The Popes: a history

Det tog sin tid, men nu har jag läst John Julius Norwich  The Popes: a history på 452 sidor. Den intresserade kan hitta en betydligt mer fullödig recension än vad jag kommer att kunna åstadkomma i The Guardian.
Som Norwich skriver i förordet kan man nalkas påvarnas och därmed förstås Katolska kyrkans historia från olika håll, men han valde den politiska, kulturella och i viss mån socialhistoriska. Han konstaterar också att ett flertal påvar verkar ha varit mer intresserade av sin egen makt än av andligt välstånd.

Mest utrymme får de påvar som Norwich anser har haft störst betydelse, t.ex. Leo den store som skyddade Rom ifrån hunnerna och goterna, Leo III som satte kronan på Karl den stores huvud, Gregorius den store och hans efterföljare som kämpade med kejsare efter kejsare om (den världsliga) makten. I senare kapitel möter läsaren de monstruösa högrenässanspåvarna som Alexander VI, Julius II och Leo X. Historien går sedan fram till vår egen tid, där givetvis Andra Vatikankonciliet är en höjdpunkt.

För mig blev en del egenheter i Katolska kyrkan begripliga om än inte försvarbara efter att jag läst boken. Det är inte bara som det verkar att exkomunicering ofta handlar om att försöka tysta eller straffa motståndare. Så har det varit genom hela påvehistorien.

Det finns gott om avskräckande exempel bland påvarna, men någon sådan tänkte jag inte ta upp nu utan en av de goda och mer okända. Johannes Paulus I som bara hann vara påve en månad innan han plötsligt avled i september 1978. Han verkar lite vara John Julius Norwich favorit vilket säkert bidrar till att han också blir en av de påvar jag själv blir mest förtjust i. Jag frågar mig också vad som hänt om Johannes Paulus I fått verka längre? Hade Katolska kyrkan då kunnat undvika att hamna i det eländiga läge vi är många som tycker att den befinner sig i nu?

Kardinal Albino Luciani valdes till påve den 26 augusti 1978. Den engelske kardinalen Basil Hume beskrev att han upplevde att Luciani verkligen var Guds kandidat.
Precis som Paulus VI var Johannes Paulus I, som var den förste påven i historien med ett dubbelnamn, tveksam till om han skulle klara uppdraget. Han tog sitt namn för att hedra sina två företrädare och anslog genast en informell och familjär ton.
Han var också den förste påve som avstod från att krönas, eller bära krona. Han ville inte bäras runt i bärstol och det var slut med svängande strutsfjädrar. Johannes Paulus I drömde om att ta Katolska kyrkan tillbaka till dess rötter, enkelheten, ärligheten och fattigdomen hos Jesus Kristus själv.

Johannes Paulus I verkar inte ha haft några fiender innan han blev påve, men de här förändringarna föll inte i god jord i kurian. Han konstaterade att det där rådde brist på två saker, uppriktighet och gott kaffe och att Vatikanen var ett drivhus för avundsjuka och rivalitet.
JP I hade inte varit förtjust i Humanae Vitae, även om det förekom rykten om motsatsen, och verkar ha haft planer på att göra något åt den svåra situationen dokumentet skapat.

Om påven fått leva längre hade han kunnat implementera Andra Vatikankonciliet bättre än sina efterträdare, men han fick inte leva. Johannes Paulus I hittades död i sin säng den 29 september 1978. Många trodde att han blivit mördad, vilket i så fall inte skulle vara första gången i påvehistorien. John Julius Norwich ändrade sig under skrivandets gång från att tro detta till att hålla det för mindre sannolikt. Det var allt för många hinder en eventuell mördare skulle passera för att komma till påvens sovrum för att teorin skulle vara rimlig.