Kyrkoledare som enade och helade

Jag fick ett mejl från Örjan Ekman där det bl.a. stod: "Paulus (VI) och jag har samma tro. Resten får teologerna klara av. Så uttalade sig patriarken Athenagoras när de båda möttes i Det heliga landet."

Dessa två meningar gjorde att jag plötsligt insåg vad samfundsledare som patriark och påve borde vara, samlande krafter och diplomater, de ska inte sträva efter makt och se sig som fältherrar.

Både Paulus VI och Athenagoras är föredömen när det gäller att hela och ena kristenheten. Det är gott att veta att det ändå finns hopp fast våra kyrkliga ledare idag ofta talar maktspråk och verkar se världen som ett slagfält där det gäller att erövra så mycket som möjligt.

När jag frågar katoliker som hänvisar till "Kyrkans Tradition" vilken tradition de menar och hur långt tillbaka i tiden de vill gå är de i allmänhet försiktiga. De vill inte ha någon "teologisk arkeologi" utan tycker oftast att det räcker att gå tillbaka till slutet av 1800-talet. Vilket nog är bra strategi, för går man längre tillbaks när det gäller t.ex. demokrati i kyrkan och utnämningar av biskopar är skillnaden mot idag slående. Att Jesus, som vi möter honom i NT, inte var någon vän av hierarkier vet de flesta. Den som vill friska upp minnet kan t.ex. läsa Luk 22: 25-27 eller 1 Korintierbrevet 12

Vad kanske inte alla känner till, men som går att läsa i den utmärkta boken Rome has Spoken..., som jag nämnt tidigare, är att även den tidiga kyrkan var mer demokratisk än man kan tro. Påven Celestinus I skriver c 425 att ingen biskop får installeras mot folkets vilja. Fortfarande på 1000-talet verkar detta gälla, Leo IX uttalar år 1049 att biskopar ska väljas av klerkerna och folket.

Under renässansen försvinner sedan folket ur processen runt biskopsutnämningar.  

Men det är först på 1900.talet som Vatikanen fullständigt tog kontrollen över utnämningarna av biskopar skriver i Joan Chittister i sin artikel Attack on Girls Scouts shows current law isn't working på NCR. Biskoparna svarar inte längre mot behoven i de länder de verkar, utan blir enbart Vatikanens förlängda arm i respektive stift. Inte redskap för en dialog mellan folket och Vatikanen. 

Chittister skriver detta som en del av bakgrunden till varför kyrkans ledning nu projicerar sina egna problem med frågor som rör sexualitet på allt som rör sig. I synnerhet på kvinnor, först systrarna i USA och nu senast flickscouterna, Hon efterlyser en återgång till ett ledarskap mer i Johannes XXIII och Paulus VI anda. 
Och talar vi om den Traditionen kan även jag kallas traditionalist. :-)

Dagbok från de alternativa katolikdagarna i Mannheim

Världen i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet behöver mångfald och olika infallsvinklar. De som skyndar långsamt är lika viktiga för helheten som de som driver på utvecklingen.
De som berättar om det som är bra i kyrkan behövs, men kanske ännu mer de som larmar när något är fel och arbetar för att rätta till det.
Katolikdagarna i Mannheim i Tyskland  som började idag är ett exempel på helheten. Där hålls de "vanliga" katolikdagarna och de alternativa och det är de sistnämnda jag uppmärksammar eftersom bloggen vänder sig till reformvänner.

Publik-Forum lägger ut en dagbok där intresserade kan följa vad som händer. Man kan t.ex. läsa att Helmut Schüller från Österrikes Kyrkoherdeuppror kommer för att diskutera balansen mellan dialog och motstånd. Vilket är en väldigt viktig fråga, vad går det att kompromissa om och vilka strider måste man ta och hur? När det gäller t.ex. de sexuella övergreppen tycker jag att man måste driva på för att få till en genomgripande förändring. Men många andra stridsfrågor som vilken typ av mässa man föredrar rör ju egentligen tycke och smak. Där borde möjligheterna att bejaka varandras olikheter vara stora.

