Siden och spetsar i ett vidare perspektiv

Bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer är läsvärd och när jag nu läste inlägget Skägg, schalar och lustiga hattar fick jag mig en tankeställare.
För visst är det lätt att hålla med Caritas Gun Holmertz som citeras och är oroad över att  ”allt fler muslimska kvinnor skyler sig; alltifrån ansiktet till hela kroppen” och att männen i högre utsträckning klär sig ”extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

Skribenten Simon Sorgenfrei påpekar att skägg och schal är en signal för att personen är muslim inte att vederbörande är extremist. Han har innan dess skrivit att kläder och symboler är viktiga markörer som signaletiska element. De markerar en tillhörighet i den egna gruppen, medan motsvarande markörer hos andra grupper är något man gärna kritiserar.
Katoliker kan alltså vara negativa till schalar och skägg hos muslimer, men inte se några problem med spetsar och långa sidensläp på präster och kardinaler. Muslimer och judar kan å sin sida förfasa sig över att kristna äter fläsk osv.


Jag måste erkänna att jag inte fullt ut sett de här signaletiska markörerna inte minst i Katolska kyrkan för vad de är, det vill säga ett sätt att definiera gruppen mot omgivningen. Men med det perspektivet blir de lättare att inte tillmäta dem för stor betydelse.


Personligen tycker jag inte att det finns anledning att kritisera någon för att hen t.ex klär sig på ett visst sätt så länge det fungerar praktiskt. Att man kan se en persons ansikte är viktigt av många skäl, däremot inte att se håret. Har samhället pragmatiska regler när det gäller t.ex. klädsel är de lättare att respektera.


Samtidigt måste man fundera över vad som finns bakom de signaletiska markörerna. Det är naturligtvis inget fel att vilja fira en katolsk mässa från 1960-talets början, den som lite felaktigt kallas den tridentinska mässan, med mycket latin och rökelse. De flesta som gör det är säkert sunda personer, men vi vet ju också att det finns människor som t.ex. är rasister och antidemokrater bland dem. Hur hanterar man det?

Präster som protesterar

Det verkar som om fler och fler katoliker såväl lekfolk som systrar och präster ifrågasätter den rådande ordningen i Katolska kyrkan. Jamie L. Manson skriver på NCR om en pionjär i kyrkan när det gäller att lyfta fram hbt-personers situation. John McNeill, som innan han blev utesluten ur sin orden var jesuit är aktuell i en ny dokumentär.
Manson konstaterat att de flesta har svårt att dra sig till minnes en tid då katolska ledare inte var fullt upptagna med att uttala sig om sexualitet. Men faktum är att det inte är så länge sedan huvudstrategin var tystnad, inte minst när det gällde homosexualitet.

Ett tigande som John McNeill bröt 1976 med sin bok The Church and the Homosexual en samling artiklar som utgavs med stöd jesuiternas general Pedro Arrupe. Boken fick mycket uppmärksamhet och uppskattning, fast inte från Troskongregationen, vars chef kardinal Ratzinger beordrade McNeill att inte tala offentligt om frågor som rörde homosexualitet.

En tystnad som McNeill följde i nio år, men när AIDS-epidemin blev känd i början av 1980-talet måste han följa sitt samvete och börja tala om hbt-frågor. Tystnaden i de här frågorna från kyrkans sida tog liv som han uttrycker det.
Han ville få homosexuella katoliker att sluta känna skuld och självhat för sin läggning och betonade att all kärlek mellan människor är god. Svaret från Katolska  kyrkan lät inte vänta på sig, John McNeill blev utesluten ur sin orden.

Men precis som för t.ex. Roy Bourgeois verkar modet att följa sitt samvete i ett längre perspektiv vara positivt och inte minst bära frukt. McNeill har fortsatt att skriva och ge reträtter och hans levnadsöde når nu fler genom dokumentären Taking a Chance on God av Brendan Fay.

 I Badische Zeitung finns en intervju med en annan modig präst,Eberhard Schockenhoff som, om jag förstår saken rätt, inte bara talar för sig själv utan för ca 200 präster i Freiburgs ärkestift. Här är det fråga om att ge kommunionen till katoliker som är frånskilda och omgifta. Schockenhoff hänvisar till att man av barmhärtighet inte bör neka denna växande grupp att ta emot den. Han har själv aldrig mött någon som han inte känt att han kan dela ut kommunionen till.
Han och de övriga prästerna menar att det brådskar att hitta en fungerande lösning på den här frågan och att Katolska kyrkans överlevnad hänger på att man gör det.

