10 år med kvinnliga katolska präster

I går var det precis tio år sedan de första katolska kvinnorna tog steget och följde sin prästkallelse!
Det är värt att komma ihåg att trots förbudet att ens diskutera kvinnliga präster i kyrkan, så diskuteras frågan för fullt. Det finns idag runt130 kvinnor som är vigda till katolska präster av (manliga) biskopar, som delar deras övertygelse om att var och en ska kunna få sin kallelse prövad.
Dessa kvinnliga präster gör genom att helt enkelt vara präster i sina församlingar, den största insatsen för framtiden och fungerar som förebilder för andra. Vilket mod som krävts av dem för att våga följa sin kallelse och vad de fått utstå är svårt för en utomstående att föreställa sig.

Jubileet uppmärksammas bl.a. av NCR där Bridget Mary Meehan, en av de kvinnliga katolska prästerna, berättar om vad som hänt under de här tio åren. Sedan de första kvinnorna vigdes på Donau den 29 juni 2002 har rörelsen vuxit och det finns nu kvinnliga katolska präster i flera länder. Personligen tycker jag att det är särskilt intressant att läsa om vad de gör, detta med tanke på kommentarer av typen "ingen församling tar emot dem" .
Att ingen accepterar dem stämmer uppenbarligen inte däremot ser deras verksamhet enligt Meehan beskrivning den lite annorlunda ut och ligger nära urkyrkan, så som den skildras i källorna. De verkar i små husförsamlingar, men även i större församlingar, som sjukhuspräster, på hospice och med människor som befinner sig i kyrkans och samhällets utkanter.
Det är lite "back to basics" över de kvinnliga prästerna och församlingarna runt dem och det tror jag Katolska kyrkan som helhet skulle må bra av att inspireras av.
Den intresserade hittar mer historik och statistik på Roman Catholic Womenpriests eller på Association of Roman Catholic Women Priests

Hedningarnas förgård - bakgrunden till arrangemanget

Jag skrev tidigare en blogg om arrangemanget Hedningarnas förgård som på initiativ av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, kommer till Stockholm den 13-14 september.

Alla insatser som kan öka dialogen mellan och inom olika religioner och givetvis mellan troende och icke-troende är mer än välkomna. Fler kontakter mellan människor från olika håll och ökade kunskaper om varandra är jag övertygad om är det bästa sättet att tackla de motsättningar som finns mellan olika grupper i nästan alla länder. Därför ser jag verkligen fram emot Hedningarnas förgård, som jag också förstått är att se som en början på en process inte som en enstaka händelse.

Det jag efterlyste i min förra blogg var lite mer bakgrundsinformation till arrangemanget, hur man resonerat kring frågor som vem är troende respektive icke-troende och hur man valt ut de medverkande?
Ulla Gudmundson har skickat ett utförligt svar på mina frågor och också generöst gett mig tillstånd att publicera svaret. Så här skriver hon (eftersom jag skrivit ut några förkortningar och flyttat en länk till inledningen sätter jag inte citationstecken runt texten):

Ämnet gav sig ju självt - hela syftet med Hedningarnas förgård är ju att uppmuntra dialog mellan troende och icke troende.

Vi var överens om att samtalen måste ha en inspirerande titel för att locka publik och det påvliga kulturrådet köpte omgående mitt förslag "Världen med eller utan Gud".

Vi var också överens om att använda samma format som för det mycket lyckade idésamtalet "Europe's Spiritual Roots" i Rom den 2 november 2009, som var den svenska Vatikanambassadens sätt att manifestera Sveriges EU-ordförandeskap, dvs två inledare, en från Vatikanen och en svensk, följt av ett strukturerat samtal. Uppteckningen från samtalet finns på Vatikanambassadens hemsida.

Det var i själva verket det samtalet som gjorde kardinal Gianfranco Ravasi intresserad av samarbete med Sverige och fick honom att föreslå en Hedningarnas förgård-event i Stockholm. Jag blev mycket glad över det och satte genast igång med planeringen, det har alltså tagit mer än ett och ett halvt år att komma till skott.

Först gällde det att hitta bra samarbetspartners i Sverige. För det första kändes det naturligt att tackla relationen tro-vetande på ett konceptuellt plan. Kungliga Vetenskapsakademien (som redan haft kontakter med Vatikanen) var en naturlig samarbetspartner. Sedan ville vi ha ett samtal mer inriktat på praktiska livsåskådningsaspekter - blir livet annorlunda för den som tror resp inte tror? - som också kunde locka ungdomar, och då var Fryshuset en naturlig partner. Det har f ö varit jättekul att samarbeta med bägge.

