Med en dåres envishet återkommer jag gång på gång till att det är viktigt att olika uppfattningar i ett samfund, t.ex. Katolska kyrkan uttrycks och får utrymme i media. Om det bara är katoliker som är negativa till t.ex preventivmedel och homosexuella som hörs så blir det lätt så att omvärlden tror att alla katoliker tänker och tycker så. Vi har alla ett ansvar för att visa på mångfalden och rikedomen i kyrkan, även om inte alla uppskattar det.
Som tur är finns det fler som är inne på samma spår. DN:s ledare SD slåss mot väderkvarnar tar resonemanget ett steg vidare, en mångfacetterad religion blir väldigt jobbigt för främlingsfientliga krafter. Här är det främst Islam som behandlas men retoriken som nu riktas mot muslimer har också använts mot katoliker och judar; de beskylls för att skaffa många barn som gör att de konkurrerar ut landets befolkning, ha hemliga agendor och lojaliteten någon annanstans än hos ursprungsbefolkningen.
För den som försöker bygga upp bilden av ett förträffligt vi och ett hotfullt de blir det förstås jättejobbigt med grupper som MPV, Muslimer för progressiva värderingar som beskrivs i ledaren. Dessa är inkluderande, värnar sådant som de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och en tolerant tolkning av Islam.
På bloggen Religionsvetenkapliga kommentarer kan man i en blogg av Simon Sorgenfrei läsa om muslimer i olika länder, även Sverige som verkar för homosexuellas rättigheter. Vilket knappast heller motsvarar den vanliga uppfattningen om muslimer.
Hur är det då med oss katoliker? Bilden av oss är väl tyvärr präglad av utspel mot kvinnliga präster, preventivmedel, legala aborter och samkönade äktenskap av den typen som debattinlägget biskop Anders m.fl. skrev i Dagen för en tid sedan. Den intresserade kan analysera inläggets uppbyggnad där skribenterna försöker skapa ett "vi", dvs goda och mänskliga kristna mot ett "de" det omänskliga sekulariserade samhället. Visst finns det goda kristna att lyfta fram, men vi har också gott om exempel på raka motsatsen och det gäller förstås samhället i stort. Man kan hävda att det är ett exempel på respekt för människovärdet att förbjuda aborter, men lika gärna att den största respekten visar den som försöker minska det totala antalet aborter genom att få ner de oönskade graviditeterna.
Låter vi den här typen av uttalanden stå oemotsagda så underhåller vi en väldigt stereotyp bild av oss katoliker. Vilket är olyckligt eftersom det finns så många olika åsikter bland oss som, om de syntes mer, skulle kunna bidra till ett öppnare och mindre polariserat samhälle.
måndag 7 januari 2013
lördag 5 januari 2013
Tidningen Dagens tolkning av berättelsen om de vise männen
Kära läsare,
Jag fortsätter att presentera tolkningar av berättelsen om de vise männen. Den är ju en sådant bra exempel på hur en Bibelberättelse broderats ut genom historien. Den här gången är det tidningen Dagen som förstår berättelsen ur ett frikyrkligt perspektiv.
Journalisten Ann-Charlotte Fritzon gör även hon en föredömlig presentation av historiken kring de vise männen. Hon skriver bl.a. antalet växlat mellan tre och tolv.
Sedan intervjuar hon pastor Niklas Piensoho som ser de vise männen som människor med god vilja men begränsade kunskaper. Där kan man invända att de nog var väl så kunniga eller okunniga som de personer de mötte. Piensoho betonar att stjärntydarna behövde hjälp av de skriftlärda att förstå Bibeln för att nå sitt mål. Vilket som jag skrev inledningsvis ger oss en frikyrklig tolkning av historien.
Det jag vill lyfta fram i den här bloggen och de två tidigare är att de så tydligt visar att vi förstår texter på olika sätt beroende på vår bakgrund och det sammanhang vi befinner oss i. Vi tolkar lite olika, men det behöver inte vara något fel med det, utan vi våra olika infallsvinklar kan berika varandra.
Men faktum är att den mest utförliga sammanfattningen av historiken jag sett finns på engelska wikipedia och så vitt jag kan bedöma stämmer uppgifterna.
Dock är jag inte riktigt nöjd med beskrivningen av gåvorna vare sig på Wikipedia elle i Fritzons artikel. Guld, rökelse och myrra var betydelsefulla symboler över hela världen. Guld har förknippats med solen och det gudomliga i många kulturer, aztekerna kallade det t.ex. gudaträck. Det är inte bara i judendom och kristendom det använts för sakrala föremål, utan det bruket var allmänt spritt.
Även användningen av rökelse i kultsammanhang var spridd. I orienten användes det bl.a. för att skrämma bort demoner, i Egypten vid dödskulten, i Rom vid åminnelsen av de döda och i kejsarkulten. Judarna helgade rökelsen åt Gud, men de första kristna var skeptiska.
