Att känna gemenskap och höra till en grupp är viktigt och kan vara positivt, Radcliffe nämner glada fotbollssupportrar som exempel. Men en folkmassa kan snabbt bli destruktiv, tänk er samma fotbollssupportar om laget förlorar. Ännu allvarligare är förstås företeelser som nazisternas härjningar i Tyskland. Faran är att människor som i vanliga fall är normala och empatiska inte tar eget ansvar i gruppen.
Radcliffe tar upp detta i anknytning till händelserna under Stilla veckan då jublande människor på Palmsöndagen några dagar senare förvandlas till mobb som kräver att Jesus korsfästs.
Det gäller att behålla sin förmåga att tänka självständigt, för att inte dras med av grupptrycket. Timothy Radcliffe tar upp helgonen som förebilder, men beskriver dem på ett lite annorlunda vis, som de som tar risken att vara sig själva, Guds unika vänner som är non-konformister.
Han avslutar sin predikan:
"So as we begin Holy Week, it is worth asking how we respond to power and its loss. Do we home in on the strong people, even the bullies, shedding our convictions in the hope of a share in a bit of their strength? Do we distance ourselves from the weak and despised? Or do we dare to follow the King who 'being found in human form humbled himself and became obedient unto death, even death on the cross' (Philippians 2.8)?
He gathers around himself a community on Easter Sunday, in which we find a multitude of brothers and sisters, but in which we can also dare to be ourselves, each individually caught up in God's universal friendship."Vågar vi vara tänkande och kännande individer, vågar vi vara tillsammans med dem som är olika oss i Guds universella gemenskap? Eller finns vi i den skränande mobben som vill slänga ut den som avviker?
Anneli
