Invändningen måste givetvis tas på allvar, katoliker är efter alla skandaler i behov av upplyftande information för att alls orka stanna kvar i kyrkan.
Men jag ser det som så, att bättre nyheter finns inte än de om katoliker som haft empati, mod och uthållighet nog att värna om offren för övergreppen och påkalla omvärldens uppmärksamhet på vad som skett. Tom Doyle, Barbara Blaine och David Clohessy m.fl. i SNAP talar inte bara om Jesus, utan de försöker också följa det han faktiskt lärde ut, kärleken till sin nästa och omsorgen om de svaga och utsatta.
Tom Doyle skriver på NCR i artiken SNAP, the bishops and a lesson in ecclesiology om SNAP:s historia och om det aktuella försöket att skada organisationen. Han inleder:
"SNAP, the Survivors Network of those Abused by Priests, came into existence in 1989, just five years after national attention was first focused on sexual molestation of minors by Catholic clergy. The founder, Barbara Blaine, is a survivor of abuse. The national director, David Clohessy, is also a survivor. SNAP came into existence because the institutional church, i.e., the bishops, could not and would not do anything to help the victims of the priests they were supposed to supervise.
Realizing that they would have to help themselves, Barbara and the original members started what has become the oldest and most effective advocacy and help group for the countless victims of clergy abuse throughout the United States and Europe as well."
Organisationen har alltså funnits i 23 år! Det bör vara runt 20 av dessa år som SNAP verkat under ett närmast kompakt motstånd från Katolska kyrkan och ointresse från omvärlden. 1993 vände sig visserligen Johannes Paulus II till de amerikanska biskoparna med en förhoppning om att de skulle ta sitt ansvar för de oskyldiga offren. Tyvärr var det bara en kort passage i ett brev som annars ägnades åt att fördöma media och den amerikanska kulturen och fick inget genomslag.
Man skulle kunna tro att det hade skett en förändring nu, till förslagsvis tacksamhet, gentemot dem som gjort vad kyrkans ledare borde ha gjort för länge sedan. Men icke, i stället försöker de amerikanska biskoparna skada SNAP i samband med en rättegång mot två av de präster som anklagats för sexuella övergrepp. Jag har skrivit om det tidigare, men Tom Doyle ger en kort och koncis beskrivning:
"The latest and most convincing evidence of the bishops' collective failure following the present pope's admonitions is the organized attack on SNAP. This attack is being carried out by lawyers who represent two priests accused of abuse, but it's not about justice for the priests. It's about destroying an organization that represents not only a source of profound embarrassment to the bishops but a serious threat to their continued duplicity. On one hand, the demand for SNAP's files is sending a horrific message to all victims of clergy abuse and to all who try to help and support them. The message is clear: Although individual bishops might be truly sympathetic, the bishops as a group simply don't "get it." Nothing has changed since 1985, when this sordid issue first came to widespread public awareness. They are only concerned for themselves, their image, their control over the laity and their money. The National Review Board had it right when they pinpointed this in their 2004 report."
Tom Doyle avslutar med att visa på ytterligare en aspekt nämligen att den kyrkliga hierarkin verkar se SNAP och offren som något som skadar kyrkan, som fiender! Och han ser det också som ett angrepp mot Andra Vatikankonciliets önskan att minska hierarkin och ge lekfolket en större roll i kyrkan. Övergreppen i sig och ännu mer försöken att dölja dem visar hur mycket ledningen värnar om de gamla maktstrukturerna och det lekfolksdrivna SNAP blir ett slags dubbelt hot mot dessa.