Vid tiden då Matteusevangeliet skrevs måste de ha ändrat inställning annars skulle knappast rökelsen eller för den delen myrran kommit med i berättelsen.
De här uppgifterna tror jag är rätt lättillgängliga, jag har hämtat dem i Hans Biedermanns Symbollexikon.
Jag fortsätter att presentera tolkningar av berättelsen om de vise männen. Den är ju en sådant bra exempel på hur en Bibelberättelse broderats ut genom historien. Den här gången är det tidningen Dagen som förstår berättelsen ur ett frikyrkligt perspektiv.
Journalisten Ann-Charlotte Fritzon gör även hon en föredömlig presentation av historiken kring de vise männen. Hon skriver bl.a. antalet växlat mellan tre och tolv.
Sedan intervjuar hon pastor Niklas Piensoho som ser de vise männen som människor med god vilja men begränsade kunskaper. Där kan man invända att de nog var väl så kunniga eller okunniga som de personer de mötte. Piensoho betonar att stjärntydarna behövde hjälp av de skriftlärda att förstå Bibeln för att nå sitt mål. Vilket som jag skrev inledningsvis ger oss en frikyrklig tolkning av historien.
Det jag vill lyfta fram i den här bloggen och de två tidigare är att de så tydligt visar att vi förstår texter på olika sätt beroende på vår bakgrund och det sammanhang vi befinner oss i. Vi tolkar lite olika, men det behöver inte vara något fel med det, utan vi våra olika infallsvinklar kan berika varandra.
Men faktum är att den mest utförliga sammanfattningen av historiken jag sett finns på engelska wikipedia och så vitt jag kan bedöma stämmer uppgifterna.
Dock är jag inte riktigt nöjd med beskrivningen av gåvorna vare sig på Wikipedia elle i Fritzons artikel. Guld, rökelse och myrra var betydelsefulla symboler över hela världen. Guld har förknippats med solen och det gudomliga i många kulturer, aztekerna kallade det t.ex. gudaträck. Det är inte bara i judendom och kristendom det använts för sakrala föremål, utan det bruket var allmänt spritt.
Även användningen av rökelse i kultsammanhang var spridd. I orienten användes det bl.a. för att skrämma bort demoner, i Egypten vid dödskulten, i Rom vid åminnelsen av de döda och i kejsarkulten. Judarna helgade rökelsen åt Gud, men de första kristna var skeptiska.
Vid tiden då Matteusevangeliet skrevs måste de ha ändrat inställning annars skulle knappast rökelsen eller för den delen myrran kommit med i berättelsen.
De här uppgifterna tror jag är rätt lättillgängliga, jag har hämtat dem i Hans Biedermanns Symbollexikon.
fredag 4 januari 2013
Mer om de tre vise männen...
Britt-Mari Näsström, professor emerita, skriver också hon om berättelsen om de tre vise männen på Religionsvetenskapliga kommentarer. Hennes infallsvinkel är förstås religionsvetenskaplig, perspektivet är från sidan snarare än inifrån till skillnad de två texterna jag tog upp i mitt förra inlägg.
Hon skriver att av Matteusevangeliets framställning att döma är stjärntydarna zoroastriska präster och astrologer/astronomer.
Antalet tre ska ha bestämts av Origenes, som levde i början av 200-talet och som utgick från antalet gåvor stjärntydarna hade med sig. Tertullianus i sin tur kallade dem tre konungar och under senantiken dvs någon gång före 600-talet fick de namnen Caspar, Baltasar och Melchior. Senare har ytterligare legender och berättelser om dem tillkommit.
Det ska bli intressant att höra helgens predikningar över den här texten där forskarna, så vitt jag förstår, är tveksamma till om det finns någon historisk grund alls. Berättelsen har ursprungligen haft en annan funktion än att direkt säga något om den historisk Jesus födelse. Sedan är frågan om författaren till Matteusevangliet ville betona betydelsen av Jesu födelse, eller om det är sökandet efter Messias på en oväntad plats som är det viktiga?
Det här kan säkert våra präster mer om än jag, men hur mycket av den kunskapen delar de med sig av till församlingen? Vi får hålla öronen öppna under predikan, vilket jag måste erkänna att jag oftast men inte alltid gör annars. :-)
Hon skriver att av Matteusevangeliets framställning att döma är stjärntydarna zoroastriska präster och astrologer/astronomer.
Antalet tre ska ha bestämts av Origenes, som levde i början av 200-talet och som utgick från antalet gåvor stjärntydarna hade med sig. Tertullianus i sin tur kallade dem tre konungar och under senantiken dvs någon gång före 600-talet fick de namnen Caspar, Baltasar och Melchior. Senare har ytterligare legender och berättelser om dem tillkommit.
