Jag skrev ett kort inlägg, som närmast var ett förtjust utrop, om denna krönika av Gert Gelotte i GP på Katolsk Visions blogg häromdagen. Men som alla verkligt meningsfulla texter så får den läsaren, i det här fallet mig, att tänka vidare.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.822457-gert-gelotte-lagom-ar-bast-absolut-bast-
"Lagom uttrycker ödmjukhet inför livets gåtfullhet och respekt för tillvarons komplexitet."skriver Gert Gelotte och fortsätter med att inom religion och politik är behovet av lagom inte så stort.
Om vi lämnar politiken därhän och fokuserar på religionen, så tror jag att bruket av "lagom" trots att det är ett så stillsamt ord, närmast skulle leda till en revolution.
Hur skulle dogmer, förkunnelser, diskussioner etc. se ut om de inblandade kände just ödmjukhet inför livets gåtfullhet och tillvarons komplexitet? Skulle det trätas lika mycket om detaljer och om vem som tror bäst och rättast? Jag tror inte det, tvärsäkerhet och ödmjukhet är så vitt jag kan se oförenliga.
"När religion och politik förenklas vida bortom livets komplexitet framträder ett gemensamt mönster. Det finns alltid ett hotande inferno, löften om en radikalt bättre framtid och däremellan uppoffringar – mest av andra."
Den här enkla och tydliga modellen har jag testat och den fungerar bra och ger ytterligare en dimension till texter jag läst och det borde förstås fungera på TV-inslag osv. Inte minst har jag blivit uppmärksam på när författaren faktiskt inte förenklar.
Behovet av lagom, inte minst inom kristendomen, är som jag ser det stort. Jag tror också att det finns fler än man anar bland oss troende som omfamnar innebörden i lagom. Ta mer plats är förstås ingen rimlig uppmaning, snarare då att låta lagom verka. Kanske är liknelsen om surdegen en bra inspiration eller varför inte berättelsen om hur det gick när solen och nordanvinden slog vad om vem som kunde få en man att ta av sig sina kläder.
tisdag 17 januari 2012
söndag 15 januari 2012
The Pope's War av Matthew Fox
Fr. Raymond A. Schroth SJ har skrivit en läsvärd recension av en säkerligen lika läsvärd bok om Benediktus XVI av den f.d. dominikanen Matthew Fox.
Schroth inleder med en presentation av författare och översikt över vilka ämnen boken tar upp:
"The Pope’s War, is many things. It is more tract than analysis, a case-by-case indictment of the political-religious system that covered up the sexual abuse crisis, and an exposé of the three dominant secret societies -- Opus Dei, the Legionaries of Christ, and Communion and Liberation -- that, in his judgment, fortified the concentration of power in Rome, determined to undo the work of the Second Vatican Council."
Schroth fortsätter med det som han ser som det starkaste delen av The Pope's War ,"martyrerna" i inkvisitorns, alltså dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, spår. Boken presenterar en lista med 91 män och kvinnor vars karriärer bromsats upp eller helt stoppas av Troskongregationen för att de uttryckt "fel åsikter".
Ett exempel är moralteologen fr Bernhard Haring som hävdat att lydnad inte kan vara en kärna i moralteologin. Detta efter att ha sett de tyska soldaternas, som han beskriver det, diaboliska handlingar under 2:a Världskriget, där de försvarade sig med att de lydde order.
En annan "martyr" som Fox tar upp är tjeckiskan Ludmila Javorova som prästvigdes 1945 av biskopen Felix Davidek för att råda bot på den akuta prästbristen. 1995, alltså 50 år senare, ogiltigförklaras hennes prästvigning. Javorovas kommentar till detta är lika djupt gripande som själva behandlingen av henne är upprörande: “God permitted my ordination. I wanted only to serve.”
Jag vill heller inte undanhålla er avslutningen av Schroths recension:
"When Ratzinger removed Fox from teaching creation spirituality in 1988, Matthew Fox wrote him a Dear Brother Ratzinger letter that described the church as a dysfunctional family, sums up creation spirituality as compassion, and invites Ratzinger to take a year off and join him: “Why not step down from your isolated and privileged life at the Vatican to do circle dances with women and men,” old and young, in search for authentic spirituality?
Who knows? Maybe he will."
.http://ncronline.org/node/28326
Ja, vem vet? Vi får aldrig sluta hoppas
Schroth inleder med en presentation av författare och översikt över vilka ämnen boken tar upp:
"The Pope’s War, is many things. It is more tract than analysis, a case-by-case indictment of the political-religious system that covered up the sexual abuse crisis, and an exposé of the three dominant secret societies -- Opus Dei, the Legionaries of Christ, and Communion and Liberation -- that, in his judgment, fortified the concentration of power in Rome, determined to undo the work of the Second Vatican Council."
