Sr Madeleine Fredells OP artikel om Troskongregationens angrepp mot LCWR:s ledning har redan uppmärksammats av Bengt Malmgren på Bengts blogg och Iréne Nordgren på Katolsk Vision.
Vilket säger en hel del om hur efterlängtad en mer djuplodande analys på svenska av den smått osannolika historien har varit.
Vi i bloggosfären har gjort vårt bästa för att referera och kommentera det som skrivits om Vatikanens agerande och reaktionerna på detta i internationell press och de är många! Men vi har förstås inte sr Madeleines kunskaper, därför är hennes artikel, som också sätter in det som skett i en kontext, mer än välkommen.
Vad ska man, i det här fallet jag, säga om Vatikanens försök att detaljstyra LCWR? De tre biskopar som utsetts av Troskongegrationen ska leda och godkänna arbetet, göra en revision av statuterna, gå igenom de projekt LCWR är involverade i, godkänna talare o.s.v.
Skulle Vatikanen våga sig på något liknande mot det österrikiska kyrkoherdeinitiativet som också är kritiska mot mycket i dagens Katolska kyrka? Jag tvivlar på det. Kan det vara så att man trodde att den egna människosynen också präglade det amerikanska samhället? Det vill säga om männen tycker en sak ska kvinnor utan protester foga sig.
I så fall en katastrofalt felaktig bedömning av kyrkans ledning som tydligt visar hur lite kontakt man har med verkligheten. Man kan ana den panik som med all sannolikhet råder bakom kulisserna. Finns det någon möjlighet för Vatikanen att göra en u-sväng av den typ kyrkan gjort en och annan gång i historien? I så fall kanske man kan klara sig utan att tappa ansiktet helt.
Systrarna åker snart till Rom för att tala med de ansvariga, bakom sig har de nu åtminstone de nu över 57 000 personer som skrivit på stödlistan. På NCR kan man också läsa att The Conference of Major Superiors of Men (CMSM) i ett uttalande stöder systrarna. Deras president är jesuiten Thomas H Smolich och jag kan inte hjälpa att jag tänker på vilken skillnad det är på jesuiterna i t.ex. USA och dem i Sverige. Men det är klart Katolska kyrkan ska ju spegla mångfalden och i det här hänseendet gör den ju det.
Hur som helst ska det bli mycket intressant att se hur den här affären till sist slutar.
lördag 9 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
Olika sätt att stödja sr Margaret Farley
Sr Margaret Farley är den senaste i raden att hamna i onåd hos Vatikanen. Hon har drabbas av en reprimand för sin bok Just Love: a Framework for Christian Sexual Ethics om sexualetik. Margaret Farley är professor emerita vid Yale universitetet och tidigare president för the Catholic Theological Society of America.
I artikeln Is Pleasure a Sin? i New York Times kommenterar Maureen Dowd det som nu verkar bli ytterligare en pinsamhet för Vatikanen. Dowd skriver att Vatikanens fördömande av boken troligen beror på att sr. Farley behandlar verkligheten och sexualiteten som den är och inte som Katolska kyrkan anser att den borde vara. Hon visar på det orimliga i kyrkans syn på t.ex. skilsmässa och omgifte, homosexualitet och preventivmedel. Dessutom fördömer sr Farley de pedofila övergrepp som begåtts av katolska präster och om jag förstår saken rätt ser hon kyrkans organisation som en stor del av förklaringen till att dessa kunnat ske.
Women Ordination Conference uppmanar i sitt nyhetsbrev oss att stödja sr Farley. De tipsar om att man som tillägg till att be för henne kan köpa Just Love: a Framework for Christian Sexual Ethics från Amazon. Här i Sverige är det kanske smidigare att beställa från Adlibris eller Bokus.
På alla tre platserna är dock boken slut för tillfället, så många verkar ha anammat uppmaningen!
