Det kanske mest positiva man kan ta upp när det gäller Katolska kyrkan är Andra Vatikankonciliet som firar 50 år i år!
Historien om hur den, som alla trodde, ganska beskedlige påven Johannes XXIII sätter igång en förnyelseprocess av Katolska kyrkan är remarkabel på många sätt. Men det är lite dåligt med uppmärksamheten tycker jag. I NCR:s arkiv t.ex. är träffarna bara bloggar som nämner konciliet och inte heller i Huffington Posts arkiv fanns något som direkt handlade om det. Lika illa är det när jag tittar i svenska kristna medias arkiv.
Men när jag bara googlade hittade jag en webbsida, Vatican II, Voice of the Church med det uttalade syftet att stödja Andra Vatikankonciliet. Jag har läst några artiklar på den och så vitt jag kan se är det bra och matnyttig information, även om jag inte kan se att de betydelsefulla franska teologerna, t.ex. dominikanen Yves Congar, nämns.
Jag vill också tipsa om bokserien Rediscovering Vatican II där jag själv ännu så länge bara läst The Church in the World av Norman Tanner SJ. Boken behandlar dokumenten Gaudium et Spes och Inter Mirifica där den sistnämnda behandlar kommunikation, inte minst med media. Vilket är ytterligare ett tecken på hur framsynt konciliet var. Ytterligare ett plus är att Tanner följer upp hur implementeringen av dokumenten fungerar och inte bara redogör för historiken.
För den som bor i Stockholm har förmånen att kunna följa sr Madeleine Fredells OP kurs om konciliet.
Men det är hög tid att fler katoliker börja fira den vitala 50-åringen ordentligt!
Det här är också mitt 50:e inlägg ser jag nu, också det värt att fira lite! :-)
onsdag 21 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Thomas P. Doyle om SNAP och Katolska kyrkans försök att tysta dem
Det finns säkert läsare som tycker att de amerikanska katolska biskoparnas försök att skada och tysta SNAP inte borde platsa här, det är inte goda nyheter.
Invändningen måste givetvis tas på allvar, katoliker är efter alla skandaler i behov av upplyftande information för att alls orka stanna kvar i kyrkan.
Men jag ser det som så, att bättre nyheter finns inte än de om katoliker som haft empati, mod och uthållighet nog att värna om offren för övergreppen och påkalla omvärldens uppmärksamhet på vad som skett. Tom Doyle, Barbara Blaine och David Clohessy m.fl. i SNAP talar inte bara om Jesus, utan de försöker också följa det han faktiskt lärde ut, kärleken till sin nästa och omsorgen om de svaga och utsatta.
Tom Doyle skriver på NCR i artiken SNAP, the bishops and a lesson in ecclesiology om SNAP:s historia och om det aktuella försöket att skada organisationen. Han inleder:
"SNAP, the Survivors Network of those Abused by Priests, came into existence in 1989, just five years after national attention was first focused on sexual molestation of minors by Catholic clergy. The founder, Barbara Blaine, is a survivor of abuse. The national director, David Clohessy, is also a survivor. SNAP came into existence because the institutional church, i.e., the bishops, could not and would not do anything to help the victims of the priests they were supposed to supervise.
Realizing that they would have to help themselves, Barbara and the original members started what has become the oldest and most effective advocacy and help group for the countless victims of clergy abuse throughout the United States and Europe as well."
Organisationen har alltså funnits i 23 år! Det bör vara runt 20 av dessa år som SNAP verkat under ett närmast kompakt motstånd från Katolska kyrkan och ointresse från omvärlden. 1993 vände sig visserligen Johannes Paulus II till de amerikanska biskoparna med en förhoppning om att de skulle ta sitt ansvar för de oskyldiga offren. Tyvärr var det bara en kort passage i ett brev som annars ägnades åt att fördöma media och den amerikanska kulturen och fick inget genomslag.
Man skulle kunna tro att det hade skett en förändring nu, till förslagsvis tacksamhet, gentemot dem som gjort vad kyrkans ledare borde ha gjort för länge sedan. Men icke, i stället försöker de amerikanska biskoparna skada SNAP i samband med en rättegång mot två av de präster som anklagats för sexuella övergrepp. Jag har skrivit om det tidigare, men Tom Doyle ger en kort och koncis beskrivning:
Tom Doyle avslutar med att visa på ytterligare en aspekt nämligen att den kyrkliga hierarkin verkar se SNAP och offren som något som skadar kyrkan, som fiender! Och han ser det också som ett angrepp mot Andra Vatikankonciliets önskan att minska hierarkin och ge lekfolket en större roll i kyrkan. Övergreppen i sig och ännu mer försöken att dölja dem visar hur mycket ledningen värnar om de gamla maktstrukturerna och det lekfolksdrivna SNAP blir ett slags dubbelt hot mot dessa.