Schroth fortsätter med det som han ser som det starkaste delen av The Pope's War ,"martyrerna" i inkvisitorns, alltså dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, spår. Boken presenterar en lista med 91 män och kvinnor vars karriärer bromsats upp eller helt stoppas av Troskongregationen för att de uttryckt "fel åsikter".
Ett exempel är moralteologen fr Bernhard Haring som hävdat att lydnad inte kan vara en kärna i moralteologin. Detta efter att ha sett de tyska soldaternas, som han beskriver det, diaboliska handlingar under 2:a Världskriget, där de försvarade sig med att de lydde order.
En annan "martyr" som Fox tar upp är tjeckiskan Ludmila Javorova som prästvigdes 1945 av biskopen Felix Davidek för att råda bot på den akuta prästbristen. 1995, alltså 50 år senare, ogiltigförklaras hennes prästvigning. Javorovas kommentar till detta är lika djupt gripande som själva behandlingen av henne är upprörande: “God permitted my ordination. I wanted only to serve.”
Jag vill heller inte undanhålla er avslutningen av Schroths recension:
"When Ratzinger removed Fox from teaching creation spirituality in 1988, Matthew Fox wrote him a Dear Brother Ratzinger letter that described the church as a dysfunctional family, sums up creation spirituality as compassion, and invites Ratzinger to take a year off and join him: “Why not step down from your isolated and privileged life at the Vatican to do circle dances with women and men,” old and young, in search for authentic spirituality?
Who knows? Maybe he will."
.http://ncronline.org/node/28326
Ja, vem vet? Vi får aldrig sluta hoppas
fredag 13 januari 2012
Mary Raftery - en irländsk eldsjäl har gått ur tiden
Ämnet för dagens blogg var givet när jag läst Thomas P. Doyles minnesord över Mary Raftery på NCR. Hon var journalist och utmanade den Irländska Katolska kyrkan genom att tidigt lyfta fram de sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som förekom på katolska institutioner i Irland.
Redan 1999 producerade hon States of Fear, en dokumentärserie om sexuella övergrepp på katolska skolor som så småningom ledde till att Ryan Commission, http://www.childabusecommission.ie/
utredde övergreppen. Serien chockade irländarna men ledde till att tusentals offer äntligen uppmärksammades och fick upprättelse.
2002 kom så Cardinal Secrets, en dokumentär om Dublins ärkestift om vilken Doyle skriver:
"The hard-hitting documentary portrayed the sexual violation in graphic and forceful terms. The most infuriating moment in the film comes when a reporter asks Cardinal Desmond Connell, then archbishop of Dublin, how often he met with victims. He replied, "I'm a very busy man."
Även denna film resulterade i en undersökning, Murphy Commission http://www.dacoi.ie/ som presenterades 2009.
http://ncronline.org/news/people/irish-journalist-whose-documentary-uncovered-sex-abuse-dies
Beskrivningarna av de sexuella övergrepp som begåtts mot barn och ungdomar av katolska präster är plågsam läsning. Jag är full av beundran för personer som Mary Raftery och förstås också Thomas Doyle som har orkat inte bara läsa om övergreppen, utan lyssna till offren. De har också haft styrkan att hjälpa dessa trots att katolska kyrkan ledning gjort, om inte allt, så väldigt mycket för att motarbeta dem.
Men framförallt är jag tacksam för att det finns människor som vill och vågar engagera sig för de allra mest utsatta och sårbara.
Redan 1999 producerade hon States of Fear, en dokumentärserie om sexuella övergrepp på katolska skolor som så småningom ledde till att Ryan Commission, http://www.childabusecommission.ie/
utredde övergreppen. Serien chockade irländarna men ledde till att tusentals offer äntligen uppmärksammades och fick upprättelse.
2002 kom så Cardinal Secrets, en dokumentär om Dublins ärkestift om vilken Doyle skriver:
"The hard-hitting documentary portrayed the sexual violation in graphic and forceful terms. The most infuriating moment in the film comes when a reporter asks Cardinal Desmond Connell, then archbishop of Dublin, how often he met with victims. He replied, "I'm a very busy man."
Även denna film resulterade i en undersökning, Murphy Commission http://www.dacoi.ie/ som presenterades 2009.
http://ncronline.org/news/people/irish-journalist-whose-documentary-uncovered-sex-abuse-dies
Beskrivningarna av de sexuella övergrepp som begåtts mot barn och ungdomar av katolska präster är plågsam läsning. Jag är full av beundran för personer som Mary Raftery och förstås också Thomas Doyle som har orkat inte bara läsa om övergreppen, utan lyssna till offren. De har också haft styrkan att hjälpa dessa trots att katolska kyrkan ledning gjort, om inte allt, så väldigt mycket för att motarbeta dem.