Kanske Vatikanens senaste, för omvärlden obegripliga fördömande, ändå för något gott med sig i och med att man fäster uppmärksamheten på vad som verkar vara en mycket läsvärd bok.
I artikeln Is Pleasure a Sin? i New York Times kommenterar Maureen Dowd det som nu verkar bli ytterligare en pinsamhet för Vatikanen. Dowd skriver att Vatikanens fördömande av boken troligen beror på att sr. Farley behandlar verkligheten och sexualiteten som den är och inte som Katolska kyrkan anser att den borde vara. Hon visar på det orimliga i kyrkans syn på t.ex. skilsmässa och omgifte, homosexualitet och preventivmedel. Dessutom fördömer sr Farley de pedofila övergrepp som begåtts av katolska präster och om jag förstår saken rätt ser hon kyrkans organisation som en stor del av förklaringen till att dessa kunnat ske.
Women Ordination Conference uppmanar i sitt nyhetsbrev oss att stödja sr Farley. De tipsar om att man som tillägg till att be för henne kan köpa Just Love: a Framework for Christian Sexual Ethics från Amazon. Här i Sverige är det kanske smidigare att beställa från Adlibris eller Bokus.
På alla tre platserna är dock boken slut för tillfället, så många verkar ha anammat uppmaningen!
Kanske Vatikanens senaste, för omvärlden obegripliga fördömande, ändå för något gott med sig i och med att man fäster uppmärksamheten på vad som verkar vara en mycket läsvärd bok.
tisdag 5 juni 2012
Systrarnas svar
Mary Johnson kommenterar LCWR:s svar till Troskongregationen i Huffington Post. Systrarna har tagit sig tid att tänka igenom sitt svar ordentligt och verkar till all lycka inte ha tappat modet. Tvärtom de uppmanar Vatikanen till öppenhet, ärlighet och integritet.
LCWR har en lång historia av att stå på de fattigas och utsattas sida. Den katolska fredsorganisationen Pax Christi beskriver t.ex. systrarna som starka, medkännande och profetiska kvinnor, alltid i frontlinjen när det gäller att försvara de svagaste och med sårbara människorna. Titta gärna Pax Christis hemsida, det är en organisation jag lär få anledning att återkomma till på denna inspirationsblogg.
Johnson skriver vidare att Vatikanen skickade beskedet om bestraffningen av LCWR, inte till organisationen direkt, utan till den amerikanska biskopskonferensen. Systrarna föredrar däremot direkt kommunikation och kommer att resa till Rom för att tala med de ansvariga.
Theresa Kane, som intervjuas i artikeln, anser att hela frågan i grunden handlar om att männen i Vatikanen tror att de fortfarande kan kontrollera kvinnor.
"According to Kane, "It is a matter of the men in the Vatican still thinking they can control the women. ... They don't realize that we have moved to another whole point of tremendous equality and mutuality. And that we have much to say about our future and what's going on."
Vatikanen oroade sig redan vid visitationen hos systrarna för två år sedan för kvaliteten i deras ordensliv. Personligen tycker jag att de i spåren av de sexuella övergreppen snarare borde oroa sig över kvaliteten i prästernas liv, i stället för att tala om radikal feminism utan att precisera vad de menar.
Mary Johnson rekommenderar Vatikanens företrädare läsning av Gaudium et Spes från 1965 där det står att ingen får diskrimineras på grund av kön, etnicitet, religion etc.
Det fattas nu bara 1000 påskrifter för att stödlistans mål 57 000 röster, en för varje medlem i LCWR, ska vara uppnått!
LCWR har en lång historia av att stå på de fattigas och utsattas sida. Den katolska fredsorganisationen Pax Christi beskriver t.ex. systrarna som starka, medkännande och profetiska kvinnor, alltid i frontlinjen när det gäller att försvara de svagaste och med sårbara människorna. Titta gärna Pax Christis hemsida, det är en organisation jag lär få anledning att återkomma till på denna inspirationsblogg.
