Den amerikanska webbplatsen National Catholic Reporter är för en svensk reformvänlig katolik som vatten för den törstande i öknen. Redaktionen har det senaste halvåret gått från klarhet till klarhet och har vid ett flertal tillfällen visat prov på stort mod.
Nu senast i artikeln Early women leaders: from heads of housechurches to presbyters som är en fröjd för den historieintresserade. NCR:s redaktion går där, efter önskemål från läsarna, noggrant igenom de spår av kvinnliga ledare som finns i Katolska kyrkan fram till 500-talet. Resten av historien kommer att tas upp i senare artiklar i serien.
De tidigaste referenserna till ledare bland de kristna finns hos Paulus som skriver om episkopoi och diakonoi. Dessa funktioner utvecklas med tiden till biskop respektive diakon men måste ha sett annorlunda ut i början bl.a för att det fanns flera biskopar i en församling. Men exakt hur de tidigaste församlingarna leddes har inte gått att klargöra ännu.
Ett exempel på kvinnlig diakonoi är Phoebe, som Paulus nämner. Om episkopoi fungerade som ledare för husförsamlingar är det inte alls otroligt att det även bland dessa fanns kvinnor som t.ex. Nymfa som nämns i Kolosserbrevet.
Några år senare har utvecklingen lett till att församlingarna har en biskop med diakoner, både män och kvinnor, som assistenter (Timoteus- och Titusbreven). Presbyterna dyker upp senare, i början av 100-talet. De nämns av Ignatius av Antiochia och förefaller ha varit en slags rådgivare till biskoparna, men om de är män eller kvinnor framgår inte v källorna.
På 200-talet fanns både manliga och kvinnliga diakoner och på 300-talet hade en särskild rit för vigning av kvinnliga diakoner utvecklats. Dessa hade som särskilt uppgift att undervisa och döpa kvinnor och liknades vid den Helige ande medan de manliga diakonerna jämfördes med Kristus.
I mitten av 300-talet börjar presbyternas roll att bli mer tydlig och de leder då satellitförsamlingar. Något som är mycket intressant är att flera koncilier vid den här tiden fördömer kvinnliga presbyter, vilket förstås är ett tydligt tecken på att det fanns sådana. Som bekant förbjuder man inte något som inte existerar.
Det finns alltså gott om exempel på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan och om jag inte minns fel finns kvinnliga diakoner kvar till på 1100-talet. NCR:s redaktion har under arbetet med artikelserien varit i kontakt med teologer som bidragit med sina kunskaper men önskat vara anonyma.
Är det av rädsla för repressalier från kyrkans ledning kan man fråga sig?
En annan fråga som infinner sig är hur många ytterligare katolska teologer och präster som känner till att det funnits kvinnliga diakoner, presbyter och troligen biskopar? Hur många är det som i likhet med dem som NCR talat med håller tyst? Hur många är det som faktiskt talar osanning i sitt försvar av Katolska kyrkans syn på ämbetet? Vid vilka andra tillfällen har de i så fall ett fritt förhållande till sanningen? Kort sagt vilka katolska präster och teologer går det alls att lita på?
Kvinnliga biskopar, präster och diakoner fanns i gnostiskt influerande församlingar/grupperingar "inom" kyrkan. Man tror att en (av flera) drivkraft till gnosticismens utveckling "inom" kyrkan var opposition mot hierarkins utveckling.
SvaraRaderaNär det kommer till diakonatet så är begreppet diakon mångtydigt i NT. Ibland pekar det mot hierakin (så som vi förstår diakon i en ämbetssyn) och ibland syftar det på medhjälpare i en mer allmän funktion.
Det var som det idag är med begreppet präst. På ett sätt är ju alla kristna präster i det att de har del i det allmänna prästadömet men samtidigt finns det ett specifikt prästämbete, förbehållet till vissa män.
Det har alltså funnits kvinnliga diakoner men på olika sätt kan dessa inte jämföras med det diakonala ämbetet, förbehållet vissa män.
Som du skriver var kvinnliga diakoner verksamma vid dop av kvinnor. Bla assisterade de den döpte att byta till vit dopklädnad för det ansågs opassande att en man (biskopen/prästen/kanske den manlige diakonen) var med vid klädbytet.
Att det fanns en vigning för dessa kvinnliga diakoner visste jag inte. Men i så fall ska man inte jämställa en sådan vigning med vigningens sakrament. Det har ju även funnits vigning av bla lektorer och akolyter (numera är detta en biskoplig utnämning) och en sådan går inte att jämställa med vigningens sakrament.
Anonym medhjälpare
Hej anonyme läsare,
SvaraRaderaJag vet att det finns en del katoliker som tillskriver gnostikerna sådant de inte tycker om. Underförstått då är det "fel" och behöver inte tas i beaktande. Du hör uppenbarligen till den kategorin.
Som jag förstått saken var gnostikerna helt enkelt en av de kristna grupperingarna som kämpade om makten i kristenhetens barndom. Och de hörde till förlorarna i den kampen och eftersom segrarna skrivit historien så blir bilden av gnostikerna förstås negativ.
Till segrarna hörde däremot författarna till de källor som NCR hänvisar till alltså bl.a. Apostlagärningarna,Paulus brev och Ignatius av Antiochia. Så kvinnliga diakoner, presbyter och kanske biskopar kan på goda grunder antas ha funnits på många håll.
Anneli
Det jag skriver om gnosticismen ovan har jag läst i en av professor Elaine Pagels böcker om gnosticismen. Hon är (om hon inte konverterat) evangelikal.
SvaraRaderaGnostikerna var olika inbördes men en del hade biskopar, präster och diakoner som ämbeten. En del menade att dessa inte behövdes då det viktiga var gnosis.
När det kommer till de som du benämner "segrarna", precis som om det hela liknas vid en politisk maktkamp, så använder man, såsom jag skrev, tex begreppet diakon mångtydigt, precis som kyrkan idag gör med begreppet präst. Kvinnliga diakoner fanns alltså men inte i en betydelse av att vara ett diakonalt ämbete.
Det kan också ha funnits församlingar "inom" ortodoxin som hade kvinnliga präster osv. Men skulle man konstatera detta så är detta lika lite legitimering i ämbetsfrågan som att det idag finns manliga katolska präster som vill ha vissa kvinnor till präster. Att det finns innebär inte det är rätt.
Anonym Medhjälpare
Anonym,
SvaraRaderaAv artikeln på NCR framgår att kunskaperna om hur de tidiga församlingarna leddes och hur rollerna var utformade är begränsade.
Detta gäller såväl manliga som kvinnliga ledare och olika grupperingar.
Osäkerheten påverkar inte männens möjligheter att följa sin prästkallelse i Katolska kyrkan, men byggs upp till ett stort hinder för kvinnor. Jag kan inte se att det ska behöva vara så i vår tid.
Kopplingen politik och kristendom är välkänd och om du vill förkovra dig i ämnet kan jag varm rekommendera John Julius Norwich "The Popes". En tegelsten som handlar nästan enbart om påvarnas ambitioner när det gäller världslig makt och rikedom.
Anneli
Visst finns det en begränsad kunskap om ledningen av de tidiga församlingarna.
SvaraRaderaOch visst finns det en koppling mellan politik och kristendom. Men samtidigt verkar Gud i kyrkan så det jag ville säga var att det inte bara är politik.
Hur som helst önskar jag dig en trevlig helg med allt gott.