Det ska bli intressant att höra helgens predikningar över den här texten där forskarna, så vitt jag förstår, är tveksamma till om det finns någon historisk grund alls. Berättelsen har ursprungligen haft en annan funktion än att direkt säga något om den historisk Jesus födelse. Sedan är frågan om författaren till Matteusevangliet ville betona betydelsen av Jesu födelse, eller om det är sökandet efter Messias på en oväntad plats som är det viktiga?
Det här kan säkert våra präster mer om än jag, men hur mycket av den kunskapen delar de med sig av till församlingen? Vi får hålla öronen öppna under predikan, vilket jag måste erkänna att jag oftast men inte alltid gör annars. :-)
torsdag 3 januari 2013
Trettondagen - att söka Gud på oväntade platser
Den senaste tiden har jag funderat en hel del över hur man ska förhålla sig till Bibelns texter. Det är så mycket som läsaren måste ha i minnet vid läsningen av dem. De är skrivna vid olika tider, texterna hör till olika genrer, de är partsinlagor osv.
Är Bibeln något mer än en samling historiska texter, vilket i och för sig är nog så intressant? Kan de tillföra mig och andra nutida människor något? Jag lutar åt att det väsentligaste ligger i att de är oklara, motsägelsefulla och att vi måste tolka dem och pröva våra tolkningar mot andra människors, utan att ha ett facit.
Just den kvaliteten tycker jag finns i Nicole Sotelos blogg Looking for God in the New Year på NCR. Hon skriver om det ökande antalet unga som inte känner någon religiös tillhörighet. En del känner sig bortstötta från samfunden, ett ännu större antal ser en alltför stark koppling mellan religionerna och makt och pengar.
Nicole Sotelo ser de tre vise männen som besläktade med de här ungdomarna. De kom ridande för att söka Gud, men stötte till att börja med bara på människor besatta av just makt och rikedom.
De tre stjärntydarna i historien hade kunnat ge upp där, stanna i Jerusalem och skratta åt sina stolliga idéer. Men det gjorde de inte utan de litade på att stjärnan ledde dem rätt, även när de kom till den mest osannolika platsen för en kung.
Idag är det lätt att som katolik misströsta, med tanke på det tvivelaktiga insatser kyrkans ledning ofta gör. Men Sotelo menar att vi liksom de tre vise männen måste leta vidare, inte stanna vid maktens män, utan i stället söka Gud bland de marginaliserade och på oväntade platser.
Jämför gärna Nicole Sotelos blogg med Timothy Radcliffes OP predikan över de tre vise männens söknde. Han är inne på samma spår men betonar till att börja med vårt behov av att hjälpas åt för att kunna hitta Gud. De tre vise männen behövde den information som Herodes kunde ge dem för att hitta Jesus. Varje "Herodes" har sin roll att spela menar Radcliffe, som också anser att det är viktigt att ta hjälp av auktoriteter för att inte gå vilse.
I slutet av sin predikan skriver han om hur viktigt det är att leta efter Gud på oväntade platser och hos visa människor av alla slag. Även musik, konst och poesi kan leda oss åt rätt håll tror Timothy Radcliffe.
Det här och förstås andra tolkningar av berättelsen om de tre vise männen som för övrigt var både astronomer och astrologer (det är förhållandevis sent i historien man börjar göra skillnad på dessa) tror jag kan inspirera oss i vårt eget sökande efter Jesus.
Är Bibeln något mer än en samling historiska texter, vilket i och för sig är nog så intressant? Kan de tillföra mig och andra nutida människor något? Jag lutar åt att det väsentligaste ligger i att de är oklara, motsägelsefulla och att vi måste tolka dem och pröva våra tolkningar mot andra människors, utan att ha ett facit.
Just den kvaliteten tycker jag finns i Nicole Sotelos blogg Looking for God in the New Year på NCR. Hon skriver om det ökande antalet unga som inte känner någon religiös tillhörighet. En del känner sig bortstötta från samfunden, ett ännu större antal ser en alltför stark koppling mellan religionerna och makt och pengar.
Nicole Sotelo ser de tre vise männen som besläktade med de här ungdomarna. De kom ridande för att söka Gud, men stötte till att börja med bara på människor besatta av just makt och rikedom.
De tre stjärntydarna i historien hade kunnat ge upp där, stanna i Jerusalem och skratta åt sina stolliga idéer. Men det gjorde de inte utan de litade på att stjärnan ledde dem rätt, även när de kom till den mest osannolika platsen för en kung.
Idag är det lätt att som katolik misströsta, med tanke på det tvivelaktiga insatser kyrkans ledning ofta gör. Men Sotelo menar att vi liksom de tre vise männen måste leta vidare, inte stanna vid maktens män, utan i stället söka Gud bland de marginaliserade och på oväntade platser.