Kanske är det stora intresset från katolska ledares sida när det gäller frågor om familj och sexualitet trots allt en insikt om att det inte går att låtsas som att det inte finns homosexuella katoliker, eller frånskilda och omgifta.
Jag tror precis som de tyska prästerna att det brådskar. Det håller inte längre att t.ex. hävda att homosexuella inte får diskrimineras men samtidigt förbjuda dem att ha förhållanden.

Hedningarnas förgård - ett projekt som väcker nyfikenhet

Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson, har tagit initiativ till att projektet Hedningarnas förgård kommer till Sverige den 13-14 september. Det ska hon ha all heder för, varje steg i riktning mot en ökad dialog och ömsesidig respekt mellan troende och icke-troende är värdefullt.

Rubriken Hedningarnas förgård syftar förstås på den förgård till judarnas tempel där judar och icke-judar kunde mötas. Som framgår i inledningen är tanken med projektet som initierats av det påvliga kulturrådet att skapa en mötesplats troende och icke-troende. Frågan är vem som är troende respektive icke-troende?
Genom att kalla arrangemanget just Hedningarnas förgård har initiativtagarna, medvetet eller omedvetet, problematiserat frågan på ett intressant sätt tycker jag. I templet var definitionen alltså judar och resten, men frågan är vilka som tar judarnas roll och vilka som är "resten" i det här fallet?

Hur definierar Katolska kyrkan troende när man talar om dialog mellan troende och icke-troende? Menar man med troende katoliker eller kristna eller dem som bekänner sig till de monoteistiska religionerna eller alla som överhuvudtaget tillhör en religion?  Och vilka är då de icke-troende, de som är uttalade ateister, agnostiker eller de som helt enkelt inte tillhör en religion?

Det här är väldigt spännande frågor och jag skulle gärna se en lite mer utförlig beskrivning på svenska eller eller engelska. Länkarna till artiklarna i Dagen och Signum såg jag faktiskt inte först, utan en vänlig läsare uppmärksammade mig på dem. Men faktum är frågorna jag ställde i ursprungstexten finns kvar även efter att jag läst dessa.

Jag skulle gärna vilja veta mer om hur man tänkt här i Sverige när man valt ut huvudtalare och deltagare i de efterföljande panelsamtalen? Som det beskrivs i Dagen har man bjudit in personer med vitt skilda livsåskådningar. Men så vitt jag kan se är det bara kristna (Katolik respektive Svenska kyrklig) som representerar tron och uttalade ateister som ska stå för icke-tron.

När det gäller ekumenik, interreligiös dialog och förstås dialog mellan troende och icke-troende tror jag att det är viktigt att man turas om att vara värd. Då blir vi, som jag skrev i förra inlägget, mer ödmjuka inför trons mysterier.Vi ges en större möjlighet att ta till oss insikten att det vi gör är att tro något, vi har ingen absolut kunskap.

Som avslutning vill jag uppmärksamma några initiativ till interreligiös dialog, Word Interfaith Harmony Week, Charter for Compassion och här i Sverige Abrahams barn. Den som vill tipsa om fler är välkommen att kontakta mig och gärna skriva ett inlägg själv så publicerar jag det.

Till tillitens lov

Under antiken fanns en stor öppenhet och tolerans mellan människor av olika tro, så länge man inte kunde misstänkas ställa till oroligheter vill säga. I Apostlagärningarnas 17 kapitel är Paulus på besök i Aten och stöter där på ett altare åt en okänd Gud.
Jag tycker att tanken att alla skulle ges möjlighet att tillbe, även de vars gudar atenarna inte kände till, är en bild av omsorg om medmänniskorna. Även stadsbornas ödmjukhet inför det stora ofattbara som är Gud går fram genom texten fast det är närmare 2000 år sedan.

Vi vet ju vad som hände sedan, de monoteistiska religionerna har en lång historia av förföljelse och våld i religionens namn. Inte bara mellan religionerna, utan minst lika mycket inom dem. Katoliker och protestanter har skadat och mördat varandra inte minst på Irland. Inom samfunden pågår strider om vilka falanger som omfattar den "rätta" katolska tron.
Vad beror dessa dårskaper på?! Hur kunde vi avlägsna oss så långt från antikens öppenhet och ödmjukhet inför tillvarons mysterier?

