Varje kyrka behöver en morbror Tore!

Fredrik Strage skrev i gårdagens DN en krönika där han bl.a. ger en kärleksfull skildring av sin morbror Tore på Tolvmansgården i Gnarp.
Morbror Tore schasade inte som många andra bort damerna från Jehovas vittnen som ville berätta att domens dag närmar sig. Han bjöd dem i stället på kaffe och frågade intresserat hur många från Gnarp som finns med bland de 144 000 utvalda som ska styra världen när alla andra förintats? Det kunde de inte riktigt svara på.
De visste inte heller närmare besked om hur Noaks ark kunde rymma alla djuren, inte mer än att det var en jättestor båt, 300 alnar lång. Tore som varit skogsbonde och arbetat på sågverk konstaterade att en aln är 60 cm och att Noaks ark alltså inte kan ha varit mer än 180 m lång.
Förhoppningsvis fick eller så småningom får dessa praktiska och jordnära frågor damerna från Jehovas vittnen att tänka till. De borde fråga sig om deras tolkning av Bibeln egentligen är rimlig.

Jag tror att varje kyrka och samfund mår bäst av en blandning av olika sorters människor. Vi är skapade olika och Gud måste ha en avsikt med det, tänker jag.
En personlighetstyp som det verkar vara akut brist på i de flesta samfund, möjligen med Svenska kyrkan i egenskap av tidigare statskyrka som undantag, är just trygga, praktiskt tänkande personer som Fredrik Strages morbror Tore.
De som kan ställa de rätta frågorna och därmed få de värsta stolligheterna att tydligt framstå som just det.

Men som jag skrev i det förra inlägget är problemet att kyrkorna behöver de här människorna så väldigt mycket mer än de behöver kyrkorna.
Jag tror t.ex. att den förlösande frågan som visar hur absurt det är att katolska kvinnor inte kan få sin prästkallelse prövad väntar någonstans. Frågan som gör alla svar utom de verkliga, om männens maktmonopol, omöjliga.
Vi måste bara försöka intressera de personer som kan ställa den för Katolska kyrkan...

När Gud stänger en dörr, öppnar han i stället ett fönster

Diskussioner om begrepp som tro, vetande och sanning kan vara väldigt prövande för tålamodet. Ofta känns det som en  Sisyfosuppgift när jag argumenterar för att vi inte kan säga att vi äger sanningen när det gäller tro, vi säger ju bokstavligen att vi tror. Eller visar med exempel att kristendomen inte alls är så unik som många kristna hävdar. Ofta verkar det som om den jag diskuterar med har förstått, stenklotet har nått toppen av berget. Men icke, i allmänhet dröjer det inte länge förrän personen ifråga åter talar om Sanningen, den Unika och inte sällan den Rätta Tron.

Vad gör man när problemet uppenbarligen ofta inte är okunskap, utan ovilja att kännas vid det man egentligen vet? Inte kommer jag att sluta leta fram likheter mellan antikens religioner, inklusive kristendomen. Inte heller kan jag låta bli att följa kristendomens utveckling genom historien. Det berikar mig och min tro och känns därför väsentligt.

Däremot är det bara att inse att mer kunskap och fakta inte hjälper här, det måste till något annat. Som tur är finns det fler än jag som försöker hitta vägar att öka öppenheten och ödmjukheten gentemot andra livsåskådningar än den egna. Gert Gelotte skriver klokt om ämnet i inlägget Gud är större på Katolsk Vision. Han tar där upp den apofatiska teologin, dvs att det inte går att fånga in Gud med språket, som en väg att undvika tolkningstvister. Våra utsagor säger egentligen inget om Gud utan beskriver hur vi uppfattar Gud.
Gert Gelotte skriver bl.a. "Om någon exempelvis säger att äktenskap mellan två personer av samma kön är oförenligt med kristen tro och jag säger motsatsen, så avgör inget av dessa båda påståenden vad Gud anser, inte ens att Gud anser något i frågan. Det enda vi får veta är vad två personer tror."
Läs gärna den långa kommentarstråden där flera olika sätt att se på bl.a tolkning får utrymme.