Jämför gärna Nicole Sotelos blogg med Timothy Radcliffes OP predikan över de tre vise männens söknde. Han är inne på samma spår men betonar till att börja med vårt behov av att hjälpas åt för att kunna hitta Gud. De tre vise männen behövde den information som Herodes kunde ge dem för att hitta Jesus. Varje "Herodes" har sin roll att spela menar Radcliffe, som också anser att det är viktigt att ta hjälp av auktoriteter för att inte gå vilse.
I slutet av sin predikan skriver han om hur viktigt det är att leta efter Gud på oväntade platser och hos visa människor av alla slag. Även musik, konst och poesi kan leda oss åt rätt håll tror Timothy Radcliffe.
Det här och förstås andra tolkningar av berättelsen om de tre vise männen som för övrigt var både astronomer och astrologer (det är förhållandevis sent i historien man börjar göra skillnad på dessa) tror jag kan inspirera oss i vårt eget sökande efter Jesus.
måndag 31 december 2012
Vad Jesus aldrig sade...
Via Christians tired of being Misrepresented kommer den här underbart humoristiska bilden från bloggen Unheard Wordz
Jag tycker personligen inte att bloggen är lika träffsäker och rolig som bilden den är illustrerad med, men när det gäller humor är vi alla olika...
Gott Nytt År!
önskar
Anneli
söndag 30 december 2012
Hur ska man öka kvinnors inflytande i Katolska kyrkan?
Hur ska kvinnors inflytande i Katolska kyrkan bli större, är en ständigt aktuell fråga. En del katoliker, oftast åt det mer konservativa hållet, framhåller att det kan göras på andra sätt än genom att tillåta kvinnor att bli präster eller diakoner. Åsikten har framförts på lite olika håll bl.a. i The Tablets nummer från 1 december där professor Linda Woodhead, som är anglikan, skriver om de fördelar välutbildade katolska lekkvinnor har framför undanskuffade kvinnliga anglikanska präster. Artikeln är inte fri, men finns sammanfattad i en kortare blogg på The Tablets hemsida.
Woodhead påpekar att Katolska kyrkan genom att bara låta män som vill leva i celibat bli präster oavsiktligt frigjort en stor grupp välutbildat lekfolk som kan tala och skriva utan att vara bundna av lojalitet till kyrkans ledning. Det här gäller alltså i Storbritannien ska tilläggas.
Linda Woodhead tycker att inte att Church of England hittade en lösning när man började viga kvinnor till präster, utan snarare skapade problem.
Nu bör man, tycker jag, till att börja med ha i minnet att det är en kallelse från Gud att bli präst eller diakon och alltså inte något man förhandlar om. I synnerhet inte om det man diskuterar är makt. Men att människor överhuvudtaget tänker i banorna att man kan få inflytande på andra sätt än genom ett ämbete säger en del om i hur nära sammanlänkade makt och prästämbetet är.
Linda Woodhead skriver ingenting om hur Church of England kunde förbättra situationen för sina kvinnliga präster, utan som läsare kan man få intrycket av att hon anser att det från början var en dålig idé att börja viga kvinnor till präster. Det tycker jag inte är ett särskilt konstruktivt resonemang, men jag gissar att hon tycker att man borde ha väntat till tiden var mogen.
I det sammanhanget kan man fundera över den fina balansgången mellan att vänta in rätt tidpunkt och att skapa denna tidpunkt. Vissa kommer aldrig att acceptera kvinnliga präster, men jag kan inte se varför man ska ta så orimligt stor hänsyn till dem, som t.ex. vissa grupper i både den Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan propsar på?
Jag uppskattar de samfund som bestämt sig för att även kvinnor ska kunna följa sin prästkallelse. Sedan är det tyvärr så att de får räkna med en del motstånd. Det behövs modiga och starka pionjärer som Jane Holmes Dixon, den andra kvinnliga biskopen i Episkopalkyrkan i USA. Hon avled på juldagen och Maureen Fiedler skriver ett fint minnesord över henne på NCR.
Jane Holmes Dixon var på det klara med att hon var en pionjär och såg sig som en symbol för Gud som inkluderande kraft. Följdaktligen har hon också värnat de svaga och utsatta som riskerat att hamna utanför och arbetat för fred och rättvisa. Holmes Dixon engagerade sig också i den interreligiösa dialogen bl.a. i The Interfaith Alliance.
Självklart är det viktigt att uppmärksamma att alla problem inte är lösta bara för att kvinnor får möjlighet att bli präster. Så enkelt är det inte, det ser vi inte minst i Svenska kyrkan, utan det är bara ett delmål på vägen mot lika villkor för män och kvinnor.
Woodhead påpekar att Katolska kyrkan genom att bara låta män som vill leva i celibat bli präster oavsiktligt frigjort en stor grupp välutbildat lekfolk som kan tala och skriva utan att vara bundna av lojalitet till kyrkans ledning. Det här gäller alltså i Storbritannien ska tilläggas.
Linda Woodhead tycker att inte att Church of England hittade en lösning när man började viga kvinnor till präster, utan snarare skapade problem.