Men framförallt är jag tacksam för att det finns människor som vill och vågar engagera sig för de allra mest utsatta och sårbara.
onsdag 11 januari 2012
Om det är viktigt för dig
En av mina stora inspirationskällor är den brittiske dominikanen Timothy Radcliffe. Jag har börjar läsa om och i grupp diskutera en av hans böcker, I Call You Friends, från 2001.
Radcliffe lyckas där med bedriften att inge läsaren en känsla av frihet att växa även när han talar om begrepp som lydnad. Han förklarar att lydnad i den dominikanska traditionen är nära förknippat med dialog. Och tar sin kommunitet som exempel, där man börjar med att alla som vill får lämna sina synpunkter på en fråga och först därefter fattar priorn ett beslut.
Hur viktigt det är att lyssna på varandra är också något som Radcliffe återkommer till åtskilliga gånger i boken och att försöka sätta sig in i den andres syn på en fråga. I det sammanhanget kommer meningen jag vid den här genomläsningen fastnat mest för, if it is important for you, alltså om det är viktigt för dig. Om något är så viktigt för en annan människa, kanske jag kan ändra mig. En del meningsskiljaktigheter borde kunna lösas rätt enkelt på det sättet. Om det är viktigt för dig att få fira en tridentinsk mässa, så inte mig emot.
Även om det inte räcker vid alla oenigheter tror jag att man kommer en bra bit på vägen till förståelse bara genom att tänka att det man diskuterar förmodligen är viktigt för den andre.
Timothy Radcliffe fördjupar sig även i sanning, ett annat aktuellt ämne i katolska sammanhang. Sanningen hör ihop med kärlek, att anstränga sig att förstå vem den andre verkligen är. "Love helps me to know the truth, and the truth helps me to love" förklarar Radcliffe.
Den större sanningen måste omfamna människornas små sanningar, om man ska kunna lösa oenigheter. Han tar den långa konflikten mellan Serber och Kroater på Balkan som exempel: "What peace can there ever be, if they do not attain some common truth, some shared perception of their history, in which the sufferings of all the people find some objective recognition."
Min känsla är att, så rätt Timothy Radcliffe har! Det är förstås den stora, omfamnande sanningen, Guds sanning vi ska söka. En sanning som också rymmer våra små mänskliga sanningar.
Radcliffe lyckas där med bedriften att inge läsaren en känsla av frihet att växa även när han talar om begrepp som lydnad. Han förklarar att lydnad i den dominikanska traditionen är nära förknippat med dialog. Och tar sin kommunitet som exempel, där man börjar med att alla som vill får lämna sina synpunkter på en fråga och först därefter fattar priorn ett beslut.
Hur viktigt det är att lyssna på varandra är också något som Radcliffe återkommer till åtskilliga gånger i boken och att försöka sätta sig in i den andres syn på en fråga. I det sammanhanget kommer meningen jag vid den här genomläsningen fastnat mest för, if it is important for you, alltså om det är viktigt för dig. Om något är så viktigt för en annan människa, kanske jag kan ändra mig. En del meningsskiljaktigheter borde kunna lösas rätt enkelt på det sättet. Om det är viktigt för dig att få fira en tridentinsk mässa, så inte mig emot.
Även om det inte räcker vid alla oenigheter tror jag att man kommer en bra bit på vägen till förståelse bara genom att tänka att det man diskuterar förmodligen är viktigt för den andre.
Timothy Radcliffe fördjupar sig även i sanning, ett annat aktuellt ämne i katolska sammanhang. Sanningen hör ihop med kärlek, att anstränga sig att förstå vem den andre verkligen är. "Love helps me to know the truth, and the truth helps me to love" förklarar Radcliffe.
Den större sanningen måste omfamna människornas små sanningar, om man ska kunna lösa oenigheter. Han tar den långa konflikten mellan Serber och Kroater på Balkan som exempel: "What peace can there ever be, if they do not attain some common truth, some shared perception of their history, in which the sufferings of all the people find some objective recognition."
Min känsla är att, så rätt Timothy Radcliffe har! Det är förstås den stora, omfamnande sanningen, Guds sanning vi ska söka. En sanning som också rymmer våra små mänskliga sanningar.
måndag 9 januari 2012
Godhet - ingen säljande historia
Anders Ahlberg beklagar i en ledare i Kyrkans tidning att Simon Sebag Montefiores biografi över Jerusalem nästan bara handlar om krig, belägringar, massakrer och andra våldsamheter. Med den historieskrivningen anser Ahlberg att det blir obegripligt att människor alls velat bo i staden. Han fortsätter: "Hängivenheten, omsorgen, osjälviskheten, kärleken, den varma tron – alla de egenskaper och förmågor som bygger huvudhistorierna kring Jerusalem och de tre religionerna finns inte där."