Jag är verkligen förtjust i de alternativa katolikdagarnas rubriker som är både hoppfulla och humoristiska! Nedanstående blir väl på svenska något i stil med "Satsa på en nystart - Det klingar hoppfullt och rebelliskt" och man får i stycket jag tagit med en känsla för målsättningen. Kan Katolska kyrkan komma i takt med samtiden, med t.ex. vetenskap, etik, demokrati och livsstil?

Einen neuen Aufbruch wagen«: Das klingt hoffnungsfroh - und rebellisch

"Das Motto des Treffens liest sich hoffnungsfroh und im Subtext auch rebellisch: »Einen neuen Aufbruch wagen«. Was allerdings darunter zu verstehen ist und wie weit der Aufbruch führen darf, interpretieren die einzelnen »Player« sehr verschieden. Geht es darum, »abgefallene« Katholiken zurück in die Kirchen zu holen? Geht es um Re-Spiritualisierung einer religionslosen Welt? Geht es um einen neuen Versuch, die Inhalte des Katholizismus mit der modernen Welt in Einklang zu bringen? Darum, die Standards der Moderne und Postmoderne in Wissenschaft und Ethik, Demokratie und Lebensstil, Umweltschutz und sozialer Konfliktbewältigung dem Kirchenapparat zu unterlegen? Oder geht es darum, gegen all das mit traditionellen Mitteln anzukämpfen? Oder vielleicht um eine Versöhnung der Gegensätze mit intelligenten Mitteln unter Wahrung katholischer Identität? Und wer nimmt das Heft dann in die Hand?

Jag ser fram emot att följa de rebelliska tyska katolikerna de närmaste dagarna om än på distans.

I vår Faders hus finns många rum!

Jesusmanifestationen är överstökad för i år. Själv hittade jag till sist en aktivitet som passade mig, Tro på Jesus i Jakobs kyrka med prästerna Åke Bonnier och Ulla Löfgren. En stillhetens gudstjänst i eftertankens och öppenhetens tecken, något bullerstörd av betydligt rockigare trosyttringar i Kungsträdgården. Jag tänkte att kanske illustrerar det situationen just nu i kristenheten. Den tystlåtna, eftertänksamma, inkluderande tron överröstas lätt av den högljudda, i värsta fall förenklande och exkluderande tron.
Inte så att jag har något emot dem som vill uttrycka sina övertygelse genom förstärkare och högtalare, utan bara det att jag också vill få plats. I vår Faders hus finns många rum, vi borde alla kunna rymmas där.

Tony Blair berättar i en artikel i Huffington Post om en dag med lite andra förtecken än Jesusmanifestationen The Alpha Leadership conference i London. Enligt Blair handlar den om att öka förståelsen mellan människor från olika samfund och att sprida ett evangelium om medkänsla och att tjäna varandra.Vilket Blair påpekar inte är något kristna har monopol på, det finns många muslimer, judar, buddhister och hinduer som gör stora självuppoffrande insatser bland världens fattiga.
Han skriver om de växande kampen mellan troende med en inkluderande hållning och de med en exkluderande:

"However, the exclusivist and sometimes hostile face of Faith cannot either be denied. There is a struggle in the world of Faith that reflects the broader struggle within society. This is a struggle between the open-minded and the closed-minded. I am a Christian and will remain so. This means that there are certain beliefs I hold dear. But I can, without reducing my Christian commitment, surely accept that someone else, brought up in a different tradition, holds a different set of beliefs, holds them as strongly as I hold mine, and I can respect that person and his/her right to believe as he/she does. In an era of globalisation, in which we are far more likely to share society together because society is becoming more diverse and the internet is creating a more global sense of community, the existence of such respect and mutual understanding becomes essential."

Jag vet inte hur Tony Blair Faith Foundation fungerar i verkligheten, men tanken bakom den, förståelse och respekt mellan människor av olika tro är absolut nödvändig för en fredligare värld. Jag vill lägga till att vi behöver verka för förståelse och uppskattning av varandras olikheter också inom de olika samfunden. Tänk om det kunde bli temat för Jesusfestivalen nästa år! Det borde i så fall leda till att programmet bli mer differentierat än i år och en bättre spegel av kristendomen, att visa upp både inåt och utåt mot samhället.