Johnson skriver vidare att Vatikanen skickade beskedet om bestraffningen av LCWR, inte till organisationen direkt, utan till den amerikanska biskopskonferensen. Systrarna föredrar däremot direkt kommunikation och kommer att resa till Rom för att tala med de ansvariga.
Theresa Kane, som intervjuas i artikeln, anser att hela frågan i grunden handlar om att männen i Vatikanen tror att de fortfarande kan kontrollera kvinnor.
"According to Kane, "It is a matter of the men in the Vatican still thinking they can control the women. ... They don't realize that we have moved to another whole point of tremendous equality and mutuality. And that we have much to say about our future and what's going on."
Vatikanen oroade sig redan vid visitationen hos systrarna för två år sedan för kvaliteten i deras ordensliv. Personligen tycker jag att de i spåren av de sexuella övergreppen snarare borde oroa sig över kvaliteten i prästernas liv, i stället för att tala om radikal feminism utan att precisera vad de menar.
Mary Johnson rekommenderar Vatikanens företrädare läsning av Gaudium et Spes från 1965 där det står att ingen får diskrimineras på grund av kön, etnicitet, religion etc.
Det fattas nu bara 1000 påskrifter för att stödlistans mål 57 000 röster, en för varje medlem i LCWR, ska vara uppnått!
lördag 2 juni 2012
Vatileak i ett historiskt sammanhang
En sak som förvånat mig i turerna kring "Vatileaks" är att så mycket uppmärksamhet riktats på vem som avslöjat och så lite på vad de läckta dokumenten innehåller.
John Allen Jr har ändrat på det och tar upp flera exempel i en lång och tyvärr lite omständlig artikel på NCR. Han utgår från boken The Secret Papers of Benedict XVI av Gianluigi Nuzzi. Bokens 11 kapitel tar upp 9 olika områden där man kan misstänka oegentligheter från Vatikanens sida:
Redan i samband med det Första Vatikankonciliet 1869-1870 kunde tyska tidningar publicera handlingar som definierade läran om Påvens ofelbarhet.
Paulus VI gjorde mycket gott, men misslyckades med att förnya Katolska kyrkans syn på preventivmedel vilket, som jag ser det, orsakat mycket elände. 1967, året innan Humanae Vitae gavs ut, lämnade en påvlig kommission in en rapport som var positiv till preventivmedel. Den läckte ut, vilket dock inte gjorde att Paulus VI ändrade på kyrkans negativa inställning.
Historien ger onekligen en tydlig bild av de, säkerligen brutala, maktkamper som utspelas i Vatikanen. Tom Heneghan skriver att dessa har sin grund i att det påvliga hovet har samma strukturer som furstehoven under renässansen. Genom dessa har man även en stor förmåga att dölja det som pågår för omvärlden och saknar den transparens som moderna regeringar har.
Denna kultur har de senaste decennierna använts för dölja sexuella övergrepp och pengatvätt i Vatikanens bank. Vilket är förskräckligt, men ändå bleknar i jämförelse med vad som hänt tidigare i påvehovens historia.
Under 1400-1500-talen mutade sig påvar till sitt ämbete, hade öppet både älskarinnor och familj och utnämnde yngre släktingar till kardinaler.
Sixtus IV t.ex. lät uppföra Sixtinska kapellet under sitt pontifikat, 1471-1484, men utnämnde också sex syskonbarn till kardinaler och var inblandad i en mordkomplott. För att ta ett konkret exempel ur den allt annat än oskuldsfullt vita påvehistorien.
För mig verkar det som om de flesta av Katolska kyrkans största bekymmer orsakas av kvardröjande ålderdomliga idéer och strukturer. Inte så att jag har något emot historia, tvärtom, under förutsättning att man lär sig av den inte klamrar sig fast vid den.