Nu bör man, tycker jag, till att börja med ha i minnet att det är en kallelse från Gud att bli präst eller diakon och alltså inte något man förhandlar om. I synnerhet inte om det man diskuterar är makt. Men att människor överhuvudtaget tänker i banorna att man kan få inflytande på andra sätt än genom ett ämbete säger en del om i hur nära sammanlänkade makt och prästämbetet är.
Linda Woodhead skriver ingenting om hur Church of England kunde förbättra situationen för sina kvinnliga präster, utan som läsare kan man få intrycket av att hon anser att det från början var en dålig idé att börja viga kvinnor till präster. Det tycker jag inte är ett särskilt konstruktivt resonemang, men jag gissar att hon tycker att man borde ha väntat till tiden var mogen.
I det sammanhanget kan man fundera över den fina balansgången mellan att vänta in rätt tidpunkt och att skapa denna tidpunkt. Vissa kommer aldrig att acceptera kvinnliga präster, men jag kan inte se varför man ska ta så orimligt stor hänsyn till dem, som t.ex. vissa grupper i både den Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan propsar på?
Jag uppskattar de samfund som bestämt sig för att även kvinnor ska kunna följa sin prästkallelse. Sedan är det tyvärr så att de får räkna med en del motstånd. Det behövs modiga och starka pionjärer som Jane Holmes Dixon, den andra kvinnliga biskopen i Episkopalkyrkan i USA. Hon avled på juldagen och Maureen Fiedler skriver ett fint minnesord över henne på NCR.
Jane Holmes Dixon var på det klara med att hon var en pionjär och såg sig som en symbol för Gud som inkluderande kraft. Följdaktligen har hon också värnat de svaga och utsatta som riskerat att hamna utanför och arbetat för fred och rättvisa. Holmes Dixon engagerade sig också i den interreligiösa dialogen bl.a. i The Interfaith Alliance.
Självklart är det viktigt att uppmärksamma att alla problem inte är lösta bara för att kvinnor får möjlighet att bli präster. Så enkelt är det inte, det ser vi inte minst i Svenska kyrkan, utan det är bara ett delmål på vägen mot lika villkor för män och kvinnor.
torsdag 27 december 2012
Från judisk grupp till romersk statsreligion
Även Signums chefredaktör Ulf Jonsson SJ kommenterar på Signumbloggen DN:s artiklar om de olika traditioner som tillsammans blivit julen som vi firar den idag. Framför allt tar Jonsson upp Maria Schottenius artikel om barnet som ska frälsa världen. Det är en på många sätt intressant blogg, där Ulf Jonsson nämner, men inte utvecklar, flera trådar som vore värda mer uppmärksamhet.
Ett av dessa spännande uppslag är 200-300-talet då kristendomen definitivt övergår från att vara en del av judedomen till att bli Roms statsreligion och de anpassningar man på vägen gör av budskapet och presentationen av det. Ulf Jonsson ser inga problem alls i den saken och jag håller med honom så tillvida att det är samma frågor vi människor söker svar på att vi uppfattar svaren på liknande sätt. Religioner påverkas av varandra och lånar av varandra, det är inget konstigt med det.
Frågan som Ulf Jonsson inte ställer är hur mycket de tidiga kristna anpassade sin historia? Ändrade man berättelser som redan fanns och i så fall på vilket sätt, eller skapade man helt nya? Svaren påverkar förstås vår kristna identitet i dag, så jag kan förstå att han undviker att utveckla ämnet.
Det finns en del skillnader mellan de österländska och hellenistiska religionerna under antiken som jag tycker att Ulf Jonsson tar för lätt på. Dessa visar sig inte minst när det gäller berättelserna om Jesu födelse och gudomliga påbrå. Jonas Gardell skriver i boken Om Jesus att i de äldsta nytestamentliga texterna främst Paulus brev till Romarna nämns inte att det skulle vara något särskilt med Jesu födelse eller att han skulle vara Guds son. Paulus följer den judiska traditionen där kungar, andra ledare och förstås även Messias var vanliga människor som utvaldes av Gud. Enligt Gardell var det i östra medelhavsområdet inte ovanligt att kungar adopterades av Gud. Babylonernas härskare kallades t.ex. Marduks son.
Så länge Jesu efterföljare var en grupp judar var detta självklart, när man däremot ville bli en egen religion med ambition att nå framgång i en hellenistisk kontext gick det inte an att presentera en ledare som inte hade gudomligt påbrå. Jag har i tidigare inlägg tagit upp t.ex. Julius Caesar som ansåg sig vara släkt med gudinnan Venus. En annan invändning som romarna hade mot både judar och kristna var att deras gud var för abstrakt. Romarna själva trodde på många gudar/gudinnor som konkreta varelser som var närvarande och ingrep i människornas liv. De kristna ansågs också sakna historia och därmed vara en nymodighet, vilket inte sågs som positivt av romarna. Detta står att läsa i Pagan Rome and the Early Christianity av Stephen Benko. Jag vet inte om och i så fall hur mycket ovantående påverkade texterna i NT:s skildringar av Jesu liv, men det är tankeväckande.