Vad går KD:s familjepolitik ut på egentligen?

Svenska föräldrar hör till de mest nöjda i världen, i alla fall om man ska gå efter födelsetalen och någon bättre mätmetod kan jag inte komma på. Att det föds många barn här i landet beror med all säkerhet både på den generösa föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg.

Kristdemokraterna är dock mindre tillfreds än de flesta med situationen för barnfamiljerna. Större valfrihet till föräldrarna anger Göran Hägglund och Emma Henriksson på DN Debatt som skäl till att KD vill ta bort de kvoterade föräldradagarna. Detta är det mest spektakulära av förslagen KD kommer med när det gäller familjepolitiken, men även de övriga som presenteras i debattartikeln följer linjen en förälder (läs mamman)  på olika sätt ska förmås att under längre tid stanna hemma med barnen. Barnens behov att få knyta an till båda föräldrarna bryr man sig uppenbarligen inte om. Inte heller hur viktigt det är för familjen på lång sikt att ha två delaktiga och engagerade föräldrar.

Om den verkliga drivkraften för KD:s familjepolitik var en tilltro till föräldrarnas förmåga att bedöma vad som är bäst för barnen skulle man lägga förslag som gav fler valmöjligheter, vilket påpekas i DN:s ledare idag.
I sitt pressmeddelande skriver partiet att man vill kvalitetssäkra förskolorna och att kommunerna ska besluta om tak för storleken på barngrupperna, men inte att dessa ska minskas.
Så vitt jag kan se finns det inget förslag från KD som ytterligare hjälper de föräldrar som vill kombinera arbete och familj. Att ha rätt att gå ner i arbetstid under fler år, gärna kvoterat för att uppmuntra papporna, skulle t.ex. minska stressen för många föräldrar. Vill KD verkligen stötta familjerna valfrihet borde man borde också kräva att kommunerna har "Nattis" för nattarbetande föräldrar. En bättre Fritidsverksamhet skulle minska stressen på föräldrarna. Idag är det i bästa fall tillsyn som erbjuds lågstadiebarnen, medan tio-åringarna i princip förväntas klara sig själva efter skoldagen.

Inget av det här finns med på KD:s agenda, så den valfrihet man i praktiken pläderar för är ökade möjligheter för föräldrarna att välja att den ena föräldern är hemma under längre tid.

Jag tror inte att KD:s familjepolitik egentligen har så mycket med valfrihet att göra. Den riktiga, men dolda agendan, verkar  i stället gå ut på att minska kvinnors förvärvsarbetande. Varför driver då en majoritet i KD, glädjande nog var en stor minoritet mot, den linjen?

Varför är det så viktigt att få bort kvinnorna från arbetslivet i så stor utsträckning det går?  Jag tror att det, som så ofta i kyrkliga sammanhang, handlar om makt. När kvinnor visar sig klara yrke efter yrke lika bra som männen blir det allt svårare att motivera varför kvinnor inte får bli präster. Tillåts kvinnor bli präster får vi också inflytande i kyrkan. För tittar man på var makten ligger i de kristna samfunden, så kräver de flesta positioner att man är präst eller pastor.

Vill man få en rättvisande bild av motiven bakom KD:s familjepolitik tror jag att det är en god idé undersöka hur många av dem som är positiva till den som också är kvinnoprästmotståndare.

Tack alla systrar!

Jag hoppas att ni har möjlighet att lägga 8 minuter på att titta på den här videon där jesuiten James Martin hyllar de katolska systrarna i USA. Dessa har sedan Andra Vatikankonciliet undervisat, forskat, hjälpt fattiga ibland med livet som insats, vårdat m.m.
Han räknar upp flera exempel på levande och döda systrar som betytt mycket för Katolska kyrkan och för honom personligen. Han uppmanar oss också att visa vår uppskattning för systrarnas insats, skriv till dem, skriv till din biskop och tala om hur mycket du uppskattar systrarnas insats!
Vilket vi förstås kan göra även här i Sverige. För handen på hjärtat hur skulle kyrkan här i landet fungera utan systrar?!