John Allen Jr har ändrat på det och tar upp flera exempel i en lång och tyvärr lite omständlig artikel på NCR. Han utgår från boken The Secret Papers of Benedict XVI av Gianluigi Nuzzi. Bokens 11 kapitel tar upp 9 olika områden där man kan misstänka oegentligheter från Vatikanens sida:
- The Dino Boffo case
- Controversies surrounding Archbishop Carlo Maria Viganò, currently the papal ambassador in Washington, D.C.
- Vatican finances
- The Vatican's role in Italian politics
- The Vatican security forces
- Controversies surrounding Cardinal Tarcisio Bertone, the Vatican's Secretary of State
- Communion and Liberation, the Legionaries of Christ, and the Lefebvrists
- Globalization and its economic impact on the Catholic church
- Vatican diplomacy
Redan i samband med det Första Vatikankonciliet 1869-1870 kunde tyska tidningar publicera handlingar som definierade läran om Påvens ofelbarhet.
Paulus VI gjorde mycket gott, men misslyckades med att förnya Katolska kyrkans syn på preventivmedel vilket, som jag ser det, orsakat mycket elände. 1967, året innan Humanae Vitae gavs ut, lämnade en påvlig kommission in en rapport som var positiv till preventivmedel. Den läckte ut, vilket dock inte gjorde att Paulus VI ändrade på kyrkans negativa inställning.
Historien ger onekligen en tydlig bild av de, säkerligen brutala, maktkamper som utspelas i Vatikanen. Tom Heneghan skriver att dessa har sin grund i att det påvliga hovet har samma strukturer som furstehoven under renässansen. Genom dessa har man även en stor förmåga att dölja det som pågår för omvärlden och saknar den transparens som moderna regeringar har.
Denna kultur har de senaste decennierna använts för dölja sexuella övergrepp och pengatvätt i Vatikanens bank. Vilket är förskräckligt, men ändå bleknar i jämförelse med vad som hänt tidigare i påvehovens historia.
Under 1400-1500-talen mutade sig påvar till sitt ämbete, hade öppet både älskarinnor och familj och utnämnde yngre släktingar till kardinaler.
Sixtus IV t.ex. lät uppföra Sixtinska kapellet under sitt pontifikat, 1471-1484, men utnämnde också sex syskonbarn till kardinaler och var inblandad i en mordkomplott. För att ta ett konkret exempel ur den allt annat än oskuldsfullt vita påvehistorien.
För mig verkar det som om de flesta av Katolska kyrkans största bekymmer orsakas av kvardröjande ålderdomliga idéer och strukturer. Inte så att jag har något emot historia, tvärtom, under förutsättning att man lär sig av den inte klamrar sig fast vid den.
onsdag 30 maj 2012
Ny blogg vill nyansera religionsdebatten
I gårdagens DN ägnas ett helt uppslag åt den nya bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer som drivs av Islamforskaren Simon Sorgenfrei och en kollega till honom. De startade bloggen eftersom de tröttnat på att inte nå ut med den kunskap som finns i religionsdebatten.
Simon Sorgenfrei skriver att han och hans kollegor ofta blir kontaktade av journalister för att ge kommentarer, men skriver de själva blir texterna många gånger refuserade. Hans reflektion är att det kan bero på att de vill problematisera och inte polemisera, vilket kanske inte är lika lockande för media.
Sorgenfreis tolkning stämmer väl med min eget intryck av hur intresset för religiösa frågor sett ut. Jag förmodar att media ofta vänder sig till respektive samfunds ledning och hänvisas till representanter som dessa vill visa fram. När det gäller katoliker, och det är ju vad jag kan uttala mig om, är det den lilla gruppen mer eller mindre värdekonservativa medlemmar som rekommenderas. Vilket är väldigt synd eftersom katolikerna är en betydligt mer mångfacetterad och spännande skara än så.
