Religionsfrihet och samvetsfrihet är en brännande fråga i USA, men har även diskuterats i Sverige. Gemensamt för diskussionen både i USA och Sverige är att den i stor utsträckning handlar om värdekonservativa kristna som kräver friheten att hindra andras frihet.
På Huffington Post skriver Jon O'Brien, president för Catholics for Choice om de amerikanska biskoparnas kampanj Fortnight for Freedom under rubriken Let's Celebrate Real Religious Freedom.
Han börjar med att konstatera att uppslutningen inte blev så stor som biskoparna hoppats när de satsade stora summor på detta tvåveckorsarrangemang.
O'Brien fortsätter med att påpeka att biskoparna inte verkar ha förstått att religionsfrihet inte handlar om att försvara en liten grupp manliga klerkers intressen som inte motsvarar behoven hos den stora grupp människor de ska företräda.
Verklig religionsfrihet är något annat och han tar flera exempel på hur människor genom historien blivit förtryckta och förföljda för sin tro. De irländska katolikerna är ett exempel, de europeiska judarna ett annat, på människor som trakasserats och i värsta fall fått sätta livet till för sin tro. Den som tillhör Bahai förföljs idag i Iran och i Indonesien kan man slängas i fängelse om man inte bekänner sin tro på Gud.
Jon O'Brien skriver att mot den bakgrunden är knappast de amerikanska biskoparna övertygande när de hävdar att deras religiösa frihet är hotad pga av en sjukförsäkring som ger alla människor, även de fattiga, tillgång till subventionerade preventivmedel, eller att samkönade par får möjlighet att gifta sig.
Även NCR tar upp ämnet, det är Phyllis Zagano som skriver ganska vasst men roligt i inlägget Fortnight of words.
Hon beskriver läget ur de amerikanska biskoparnas synvinkel. Tidigare fanns de som skulle evangeliseras utanför fållan (kyrkan) och alla innanför var involverade i att frälsa dem. Nu är de evangeliserande, biskoparna och det främsta målet är de döpta, mer eller mindre oengagerade, katolikerna.
Biskoparna ser det hela främst som en fråga om att marknadsföra budskapet rätt och talar med PR-termer om lämpliga strategier.
Vad de anser är budskapet är alltså bl.a. motstånd mot preventivmedel och samkönade äktenskap som nämnts ovan. Zagano hänvisar i stället till evangeliernas uppmaning, visa kärlek till sin nästa, ta hand om de fattiga, ge tak över huvudet åt hemlösa, besöka sjuka och fängslade osv.
Det borde inte vara så svårt att skapa intresse för detta tror Phyllis Zagano och hänvisar till budskapet som ges vid diakonvigningen och uppmanar biskoparna att följa det.
"It's not a question of theology or policy; it's a question of doing
instead of saying. The bishops got the message when they were ordained
deacons. Handed the Book of the Gospels, they were told to "Receive the
Gospel of Christ, whose herald you now are. Believe what you read, teach
what you believe, and practice what you teach."
It's not that easy, but it's not that hard."
Jag konstaterar att först nu, när det tydligen är så att USA: katoliker "röstat med fötterna"dvs varit ointresserade,som jag läser något kritiskt om kampanjen på NCR. Där har Huffington Post varit modigare och mod är något vi behöver mer av.