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-behover-en-skiljenamnd
Eftersom jag inte läst Montefiores biografi kan jag inte ha någon åsikt om själva boken, däremot håller jag helt med om Anders Ahlbergs synpunkter när det gäller hur historien ofta skildras, dvs genom dess krig.
Det leder också mina tankebanor tillbaks till Jonas Gardells Om Jesus. Där han avslutar med att beskriva hur snabbt Jesusrörelsen avlägsnar sig från den historiske Jesus så som han skildras i evangelierna. Denne ägnade sig inte åt att dela ut bestraffningar, i synnerhet inte dödsstraff, i Apostlagärningarna däremot hinner man bara till 5:e kapitlet så dödas de nya medlemmarna Ananias och Sapfeira för att de inte gav riktigt alla pengar de hade till församlingen. Inte heller verkar evangeliernas Jesus har varit intresserad av bygga upp maktstrukturer eller grunda någon kyrka.Trots det är det vad man genast sätter igång med.
Jonas Gardell skriver i de avslutande kapitlen att av dem som följde Jesus medan han levde är det egentligen bara Petrus och Johannes som nämns i Apostlagärningarna. Vart tog de andra vägen? Han undrar om de helt enkelt gick ut och gjorde vad Jesus sagt åt all lärjungarna att göra dvs predika, hela och förkunna Guds rike. Men utan att få något större gensvar, vilket ledde till att de försvann ur historien.
Men kanske tog det ändå inte slut där. Med Petrus och Paulus vid rodret började kristendomen en stormig seglats fylld av bråk och splittring, en dramatik som fått uppmärksamhet.
Jag vill ändå inte tro att de andra lärjungarnas, insats var betydelselös, utan att de inspirerade andra. Att en del av den godhet, öppenhet och ärlighet som vi kan möta lite varstans i världen har sitt ursprung hos dem. Kanske är det inte alls så, men tanken får mig att känna mig närmare Jesus och hans lärjungar än jag någonsin gjort tidigare.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-behover-en-skiljenamnd
Eftersom jag inte läst Montefiores biografi kan jag inte ha någon åsikt om själva boken, däremot håller jag helt med om Anders Ahlbergs synpunkter när det gäller hur historien ofta skildras, dvs genom dess krig.
Det leder också mina tankebanor tillbaks till Jonas Gardells Om Jesus. Där han avslutar med att beskriva hur snabbt Jesusrörelsen avlägsnar sig från den historiske Jesus så som han skildras i evangelierna. Denne ägnade sig inte åt att dela ut bestraffningar, i synnerhet inte dödsstraff, i Apostlagärningarna däremot hinner man bara till 5:e kapitlet så dödas de nya medlemmarna Ananias och Sapfeira för att de inte gav riktigt alla pengar de hade till församlingen. Inte heller verkar evangeliernas Jesus har varit intresserad av bygga upp maktstrukturer eller grunda någon kyrka.Trots det är det vad man genast sätter igång med.
Jonas Gardell skriver i de avslutande kapitlen att av dem som följde Jesus medan han levde är det egentligen bara Petrus och Johannes som nämns i Apostlagärningarna. Vart tog de andra vägen? Han undrar om de helt enkelt gick ut och gjorde vad Jesus sagt åt all lärjungarna att göra dvs predika, hela och förkunna Guds rike. Men utan att få något större gensvar, vilket ledde till att de försvann ur historien.
Men kanske tog det ändå inte slut där. Med Petrus och Paulus vid rodret började kristendomen en stormig seglats fylld av bråk och splittring, en dramatik som fått uppmärksamhet.
Jag vill ändå inte tro att de andra lärjungarnas, insats var betydelselös, utan att de inspirerade andra. Att en del av den godhet, öppenhet och ärlighet som vi kan möta lite varstans i världen har sitt ursprung hos dem. Kanske är det inte alls så, men tanken får mig att känna mig närmare Jesus och hans lärjungar än jag någonsin gjort tidigare.
lördag 7 januari 2012
Den återuppståndna guden/gudinnan
Ju mer jag läser om Bibelns, den tidiga kyrkans historia och de samtida och tidigare religionerna ju mer undrar jag vad som är specifikt för Jesus och för kristendomen? Länge trodde jag att just Jesu död och återuppståndelse var helt unik.