Det fanns alltså en hel del anpassningar som den segrande grupperingen kristna kände sig tvingade att göra för att kristendomen skulle slå i Rom. Med tanke på den kyrkliga hierarki som ingick i framgångspaketet är jag inte lika odelat positiv som Ulf Jonsson.
Å andra sidan borde vetskapen om att religionerna i alla tider samspelat och påverkat varandra ha en positiv inverkan på kontakterna mellan dem i dag. Vi är inte så unika som vill tro och blir i bästa fall mindre pretentiösa.
Å tredje sidan får vi nog fundera lite över vad t.ex. julfirandet egentligen innebär, vilket Ulf Jonsson i viss mån gör i sin blogg, men Åke Bonnier gör betydlig mer genomtänkt i sin julbönspredikan.
Uppdatering
Eftersom det inte verkar fungera så bra med länkar i kommentarerna så länkar jag till Ulla Gudmundsons blogg här. Hon reflekterar över så väl Maria Schottenius artikel som Ulf Jonsson svar och nämner i förbigående några romerska influenser i kristendomen. En del av er känner säkert redan till dem, andra inte.
Ett av dessa spännande uppslag är 200-300-talet då kristendomen definitivt övergår från att vara en del av judedomen till att bli Roms statsreligion och de anpassningar man på vägen gör av budskapet och presentationen av det. Ulf Jonsson ser inga problem alls i den saken och jag håller med honom så tillvida att det är samma frågor vi människor söker svar på att vi uppfattar svaren på liknande sätt. Religioner påverkas av varandra och lånar av varandra, det är inget konstigt med det.
Frågan som Ulf Jonsson inte ställer är hur mycket de tidiga kristna anpassade sin historia? Ändrade man berättelser som redan fanns och i så fall på vilket sätt, eller skapade man helt nya? Svaren påverkar förstås vår kristna identitet i dag, så jag kan förstå att han undviker att utveckla ämnet.
Det finns en del skillnader mellan de österländska och hellenistiska religionerna under antiken som jag tycker att Ulf Jonsson tar för lätt på. Dessa visar sig inte minst när det gäller berättelserna om Jesu födelse och gudomliga påbrå. Jonas Gardell skriver i boken Om Jesus att i de äldsta nytestamentliga texterna främst Paulus brev till Romarna nämns inte att det skulle vara något särskilt med Jesu födelse eller att han skulle vara Guds son. Paulus följer den judiska traditionen där kungar, andra ledare och förstås även Messias var vanliga människor som utvaldes av Gud. Enligt Gardell var det i östra medelhavsområdet inte ovanligt att kungar adopterades av Gud. Babylonernas härskare kallades t.ex. Marduks son.
Så länge Jesu efterföljare var en grupp judar var detta självklart, när man däremot ville bli en egen religion med ambition att nå framgång i en hellenistisk kontext gick det inte an att presentera en ledare som inte hade gudomligt påbrå. Jag har i tidigare inlägg tagit upp t.ex. Julius Caesar som ansåg sig vara släkt med gudinnan Venus. En annan invändning som romarna hade mot både judar och kristna var att deras gud var för abstrakt. Romarna själva trodde på många gudar/gudinnor som konkreta varelser som var närvarande och ingrep i människornas liv. De kristna ansågs också sakna historia och därmed vara en nymodighet, vilket inte sågs som positivt av romarna. Detta står att läsa i Pagan Rome and the Early Christianity av Stephen Benko. Jag vet inte om och i så fall hur mycket ovantående påverkade texterna i NT:s skildringar av Jesu liv, men det är tankeväckande.
Det fanns alltså en hel del anpassningar som den segrande grupperingen kristna kände sig tvingade att göra för att kristendomen skulle slå i Rom. Med tanke på den kyrkliga hierarki som ingick i framgångspaketet är jag inte lika odelat positiv som Ulf Jonsson.
Å andra sidan borde vetskapen om att religionerna i alla tider samspelat och påverkat varandra ha en positiv inverkan på kontakterna mellan dem i dag. Vi är inte så unika som vill tro och blir i bästa fall mindre pretentiösa.
Å tredje sidan får vi nog fundera lite över vad t.ex. julfirandet egentligen innebär, vilket Ulf Jonsson i viss mån gör i sin blogg, men Åke Bonnier gör betydlig mer genomtänkt i sin julbönspredikan.