Jag uppskattat också James Martins pedagogiska beskrivning av bakgrunden och det sätt han hyllar systrarna. Han är ett föredöme för sina medbröder inte minst de här i landet!

Goda kristna förebilder

John Dear SJ skriver i en artikel  på NCR om den vackra Jejuön som ligger utanför Sydkoreas sydkust och om befolkningens kamp för att rädda den från en stor flottbas som USA vill bygga. Ön ligger nämligen strategiskt placerad nära Kina, Japan och Taiwan.

Till makthavarnas stora förvåning har öborna sedan fem år gjort ett fredligt motstånd mot basen trots att de arresterats och till och med fängslats för sitt motstånd. Förvånande är kanske också att kyrkans ledning, präster och nunnor deltar i de fredliga aktionerna minst lika aktivt som lekfolket och givetvis straffas lika hårt.

Egentligen är det konstigt att man blir förvånad över kyrkans aktiva roll i motståndet. Att värna naturen, sina medmänniskor och freden borde förstås vara självklart för alla kristna. Det faktum att så ofta inte är fallet visar på hur vilse kristendomen gått på många håll. Desto viktigare då att lyfta fram en god förebild som John Dear SJ gör i sin artikel.

Han uppmanar oss alla att stödja och be för de modiga öborna och deras präster och deras försök att skydda den paradisiska ön som finns med på UNESCOS naturarvslista.
Den som vill läsa mer kan förutom att läsa Dears informativa artikel gå vidare till: savejejuisland.org, onearth.org, och space4peace.blogspot.com.

Käre Gud, hur vill du att vi ska be?

Åke Bonniers blogg om Jesusmanifestationen fick mig att börja tänka på vad som borde vara det viktiga med en dag som den. Han har helt rätt i att det mest värdefulla vore om vi kristna, om så bara för en dag, kunde vara ekumeniskt generösa, se till det vi har gemensamt och bejaka varandras olikheter.

Liknande tankegångar framförs på CNN:s Belief blog, där Stephen Prothero ställer frågan My take: Dear God how to pray on National Day of Prayer?  Problemen med den nationella bönedagen i USA verkar vara liknande dem som gäller för Jesusmanifestationen. Arrangörerna går ut med att det är en dag för alla kristna och i USA t.o.m. judisk-kristna, men i praktiken är det den evangelikala och värdekonservativa tolkningen av kristendomen som gäller. Protheros blogg är ett, humoristiskt, brev till Gud där han bl.a. diskuterar svårigheten och på vissa håll oviljan att hitta ett gemensamt sätt för amerikanerna att be till Gud på bönedagen. Ett av problemen han påtalar är att vi gärna använder Gud för våra egna syften, alltför ofta för att utesluta den som inte delar vår tolkning av tron.

Åke Bonnier berör liknande problem och skriver att Jesusmanifestationens ledning valt att inte låta Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) och ‘HBT hjärta religion’ få ha något bokstånd i år. Jag tycker att det är förskräckligt och ännu mer beklämd blir jag av att läsa att de som stod i bokståndet förra året fick ta emot glåpord från andra kristna! Det rimmar väldigt illa med den målsättning som Bengt Malmgren formulerar på sin blogg läs gärna de många kommentarerna också.

Vad kan man då göra? Jag håller med Åke Bonnier om att det skulle finnas ett värde, inte minst gentemot omvärlden, i att visa att kristna kan hålla sams i alla fall en dag. För att uppnå det tror jag att det skulle behövas en omstart eller kanske ett helt nytt projekt, med en brett sammansatt ledningsgrupp. Det första den måste göra är att undersöka vilka verksamheter som finns i de olika samfunden.
Därefter kan man sätta samman ett brett program där så många olika människor som möjligt kan hitta något som fyller deras andliga behov. Då kanske arrangemanget rent av kan intressera allmänheten och inte bara hitbussade väckelsekristna...
 

Religionsfrihet kräver tolerans och öppenhet

Jag kan helt enkelt inte undanhålla mina kära läsare denna underbara bild från Publik-Forum De tyska katolikerna är för mig en flödande källa av hopp, humor och målmedvetenhet. Läs också gärna artikeln om de amerikanska systrarna, som illustrationen är lånad från.