Men efter att ha läst på om först Dionysos/Bachus, sedan om Osiris och även Baal insåg jag att gudar som dog och återuppstod var rätt vanligt under antiken. Ett lite mindre känt exempel är Adonis http://en.wikipedia.org/wiki/Adonis vars kult troligen har feniciskt ursprung och som jag just läst om i boken Her Share of the Blessings av Ross Shepard Kraemer. Boken är inte ny utan kom ut 1992 och får betraktas som grundforskning när det gäller kvinnors, både hedniska, judiska och kristnas religiösa liv under antiken.
Än mer slående likheter med flera av Bibelns skildringar, inte minst den om Jesu död och uppståndelse finns i berättelserna om gudinnan Innana. Maria Schottenius recenserade i DN en utgivning av dessa, Innana-Skymningens drottning med översättning och kommentarer av Lennart Warring och Tania Kantola,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/inanna--skymningens-drottning
Där står bl.a.:
"Innan Inanna stiger ner i Underjorden berättar hon för sin trogna tjänarinna hur hon ska göra för att få upp henne igen. Tjänarinnan ska stämma upp i klagosång, hon ska slå hårt på trumman i templet, gå runt gudarnas hus. ”Inför andra, klös dina ögon för mig, klös din näsa för mig. I din ensamhet, klös dina lår för mig.”
Inanna själv gör vandringen till ”Landet utan återvändo” och vid var och en av de sju portarna får hon lämna något av det hon har på sig, sina kläder, sina smycken, tills hon står naken inför sin syster, dödsrikets drottning. Där blir hon skändad och plågad, och dödad. ”Hennes döda kropp hängdes upp på en krok.”
Men hjälpen kommer. ”Det gick tre dagar/och det gick tre nätter.”
Sedan kommer den klassiska berättelsen om hur Fader Enki tar lite smuts från sin nagel och skapar två flygande varelser, som tar sig ner till dödsriket och hämtar upp Inanna. På ett villkor dock: Dödsrikets drottning Heliga Ereshkigal får behålla Inannas älskade Dumuzi halva året i dödsriket, och halva året kommer Dumuzis syster att vara där."
Man kan se likheter med senare myter som, Demeter och Persefone, men även Orfeus och Euredike, Amor och Psyke och förstås vår egen kristna passionsberättelse. Vilket förstås säger mycket om hur människorna resonerade och vad de prioriterade. Vad händer efter döden och man uttrycker ett hopp ett liv efter det. Men de berättelserna handlar också att försäkra sig om att vintern ska ta slut, jorden blir fruktsam, att människor och djur är fruktsamma.
Det här är en bok som jag med spänning kommer att läsa för att lära mig mer om historia och genom det mer om kristendomens historia, som inte är så unik som vi gärna vill tro. För en del är kanske likheterna mellan olika religioner skrämmande, men jag känner snarare en tillförsikt i att människor genom tiderna kommit fram till så likartade svar på det stora existentiella frågorna. Det gör att jag tror att det faktiskt finns ett svar på dem.
Men efter att ha läst på om först Dionysos/Bachus, sedan om Osiris och även Baal insåg jag att gudar som dog och återuppstod var rätt vanligt under antiken. Ett lite mindre känt exempel är Adonis http://en.wikipedia.org/wiki/Adonis vars kult troligen har feniciskt ursprung och som jag just läst om i boken Her Share of the Blessings av Ross Shepard Kraemer. Boken är inte ny utan kom ut 1992 och får betraktas som grundforskning när det gäller kvinnors, både hedniska, judiska och kristnas religiösa liv under antiken.
Än mer slående likheter med flera av Bibelns skildringar, inte minst den om Jesu död och uppståndelse finns i berättelserna om gudinnan Innana. Maria Schottenius recenserade i DN en utgivning av dessa, Innana-Skymningens drottning med översättning och kommentarer av Lennart Warring och Tania Kantola,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/inanna--skymningens-drottning
Där står bl.a.:
"Innan Inanna stiger ner i Underjorden berättar hon för sin trogna tjänarinna hur hon ska göra för att få upp henne igen. Tjänarinnan ska stämma upp i klagosång, hon ska slå hårt på trumman i templet, gå runt gudarnas hus. ”Inför andra, klös dina ögon för mig, klös din näsa för mig. I din ensamhet, klös dina lår för mig.”
Inanna själv gör vandringen till ”Landet utan återvändo” och vid var och en av de sju portarna får hon lämna något av det hon har på sig, sina kläder, sina smycken, tills hon står naken inför sin syster, dödsrikets drottning. Där blir hon skändad och plågad, och dödad. ”Hennes döda kropp hängdes upp på en krok.”
Men hjälpen kommer. ”Det gick tre dagar/och det gick tre nätter.”
Sedan kommer den klassiska berättelsen om hur Fader Enki tar lite smuts från sin nagel och skapar två flygande varelser, som tar sig ner till dödsriket och hämtar upp Inanna. På ett villkor dock: Dödsrikets drottning Heliga Ereshkigal får behålla Inannas älskade Dumuzi halva året i dödsriket, och halva året kommer Dumuzis syster att vara där."