Invändningen måste givetvis tas på allvar, katoliker är efter alla skandaler i behov av upplyftande information för att alls orka stanna kvar i kyrkan.
Men jag ser det som så, att bättre nyheter finns inte än de om katoliker som haft empati, mod och uthållighet nog att värna om offren för övergreppen och påkalla omvärldens uppmärksamhet på vad som skett. Tom Doyle, Barbara Blaine och David Clohessy m.fl. i SNAP talar inte bara om Jesus, utan de försöker också följa det han faktiskt lärde ut, kärleken till sin nästa och omsorgen om de svaga och utsatta.
Tom Doyle skriver på NCR i artiken SNAP, the bishops and a lesson in ecclesiology om SNAP:s historia och om det aktuella försöket att skada organisationen. Han inleder:
"SNAP, the Survivors Network of those Abused by Priests, came into existence in 1989, just five years after national attention was first focused on sexual molestation of minors by Catholic clergy. The founder, Barbara Blaine, is a survivor of abuse. The national director, David Clohessy, is also a survivor. SNAP came into existence because the institutional church, i.e., the bishops, could not and would not do anything to help the victims of the priests they were supposed to supervise.
Realizing that they would have to help themselves, Barbara and the original members started what has become the oldest and most effective advocacy and help group for the countless victims of clergy abuse throughout the United States and Europe as well."
Organisationen har alltså funnits i 23 år! Det bör vara runt 20 av dessa år som SNAP verkat under ett närmast kompakt motstånd från Katolska kyrkan och ointresse från omvärlden. 1993 vände sig visserligen Johannes Paulus II till de amerikanska biskoparna med en förhoppning om att de skulle ta sitt ansvar för de oskyldiga offren. Tyvärr var det bara en kort passage i ett brev som annars ägnades åt att fördöma media och den amerikanska kulturen och fick inget genomslag.
Man skulle kunna tro att det hade skett en förändring nu, till förslagsvis tacksamhet, gentemot dem som gjort vad kyrkans ledare borde ha gjort för länge sedan. Men icke, i stället försöker de amerikanska biskoparna skada SNAP i samband med en rättegång mot två av de präster som anklagats för sexuella övergrepp. Jag har skrivit om det tidigare, men Tom Doyle ger en kort och koncis beskrivning:
"The latest and most convincing evidence of the bishops' collective failure following the present pope's admonitions is the organized attack on SNAP. This attack is being carried out by lawyers who represent two priests accused of abuse, but it's not about justice for the priests. It's about destroying an organization that represents not only a source of profound embarrassment to the bishops but a serious threat to their continued duplicity. On one hand, the demand for SNAP's files is sending a horrific message to all victims of clergy abuse and to all who try to help and support them. The message is clear: Although individual bishops might be truly sympathetic, the bishops as a group simply don't "get it." Nothing has changed since 1985, when this sordid issue first came to widespread public awareness. They are only concerned for themselves, their image, their control over the laity and their money. The National Review Board had it right when they pinpointed this in their 2004 report."
Tom Doyle avslutar med att visa på ytterligare en aspekt nämligen att den kyrkliga hierarkin verkar se SNAP och offren som något som skadar kyrkan, som fiender! Och han ser det också som ett angrepp mot Andra Vatikankonciliets önskan att minska hierarkin och ge lekfolket en större roll i kyrkan. Övergreppen i sig och ännu mer försöken att dölja dem visar hur mycket ledningen värnar om de gamla maktstrukturerna och det lekfolksdrivna SNAP blir ett slags dubbelt hot mot dessa.
torsdag 15 mars 2012
Global aktion för kvinnliga diakoner och präster i Katolska kyrkan
Den 25 mars genomför Women's Ordination Conference för 18:e gången en aktion över hela världen för katolska kvinnors rätt av få sin kallelse till diakon eller präst prövad!
Följ länken och titta på förslagen till aktiviteter, de är faktiskt fullt genomförbara även för oss här i Sverige.
För visst kan vi skicka vykort eller mejl till biskop Anders och påpeka att det är dags att låta Gud bestämma vem som är kallad till diakon eller präst!
Även i Sverige kan vi samlas och be för en inkluderande Katolsk kyrka, där även kvinnors kallelser får plats.
Women's Ordination Conference har pressmaterial och andra tips på hur vi kan bära vittnesbörd om behovet av kvinnor på alla positioner i Katolska kyrkan.
Som svensk reformvänlig katolik kan man ofta känna sig ensam och maktlös, men här har vi en möjlighet att vara en del av en stor världsomspännande katolsk gemenskap.
Låt oss alla ta vara på den möjligheten den 25 mars!