Min reflexion var att det nog krävs en inre trygghet och en stor tillit till Gud för att våga leva med vetskapen om att människans villkor är osäkerhet. Vi vet inte något säkert om Gud, varför vi är här, varifrån vi kommer och vart vi sedan tar vägen.
Min nästa tanke var att de olika kristna kyrkorna verkligen skulle behöva de människor som inte gör sig så stora bekymmer om tillvaron. Tyvärr, för kyrkorna, har i allmänhet inte dessa motsvarande behov av att höra till en grupp troende.

Kanske är det så att det är den här kategorin som kan vara vägen vidare för tron? De som inte har så bestämda föreställningar om dogmer och regler som kringgärdar den organiserade religionen. Människor som resonerar som Malin Ullgren gör i sin krönika i DN, som Gud kan ha lättare att nå fram till eftersom de inte begränsar henem (här blev det svårt med böjningen) med förutfattade meningar om vem hen är och vad hen vill?

Simon Sorgenfrei diskuterar krönikan i sitt inlägg Att göra Gud. Han skriver om skillnaden mellan traditioner där dogmer och trossatser har stor betydelse och andra där tyngdpunkten ligger på ritualiserade handlingar och sociala relationer. Han tar som exempel vissa judiska traditioner där ordet Gud är ett verb. Gud är skapande och människan är en del av skapandet, en del av Gud. Utifrån det synsättet blir ljuset Malin Ullgren tänder och bönen för hennes vän en del i Guds skapande, i Gud. Sorgenfrei kallar det att göra Gud.
Han avslutar inlägget med att fråga sig om vi svenskar är så sekulariserade som vi tror?
Nej, det tror jag inte och om jag ska återgå till min fråga i början av inlägget så undrar jag om inte det mest konstruktiva för trons utveckling är att ägna mer tid åt en dialog med dem som nog trots allt inte är så sekulariserade. Regelälskarna kanske jag får lämna i fred i deras trygga hägn, möjligen mår både de och jag bäst av det.

Slutligen blir Simon Sorgenfreis tes om att vi gör Gud, en utmaning för mig. Jag tror inte att det riktigt är så det förhåller sig. Vi kan vara del av Guds skapande, men inte delta i Gud vara en del av Gud, som jag uppfattar att Sorgenfrei menar. Det är vad jag tror, men jag kan inte bevisa att jag har rätt och Simon Sorgenfreis påstående är fel. Kan jag leva med det? Ja visst, jag tycker att det är utvecklande med olika tolkningar, så länge alla är medvetna om att det är just tolkningar och inte sanningar.

LCWR:s vägar att leva ordensliv då, nu och i framtiden

Joshua  J McElwee tar i sin senaste artikel om läget för LCWR bl.a. upp de "verktyg" för att följa Guds kallelse som organisationens tidigare president sr Pat Farrell beskrev vid söndagens avslutning.

De sex verktygen man haft hjälp av genom historien och fortsätter använda nu och i framtiden är, med förkortade förklaringar:

1.Kontemplation: Farrell frågade hur man kan gå vidare om man inte gör det med utgångspunkt i djup bön?

2.En profetisk röst: Systrarna strävar efter att vara så rotade i vad Gud önskar av oss och kunna tolka verkligheten så väl att man kan vara en röst för besinning.

3.Solidaritet med de marginaliserade. Vi kan inte leva profetiskt om vi inte gör det nära de mest utsatta och marginaliserade.

4. Gemenskap Ordnarna har klarat många växlingar genom historien just för att de haft en stark gemenskap.

5. Icke-våld Med Jesus som förebild vill man inte utnämna någon till fiende, utan försöka älska alla.
“We can absorb a certain degree of negativity without drama or fanfare, choosing not to escalate or lash out in return,” said Farrell. “My hope is that some measure of violence can stop with us.”