Man kan se likheter med senare myter som, Demeter och Persefone, men även Orfeus och Euredike, Amor och Psyke och förstås vår egen kristna passionsberättelse. Vilket förstås säger mycket om hur människorna resonerade och vad de prioriterade. Vad händer efter döden och man uttrycker ett hopp ett liv efter det. Men de berättelserna handlar också att försäkra sig om att vintern ska ta slut, jorden blir fruktsam, att människor och djur är fruktsamma.
Det här är en bok som jag med spänning kommer att läsa för att lära mig mer om historia och genom det mer om kristendomens historia, som inte är så unik som vi gärna vill tro. För en del är kanske likheterna mellan olika religioner skrämmande, men jag känner snarare en tillförsikt i att människor genom tiderna kommit fram till så likartade svar på det stora existentiella frågorna. Det gör att jag tror att det faktiskt finns ett svar på dem.
torsdag 5 januari 2012
Vem får vara med?
Jesus, så som han möter läsaren i Jonas Gardells Om Jesus, var inkluderande. Han talade och åt med alla möjliga och i omgivningens ögon omöjliga människor. Han rörde vid sjuka och verkade strunta i att han därmed blev oren osv. Nu är det ju Jonas Gardells tolkning det är frågan om. Han är noga med att påpeka att han, liksom alla som någonsin skrivit om Jesus, har sin egen agenda och uppmanar läsaren att vara kritisk. Tänk om andra författare som skrivit om ämnet hade haft den självinsikten och ärligheten? Något säger mig att vi haft ett betydligt bättre samtalsklimat inom kristenheten då...
Jesus var alltså inkluderande, men hans efterföljare verkar bums ha delat upp sig i olika grupperingar som stred sinsemellan och hävdade att just de hade den rätta tolkningen. Församlingen i Jerusalem leddes av Jakob, som enligt Gardell var bror till Jesus, i Rom var Petrus ledare, Paulus verkade i flera församlingar, det fanns Johannestrogna, de gnostiska kristna osv.
På 300-talet gjorde den romerske kejsaren Konstantin kristendomen till statskyrka. Han stödde den riktning som skulle bli Katolska kyrkan, vilket naturligtvis gjorde att den gick segrande ur striderna.
Men lugnet varade inte så länge, kristenheten har fortsatt att strida om vem som tror rättast och bäst. Öst och väst bröt med varandra, Luther startade på 1500-talet reformationen, ur protestantismen uppstod sedan frikyrkorna. Gardell tar Baptistkyrkan som han själv växte upp i som exempel på det senare och ur den bröt sig Maranata ut osv.
Jag tror att man behöver ha historien som bakgrund för att kunna sätta in den omdiskuterade upptagningen av värdekonservativa anglikaner i Katolska kyrkan. Maureen Fiedler, som bl.a. är en av redaktörerna till Rome has spoken..., analyserar situationen, som jag tycker, klokt på NCR. Det är alltid upplyftande att läsa något man själv anser, men inte skulle kunna formulera lika bra.
Fiedler välkomnar den som vill bli katolik in i gemenskapen, men är bekymrad över grunderna till övergångarna i det här fallet. De handlar inte om något centralt, som att man är missnöjd med böner, psalmer, etc. Utan drivkraften för att vilja tillhöra Katolska kyrkan är i stället en önskan att få stänga ute andra. Hon skriver:
"But overall, I am troubled about this recent move. Generally speaking, the Episcopalians moving over are not disaffected by prayers or hymns or externals. They are uncomfortable with recent Episcopal practices that recognize and bless human equality. Are we violating a fundamental principle of justice when we welcome folks into the Catholic church because they are opposed to gender equality and/or do not accept people of different sexual orientations on an equal basis?"
Fiedler påminner om att det fanns en tid (fram till mitten av 1800-talet) då Katolska kyrkan accepterade och till och med stödde slaveriet. Något man man nu fördömer totalt. Hon drar paralleller till de grupper som man försöker stänga ute nu, frånskilda och omgifta, samkönade par, kvinnor och gifta män med prästkallelser och slaveriet. Visserligen är det inte frågan om fysiskt våld, men precis som för slavarna handlar det om att neka människor grundläggande mänskliga rättigheter.
Maureen Fiedler ställer en avslutande fråga, som vi nog alla bör tänka över:
"And so I must ask: When we welcome people because they seek a place where their belief in inequality is accepted, are we not perpetuating and even blessing attitudes of injustice?"