Jag har ingen anledning att tro det skiljer sig när det gäller andra samfund, utan förmodar att det är de mest extrema, ofta traditionalistiska personerna, får representera "alla" oavsett om det gäller pingstvänner eller muslimer.
Desto mer positivt då att allt fler verkar uppmärksamma problemet, inte minst att DN som ger frågan så stort utrymme. Simon Sorgenfrei säger att att många människor har kommit i kontakt med olika religioner genom resor och blivit intresserade. Ämnet är alltså högintressant.
Jag hoppas att media vågar ta existentiella frågor och religioner på mer allvar och föra seriösa samtal om tro. Det jag upplever som viktigast till att börja med är att bredda diskussionen och bjuda in fler att delta.
Visst är det väldigt viktigt att hålla koll på de extrema individerna och grupperna, arbeta mot hedersrelaterat våld och diskriminering. Men det är problem som snarare är kulturella än religiösa och bör inte få svärta ner hela religioner. Något man i alla fall delvis kan undvika genom att lyfta fram andra sidor av tro och troende.
Simon Sorgenfrei skriver att han och hans kollegor ofta blir kontaktade av journalister för att ge kommentarer, men skriver de själva blir texterna många gånger refuserade. Hans reflektion är att det kan bero på att de vill problematisera och inte polemisera, vilket kanske inte är lika lockande för media.
Sorgenfreis tolkning stämmer väl med min eget intryck av hur intresset för religiösa frågor sett ut. Jag förmodar att media ofta vänder sig till respektive samfunds ledning och hänvisas till representanter som dessa vill visa fram. När det gäller katoliker, och det är ju vad jag kan uttala mig om, är det den lilla gruppen mer eller mindre värdekonservativa medlemmar som rekommenderas. Vilket är väldigt synd eftersom katolikerna är en betydligt mer mångfacetterad och spännande skara än så.
Jag har ingen anledning att tro det skiljer sig när det gäller andra samfund, utan förmodar att det är de mest extrema, ofta traditionalistiska personerna, får representera "alla" oavsett om det gäller pingstvänner eller muslimer.
Desto mer positivt då att allt fler verkar uppmärksamma problemet, inte minst att DN som ger frågan så stort utrymme. Simon Sorgenfrei säger att att många människor har kommit i kontakt med olika religioner genom resor och blivit intresserade. Ämnet är alltså högintressant.
Jag hoppas att media vågar ta existentiella frågor och religioner på mer allvar och föra seriösa samtal om tro. Det jag upplever som viktigast till att börja med är att bredda diskussionen och bjuda in fler att delta.
Visst är det väldigt viktigt att hålla koll på de extrema individerna och grupperna, arbeta mot hedersrelaterat våld och diskriminering. Men det är problem som snarare är kulturella än religiösa och bör inte få svärta ner hela religioner. Något man i alla fall delvis kan undvika genom att lyfta fram andra sidor av tro och troende.
måndag 28 maj 2012
Sektvarning
NCR:s alltid läsvärda medarbetare Jamie L. Manson skriver i sin krönika Is the Roman Catholic downsizing into a sect? om Katolska kyrkans framtid.
Uppmaningen att lämna kyrkan ges i USA inte bara av personer som vill slippa dem som inte delar deras uppfattning om vad som är katolskt. Motiveringen kan lika gärna vara att man inte genom att stanna kvar ska stödja ett repressivt system. Ett ifrågasättande som jag upplever att katoliker här i landet snarare riktar mot sig själva än andra.
Manson frågar sig varför katolska ledare gör sig till allmänt åtlöje genom att t.ex. motarbeta Obamas hälsovårdsförsäkring, angripa LCWR och flickscouterna? Även personer som inte är direkt drabbade upprörs av att Katolska kyrkans ledning i USA spenderar så mycket pengar på kampanjer mot just hälsovårdsförsäkringen.