6. Leva i glädje och hopp Ett kännetecken för den verklige lärjungen är, enligt Farrell, just det glädjefyllda hoppet. Som också gör oss uppmärksamma på Guds tecken.

Jag hoppas att jag gjort systrarnas visdom någorlunda rättvisa, men det bästa är förstås att läsa de fullständiga motiveringarna i McElwees artikel. Han länkar också till sina tidigare och mycket läsvärda rapporter från LCWR:s möte.
Kanske blir det i slutänden så att det är systrarna som förändrar Troskongregationen och inte tvärtom.

Iblandhermeneutik nej tack!

Bilden kommer från facebookgruppen Christians tired of being missrepresented och kan ses som en skämtsam kortversion av dagens blogg. Klicka på bilden om du vill läsa texten.

Dagens inlägg berör hur hbt-personer bemöts av oss kristna, men handlar framför allt om hur inkonsekvent en del kristna läser Bibeln. Man tillämpar en slags iblandhermeneutik, eller iblandexegetik. Ibland är man helt på det klara med att Bibelns texter måste sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas om för att säga något om vår tid, för att andra gånger lyfta ut några verser och obekymrat kräva att de ska följas bokstavligen.

Greg Carey, professor på Nya testamentet, beskriver fenomenet på ett pedagogiskt sätt i en artikel på Huffington Post.
Han betonar att Bibeln inte kan läsas som en regelbok som ger oss enkla svar på ett antal frågor, däribland sexualitet.
Alla kristna är medvetna om detta för det mesta, få vill ha regimer enligt Biblisk modell (domare och kungar), man delar inte Bibelns syn på ekonomi (inga banker). De flesta har övergett Bibelns kosmologi,  där himlen bokstavligen hänger över oss.
Bibeln har en del kommentarer om sexualitet och äktenskap och det är då en del kristna lämnar det kritiska tänkandet och blir bokstavstroende. Fast de värsta avsnitten brukar man ändå bortse ifrån, ingen anser idag att ett våldtäktsoffer ska behöva gifta sig med förövaren. Inte heller instruktionerna om hur mannen sexuellt kan använda sina slavar tilltalar särskilt många.

Jag tycker inte att Greg Careys exempel på texter som används av värdekonservativa kristna mot hbt-personer är så åskådliga. Jag går i stället över till det andra intressanta inlägget om ämnet jag läst, Simon Sorgenfreis inlägg på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.  Ämnet för inlägget är Queer, judendom och islam där Sorgenfrei kommenterar en intervju med rabbinen David Lazar. Lazar ser hbt-personer som något som berikar judendomen och tar upp och kommenterar en text ur 3 Mosebok:

"När Lazar får frågan om 3 Mosebok 18:22 - ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt” - som ofta lyfts fram som exempel på att samkönade sexuella relationer är förbjudna refererar han till samtida queerteologi. Enligt en sådan tolkning måste versen förstås utifrån sin ursprungliga tid och plats. Kvinnor var – då och där – mäns egendom och män kunde därför ta sina fruar med våld. Vad versen förbjuder idag är därför – enligt denna tolkning – inte bögsex, utan manlig homosexuell våldtäkt."

Det går säkert att hitta invändningar mot Lazars tolkning, men det viktiga är, som jag ser det, att vi är medvetna om att vi bara kan försöka förstå de bibliska författarnas avsikter med sina texter och se vad de har att säga oss idag. Den information vi har är dessutom ekon från det förflutna, som tolkats om och om igen genom historien.
Sorgenfrei nämner att det finns svenskkyrkliga präster som stöder hbt-personer, sämre ställt är det med imamer och vill jag tillägga katolska präster. Fast för den sistnämnda kategorin gäller förstås i Sverige. För den intresserade finns flera länkar i Simon Sorgenfreis inlägg väl värda att följa.

Slutligen om nu någon missat det så är det den grekiske guden Hermes, gudarnas budbärare, som gett namn åt Hermeneutiken. Hermes har onekligen en hel del gemensamt med den Helige Ande i den kristna tron, men det får jag ta upp en annan gång...