Det är en mycket intressant och bra fråga hur urvalet av medverkande sker till sådana här övningar. Jag har ju ordnat många liknande samtal tidigare på UD. För det första ser jag den processen som i hög grad en del av det intellektuella/kreativa projektet.

Utgångspunkten är önskan att penetrera, vrida och vända på ett ämne (i det här fallet "Världen med eller utan Gud".

En annan är önskan att göra det genom att sammanföra en grupp artikulerade personer med olika infallsvinklar på ämnet till ett äkta samtal (artikulerade personer håller ofta föredrag, skriver artiklar etc, men det sker s a s rakt ut i luften, praktiskt taget aldrig har vi tillfälle att tjuvlyssna på ett SAMTAL mellan personer på kvalificerad nivå, särskilt inte över ämnesgränser som t ex teologi-vetenskap, ateism-tro etc.

Urvalsprocessen är sedan i praktiken en kombination av deduktion och induktion. Du utgår från ämnet och ställer dig frågan: vem/vilka kan ha något att säga. Du ser dig om, talar med bekanta, läser böcker och artiklar. Du har förhoppningsvis tillräcklig överblick, själv och med hjälp av andra som du har förtroende för, att veta var du ska leta.

Urvalet är alltid ett urval, du måste göra en avvägning mellan å ena sidan önskan att få alla relevanta aspekter representerade, å den andra önskan att alla inom en begränsad tid ska få säga sitt. Ett samtal vi hade på Södra Teatern 2006 på temat "Världsbilder, religion, yttrandefrihet, globalisering" med 12 talare blev fantastiskt, men fyra timmar var egentligen för långt. Publiken klarade det därför att diskussionen på scenen var så spännande, men det var på gränsen.

Så nu har vi satt en gräns på två och en kvarts timme. Vi kommer att strukturera själva samtalen  i tre delpass, med en fråga alt påstående som underrubrik. Deltagarna kommer att inleda parvis, mycket kort, 3-5 minuter. Därefter ordet fritt i hela gruppen. Tonvikten alltså MYCKET STARKT på samtalet.

Första frågan i bägge samtalen blir: "vad innebär det att tro respektive inte tro?".

I de tidigare samtalen har vi inte haft några längre inledare, men dels fungerade det bra i Rom, dels känns det naturligt att en besökande celebritet som Ravasi som ju dessutom är drivkraften bakom "Hedningarnas förgård", får tillfälle att lägga ut texten. Folk är ju jätteintresserade inför detta besök av en så spännande kardinal.

Inledningarna blir  s a s avstamp för samtalen.. Vi har i båda samtalen velat matcha Ravasi med en svensk icke-troende. De båda vi valt är ju sinsemellan olika. Georg Klein (som jag inte träffat personligen) är ju för det första vetenskapsman (tumörbiolog) och författare till en lång rad böcker om livs¨åskådningsfrågor. Han är uttalad ateist. Thomas Hammarberg är en person som, med utgångspunkt i en icketroende värdegrund, har ett starkt humanitärt engagemang - en bra utgångspunkt för ett samtal om religionens roll i världen.

Ravasis projekt vänder sig ju inte alls bara till katoliker, utan till alla människor, troende och icke troende. Jag har velat att han ska möta en svensk verklighet, både troende med olika tillhörighet (katolska kyrkan, Svenska Kyrkan, frikyrkorörelsen, islam) och också icketroende som är sinsemellan olika och kommer från olika utgångspunkter, från Humanisternas "sekulära humanism" som vissa skulle kalla "militant ateism" till en ståndpunkt som snarast är ointresserad av trosfrågor.

Det är viktigt att poängtera att detta är något annat än interreligiös dialog. Det viktiga har varit att ha med representanter för olika sätt att tro resp inte tro. Det har i sammanhanget känns viktigt att se till att det spektrum som finns också på den icketroende sidan är väl representerat. Jag hade gärna velat ha med representanter också för judaism, buddhism och hinduism, men då hade det blivit för många på scenen.

Man får se det här som ett led i en process. Jag hoppas att samtalen kan bli avstamp för flera!