Det finns säkert flera förklaringar men en är rätt uppenbar. Så länge inte alla tror som man själv, finns det en risk att man har "fel".  Ska man ta ett drastiskt exempel så gör det faktum att många människor tror att livet tar slut i och med döden att min egen tro att döden inte är slutet hotas.
Jag tror att orsaken är den samma om än mindre tydlig när det gäller intoleransen inom samfunden. Finns det olika tolkningar är det ju uppenbart att ens egen tolkning kan vara fel.

Det är min övertygelse att endast den som har en djup tro, grundad på tillit till Gud kan vara trygg i den ovisshet som är människans lott.  Har man inte den tryggheten ligger angreppen på den som inte tror och tolkar som man själv nära till hands. Inget gott kan komma ur det, utan bara elände och destruktivitet.

Samfundens ledningar har därför ett stort ansvar att hjälpa sina medlemmar att känna tillit till Gud och uppleva sig vara oändligt älskade av Gud.

Befrielseteologin lever vidare

Befrielseteologin som lyste så klart några år efter Andra Vatikankonciliet försvann inte, som många trott, när Troskongregationen fördömde den på 1980-talet. Detta hävdas i en intervju  på NCR av John Wilkins med den tyske jesuiten p. Martin Maier, tidigare chefredaktör för magasinet Stimmen der Zeit. Maier har besökt El Salvador och hör till dem som inspirerats av den salvadoranske ärkebiskopen Oscar Romero.

Maier ser befrielseteologin som en av Andra Vatikankonciliets frukter vilken bl.a. gett en ny förståelse av kärleken till Gud och kärleken till nästan samt sambandet mellan tro och samhälle.
Bara sex veckor innan Andra Vatikankonciliet inleddes sade Johannes XXIII i ett radiotal att kyrkan ser sig själv som en kyrka för alla, men allra mest för de fattiga. Ett synsätt som blev själva grunden för befrielseteologin.

Martin Maier säger vidare att Johannes Paulus II till att börja med var negativ till befrielseteologin, vilket inte var så konstigt med tanke på hans bakgrund från Östeuropa. När Påven lärt känna just Óscar Romero kom han dock att uppskatta den betydligt mer.
Dåvarande chefen för Troskongregationen, Joseph Ratzinger var mer kritisk, i ett anförande 1983 sade han följande:

” Liberation theology is dangerous, he says, because it mingles politics and social analysis with theology, whereas these spheres should remain distinct. He criticizes four particular theologians -- Hugo Assmann, [Dominican Fr.] Gustavo Gutiérrez, [Jesuit Fr.] Ignacio Ellacuría and Jon Sobrino. Elements of this address appear in the 1984 document of the CDF which was very critical of liberation theology."

Det här uttalandet tycker jag är intressant efter som Ratzinger alltså kritiserar befrielseteologin för att blanda ihop politik och social analys med teologi. Jag undrar hur den åsikten går ihop med de amerikanska biskoparna protester mot president Obamas hälsovårdsförsäkring?

För att återgå till intervjun med Martin Maier så tycker han sig ändå, precis som hos Johannes Paulus II, se en utveckling mot större förståelse för befrielseteologin hos Benediktus XVI.
Det är fortfarande ett tufft klimat för befrielseteologer i Latinamerika, med Opus deibiskopar i både Lima och San Salvador. Men bl.a.  Maiers medbroder p. Jon Sobrino SJ har axlat Romeros mantel och insisterar på att Katolska kyrkan ska lyssna på de fattiga och vara deras röst.
En ny generation teologer intresserar sig för befrielseteologin och de står också inför för utmaningen att anpassa den till en ny tid där globaliseringen är en del.

Vi behöver en kyrka som engagerar sig för att förbättra villkoren för de fattiga, det är centralt i den kristna tron, som jag uppfattar den.  Det är därför en glädje att läsa om präster, systrar och lekfolk som orkar kämpa och engagera sig för de utsatta även när det sker med risk för deras liv.

Sr Madeleine Fredell OP om turerna kring LCWR

Sr Madeleine Fredells OP artikel om Troskongregationens angrepp mot LCWR:s ledning har redan uppmärksammats av Bengt Malmgren på Bengts blogg och Iréne Nordgren på Katolsk Vision.
Vilket säger en hel del om hur efterlängtad en mer djuplodande analys på svenska av den smått osannolika historien har varit.