Andra Vatikankonciliet har redan befriat oss!

Andra Vatikankonciliet firas på många håll i år när det är 50 år sedan det inleddes. Robert Blair Kaiser skriver om det på NCR under den upplyftande rubriken The Second Vatican Council has already made us free
Många beklagar och sörjer över att det de senaste årtiondena gått bakåt och att makten åter centraliseras till auktoritära påvar. Blair Kaiser tycker att man ska se på utvecklingen från en annan synvinkel och glädjas åt vad konciliet redan har gjort för oss:

"It has given us a new view of ourselves. It's made us more free, more human and more at the service of a world that Jesus loved.

It has given us a new view of the church. It's our church, not the pope's church, or the bishops' church, or a priest's church.

It has given us a new view of our place in it. We can think, we can speak, we can act as followers of Jesus in a world that needs us."

Robert Blair Kaiser föreslår att vi (här syftar han nog i första hand på lekfolket) i stället för att klaga ska fortsätta med att genomföra Andra Vatikankonciliets intentioner.
Som exempel tar han de amerikanska systrarna i LCWR. De befriade och uppdaterade sig och sökte sig tillbaka till källorna. Utifrån det gick det sedan ut i världen som teologer, forskare, ledare för universitet och sjukhus, för arbete i församlingar, bland de utsatta. De engagerade sig mot rasism, fattigdom men för fred, rättvisa, kvinnors rättigheter, interreligiös dialog m.m.

Nu har påven dissat dem för deras insatser och för att de inte hjälpt biskoparna i kampen mot preventivmedel och legala aborter (det är ingen som talat om helt fria aborter så vitt jag vet).
Blair Kaiser ifrågasätter om påven kan hindra systrarna från att hjälpa de hungriga och hemlösa? Min kommentar blir att han möjligen kan hindra dem från att verka vid Katolska universitet och institutioner. Men det finns ju andra alternativ.

Blair Kaiser uppmuntrar oss också att ta egna initiativ i konciliets anda:

Vi kan påpeka att de flesta katoliker är positiva till preventivmedel när biskoparna ger media kyrkans officiella  negativa ståndpunkt.

Vi kan själva fortsätta söka kontakt med systrar och bröder över samfundsgränserna.

Vi kan applådera och uppmuntra teologer och präster som förkunnar Bibelns ord på ett sätt som talar till oss och som vi förstår.

Befinner vi oss i en bakåtsträvande församling kan vi starta små hemgrupper.

I helgen hölls ett inspirerande möte i Stockholm där bl.a. förverkligandet av Andra Vatikankonciliets ambitioner diskuterades. Ulla Gudmunson har skrivit en humoristisk blogg ,främst om katten Kurre, men mötet och samtalen där kom med på ett hörn det också.


   

Kärlek till medmänniskan är att stanna kvar och tala

Då och då möter jag katoliker som frågar om man inte kan nöja sig med att ta vara på det goda i kyrkan och strunta i det som är mindre bra? Det kunde man förstås, om det bara gällde oss här i Sverige eller västvärlden. Vi har valfrihet att följa kyrkans lära eller låta bli om vår övertygelse säger oss något annat.
Så är inte fallet för alla katoliker framför allt de i tredje världen som drabbas hårt av t.ex. kyrkans motstånd mot preventivmedel.
Så mitt svar brukar bli att av solidaritet med de fattiga och utsatta måste vi till att börja med stanna kvar i kyrkan och sedan säga ifrån. I gårdagens blogg skrev jag bl.a. om att dela med sig av det vi fått och valfrihet hör definitivt till de gåvor vi ska ge vidare till andra människor.

