Bilden av katoliker bland svenska icke-katoliker är väldigt enkel, Ulla Gudmundson beskriver den på sin blogg som en streckgubbe. Svensken i gemen vet att Katolska kyrkan är emot preventivmedel, samkönade äktenskap och abort. Att man inte accepterar kvinnliga präster och kräver att de män som vill bli präster ska leva i celibat.
I en blogg över ämnet Så sant som det är sagt - om vikten av att skaka om sina fördomar börjar Ulla Gudmundson med att lyfta fram en mer nyanserad bild av kyrkan och katolikerna. Hon tar som ett exempel en barnmorska på Malta som är mot aborter och negativ till skilsmässor, men vars recept mot det sistnämnda är ökad jämställdhet i äktenskapet.
Ulla Gudmundson utvecklar sedan ämnet i ett svar på en kommentar från Karin Nylund på den första bloggen. Där blir det riktigt intressant, hon beskriver hur Sverige och Vatikanen förstås ligger långt från varandra i de ovanstående frågorna men internationellt sett strävar åt samma håll när det gäller t.ex. fattigdomsbekämpning och nedrustning. Bilden av Katolska kyrkan som institution är enligt Ulla Gudmundson inte så svart-vit som den uppfattas av oss svenskar.
Ytterligare en viktig aspekt som Ulla Gudmundson lyfter fram är att katolikerna har betydligt mer mångfacetterade åsikter än kyrkan. Många är kritiska mot kyrkans officiella ståndpunkter när det gäller homosexualitet och preventivmedel t.ex. Det här blir jag förstås glad av att läsa, eftersom jag ständigt återkommer till att man inte får sätta likhetstecken mellan kyrkan och de troende.
En annan sida man kan stöta på hos katoliker tas upp i svaret, den stora empatin för det ofödda fostret och frånvaron av inlevelseförmåga när det gäller kvinnan. Jag har själv flera gånger talat med, i andra avseenden, varma och kännande personer som just när det gäller aborter blir totalt känslokalla. Som även i fall där kvinnans liv är akut hotat, viftar bort det med kommentarer som att hon kanske skulle överlevt några veckors graviditet till. Jag blir lika förskräckt varje gång jag hör något i den stilen.
Ulla Gudmundson referar också till en jesuitpater som var i Stockholm för att tala om arbetet för att samkönade par ska känna sig välkomnar i kyrkan. "Samme jesuit skrev senare till mig att han önskade att fler människor
visste om att katolska kyrkan inte är enbart doktrin (det är den vi
svenska känner till), utan i realiteten hela tiden ett samspel mellan
lära och liv, mellan struktur och andlighet, mellan tradition och
förnyelse."
Min spontana reaktion när jag läste det var att det är väldigt bra och jag önskar att inte bara folk i allmänhet utan även katolska ledare kände till detta!
Som avslutning vill jag betona att jag uppskattar Ulla Gudmundson mycket. Som jag ser det gör hon i stor utsträckning det som biskop Anders borde göra, lyssnar på alla katoliker, försöker förstå olika ståndpunkter. Hon gör det förstås utifrån sin roll som ambassadör, biskop Anders borde göra detsamma eftersom han är biskop för alla Sveriges katoliker.