Be för en levande och allmän kyrka

De amerikanska biskoparna har initierat vad de kallar  Fortnight for Freedom. Om jag förstått saken rätt kämpar man för friheten att hindra andra människor från att använda preventivmedel och friheten att hindra homosexuella att få gifta sig. Vilken frihet är det egentligen, undrar jag och blir glad över att en amerikansk katolik öppet ifrågasätter denna kampanj för "frihet". Skribenten Joseph Amodeo kommenterar den i inlägget Catholicism's Fortnight Identity Crisis på Huffington Post.

Han inleder med att påpeka att namnet på kampanjen låter bra, att kämpa för frihet är något som skulle behövas på många håll i världen. Men han reagerar liksom jag på vad det är de katolska biskoparna kallar frihet.
Biskoparna hävdar att deras religiösa frihet är hotad. Men varför? För att kongressen och de lokala ledningarna försöker fatta rättvisa beslut? Hur går det ihop med kyrkans lära om att den Helige Ande verkar överallt? Hur vet biskoparna att Anden stannar vid ingången till kongressen eller de federala beslutsfattarna? Hur kan de vara så säkra på att det inte är Anden som verkar genom de män och kvinnor som valts att leda USA på nationell och lokal nivå?

Joseph Amodeo tar också upp att Vatikanen närmar sig SSPX, samtidigt som man vägrar att föra en dialog med homo- och bisexuella katoliker och ger sig på systrarna i LCWR. Amodeo beskriver det som en kyrka i kris, som behöver börja lyssna till ropen från de behövande.
Jesus, som han beskrivs i evangelierna, mötte människorna där de var, bad med dem och såg det goda i dem. Det är dags för katolska ledare att börja följa Jesus exempel och stå i dörröppningen och välkomna dem som behöver kyrkan.

Joseph Amodeo hoppas att Fortnight for Freedom ska ska leda till att Katolska kyrkan får en ny förståelse av människans frihet och värde. Han fruktar dock att kampanjen ytterligare ska förstärka omvärldens intryck av att Katolska kyrkan är en klubb för några få snarare än en allmän kyrka.

Som avslutning skriver han "I would encourage Catholics and all people of faith to share in that time of prayer; may our prayers for truth, love, and hope guide the Church toward truly becoming a "living space" for all without exception."
 Och på så sätt kan även vi här i Sverige bidra till något konstruktivt med våra böner om en levande och inkluderande gemenskap en, i ordets rätta betydelse, katolsk kyrka.

Maria och antikens gudinnor

Jag har flera gånger tidigare skrivit om antikens influenser på kristendomen och hur viktiga de är för förståelsen av  kristendomen, inte minst katolicismen av idag. Likaså har jag efterlyst fler forskare inom teologi osv som inte själv är kristna, för inom vilket annat område går det an att studenter, lärare och forskare har förutfattade meningar om vilka resultat de ska komma fram till?!

En intressant författare som visserligen är kristen, men ändå lyckas förhålla sig professionellt till sitt ämne är historieprofessorn Stephen Benko. Han intresserat sig för den tidiga kyrkan och den hellenistiska omgivningen. Jag har tidigare tagit upp hans bok Pagan Rome and the Early Christians. Nu har jag tittat lite i ytterligare en av hans böcker The Virgin Goddess: Studies in the Pagan and Christian Roots of Mariology på Google books.
Jag har läst det första kapitlet, där Benko bl.a. ger en bakgrund till den ovilja att kännas vid de uppenbara influenser från antikens religioner i kristendomen som jag mött hos många katoliker. Vilket kanske var det i Katolska kyrkan Martin Luther och reformationen kritiserade mest, i synnerhet det man uppfattade som en kult av Jungfru Maria.
Katolska lärda gjorde allt för att tillbakavisa "anklagelserna", jag sätter det inom citationstecken eftersom jag tycker att det är fullständigt absurt att tro att inte religionerna påverkat varandra genom årtusendena. Ambitionen att rensa bort antika influenser ur katolicismen påverkar oss än i dag. Jag kan inte dra mig till minnes några andra referenser till den historisk kontexten än de judiska i Katolska kyrkans katekes t.ex.

Stephen Benko skriver att det idag är svårt att hitta en sekulär historiker eller religionshistoriker som inte anser att Marias plats i Katolska kyrkan är en utveckling från de antika modergudinnorna. Min reflektion är att den slutsatsen troligen inte är tillåten att dra för forskare på Katolska universitet och frågan är då hur stort värde deras arbete egentligen har?