Melinda och Bill Gates hör till de katoliker som stannar kvar men säger ifrån när det gäller just familjeplanering. I  DN idag kan man läsa att familjeplanering i tjugo år stått långt ner när det gäller bistånd till fattiga länder. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag inte visste att det var så illa ställt.
Melinda Gates blev i går hedersdoktor vid Karolinska institutet och i samband med berättade hon om sitt engagemang för att fattiga människor ska få kunskap om och tillgång till preventivmedel.
Hon tog som exempel:"– En kvinna i en by i Niger jag besökte hade sex barn och hade inte fått höra talas om preventivmedel förrän efter det tredje. ’Vi lider’, sade hon. ’Varför fick jag inte veta något?"

Ja, varför fick hon inte det och varför fick hon inte möjlighet att själv välja om hon ville använda preventivmedel eller inte är min reflektion? Varför gör Katolska kyrkan allt som står i dess makt för att hindra människors val när det gäller familjeplanering? Är det för att man faktiskt inte tror att så många skulle välja det om de fick chansen? Borde man inte då fundera på varför i stället för att försöka tvinga fram åtlydnad med maktmedel?

Den som vill läsa mer om hur Melinda Gates ser på att hon som katolik arbetar för att människor ska få tillgång till moderna preventivmedel kan läsa en artikel i The Guardian UK Å ena sidan ville hon förstås följa kyrkans lära men å andra sidan såg hon vilket lidande kyrkans negativa hållning till preventivmedel ställde till med för i synnerhet kvinnor och barn i fattiga länder. Alla föräldrar vill ge sina barn mat, kläder och utbildning. I västvärlden betraktar de flesta detta som självklart, men i länder där man inte kan man inte planera antalet barn och avståndet mellan dem är det för många omöjligt. Följden blir för många och för täta graviditeter och hög barn- och mödradödlighet.

Det är så cyniskt att detta onödiga lidande får fortgå bara för principers skull och även om få har resurser att så konkret göra något åt det som makarna Gates, så kan vi alla säga ifrån.

Hur bilden av Jesus utvecklas i evangelierna

Kristendomen är inte så unik som många kristna väldigt gärna vill tro och inte heller så statisk som ett något mindre antal kristna påstår.
Patricia Datchuck Sanchéz inleder artikeln I am bread of life på NCR med att titta på hur människornas föreställning om vem Jesus var förändrades från Markusevangeliet till Johannesvangeliet. I Markusevangeliet är det först med den romerske soldaten som Jesu natur som son både till Gud och människa avslöjas. När evangelierna enligt Matteus och Lukas skrivs ett par årtionden senare framställs han som Guds son redan från konceptionen. I Johannesevangeliet slutligen, färdigställt ca 90-100, är Jesus Gud och Ordet som blev kött.

Datchuck Sanchéz går sedan över till beskrivningarna om hur Gud ger israeliterna får manna under flykten från Egypten och hur Jesus säger att han är livets bröd i Johannesevangeliet.
Jag vill, innan jag går vidare med hennes artikel, sätta in de Bibeltexterna i en historisk kontext. Bröd var basfödan hos alla spannmålsodlande folk. För att ta ett par exempel på hur viktigt brödet ansågs vara hos folken runt medelhavet så fick de döda i Egypten med sig bröd och öl till livet efter detta och romarna hade Empanda brödets gudinna.
I hela Orienten bröt man också brödet, precis så som det beskrivs i NT.

I GT ger Gud bokstavligen bröd till människorna att äta, men Datchuck Sanchéz påpekar att i evangelierna Jesus tar det hela ett steg vidare. I Matt 15:32-38 mättar han människorna genom ett under som givetvis var fascinerande, men i Johannesevangeliet  som alltså skrevs senare, talar Jesus om sig själv som livets bröd som ger andlig näring. De kristnas tro hade utvecklats mycket från synoptikerna till det att Johannesevangeliet skrevs.