Ämnet för dagens blogg är annars religionsfrihet och den förpliktelse som följer med den, nämligen att acceptera att den friheten även gäller dem som inte delar ens egen tro. Eller för den delen ens egen tolkning av tron, bildens Benediktus kan t.ex. inte kräva att alla katoliker ska tycka att kyrkan ska vara som den alltid varit.

I dagens understreckare i SvD skriver Torbjörn Elensky om Hans Ingvar Roths nya bok Är religionen en mänsklig rättighet ?  Han diskuterar frågor som hur religionen påverkas av nära anknytning till den världsliga makten, majoritetens tro kontra minoritetens, individen kontra gruppen. Elensky konstaterar att mest problematisk blir frågan om religionsfrihet när barn blir drabbade av den:

"Givetvis har samhället rätt att gå in och skydda barnen om föräldrarna utnyttjar eller misshandlar dem, fysiskt åtminstone. Men om det förekommer religiös hjärntvätt? Om barnen förbjuds att få tillgång till grundläggande undervisning? Eller, som i fallet med Jehovas vittnen, om föräldrarna kan vägra ett dödssjukt barn blodtransfusion av religiösa skäl?"

Han skriver avslutningsvis att de som gör anspråk på religionsfrihet för egen del måste vara beredda att ge andra samma tankefrihet, yttrandefrihet och samvetsfrihet som man själv kräver.

Frågan är också aktuell när det gäller den årliga Jesusmanifestationen i Stockholm. En av ledningsgruppens medlemmar, Bengt Malmgren, skriver om manifestationen på sin blogg och betonar den ömsesidiga respekten och att ingen t.ex. ska behöva oroa sig för att bli influerad av saker man själv inte skulle ha valt. Förtydliganden som tyder på att det tidigare funnits problem med att deltagarna försökt övertyga varandra om att just deras tro är den rätta.

Även i dagens blogg framhåller Bengt Malmgren gemenskapen. Problemet är att en grupp homosexuella kristna inte får sätta upp ett bord i Kungsträdgården under Jesusmanifestationen vilket Gert Gelotte ifrågasätter i ett inlägg på Katolsk Vision. Skälet uppges vara att alla grupperingar ska kunna delta, vilket är lite bisarrt eftersom man ju faktiskt avvisar en grupp.

Arrangörerna kunde resonera annorlunda, homosexuella är en utsatt grupp i många kristna sammanhang, därför är det extra viktigt att ge dem plats. Ett annat argument är att samhället tror att alla kristna är homofoba, låt oss vara tydliga med att de flesta inte är det.

Det är inte lätt att arrangera ett ekumeniskt möte, eftersom olika kristna samfund har en tendens att anse att just de tror bäst och rättast. Det märks att ledningen arbetat med frågan om hur man stödjer en mer inkluderande kristendom, hur man hjälper troende att fördjupa sin tro för att allt mer kunna följa Jesus. Lite märkligt blir det då att man avvisar en utsatt och i vissa sammanhang utstött grupp, de homosexuella kristna.

Bön, studier, kontemplation och handling

En trave av The Tablet har legat i min bokhylla och tittat uppfordrande på mig ett bra tag och nu under långhelgen har jag tagit mig i kragen och gått igenom dem. Rättare sagt jag har börjat, för det är mycket som är läsvärt och tänkvärt så det tar sin tid.

The Tablet lyckas ofta med det som hela Katolska kyrkan borde göra, hjälpa den enskilde att be, fördjupa sin tro, öka sina kunskaper och inspirera till att leva efter det man lär och erfar.
Tyvärr tror jag inte att de artiklar ur februarinumret jag tänker gå in närmare på är tillgängliga på The Tablets hemsida, men jag försöker referera dem så gott det går.