Följ länken och titta på förslagen till aktiviteter, de är faktiskt fullt genomförbara även för oss här i Sverige.
För visst kan vi skicka vykort eller mejl till biskop Anders och påpeka att det är dags att låta Gud bestämma vem som är kallad till diakon eller präst!
Även i Sverige kan vi samlas och be för en inkluderande Katolsk kyrka, där även kvinnors kallelser får plats.
Women's Ordination Conference har pressmaterial och andra tips på hur vi kan bära vittnesbörd om behovet av kvinnor på alla positioner i Katolska kyrkan.
Som svensk reformvänlig katolik kan man ofta känna sig ensam och maktlös, men här har vi en möjlighet att vara en del av en stor världsomspännande katolsk gemenskap.
Låt oss alla ta vara på den möjligheten den 25 mars!
onsdag 14 mars 2012
Jesus kontra de kristna
I artikeln Jesus vs. the Christians ger Mike Lux en förklaring till hur det kommer sig att så många som kallar sig kristna inte alls följer det Jesus lärde. Den Jesus vi möter i evangelierna predikade godhet, generositet, barmhärtighet, dömde inte andra, välkomnade främlingar och hjälpte de fattiga. Mot detta står de som säger att de följer honom, men föraktar de fattiga, gärna fördömer den som inte håller med dem och inte visar någon barmhärtighet etc.
För att förstå orsaken måste vi gå tillbaks i historien till kristendomens första tid menar Mike Lux och där håller jag med honom. Mycket av det som fortfarande präglar inte minst Katolska kyrkan har sin grund i de första århundradena av kristenhetens historia. Han skriver:
Mike Lux skriver att Paulus inte verkar ha känt till och definitivt inte skrev om vad Jesus lärt när det gäller reformer i etiska och sociala frågor. För honom var i stället den individuella frälsningen efter döden det viktiga och den uppnåddes genom att man accepterade Jesus som Gud son, sänd för att offra sig för oss som sin frälsare. Vad man gjorde under sin tid på jorden spelade mindre roll.
Enligt Lux är det den här teologin som dagens konservativa kristna använder för att skala av Jesu lära från sin tolkning av kristendomen. Hans teori är att de anser att de genom att se Jesus som sin andlige frälsare inte behöver bry sig så mycket om vad han sade om hur de ska leva sina liv.
Lux fortsätter med konkreta exempel på hur konservativa kristna resonerat, när det gäller Jesus ofta radikala budskap t.ex. att slavarna skulle få sin frihet i himmelriket, inte här på jorden för att försvara slaveriet.
Lux tar också upp Rick Santorum som likt en och annan svensk konservativ kristen ifrågasätter om den som inte delar hans åsikter är kristen.
Jag tycker att det är en intressant förklaring Mike Lux ger och väl värd att ta i beaktande.
För att förstå orsaken måste vi gå tillbaks i historien till kristendomens första tid menar Mike Lux och där håller jag med honom. Mycket av det som fortfarande präglar inte minst Katolska kyrkan har sin grund i de första århundradena av kristenhetens historia. Han skriver:
"To understand how this is possible, you have to understand that the religion of Christianity and the core doctrines in its theology were founded not by Jesus himself but by the apostle Paul. The movement Jesus started was firmly based in Judaism, and was led (according to Paul's own letters and backed up by other historical documents from that period) in the years after Jesus died by his brother James; who, like his brother, was killed by the Romans and/or Jewish leaders affiliated with them about 30 years after Jesus' death, in 62 A.D. Paul, who as far as we know had never known Jesus personally or heard him preach, rejected the ideas of James and created his own doctrine of faith in Jesus leading to personal salvation."Det förekom alltså maktkamper i urkyrkan som Paulus och kretsen runt honom förefaller ha gått segrande ur. Det är viktigt att hela tiden komma ihåg att kyrkans historia är segrarnas historia och att den hade kunnat se annorlunda ut.
Mike Lux skriver att Paulus inte verkar ha känt till och definitivt inte skrev om vad Jesus lärt när det gäller reformer i etiska och sociala frågor. För honom var i stället den individuella frälsningen efter döden det viktiga och den uppnåddes genom att man accepterade Jesus som Gud son, sänd för att offra sig för oss som sin frälsare. Vad man gjorde under sin tid på jorden spelade mindre roll.
Enligt Lux är det den här teologin som dagens konservativa kristna använder för att skala av Jesu lära från sin tolkning av kristendomen. Hans teori är att de anser att de genom att se Jesus som sin andlige frälsare inte behöver bry sig så mycket om vad han sade om hur de ska leva sina liv.
Lux fortsätter med konkreta exempel på hur konservativa kristna resonerat, när det gäller Jesus ofta radikala budskap t.ex. att slavarna skulle få sin frihet i himmelriket, inte här på jorden för att försvara slaveriet.