Uppdatering
Eftersom det inte verkar fungera så bra med länkar i kommentarerna så länkar jag till Ulla Gudmundsons blogg här. Hon reflekterar över så väl Maria Schottenius artikel som Ulf Jonsson svar och nämner i förbigående några romerska influenser i kristendomen. En del av er känner säkert redan till dem, andra inte.
tisdag 25 december 2012
Ingen tro bör byggas på lögner och halvsanningar
 |
| Den här bilden är likt flera tidigare lånad från fb-gruppen, Christians tired of being missrepresented |
De här gamla historierna känner väl alla till har varit reaktionen från en del katoliker bl.a. Bengt Malmgren, kanske inte så mycket på min blogg som på DN:s artiklar om julfirandets historia. Underförstått det behöver man väl inte ägna tid, tidningsspalter eller bloggar åt.
Nu tror jag inte att "alla" känner till t.ex. Vergilius fjärde eklog som Maria Schottenius skriver om i sin krönika. Den går förstås att hitta på Wikipedia, om man vet vad man söker, vilket jag alltså inte gjorde innan jag läst krönikan.
Att förutsätta att andra känner till det man själv tycker är elementärt hör till de saker en god pedagog tidigt lär sig att undvika. Därför är jag skyldig mina läsare en ursäkt, jag har nämligen en känsla av att jag gjorde just det i bloggen om tomten. Jag har haft anledning att fördjupa mig i den svenske tomtens genealogi, men jag hade inte klarat av att redogöra för hans "släktträd" utan att slå upp det i en bok. Och det är definitivt inget jag förväntar mig att "alla" ska känna till.
Vi katoliker ägnar oss för övrigt hela tiden åt gamla historier, så att vi skulle strunta i t.ex. Vergilius hyllningsdikt till konsul Pollius son från 40 f.kr. låter lite märkligt.
Den är i mitt tycke intressant därför att den är ett exempel på att berättelsen om ett barn som ska rädda världen verkar ha varit spridd i närområdet innan Bibelns berättelser kom till. Jag förstår mycket väl att det i andras tycke är en rasande obekväm historia som förtar det unika i t.ex. Lukas skildring.
Men man kan ju i stället se det så att det faktum att människor har liknande upplevelser av Guds önskan att dela med sig, att kommunicera med oss gör att vi kan lita mer på vår tolkning.
En annan fråga jag fick med anledning av min senaste blogg var vad julens historia har med katolsk reformsträvan att göra? En relevant fråga och svaret blir att som jag ser det har människor med olika livsåskådningar en större chans att leva i fred om man ser att vår respektive tro består av i stort sett samma ingredienser. Dessa har sedan presenterats på lite olika sätt beroende på vilken tid och kultur man befinner sig i. Ju mer särartstänkande och erövringslusta, ju mindre chans har ekumeniken, den interreligiösa dialogen och dialogen med det sekulära samhället.
Något jag inte tror på är att välja bort de fakta och myter som inte passar. Jag tror att de irriterade kommentarerna av typen de här gamla historierna känner väl alla till som jag mött de senaste åren har till syfte att förhindra just det, att alla får kunskap om dem. Jag uppfattar det som en tyst överenskommelse bland dem som vet, att inget säga.
Men då bygger man en tro på ett selektivt urval ur historien, tillrättalägganden, halvsanningar och även rena lögner. Jag skulle aldrig kunna göra det, sanningen eller sanningarna är det jag söker även när den rubbar mina cirklar.
Så tipsa mig gärna om "gamla historier"! Ta inte för givet att jag (eller någon annan) känner till dem, men räkna med att jag blir förtjust över ett nytt spår att undersöka.
söndag 23 december 2012
God Jul kära läsare!
Julen står för dörren och vi är alla välbekanta med det kristna bidraget till berättelsen om människornas hopp om att ljuset och livet ska komma tillbaka till världen. DN har i går och idag haft ett par intressanta artiklar om högtider som de tidiga kristna knöt an till när firandet av Jesu födelse förlades till den 25 december. Samt om de nordeuropeiska förkristna traditioner som fortfarande lever kvar.
I går skrev Maria Schottenius en krönika som bl.a. handlade om barnet vi väntar på. Jesaja skriver ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror ska herradömet vila.” Hon påpekar att vi kristna har kidnappat den profetian som judarna själva inte anser handlar om Jesus och hon har onekligen poäng där. Jag har inte riktigt sett saken från det hållet förut...
Något jag inte kände till är att även den romerske poeten Vergilius i sin fjärde eklog formulerar sig på ett sätt som liknar Jesaja i en hyllning skriven ca år 40 f.kr till konsul Pollios nyfödde son . Den som kan latin, vilket jag tyvärr inte behärskar, kan läsa kommentarer till Vergilus ekloger på webbplatsen Perseus.
Även denna hyllningsdikt har kristna velat se som en slags profetia om Jesu födelse, vilket naturligtvis faller på att den är riktad till en konkret pojke vid en bestämd tid. Det intressanta här är att föreställningen om att ett gudabarn ska rädda världen var spridd i mellanöstern sedan länge.