Benko går sedan in på hur sambanden mellan jungfru Maria och de antika modersgudinnorna kan se ut. Är kulten av Maria influerad av antiken eller är den snarare en assimilerad form av hednisk kult som konvertiterna förde med sig in i kristendomen?
Benkos tes är att i Mariologin är de bästa delarna från antikens religion, utvecklat och omvandlat. Han skriver också att Mariologin ger en ökad förståelse av den feminina aspekten hos Gud och kvinnornas roll i frälsningshistorien.
Det verkar onekligen lovande och boken ska nog för min del ingå i sommarens semesterlektyr. Jag får säkert anledning att återkomma till den.

Siden och spetsar i ett vidare perspektiv

Bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer är läsvärd och när jag nu läste inlägget Skägg, schalar och lustiga hattar fick jag mig en tankeställare.
För visst är det lätt att hålla med Caritas Gun Holmertz som citeras och är oroad över att  ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och att männen i högre utsträckning klär sig ”extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

Skribenten Simon Sorgenfrei påpekar att skägg och schal är en signal för att personen är muslim inte att vederbörande är extremist. Han har innan dess skrivit att kläder och symboler är viktiga markörer som signaletiska element. De markerar en tillhörighet i den egna gruppen, medan motsvarande markörer hos andra grupper är något man gärna kritiserar.
Katoliker kan alltså vara negativa till schalar och skägg hos muslimer, men inte se några problem med spetsar och långa sidensläp på präster och kardinaler. Muslimer och judar kan å sin sida förfasa sig över att kristna äter fläsk osv.


Jag måste erkänna att jag inte fullt ut sett de här signaletiska markörerna inte minst i Katolska kyrkan för vad de är, det vill säga ett sätt att definiera gruppen mot omgivningen. Men med det perspektivet blir de lättare att inte tillmäta dem för stor betydelse.


Personligen tycker jag inte att det finns anledning att kritisera någon för att hen t.ex klär sig på ett visst sätt så länge det fungerar praktiskt. Att man kan se en persons ansikte är viktigt av många skäl, däremot inte att se håret. Har samhället pragmatiska regler när det gäller t.ex. klädsel är de lättare att respektera.


Samtidigt måste man fundera över vad som finns bakom de signaletiska markörerna. Det är naturligtvis inget fel att vilja fira en katolsk mässa från 1960-talets början, den som lite felaktigt kallas den tridentinska mässan, med mycket latin och rökelse. De flesta som gör det är säkert sunda personer, men vi vet ju också att det finns människor som t.ex. är rasister och antidemokrater bland dem. Hur hanterar man det?

Präster som protesterar

Det verkar som om fler och fler katoliker såväl lekfolk som systrar och präster ifrågasätter den rådande ordningen i Katolska kyrkan. Jamie L. Manson skriver på NCR om en pionjär i kyrkan när det gäller att lyfta fram hbt-personers situation. John McNeill, som innan han blev utesluten ur sin orden var jesuit är aktuell i en ny dokumentär.
Manson konstaterat att de flesta har svårt att dra sig till minnes en tid då katolska ledare inte var fullt upptagna med att uttala sig om sexualitet. Men faktum är att det inte är så länge sedan huvudstrategin var tystnad, inte minst när det gällde homosexualitet.

Ett tigande som John McNeill bröt 1976 med sin bok The Church and the Homosexual en samling artiklar som utgavs med stöd jesuiternas general Pedro Arrupe. Boken fick mycket uppmärksamhet och uppskattning, fast inte från Troskongregationen, vars chef kardinal Ratzinger beordrade McNeill att inte tala offentligt om frågor som rörde homosexualitet.

En tystnad som McNeill följde i nio år, men när AIDS-epidemin blev känd i början av 1980-talet måste han följa sitt samvete och börja tala om hbt-frågor. Tystnaden i de här frågorna från kyrkans sida tog liv som han uttrycker det.
Han ville få homosexuella katoliker att sluta känna skuld och självhat för sin läggning och betonade att all kärlek mellan människor är god. Svaret från Katolska  kyrkan lät inte vänta på sig, John McNeill blev utesluten ur sin orden.

Men precis som för t.ex. Roy Bourgeois verkar modet att följa sitt samvete i ett längre perspektiv vara positivt och inte minst bära frukt. McNeill har fortsatt att skriva och ge reträtter och hans levnadsöde når nu fler genom dokumentären Taking a Chance on God av Brendan Fay.

