt olika ämnen.
Hannah Kroksson ifrågsätter i en ledare i Kyrkans tidning om tro och engagemang bland kristna kan mätas i antalet gudstjänstbesök på söndagarna. Räknas inte alla aktiviteter som pågår under resten av veckan undrar hon?
Katolska kyrkan räknar på samma sätt, det är söndagens besök i mässan som är måttstock för katolikernas tro. Men till skillnad från i Svenska kyrkan är det knappast någon som ifrågasätter detta sätt att resonera.
Hannah Kroksson konstaterar att kl. 11 på söndagar passar en del, dvs de som arbetar kontorstid under vardagar, inte har barn och inte reser. Men för andra fungerar det bättre att praktisera sin tro andra dagar i veckan.

Här kommer nu text nummer två in som är en blogg av religionsvetaren Jonas Svensson om ideal och praktik i religioner. Han skriver bl.a. om hur religiösa ledare genom historien tvingats anpassa läran efter vad jag skulle kalla realiteterna. Ledarna kämpar hela tiden efter att kontrollera och styra de troende men får leva med att majoriteten inte gör som de säger.
När jag läste Jonas Svensson blogg tänkte jag också på alla traditioner, t.ex. julen som kristnats troligen som en slags skademinimering från kyrkans ledning.

Frågan är om inte också traditionen att lägga gudstjänst eller mässa kl. 11 på söndagen också är en anpassning efter realiteterna som slagits in ett kristet presentpapper?
Om vi tänker oss det svenska bondesamhället så var söndagen säkert en dag då man inte arbetade mer än nödvändigt. Någon vilodag var det dock inte eftersom djuren skulle utfodras, kor och getter mjölkas osv även på söndagar.
Vid vilken tid är det rimligt att man var klar med morgonbestyren, hade hunnit snygga till sig lite och ta sig till kyrkan, även om man bodde några kilometer bort? Jag skulle kunna tänka mig att kl. 11 var precis lagom och då kunde man dessutom ta sig till och från kyrkan i dagsljus även om det var vinter. Jag tvivlar på att det hade gått att få hela församlingen till kyrkan så värst mycket tidigare eller senare på dagen.

Men det som var praktiskt och fungerade för många långt in på 1900-talet går inte lika bra idag. Det sker redan en anpassning efter den ändrade situationen i Katolska kyrkan. I Stockholm finns t.ex. mässor vid flera olika tider under söndagen. Jag tror säkert att det är likadant i Svenska kyrkan.

Det som kyrkornas ledning behöver överväga är om människors tro kan mätas i antalet besök i söndagsmässorna? Jag är personligen tveksam till det.