Judiska museet har precis haft vernissage på utställningen Juden Jesus och Åke Bonnier har på sin blogg lagt ut det tal han höll i samband med invigningen. Som alltid när han skriver är det med ett öppet och reflekterande sinnelag. Åke Bonnier beskriver bl.a. hur han kom att intressera sig allt mer för och studera (den historiske) Jesus och kom fram till att "Jesus var ju jude och, som jag brukar säga, han hade inga planer på att konvertera." Åke Bonnier konstaterar också att Jesus inte var kritisk till sin egen religion och han var heller ingen religionsgrundare. Kanske ska man snarare se honom som en reformator som var kritisk till vissa tolkningar av judendomen. Åke Bonniers tal innehåller förstås en hel del annat klokt och jag rekommenderar det varmt!
Det han skriver om Jesus är förstås inget nytt, men det är ju så med religioner, inte bara judendom och kristendom att man behöver läsa om deras berättelser och få dem tolkade och själv tolka gång på gång. Detta för att successivt få en djupare förståelse.
För min egen del är det som om jag på senare tid verkligen insett att Jesus inte grundade kristendomen, Det gjorde inte heller hans närmaste efterföljare. De var alla judar och hade som Åke Bonnier skriver inga planer på att konvertera.
Jag har naturligtvis inte alls förstått fullt ut vad det innebär, men jag inser att jag i grunden måste omvärdera mycket av vad jag lärt mig.
Även insikten om att kristendomen på intet sätt är unik behöver tas till en djupare nivå av förståelse. I DN skriver idag Ingegärd Waaranperä en recension av Stockholms Stadsteaters uppsättning Svein av Tindbergs Abrahams barn. Tyvärr kan jag inte hitta den på DN:s webbplats. Men pjäsen handlar bl.a. om judendomen, kristendomen och islams gemensamma rötter. I inledningen av recensionen funderar Waaranperä på om svårigheterna att dra jämt har att göra med att alla tre religionerna går tillbaka till Abraham? Tja varför inte, Abraham levde i polygami och hans barn var halvsyskon som dessutom blev orättvist behandlade av sin far. Inte konstigt om det ledde till osämja.
Jag har förstås hört om de gemensamma rötterna tidigare och självklart vet jag att man inte ska tolka de här berättelserna ur GT bokstavligt. Men just det faktum alla tre religionerna s.a.s konkurrerar om samma anfader har säkert betydelse för de ofta återkommande stridigheterna dem emellan.
Slutligen så bestämde jag mig av någon anledning för att läsa inledningen till en av de böcker jag brukar använda för att slå upp grekiska och romerska gudar och gudinnor, "Gudar och gudinnor i antik mytologi av Malcolm Day. De grekiska myterna samlades på 600 f.kr in av diktaren Hesiodos och det slog mig hur mycket grekernas skapelsemyt har gemensamt med de två i Första Moseboken.
Grekerna trodde att före skapelsen rådde Chaos, då jordens element ännu var i oordning. Ur Chaos föddes Nyx (natten), Erebos (det underjordiska mörkret) och Gaia (jorden). Gaia födde i sin tur Uranus (himlen) och Pontos (havet) osv.
Jag upphör inte att fascineras av att människor som levde vid ungefär samma tid men på olika platser har liknande myter och alltså tänker sig, i det här fallet skapelsen, på liknande sätt. Just i det tror jag att vi är en gemensam sanning på spåren.