 I Badische Zeitung finns en intervju med en annan modig präst,Eberhard Schockenhoff som, om jag förstår saken rätt, inte bara talar för sig själv utan för ca 200 präster i Freiburgs ärkestift. Här är det fråga om att ge kommunionen till katoliker som är frånskilda och omgifta. Schockenhoff hänvisar till att man av barmhärtighet inte bör neka denna växande grupp att ta emot den. Han har själv aldrig mött någon som han inte känt att han kan dela ut kommunionen till.
Han och de övriga prästerna menar att det brådskar att hitta en fungerande lösning på den här frågan och att Katolska kyrkans överlevnad hänger på att man gör det.

Kanske är det stora intresset från katolska ledares sida när det gäller frågor om familj och sexualitet trots allt en insikt om att det inte går att låtsas som att det inte finns homosexuella katoliker, eller frånskilda och omgifta.
Jag tror precis som de tyska prästerna att det brådskar. Det håller inte längre att t.ex. hävda att homosexuella inte får diskrimineras men samtidigt förbjuda dem att ha förhållanden.

Hedningarnas förgård - ett projekt som väcker nyfikenhet

Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, har tagit initiativ till att projektet Hedningarnas förgård kommer till Sverige den 13-14 september. Det ska hon ha all heder för, varje steg i riktning mot en ökad dialog och ömsesidig respekt mellan troende och icke-troende är värdefullt.

Rubriken Hedningarnas förgård syftar förstås på den förgård till judarnas tempel där judar och icke-judar kunde mötas. Som framgår i inledningen är tanken med projektet som initierats av det påvliga kulturrådet att skapa en mötesplats troende och icke-troende. Frågan är vem som är troende respektive icke-troende?
Genom att kalla arrangemanget just Hedningarnas förgård har initiativtagarna, medvetet eller omedvetet, problematiserat frågan på ett intressant sätt tycker jag. I templet var definitionen alltså judar och resten, men frågan är vilka som tar judarnas roll och vilka som är "resten" i det här fallet?

Hur definierar Katolska kyrkan troende när man talar om dialog mellan troende och icke-troende? Menar man med troende katoliker eller kristna eller dem som bekänner sig till de monoteistiska religionerna eller alla som överhuvudtaget tillhör en religion?  Och vilka är då de icke-troende, de som är uttalade ateister, agnostiker eller de som helt enkelt inte tillhör en religion?

Det här är väldigt spännande frågor och jag skulle gärna se en lite mer utförlig beskrivning på svenska eller eller engelska. Länkarna till artiklarna i Dagen och Signum såg jag faktiskt inte först, utan en vänlig läsare uppmärksammade mig på dem. Men faktum är frågorna jag ställde i ursprungstexten finns kvar även efter att jag läst dessa.

Jag skulle gärna vilja veta mer om hur man tänkt här i Sverige när man valt ut huvudtalare och deltagare i de efterföljande panelsamtalen? Som det beskrivs i Dagen har man bjudit in personer med vitt skilda livsåskådningar. Men så vitt jag kan se är det bara kristna (Katolik respektive Svenska kyrklig) som representerar tron och uttalade ateister som ska stå för icke-tron.

När det gäller ekumenik, interreligiös dialog och förstås dialog mellan troende och icke-troende tror jag att det är viktigt att man turas om att vara värd. Då blir vi, som jag skrev i förra inlägget, mer ödmjuka inför trons mysterier.Vi ges en större möjlighet att ta till oss insikten att det vi gör är att tro något, vi har ingen absolut kunskap.

Som avslutning vill jag uppmärksamma några initiativ till interreligiös dialog, Word Interfaith Harmony Week, Charter for Compassion och här i Sverige Abrahams barn. Den som vill tipsa om fler är välkommen att kontakta mig och gärna skriva ett inlägg själv så publicerar jag det.

Till tillitens lov

Under antiken fanns en stor öppenhet och tolerans mellan människor av olika tro, så länge man inte kunde misstänkas ställa till oroligheter vill säga. I Apostlagärningarnas 17 kapitel är Paulus på besök i Aten och stöter där på ett altare åt en okänd Gud.
Jag tycker att tanken att alla skulle ges möjlighet att tillbe, även de vars gudar atenarna inte kände till, är en bild av omsorg om medmänniskorna. Även stadsbornas ödmjukhet inför det stora ofattbara som är Gud går fram genom texten fast det är närmare 2000 år sedan.