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/should-church-take-episcopalians-who-believe-injustice
Kristenheten har, som vi sett, en lång tradition med grupperingar som med olika medel försöker bekämpa och utestänga den som inte delar just deras tolkning av tron. Men det har också alltid funnits de som likt, Maureen Fiedler, strävat efter dialog, medkänsla och tolerans. Är det inte på tiden att lyfta fram den delen av Traditionen?
Jesus var alltså inkluderande, men hans efterföljare verkar bums ha delat upp sig i olika grupperingar som stred sinsemellan och hävdade att just de hade den rätta tolkningen. Församlingen i Jerusalem leddes av Jakob, som enligt Gardell var bror till Jesus, i Rom var Petrus ledare, Paulus verkade i flera församlingar, det fanns Johannestrogna, de gnostiska kristna osv.
På 300-talet gjorde den romerske kejsaren Konstantin kristendomen till statskyrka. Han stödde den riktning som skulle bli Katolska kyrkan, vilket naturligtvis gjorde att den gick segrande ur striderna.
Men lugnet varade inte så länge, kristenheten har fortsatt att strida om vem som tror rättast och bäst. Öst och väst bröt med varandra, Luther startade på 1500-talet reformationen, ur protestantismen uppstod sedan frikyrkorna. Gardell tar Baptistkyrkan som han själv växte upp i som exempel på det senare och ur den bröt sig Maranata ut osv.
Jag tror att man behöver ha historien som bakgrund för att kunna sätta in den omdiskuterade upptagningen av värdekonservativa anglikaner i Katolska kyrkan. Maureen Fiedler, som bl.a. är en av redaktörerna till Rome has spoken..., analyserar situationen, som jag tycker, klokt på NCR. Det är alltid upplyftande att läsa något man själv anser, men inte skulle kunna formulera lika bra.
Fiedler välkomnar den som vill bli katolik in i gemenskapen, men är bekymrad över grunderna till övergångarna i det här fallet. De handlar inte om något centralt, som att man är missnöjd med böner, psalmer, etc. Utan drivkraften för att vilja tillhöra Katolska kyrkan är i stället en önskan att få stänga ute andra. Hon skriver:
"But overall, I am troubled about this recent move. Generally speaking, the Episcopalians moving over are not disaffected by prayers or hymns or externals. They are uncomfortable with recent Episcopal practices that recognize and bless human equality. Are we violating a fundamental principle of justice when we welcome folks into the Catholic church because they are opposed to gender equality and/or do not accept people of different sexual orientations on an equal basis?"
Fiedler påminner om att det fanns en tid (fram till mitten av 1800-talet) då Katolska kyrkan accepterade och till och med stödde slaveriet. Något man man nu fördömer totalt. Hon drar paralleller till de grupper som man försöker stänga ute nu, frånskilda och omgifta, samkönade par, kvinnor och gifta män med prästkallelser och slaveriet. Visserligen är det inte frågan om fysiskt våld, men precis som för slavarna handlar det om att neka människor grundläggande mänskliga rättigheter.
Maureen Fiedler ställer en avslutande fråga, som vi nog alla bör tänka över:
"And so I must ask: When we welcome people because they seek a place where their belief in inequality is accepted, are we not perpetuating and even blessing attitudes of injustice?"
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/should-church-take-episcopalians-who-believe-injustice
Kristenheten har, som vi sett, en lång tradition med grupperingar som med olika medel försöker bekämpa och utestänga den som inte delar just deras tolkning av tron. Men det har också alltid funnits de som likt, Maureen Fiedler, strävat efter dialog, medkänsla och tolerans. Är det inte på tiden att lyfta fram den delen av Traditionen?
tisdag 3 januari 2012
Katolska präster stöder offer för sexuella övergrepp
Katolska präster har, men undantag för dominikanen Tom Doyle, inte gjort sig kända för att stötta offren för sexuella övergrepp mot barn och ungdomar i kyrkan. I artikeln från Sheboyganpress berättas om prästerna James Conell och Richard Cerpich som försöker bättra på kyrkans anseende i den frågan. De vill visa att inte alla katolska ledare i första hand tänker på att rädda kyrkans anseende och ekonomi, utan att man engagerar sig för offren. Vilket är väl så viktigt för offren som den ekonomiska ersättningen.
http://www.sheboyganpress.com/article/20120102/SHE06/201020368/Editorial-Comfort-help-abuse-victims?odyssey=mod|newswell|text|FRONTPAGE|p
Läs också gärna artikeln och se videon på NCR där jesuiten James Martin förklarar en del av de mekanismer som han menar styr förövarna, alltså präster och även organisationen, dvs Katolska kyrkan. Förövaren är ofta en man med en en narcissistisk och grandios personlighet, där allt kretsar runt honom. Han lägger inte märke till några signaler från offren och vid ett avslöjande tycker han bara synd om sig själv som straffas, hängs ut, förlorar sitt arbete etc.