Patricia Datchuck Sanchéz beskriver hur människorna i Johannesevangeliet sökte Jesus men inte ville följa honom, kallde honom Rabbi men ville inte blir undervisade, de bad om bröd men ville inte ta emot den näring han erbjöd, de kunde tänka sig att arbeta för att få mat medan Jesus utmanade dem att söka det eviga livet.
Hon menar att den utmaningen finns kvar idag. Men också utmaningen att dela med oss då hungern är påtaglig i världen. Vi som får äta, dricka och ta del av Guds kärleksfulla ord borde dela med oss till dem som behöver.  Vi borde också komma i håg att till de måltider som Jesus bjöd in till fanns inga gästlistor eller placeringskort eftersom alla var välkomna. Hon avslutar med: "In our sharing of the bread of life, we pray to follow his lead in welcoming all others to his table and our own."

Guds gränslösa kärlek och människans begränsningar

Den nu pågående Prideveckan och diskussionerna i samband med den bland kristna visar på olika sidor hos oss. Åke Bonnier skriver i en positiv, inkluderande anda med fokus på kärleken på sin blogg. Han påpekar att man i kyrkliga sammanhang ofta talar om Guds gränslösa kärlek och att vi ska visa kärlek till vår nästa, men att det inte alltid omsätts i praktiken.

Nu är ju detta en blogg där jag försöker hålla ett positivt tonläge, men jag vill ändå be läsaren att också ögna igenom kommentarerna till Åke Bonniers inlägg. Där blir det väldigt tydligt att det är si och så med den medmänskliga kärleken och även vad jag skulle kalla renhårigheten hos en del kristna.

I några kommentarer får man intrycket av de flesta homosexuella lever ett promiskuöst och lössläppt liv. Jag och andra som känner öppet homosexuella personer vet ju att det inte stämmer. De flesta är som folk är mest med vanliga jobb, förhållanden och hem. Nu för tiden inte sällan också familj.

Frågan är då hur man bemöter den här missvisande bilden av homosexuella som tyvärr sprids bl.a. i kristna kretsar och även i media?  Det första är givetvis att inte ducka utan att säga ifrån. Någon kommenterar på Åke Bonniers blogg att om värdekonservativa kristna tror att homosexuella har ett för utsvävande sexliv så borde de bejaka stabila relationer och äktenskap i stället för att motarbeta det.

Kunskap och fakta är förstås ett viktigt motmedel mot allmänt hållna åsikter. I kommentarerna till Åke Bonniers blogg tas den påstådda kopplingen mellan homosexualitet och pedofili upp. Tyvärr blev min kommentar med länkar till Facts about homosexuality and child molestation och till Huffington Post och inlägget om de olika äktenskapsmodellerna i Bibeln till min förvåning bortmodererat. Det var synd eftersom den förstnämnda artikeln väldigt pedagogiskt förklarar t.ex. skillnaden mellan en dragning till vuxna som riktas mot män och eller kvinnor. Att jämföra med pedofiler som dras till just barn och inte kan sägas vara vare sig hetero- eller homosexuella.

Ovanan att tillskriva meningsmotståndaren ett utsvävande sexliv inskränker sig tyvärr inte bara till homosexuella utan är en klassisk debattstrategi. Vi kan nu även se den i påhoppen på RFSU från katolskt håll på t.ex. Bengt Malmgrens blogg där han skriver angående kyrkans syn på sexualitet:
 " Där handlar det inte om att kyrkan skall “anpassa” sin syn till modernt tänkande, tvärtom att kyrkans syn är ett verkligt alternativ och korrektiv till vår tids av samhället understödda materialistiska egotrippade sexkultur med RFSU som normbildare."
Förutom att allmänt hållet tyckande av det här slaget är i princip omöjligt att bemöta, så försöker han bygga upp en bild av "samhället", oklart vilka som ingår i det, som några som följer en egotrippad, materialistisk sexkultur.
Återigen det är det bästa motmedlet att se sig omkring bland människorna i sin närhet, som ju är "samhället". De flesta av oss upptäcker då inget av det som beskrivs i citatet ovan, utan helt vanliga människor.