Vi vet ju vad som hände sedan, de monoteistiska religionerna har en lång historia av förföljelse och våld i religionens namn. Inte bara mellan religionerna, utan minst lika mycket inom dem. Katoliker och protestanter har skadat och mördat varandra inte minst på Irland. Inom samfunden pågår strider om vilka falanger som omfattar den "rätta" katolska tron.
Vad beror dessa dårskaper på?! Hur kunde vi avlägsna oss så långt från antikens öppenhet och ödmjukhet inför tillvarons mysterier?

Det finns säkert flera förklaringar men en är rätt uppenbar. Så länge inte alla tror som man själv, finns det en risk att man har "fel".  Ska man ta ett drastiskt exempel så gör det faktum att många människor tror att livet tar slut i och med döden att min egen tro att döden inte är slutet hotas.
Jag tror att orsaken är den samma om än mindre tydlig när det gäller intoleransen inom samfunden. Finns det olika tolkningar är det ju uppenbart att ens egen tolkning kan vara fel.

Det är min övertygelse att endast den som har en djup tro, grundad på tillit till Gud kan vara trygg i den ovisshet som är människans lott.  Har man inte den tryggheten ligger angreppen på den som inte tror och tolkar som man själv nära till hands. Inget gott kan komma ur det, utan bara elände och destruktivitet.

Samfundens ledningar har därför ett stort ansvar att hjälpa sina medlemmar att känna tillit till Gud och uppleva sig vara oändligt älskade av Gud.

Befrielseteologin lever vidare

Befrielseteologin som lyste så klart några år efter Andra Vatikankonciliet försvann inte, som många trott, när Troskongregationen fördömde den på 1980-talet. Detta hävdas i en intervju  på NCR av John Wilkins med den tyske jesuiten p. Martin Maier, tidigare chefredaktör för magasinet Stimmen der Zeit. Maier har besökt El Salvador och hör till dem som inspirerats av den salvadoranske ärkebiskopen Oscar Romero.

Maier ser befrielseteologin som en av Andra Vatikankonciliets frukter vilken bl.a. gett en ny förståelse av kärleken till Gud och kärleken till nästan samt sambandet mellan tro och samhälle.
Bara sex veckor innan Andra Vatikankonciliet inleddes sade Johannes XXIII i ett radiotal att kyrkan ser sig själv som en kyrka för alla, men allra mest för de fattiga. Ett synsätt som blev själva grunden för befrielseteologin.

Martin Maier säger vidare att Johannes Paulus II till att börja med var negativ till befrielseteologin, vilket inte var så konstigt med tanke på hans bakgrund från Östeuropa. När Påven lärt känna just Óscar Romero kom han dock att uppskatta den betydligt mer.
Dåvarande chefen för Troskongregationen, Joseph Ratzinger var mer kritisk, i ett anförande 1983 sade han följande:

” Liberation theology is dangerous, he says, because it mingles politics and social analysis with theology, whereas these spheres should remain distinct. He criticizes four particular theologians -- Hugo Assmann, [Dominican Fr.] Gustavo Gutiérrez, [Jesuit Fr.] Ignacio Ellacuría and Jon Sobrino. Elements of this address appear in the 1984 document of the CDF which was very critical of liberation theology."

Det här uttalandet tycker jag är intressant efter som Ratzinger alltså kritiserar befrielseteologin för att blanda ihop politik och social analys med teologi. Jag undrar hur den åsikten går ihop med de amerikanska biskoparna protester mot president Obamas hälsovårdsförsäkring?

För att återgå till intervjun med Martin Maier så tycker han sig ändå, precis som hos Johannes Paulus II, se en utveckling mot större förståelse för befrielseteologin hos Benediktus XVI.
Det är fortfarande ett tufft klimat för befrielseteologer i Latinamerika, med Opus deibiskopar i både Lima och San Salvador. Men bl.a.  Maiers medbroder p. Jon Sobrino SJ har axlat Romeros mantel och insisterar på att Katolska kyrkan ska lyssna på de fattiga och vara deras röst.
En ny generation teologer intresserar sig för befrielseteologin och de står också inför för utmaningen att anpassa den till en ny tid där globaliseringen är en del.

Vi behöver en kyrka som engagerar sig för att förbättra villkoren för de fattiga, det är centralt i den kristna tron, som jag uppfattar den.  Det är därför en glädje att läsa om präster, systrar och lekfolk som orkar kämpa och engagera sig för de utsatta även när det sker med risk för deras liv.