Martin påpekar att alla runt förövaren måste vara uppmärksamma på detta och inte dras in i hans nät, vilket är lätt gjort eftersom förövaren ofta är en karismatisk ledargestalt, utan vidta de åtgärder som behövs. Dessutom försvåras situationen av att förövaren är någon de känner och har omkring sig, medan offren ofta är mer anonyma.
När jag tänker efter har jag många gånger hört och sett försvar från både katolska ledare och lekmän som just går ut på att man ska tycka synd om förövaren som förlorat så mycket. Så skönt med en präst som lugnt och sakligt förklarar mekanismen bakom och tar avstånd från det. Det borde vara inspirerande för våra svenska jesuiter att ha en sådan medbroder!
http://ncronline.org/news/accountability/video-why-there-sympathy-sex-abusers
http://www.sheboyganpress.com/article/20120102/SHE06/201020368/Editorial-Comfort-help-abuse-victims?odyssey=mod|newswell|text|FRONTPAGE|p
Läs också gärna artikeln och se videon på NCR där jesuiten James Martin förklarar en del av de mekanismer som han menar styr förövarna, alltså präster och även organisationen, dvs Katolska kyrkan. Förövaren är ofta en man med en en narcissistisk och grandios personlighet, där allt kretsar runt honom. Han lägger inte märke till några signaler från offren och vid ett avslöjande tycker han bara synd om sig själv som straffas, hängs ut, förlorar sitt arbete etc.
Martin påpekar att alla runt förövaren måste vara uppmärksamma på detta och inte dras in i hans nät, vilket är lätt gjort eftersom förövaren ofta är en karismatisk ledargestalt, utan vidta de åtgärder som behövs. Dessutom försvåras situationen av att förövaren är någon de känner och har omkring sig, medan offren ofta är mer anonyma.
När jag tänker efter har jag många gånger hört och sett försvar från både katolska ledare och lekmän som just går ut på att man ska tycka synd om förövaren som förlorat så mycket. Så skönt med en präst som lugnt och sakligt förklarar mekanismen bakom och tar avstånd från det. Det borde vara inspirerande för våra svenska jesuiter att ha en sådan medbroder!
http://ncronline.org/news/accountability/video-why-there-sympathy-sex-abusers
måndag 2 januari 2012
Vi,vi,vi...
Bloggen Call Me Excellency som med både allvar och humor tar upp olika katolska fenomen gör det lättare, i alla fall för mig, att hålla modet uppe som katolik. Me, me, me... sjunger "excellensen" på bilden av Ken Vonderberg, men ämnet för dagens blogg är i stället vi, vi, vi...
"What God is revealed when we study Jesus? He loved his neighbors, and they included the outcasts, the untouchables, the maimed, foreigners, prostitutes, rogues, tax collectors, and the invisible of his time, women."
Skriver Steven Boehrer bl.a. på sin blogg http://callmeexcellency.blogspot.com/2011/12/jesus-love-standard-for-purple-culture.html
Skriver Steven Boehrer bl.a. på sin blogg http://callmeexcellency.blogspot.com/2011/12/jesus-love-standard-for-purple-culture.html
Även om det inte är så mycket vi vet om den historiske Jesus verkar det onekligen som om de människor han omgav sig med, hans "vi", var en blandad skara av rika, fattiga, män, kvinnor, fromma och syndare om vartannat. Ett "vi" som är mer inkluderande än de flesta av oss, hans efterföljare, någonsin klarat av att praktisera.
Jag håller just nu på att läsa Jonas Gardells Om Jesus och också han ser det inkluderande hos Jesus, "alla ska med" som han uttrycker det. I kapitlet Den sista måltiden går Gardell igenom hur den sista måltiden beskrivs i evangelierna och hos Paulus, som nämner den i 1 Korinthierbrevet. En av de intressanta saker han uppmärksammar är att hos både Markus, Matteus och Lukas berättar Jesus först att en av närvarande ska förråda honom, en ska förneka honom och alla ska överge honom. Efter att ha gjort detta delar han utan att tveka ut bröd och vin till dem.
Det är uppenbart när man får det påpekat för sig, men jag har inte tänkt på det tidigare. Uppenbarligen har många andra också missat den här aspekten, hur kan man annars förklara att så många kristna kämpar hårt för att stänga ute alla som inte tillhör det egna samfundet från nattvardsbordet?
Men det finns också de som verkar försöka följa Jesus inkluderande hållning. Jag har själv inte besökt Allhelgonakyrkan, men har hört mycket gott om verksamheten. Inte minst att även sökaren och den av livet tilltuffsade känner sig välkommen i gemenskapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)