Jamie L. Manson skriver att man kan få intryck av att Katolska kyrkans ledning medvetet satsar på att minska antalet medlemmar. Tänk på uttalanden från Påven om ett mindre men hängivnare antal katoliker. Hon undrar om det kanske är nödvändigt att krympa för en kyrka som tvingats betala den svindlande summan 2 miljarder dollar i ersättning till offer för sexuella övergrepp och där antalet präster snabbt sjunker? Man klarar helt enkelt inte av att fylla de andliga behoven hos 72 miljoner katoliker.
Frågan är om ett minskat antal medlemmar verkligen leder till ett litet men hängivet samfund eller om Katolska kyrkan i stället går en sorglig framtid till mötes som en liten, sluten, konformistisk sekt? En plats för dem som är rädda för världen.
Uppmaningen att lämna kyrkan ges i USA inte bara av personer som vill slippa dem som inte delar deras uppfattning om vad som är katolskt. Motiveringen kan lika gärna vara att man inte genom att stanna kvar ska stödja ett repressivt system. Ett ifrågasättande som jag upplever att katoliker här i landet snarare riktar mot sig själva än andra.
Manson frågar sig varför katolska ledare gör sig till allmänt åtlöje genom att t.ex. motarbeta Obamas hälsovårdsförsäkring, angripa LCWR och flickscouterna? Även personer som inte är direkt drabbade upprörs av att Katolska kyrkans ledning i USA spenderar så mycket pengar på kampanjer mot just hälsovårdsförsäkringen.
Jamie L. Manson skriver att man kan få intryck av att Katolska kyrkans ledning medvetet satsar på att minska antalet medlemmar. Tänk på uttalanden från Påven om ett mindre men hängivnare antal katoliker. Hon undrar om det kanske är nödvändigt att krympa för en kyrka som tvingats betala den svindlande summan 2 miljarder dollar i ersättning till offer för sexuella övergrepp och där antalet präster snabbt sjunker? Man klarar helt enkelt inte av att fylla de andliga behoven hos 72 miljoner katoliker.
Frågan är om ett minskat antal medlemmar verkligen leder till ett litet men hängivet samfund eller om Katolska kyrkan i stället går en sorglig framtid till mötes som en liten, sluten, konformistisk sekt? En plats för dem som är rädda för världen.
torsdag 24 maj 2012
En bredare syn på ämbetsfrågan måste inkludera kvinnor
Det pågår en intressant diskussion på Bengts blogg och Katolsk Visions blogg med anledning av seminariet Kyrkan, Anden och ämbetet på Bjärka-Säby. Jag ska på en gång tala om att jag inte var med, i själva verket valde jag bort helgen efter att ha sett vilka som medverkade. Det var med ett par undantag den vanliga gruppen av värdekonservativa kristna män och endast en kvinna, pastor Liselotte J Andersson.
Man brukar säga att kvinnorna bär upp kyrkan och på de flesta arrangemang upplever jag att kvinnor är i majoritet. Men av beskrivningarna att döma var det inte så denna gång, uppenbarligen var det fler kvinnor än jag som tittat på programmet och sedan bestämt sig för att inte delta.
Det verkar också som om Peter Halldorf, som leder Johannesakademin på Bjärka-Säby, reflekterade över kvinnornas frånvaro. I alla fall är det Bengt Malmgrens tolkning av uttalandet att samtalet måste fortsätta och breddas.
Jag håller helt med om att samtal behövs, i synnerhet sådana där olika uppfattningar ges plats och åhörarna känner att de kan framföra sin åsikt fritt.
Men jag tror också som Gert Gelotte skriver på KV:s blogg att det behövs handling för att utvecklingen ska föras framåt. När det gäller ämbetsfrågan och Katolska kyrkan är det då viktigt att komma ihåg att det redan finns fullt verksamma kvinnliga katolska präster, låt vara inte i Sverige.