Vi i bloggosfären har gjort vårt bästa för att referera och kommentera det som skrivits om Vatikanens agerande och reaktionerna på detta i internationell press och de är många! Men vi har förstås inte sr Madeleines kunskaper, därför är hennes artikel, som också sätter in det som skett i en kontext, mer än välkommen.

Vad ska man, i det här fallet jag, säga om Vatikanens försök att detaljstyra LCWR? De tre biskopar som utsetts av Troskongegrationen ska leda och godkänna arbetet, göra en revision av statuterna, gå igenom de projekt LCWR är involverade i, godkänna talare o.s.v. 
Skulle Vatikanen våga sig på något liknande mot det österrikiska kyrkoherdeinitiativet som också är kritiska mot mycket i dagens Katolska kyrka? Jag tvivlar på det. Kan det vara så att man trodde att den egna människosynen också präglade det amerikanska samhället? Det vill säga om männen tycker en sak ska kvinnor utan protester foga sig.
I så fall en katastrofalt felaktig bedömning av kyrkans ledning som tydligt visar hur lite kontakt man har med verkligheten. Man kan ana den panik som med all sannolikhet råder bakom kulisserna. Finns det någon möjlighet för Vatikanen att göra en u-sväng av den typ kyrkan gjort en och annan gång i historien? I så fall kanske man kan klara sig utan att tappa ansiktet helt.

Systrarna åker snart till Rom för att tala med de ansvariga, bakom sig har de nu åtminstone de nu över 57 000 personer som skrivit på stödlistan. På NCR kan man också läsa att The Conference of Major Superiors of Men (CMSM) i ett uttalande stöder systrarna. Deras president är jesuiten Thomas H Smolich och jag kan inte hjälpa att jag tänker på vilken skillnad det är på jesuiterna i t.ex. USA och dem i Sverige. Men det är klart Katolska kyrkan ska ju spegla mångfalden och i det här hänseendet gör den ju det.

Hur som helst ska det bli mycket intressant att se hur den här affären till sist slutar.

Olika sätt att stödja sr Margaret Farley

Sr Margaret Farley är den senaste i raden att hamna i onåd hos Vatikanen. Hon har drabbas av en reprimand för sin bok Just Love: a Framework for Christian Sexual Ethics om sexualetik. Margaret Farley är professor emerita vid Yale universitetet och tidigare president för the Catholic Theological Society of America. 
I artikeln Is Pleasure a Sin? i New York Times kommenterar Maureen Dowd det som nu verkar bli ytterligare en pinsamhet för Vatikanen. Dowd skriver att Vatikanens fördömande av boken troligen beror på att sr. Farley behandlar verkligheten och sexualiteten som den är och inte som Katolska kyrkan anser att den borde vara. Hon visar på det orimliga i kyrkans syn på t.ex. skilsmässa och omgifte, homosexualitet och preventivmedel. Dessutom fördömer sr Farley de pedofila övergrepp som begåtts av katolska präster och om jag förstår saken rätt ser hon kyrkans organisation som en stor del av förklaringen till att dessa kunnat ske.

Women Ordination Conference uppmanar i sitt nyhetsbrev oss att stödja sr Farley. De tipsar om att man som tillägg till att be för henne kan köpa Just Love: a Framework for Christian Sexual Ethics från Amazon. Här i Sverige är det kanske smidigare att beställa från Adlibris eller Bokus.
På alla tre platserna är dock boken slut för tillfället, så många verkar ha anammat uppmaningen!

Kanske Vatikanens senaste, för omvärlden obegripliga fördömande, ändå för något gott med sig i och med att man fäster uppmärksamheten på vad som verkar vara en mycket läsvärd bok.

Systrarnas svar

Mary Johnson kommenterar LCWR:s svar till Troskongregationen i Huffington Post. Systrarna har tagit sig tid att tänka igenom sitt svar ordentligt och verkar till all lycka inte ha tappat modet. Tvärtom de uppmanar Vatikanen till öppenhet, ärlighet och integritet.

LCWR har en lång historia av att stå på de fattigas och utsattas sida. Den katolska fredsorganisationen Pax Christi beskriver t.ex. systrarna som starka, medkännande och profetiska kvinnor, alltid i frontlinjen när det gäller att försvara de svagaste och med sårbara människorna. Titta gärna Pax Christis hemsida, det är en organisation jag lär få anledning att återkomma till på denna inspirationsblogg.