Sara Maitland beskriver i sin artikel hur Justice and Peacegruppen i hennes församling arbetar. Eftersom församlingen är utspridd geografiskt så är det svårt att samla gruppen, i stället har man en Justice and Peacebönegrupp. Varje månad väljer en medlem ett böneämne och skriver ner det med en motivering på ett A-4 som sedan distribueras till övriga i gruppen. Sara Maitland upplever denna form som mycket berikande, hon har bett för ändamål hon aldrig skulle ha kommit att tänka på själv och ett par gånger även mot sin egen övertygelse.
Att be tillsammans gör att ens enskilda böner blir en del av en större helhet skriver Maitland. Var och en får också ett stort ansvar att genomföra sin del, så att inte kedjan av böner bryts. Hon ser också arbetssättet som ett sätt att förverkliga Andra Vatikankonciliets intention om att mer ska ske och beslutas på lokal nivå. En väg hon upplever att kyrkan är på väg att tappa bort.
Det här sättet att arbeta skulle mycket väl kunna passa också här i Sverige där avstånden är stora och katolikerna utspridda.

Bönen är central i tron men det är också, som jag ser det, viljan att förkovra sig. Näst ren ondska är okunskap det som orsakar mest skada. Inte minst okunskap om Bibeln och för oss katoliker kyrkans traditioner.
En bok som verkar väldigt intressant och som har fått två recensioner i  The Tablet är The Bible Now: homosexuality, abortion, women, the death penalty, earth av Richard Elliott Friedman och Shawna Dolansky. Den första recensionen skriven av Nicholas King är kortare och mer översvallande positiv. Han beskriver boken som en vägledning till hur man ska läsa Gamla testamentet som han påpekar varken är gammalt eller ett testamente. Friedman och Dolansky visar i boken t.ex. på skillnaden i hur man ska tolka en berättande text, poesi och en lag. King konstaterar att han vid läsningen av boken slogs av att vi alltid möter den levande Guden i texterna och att människan befinner sig i en ständig process av lärande och utveckling både som individer och som släkte.

Den andra recensionen skriven av Adam Kirsch hittade jag på nätet. Den har också ursprungligen varit publicerad i The Tablet  och är mer kritisk. Den börjar med att konstatera att Bibeln är skriven av människor med egna agendor i ett historiskt sammanhang.  När det t.ex. gäller homosexualitet sätter Friedman och Dolansky in det in sin kontext,  israeliternas grannar, assyrier, egyptier och greker accepterade samkönat sex mellan män så länge man var den aktiva parten. Den aktive hade makt och var ledaren, att underkasta sig var däremot att sjunka lågt.

Kirsch vänder sig dock mot Friedmans och Dolanskys tolkning av skälet till att GT tar avstånd från sex mellan män, vilket inte enligt dem berodde på att GT:s författare hade något emot samkönat sex i sig utan vände sig emot ojämlikheten i ett sådant förhållande. Vilket jag spontant kan hålla med honom om är att pressa källorna för långt.
Men det får en ju onekligen att tänka till vilket också Adam Kirsch gör, han kommer fram till att vi, som de barn av upplysningstiden vi är, måste använda vårt förnuft och inte antika texter till grund för våra beslut.

En slutsats jag inte delar, jag tycker tvärtom att vi ska lära oss av historien, men vara uppmärksamma på när, av vilka och i vilket sammanhang en text är skriven. Friedmans och Dolanskys förklaring av hur man såg på samkönat sex under antiken, dvs delvis som tecken på makt och underkastelse ger säkert en förklaring till den motvilja som lever kvar på många håll även idag. Vi är så mycket mer påverkade av antikens värderingar än vi vill tro.

Så ska jag då avsluta dagens övning med ett kort stycke om handling. Bön, studier och kontemplation måste i slutänden påverka hur vi är och agerar för att vara meningsfulla. Även om det leder till att vi känner oss nödsakade att protestera mot Katolska kyrkans ledning. Vilket jag tror är en betydligt större utmaning för de flesta än att klaga på "samhället" eller när det gäller katoliker i Sverige, Svenska kyrkan.
För min egen del gäller det nu att stötta de amerikanska systrarna och tror jag i förlängningen alla systrar, mot Vatikanens försöka att sätta koppel på dem. I senaste The Tablet skriver Phyllis Zagano om A very public rebuce
Stödlistan jag nämnt tidigare har nu över 28 000 underskrifter och det är fler än den som cirkulerar. Glädjande nog är det verkligen så att människor står upp för sina systrar!