Vafför gör de på detta viset, frågar rumpnissarna i Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter. Många katoliker undrar samma sak när det gäller Katolska kyrkans ledning. I synnerhet efter det, för de flesta, obegripliga angreppet på de amerikanska systrarnas paraplyorganisation LCWR.
Det görs också försök att förklara agerandet, bl.a. av psykologen Kathy Galeher på NCR. Hon gör en koppling till de sexuella övergreppen och ser angreppet på LCWR som ett försök från Vatikanen att distrahera både katoliker och omvärlden från den frågan.
Smärtan över de brott som begåtts av katolska präster är stark, men i stället för att gå till botten med orsakerna till det som skett, försöker man leda uppmärksamheten åt annat håll. Det vill säga genom anklagelser mot LCWR. Personligen undrar jag om inte nyevangelisationen som påven initierat också ska ses som ett försök att komma bort från de stora problemen i Katolska kyrkan?
James Martin SJ refererar på tidskriften Americas blogg delar av en intervju med LCWR:s president Pat Farrell OSF i programmet Fresh air på National Public Radio. Där finns också en länk till själva intervjun som är närmare 40 minuter lång.
Det är uppenbart att LCWR befinner sig i en väldigt svår position. Man vill bejaka möjligheten för katoliker att ställa frågor och att föra en öppen dialog, men är medvetna om att Troskongregationens reaktioner inte inbjuder till det.
Pat Farrell diskuterar också de bakomliggande orsakerna till att Troskongregationen agerat så starkt som den gjort. Anklagelsen om radikalfeminism ser hon som ett tecken på att man känner sig hotade av kvinnor krav på delaktighet inte minst när det gäller kyrkans ämbeten. Kvinnliga teologer världen undersöker hur kvinnors roll i kyrkan på olika sätt minimerats och vad man kan göra åt det.
Jag avundas inte Pat Farrell och LCWR den svåra uppgift de har. Som många andra har påpekat är det systrarna som i nuläget tillför Katolska kyrkan kvalitet. Det vore förödande om de blev tystade eller tvingades lämna kyrkan