I dagens DN skriver Karin Bojs om jultraditionerna i Nordeuropa med rötter i förkristen tid, tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på DN:s webbplats ännu. Hon har intervjuat religionshistorikern Andreas Nordberg vid Stockholms universitet. Här framkommer att det är först på 300-talet som det finns dokumenterat att kristna firade Jesu födelse den 25 december. Nordberg säger att man valde att knyta an till högtiden Sol Invictus, en fest för solens återfödelse som man kan läsa om på på engelska wikipedia och på Perseus
I norra Europa firade vi också jul långt innan de kristna missionärerna kom hit. Andreas Nordberg berättar att en gotisk skrift från 350 e.kr talar om november som Fruma Jiuleis, vilket ska översättas som månad före julmånaden.
En anglisk munk skrev år 726 e.kr. om hur förfäderna innan de kristnades räknade med två månader, Giuli, som omslöt vintersolståndet.
De skriftliga källorna är tydliga med att öl och mjöd var heliga drycker som ansågs underlätta kontakten med de kosmiska världarna. De var förstås centrala i julfirandet. Där ser jag samband med hur man såg på vinet i länderna runt medelhavet.
Julgrisen verkar också funnits med länge och Andreas Norberg påpekar att som så många andra religiösa traditioner har det en praktisk funktion. Det var lagom tid att slakta grisen i december när tjälen kom, innan dess hade den kunnat föda sig själv utomhus.
Flera skriftliga källor talar också om äring och frid och Andreas Norberg tror att sädeskärvar och halmdockor kan ha setts som en matriell representation av Sädesanden eller fruktbarhetsguden.
Så låt oss nu fira den långa och skiftande tradition som är vår jul och tänka alla de människor som bidragit till den och minnas att mörkret aldrig kan besegra ljuset. Även om det kan verka så i flera bemärkelser.
En riktigt god och välsignad jul önskar jag er alla!
Anneli
I går skrev Maria Schottenius en krönika som bl.a. handlade om barnet vi väntar på. Jesaja skriver ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror ska herradömet vila.” Hon påpekar att vi kristna har kidnappat den profetian som judarna själva inte anser handlar om Jesus och hon har onekligen poäng där. Jag har inte riktigt sett saken från det hållet förut...
Något jag inte kände till är att även den romerske poeten Vergilius i sin fjärde eklog formulerar sig på ett sätt som liknar Jesaja i en hyllning skriven ca år 40 f.kr till konsul Pollios nyfödde son . Den som kan latin, vilket jag tyvärr inte behärskar, kan läsa kommentarer till Vergilus ekloger på webbplatsen Perseus.
Även denna hyllningsdikt har kristna velat se som en slags profetia om Jesu födelse, vilket naturligtvis faller på att den är riktad till en konkret pojke vid en bestämd tid. Det intressanta här är att föreställningen om att ett gudabarn ska rädda världen var spridd i mellanöstern sedan länge.
I dagens DN skriver Karin Bojs om jultraditionerna i Nordeuropa med rötter i förkristen tid, tyvärr verkar inte artikeln ligga ute på DN:s webbplats ännu. Hon har intervjuat religionshistorikern Andreas Nordberg vid Stockholms universitet. Här framkommer att det är först på 300-talet som det finns dokumenterat att kristna firade Jesu födelse den 25 december. Nordberg säger att man valde att knyta an till högtiden Sol Invictus, en fest för solens återfödelse som man kan läsa om på på engelska wikipedia och på Perseus
I norra Europa firade vi också jul långt innan de kristna missionärerna kom hit. Andreas Nordberg berättar att en gotisk skrift från 350 e.kr talar om november som Fruma Jiuleis, vilket ska översättas som månad före julmånaden.
En anglisk munk skrev år 726 e.kr. om hur förfäderna innan de kristnades räknade med två månader, Giuli, som omslöt vintersolståndet.
De skriftliga källorna är tydliga med att öl och mjöd var heliga drycker som ansågs underlätta kontakten med de kosmiska världarna. De var förstås centrala i julfirandet. Där ser jag samband med hur man såg på vinet i länderna runt medelhavet.
Julgrisen verkar också funnits med länge och Andreas Norberg påpekar att som så många andra religiösa traditioner har det en praktisk funktion. Det var lagom tid att slakta grisen i december när tjälen kom, innan dess hade den kunnat föda sig själv utomhus.
Flera skriftliga källor talar också om äring och frid och Andreas Norberg tror att sädeskärvar och halmdockor kan ha setts som en matriell representation av Sädesanden eller fruktbarhetsguden.
Så låt oss nu fira den långa och skiftande tradition som är vår jul och tänka alla de människor som bidragit till den och minnas att mörkret aldrig kan besegra ljuset. Även om det kan verka så i flera bemärkelser.
En riktigt god och välsignad jul önskar jag er alla!
Anneli
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)