Några av pionjärerna, The Danube Seven, firades i Cleveland, Ohio den 12 maj skriver Women's Ordination Conference på sin hemsida. Manliga och kvinnliga präster firade mässa tillsammans och tre nya kvinnliga prästkandidater välkomnades in i gemenskapen. Precis som i artikeln om de irländska katolska reformvännerna lyser den stora glädjen och optimismen igenom även i denna text. Man talar om tolerans och fred inte i första hand kamp. Och det är väl det som är grejen att börja förändra men i en positiv anda.
Jag skulle personligen tycka att det vore oerhört spännande om en kvinnlig katolsk präst kunde bli inbjuden till Sverige. Att få ta del av upplevelsen av kallelsen och vägen till att kunna följa den. Frågan är vem som vågar och har intresse av att organisera det?
Man brukar säga att kvinnorna bär upp kyrkan och på de flesta arrangemang upplever jag att kvinnor är i majoritet. Men av beskrivningarna att döma var det inte så denna gång, uppenbarligen var det fler kvinnor än jag som tittat på programmet och sedan bestämt sig för att inte delta.
Det verkar också som om Peter Halldorf, som leder Johannesakademin på Bjärka-Säby, reflekterade över kvinnornas frånvaro. I alla fall är det Bengt Malmgrens tolkning av uttalandet att samtalet måste fortsätta och breddas.
Jag håller helt med om att samtal behövs, i synnerhet sådana där olika uppfattningar ges plats och åhörarna känner att de kan framföra sin åsikt fritt.
Men jag tror också som Gert Gelotte skriver på KV:s blogg att det behövs handling för att utvecklingen ska föras framåt. När det gäller ämbetsfrågan och Katolska kyrkan är det då viktigt att komma ihåg att det redan finns fullt verksamma kvinnliga katolska präster, låt vara inte i Sverige.
Några av pionjärerna, The Danube Seven, firades i Cleveland, Ohio den 12 maj skriver Women's Ordination Conference på sin hemsida. Manliga och kvinnliga präster firade mässa tillsammans och tre nya kvinnliga prästkandidater välkomnades in i gemenskapen. Precis som i artikeln om de irländska katolska reformvännerna lyser den stora glädjen och optimismen igenom även i denna text. Man talar om tolerans och fred inte i första hand kamp. Och det är väl det som är grejen att börja förändra men i en positiv anda.
Jag skulle personligen tycka att det vore oerhört spännande om en kvinnlig katolsk präst kunde bli inbjuden till Sverige. Att få ta del av upplevelsen av kallelsen och vägen till att kunna följa den. Frågan är vem som vågar och har intresse av att organisera det?
tisdag 22 maj 2012
Optimism bland irländska katoliker!
Över 1000 personer samlades i Dublin den 7 maj för att delta i ett möte arrangerat av Association of Catholic Priests som organiserar ungefär 25 % av de irländska katolska prästerna. Temat var Towards an Assembly of the Irish Catholic Church och handlade om att återuppväcka andan från Andra Vatikankonciliet och uppmuntra en inomkyrklig dialog. Michael Kelly skriver om mötet på NCR att arrangörerna räknat med runt 200 deltagare men över 1000 trängdes alltså i salen.
Som jag skrivit flera gånger tidigare är det lätt att som svensk reformvänlig katolik misströsta över situationen i kyrkan. Men kanske är det ändå inte så illa tänker jag när jag läser om de optimistiska irländska katolikerna. Jag förundras över att de kan vara så positiva med tanke på vad de fått utstå från Katolska kyrkans sida.
Irländarna är inte bara hårt drabbade av övergrepp från präster. I likhet med de amerikanska systrarna var de också föremål för en visitation från Vatikanens sida. Besöket har inte lett till genomgripande förändringar för att undvika framtida sexuella övergrepp, utan det var i stället kritikerna mot den rådande ordningen man kritiserade(!):
Man uttryckte förhoppningar om en kyrka där alla ryms och där det inte finns utrymme att försöka tysta varandra.