Nu kommer som slutkläm ett litet brandtal som man kan hoppa över om man inte tycker om sådana :-)

Mer mod och civilkurage behövs hos oss kristna inte minst hos oss katoliker. Stå upp mot svepande antaganden och rena felaktigheter.  Dessutom tycker jag att man ska ta de tillfällen som ges att påpeka att Katolska kyrkans åsikter inte delas av alla katoliker. Annars blir vi aldrig av med stämpeln värdekonservativa kufar.
 

Olika modeller för äktenskapet i Bibeln

Prideveckan har börjat och det kanske är därför det pågår livligare diskussioner om äktenskapet i bloggsfären än vanligt. Många mer värdekonservativa kristna hänvisar till Bibelns syn på äktenskapet. Hur mycket vet de och för den delen jag själv egentligen om den saken frågar jag mig efter att ha läst Esther J. Hamoris artikel på Huffington Post?
Hon går i den systematiskt igenom olika typer av äktenskap som beskrivs i Bibeln och konstaterar att synen på äktenskap i mångt och mycket är historiskt betingad och skiftar över tiden.

Hamori börjar med de verser i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnor att underordna sig sina män som värdekonservativa kristna ofta hänvisar till. Min anmärkning är att de allt som oftast glömmer fortsättningen där mannens skyldigheter tas upp... Esther J. Hamori går dock ytterligare framåt i texten till de verser där Paulus uppmanar slavarna att lyda sina herrar, oavsett om de är bra herrar eller inte. Hon påpekar att det inte finns några logiska skäl till att den ena uppmaningen ska följas även idag men inte den andra.

Petrus i sin tur hänvisar i sin tur i sitt första brev till Sara som lydde sin make Abraham i allt. Hamori tar där upp att Sara och Abraham var halvsyskon,  eftersom äktenskap med nära släktingar var idealet på den tiden. Abraham skickar i sin tur iväg Isak för att hitta en brud i släkten, dennes son Jakob gifter sig med två av sina kusiner. Esau däremot tar sig en utomstående som fru och ses som suspekt.
Återigen det finns ingen anledning att med hänvisning till Bibeln hävda att Saras lydnad mot Abraham fortfarande ska vara norm, men inte äktenskap mellan halvsyskon.
 I Gamla testamentet har olika författare olika syn på äktenskap mellan personer från olika stammar. I Ruts bok omnämns det som positivt, medan Nehemja är negativ.

Förklaringen till de olika modellerna för äktenskap är enligt Esther J Hamori främst historiskt betingat:

"Each of these biblical standards for marriage -- polygamy, marriage within the family, reproduction with a late husband's closest kin, prohibitions against intermarriage -- were seen as vital in some historical contexts as reflected in the Bible, and not in others. In times and places where marriage to a first cousin was the ideal, the Bible says such marriages are blessed by God. When polygamy was the cultural norm, that too is said to be blessed (as God blesses Jacob's marriages with the sisters Rachel and Leah, as well as with their slaves; Genesis 30). Kinship and property are important factors in many biblical marriages; one element that rarely figures into biblical standards for marriage, however, is love."

Kärlek, som alla idag betonar som viktigast i äktenskapet, kopplas alltså sällan ihop med  äktenskap kopplas  i Bibeln. Jag undrar om den konsekventa nedtoningen av känslornas betydelse för kärleken från katolska ledares sida har med den saken att göra?

Hamori går också tillbaka till berättelsen Adam och Eva där det inte talas om något äktenskap överhuvud taget. Jag kan för övrigt inte påminna mig att jag någonstans läst att Josef och Maria någonsin gifte sig, utan att de "bara" var trolovade.

Esther J Hamoris poäng är att det i Bibeln inte finns en modell för äktenskapet, utan många och att de anpassas efter det kulturella sammanhanget. Och det är snarast det vi borde ta fasta på.

Hon fick givetvis ta emot kritik för sin blogg och skrev därför ett inlägg om mångfalden i Bibeln, att rösterna man möter där speglar många olika sorters människor. Även det är mycket läsvärt.