Johnson skriver vidare att Vatikanen skickade beskedet om bestraffningen av LCWR, inte till organisationen direkt, utan till den amerikanska biskopskonferensen. Systrarna föredrar däremot direkt kommunikation och kommer att resa till Rom för att tala med de ansvariga.

Theresa Kane, som intervjuas i artikeln, anser att hela frågan i grunden handlar om att männen i Vatikanen tror att de fortfarande kan kontrollera kvinnor.
"According to Kane, "It is a matter of the men in the Vatican still thinking they can control the women. ... They don't realize that we have moved to another whole point of tremendous equality and mutuality. And that we have much to say about our future and what's going on."

Vatikanen oroade sig redan vid visitationen hos systrarna för två år sedan för kvaliteten i deras ordensliv. Personligen tycker jag att de i spåren av de sexuella övergreppen snarare borde oroa sig över kvaliteten i prästernas liv, i stället för att tala om radikal feminism utan att precisera vad de menar.

Mary Johnson rekommenderar Vatikanens företrädare läsning av Gaudium et Spes från 1965 där det står att ingen får diskrimineras på grund av kön, etnicitet, religion etc.

Det fattas nu bara 1000 påskrifter för att stödlistans mål 57 000 röster, en för varje medlem i LCWR, ska vara uppnått!

Vatileak i ett historiskt sammanhang

En sak som förvånat mig i turerna kring "Vatileaks" är att så mycket uppmärksamhet riktats på vem som avslöjat och så lite på vad de läckta dokumenten innehåller.
John Allen Jr har ändrat på det och tar upp flera exempel i en lång och tyvärr lite omständlig artikel på NCR.  Han utgår från boken The Secret Papers of Benedict XVI  av Gianluigi Nuzzi. Bokens 11 kapitel tar upp 9 olika områden där man kan misstänka oegentligheter från Vatikanens sida:

1. The Dino Boffo case
2. Controversies surrounding Archbishop Carlo Maria Viganò, currently the papal ambassador in Washington, D.C.
3. Vatican finances
4. The Vatican's role in Italian politics
5. The Vatican security forces
6. Controversies surrounding Cardinal Tarcisio Bertone, the Vatican's Secretary of State
7. Communion and Liberation, the Legionaries of Christ, and the Lefebvrists
8. Globalization and its economic impact on the Catholic church
9. Vatican diplomacy

Även Huffington Post tar upp Vatileaks, men skribenten Tom Heneghan lägger mer fokus på att sätta in läckorna i ett historiskt sammanhang. Det är nämligen inte första gången hemliga dokument från Vatikanen kommit på drift.

Redan i samband med det Första Vatikankonciliet 1869-1870 kunde tyska tidningar publicera handlingar som definierade läran om Påvens ofelbarhet.

Paulus VI gjorde mycket gott, men misslyckades med att förnya Katolska kyrkans syn på preventivmedel vilket, som jag ser det, orsakat mycket elände. 1967, året innan Humanae Vitae gavs ut, lämnade en påvlig kommission in en rapport som var positiv till preventivmedel. Den läckte ut, vilket dock inte gjorde att Paulus VI ändrade på kyrkans negativa inställning.

Historien ger onekligen en tydlig bild av de, säkerligen brutala, maktkamper som utspelas i Vatikanen. Tom Heneghan skriver att dessa har sin grund i att det påvliga hovet har samma strukturer som furstehoven under renässansen. Genom dessa har man även en stor förmåga att dölja det som pågår för omvärlden och saknar den transparens som moderna regeringar har.

Denna kultur har de senaste decennierna använts för dölja sexuella övergrepp och pengatvätt i Vatikanens bank. Vilket är förskräckligt, men ändå bleknar i jämförelse med vad som hänt tidigare i påvehovens  historia.
Under 1400-1500-talen mutade sig påvar till sitt ämbete, hade öppet både älskarinnor och familj och utnämnde yngre släktingar till kardinaler.
Sixtus IV t.ex. lät uppföra Sixtinska kapellet under sitt pontifikat, 1471-1484, men utnämnde också sex syskonbarn till kardinaler och var inblandad i en mordkomplott. För att ta ett konkret exempel ur den allt annat än oskuldsfullt vita påvehistorien.

För mig verkar det som om de flesta av Katolska kyrkans största bekymmer orsakas av kvardröjande ålderdomliga idéer och strukturer. Inte så att jag har något emot historia, tvärtom, under förutsättning att man lär sig av den inte klamrar sig fast vid den.