Som jag skrivit flera gånger tidigare är det lätt att som svensk reformvänlig katolik misströsta över situationen i kyrkan. Men kanske är det ändå inte så illa tänker jag när jag läser om de optimistiska irländska katolikerna. Jag förundras över att de kan vara så positiva med tanke på vad de fått utstå från Katolska kyrkans sida.
Irländarna är inte bara hårt drabbade av övergrepp från präster. I likhet med de amerikanska systrarna var de också föremål för en visitation från Vatikanens sida. Besöket har inte lett till genomgripande förändringar för att undvika framtida sexuella övergrepp, utan det var i stället kritikerna mot den rådande ordningen man kritiserade(!):
"dissent from the fundamental teachings of the church is not the authentic path towards renewal."Irländarna har dock inte låtit sig tystas, kanske för att det är så illa ställt att man helt enkelt måste kämpa för att inte Katolska kyrkan helt ska utplånas. Under mötet framfördes krav på att kvinnor ska få tillgång till alla ämbeten i kyrkan, att det obligatoriska celibatet ska tas bort, en mer inkluderande syn på homosexuella och frånskilda och omgifta personer.
Man uttryckte förhoppningar om en kyrka där alla ryms och där det inte finns utrymme att försöka tysta varandra.
söndag 20 maj 2012
Kvinnliga präster en fråga om makt
 |
| Bilden är lånad från bloggen "Call Me Excellency" |
På Commonweal Magazines webbsida finns den läsvärda artikeln, Rome & Women Religious som ger ett historiskt perspektiv på den satsning som kyrkan gjort för att hålla kvinnor borta från maktpositioner allt sedan de första århundradena. För jag är övertygad om att oviljan att dela med sig av inflytandet egentligen är vad motståndet mot kvinnliga präster och diakoner handlar om. Säkerligen är det också drivkraften hos kvinnoprästmotståndarna i t.ex. Svenska kyrkan.
Andra Vatikankonciliet har betytt enormt mycket för Katolska kyrkan men när det gäller jämställdheten konstateras i artikeln att inga kvinnor fick delta i öppnandet i oktober för 50 år sedan. Vad värre är, om ett Tredje Vatikankoncilium öppnades idag, skulle det fortfarande inte finnas några kvinnor finnas i beslutsfattande positioner. Detta eftersom kvinnor trots att det gått femtio år inte får bli präster i Katolska kyrkan och det är som sagt förutsättningen för att få inflytande.
Skälen som angetts för det har växlat över tid i artikeln ges följande beskrivning:
"Historically it was the God-given superiority of men that justified excluding women from the priesthood. When that explanation became an embarrassment, others were proffered. Now the church teaches that it must follow the example of Jesus, who chose only men as his apostles, and that, because of their physical resemblance to Jesus, only men can act symbolically in persona Christi."Den senaste förklaringen är så vitt jag vet att kyrkan inte har mandat att tillåta kvinnor att bli präster. Men varför skulle man inte ha det, när man ändrat sig flera gånger tidigare??
Det verkar som om Vatikanen försöker att minska det lilla inflytande kvinnor kvinnor ändå har. Nu senast genom försöken att detaljstyra de amerikanska systrarna och flickscouterna, vilket också tas upp i artikeln.
Det är lätt att misströsta över hur lite som skett när det gäller jämställdheten i kyrkan.
Men jag tror att en stor förändring nu växer fram under ytan och den illustreras förträffligt av bilden jag lånat från Call Me Exellency. Om tillräckligt många går mot portarna blir trycket så stort att de ger vika och historien visar att en förändring då kan ske snabbt. Tänk på upphävandet av aphartheid och Berlinmurens fall.
De intensiva attackerna mot kvinnor vi upplever nu från katolska ledare kan vara de sista desperata försöken att hålla oss tillbaka. Det gäller att inte snubbla på målsnöret, utan vänligt men bestämt röra sig framåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)