Lux tar också upp Rick Santorum som likt en och annan svensk konservativ kristen ifrågasätter om den som inte delar hans åsikter är kristen.
Jag tycker att det är en intressant förklaring Mike Lux ger och väl värd att ta i beaktande.
söndag 11 mars 2012
En högst förbryllande Gud
Tredje delen av Timothy Radcliffes I Call You Friends ägnas missionen. Ett ämne som jag länge inte hade någon särskild åsikt om alls. Besvärligt blev det först när jag för några år sedan läste om ett par buddistiska munkar som bodde här i Sverige. Reportern som intervjuade dem frågade munkarna om det inte kändes hopplöst att vara buddist i vårt land? Nej, det tyckte de inte, de upplevde det som meningsfullt även om de inte kunde göra mer än att bara vara här, som tecken.
En sympatisk inställning hade jag tyckt om det gällt kristna missionärer, i ett annat land. Men nu var rollerna ombytta och det var jag (och andra svenskar förstås) som var föremålen för det tålmodiga väntandet!
Jag kände mig som en möjligt erövring, faktiskt som ett objekt för en ambition att sprida sin tro. Det ville jag förstås inte vara och självklart ska då ingen annan behöva vara det heller. Alltså blev min nya princip, mission, nej tack!
Timothy Radcliffe lyckas dock "befria" även begreppet mission. Jag reflekterar utifrån vad han skriver att vi tror på en Gud som valt ett väldigt annorlunda sätt att vara Gud på. Jesus väljer att leva ett för sin tid helt vanligt och ganska fattigt människoliv, på samma villkor som andra människor. Vilken Gud hade gjort det tidigare?!
Detta gäller med reservationen att det förstås kan finnas liknande berättelser som jag inte känner till i andra religioner.
Men sättet Jesus lever sitt liv på är allt annat än vanligt, han bryter obekymrat mot en hel del regler och gör inte skillnad på folk och folk utan intresserar sig för alla som intresserar sig för honom.
Vad var det egentligen som gjorde att människor följde och har fortsatt följa Jesus? Det finns förstås flera anledningar, men jag undrar om inte hans ovanliga sätt att leva en given roll var en av dem?
Vi behöver bara tänka på hur omvälvande det kan vara att möta en "vanlig" människa som inte följer normerna för sin roll. Man måste då stanna upp och fundera över hur man själv ska agera när det vanliga mönstret inte stämmer.
Jesus följde inte normen för hur en fattig, judisk man skulle vara och agera och än mindre motsvarade han föreställningarna om hur en Gud skulle vara! Jag kan bara försöka föreställa mig vilka omprövningar de som följde Jesus måste göra allt eftersom han utmanade deras förutfattade meningar samtidigt som de, om än långsamt, förstod vem han verkligen var!
Den utmaningen är fortfarande aktuell. Vackra dräkter, rökelse och riter har egentligen väldigt lite med vår Gud att göra. Vi ska med allt vi är visa våra medmänniskor skönheten hos den högst förbryllande Gud, som valde att uppenbara sig för oss som en fattig, maktlös men okonventionell man för ca 2000 år sedan.
Så vitt jag kan se är det vad mission och evangelisation egentligen går ut på och då kan jag ompröva mitt nej tack.
Självklart måste jag då välkomna troende och missionärer från andra religioner som också de strävar efter att vara tecken på skönheten i sin tro.
En sympatisk inställning hade jag tyckt om det gällt kristna missionärer, i ett annat land. Men nu var rollerna ombytta och det var jag (och andra svenskar förstås) som var föremålen för det tålmodiga väntandet!
Jag kände mig som en möjligt erövring, faktiskt som ett objekt för en ambition att sprida sin tro. Det ville jag förstås inte vara och självklart ska då ingen annan behöva vara det heller. Alltså blev min nya princip, mission, nej tack!
Timothy Radcliffe lyckas dock "befria" även begreppet mission. Jag reflekterar utifrån vad han skriver att vi tror på en Gud som valt ett väldigt annorlunda sätt att vara Gud på. Jesus väljer att leva ett för sin tid helt vanligt och ganska fattigt människoliv, på samma villkor som andra människor. Vilken Gud hade gjort det tidigare?!
Detta gäller med reservationen att det förstås kan finnas liknande berättelser som jag inte känner till i andra religioner.
Men sättet Jesus lever sitt liv på är allt annat än vanligt, han bryter obekymrat mot en hel del regler och gör inte skillnad på folk och folk utan intresserar sig för alla som intresserar sig för honom.
Vad var det egentligen som gjorde att människor följde och har fortsatt följa Jesus? Det finns förstås flera anledningar, men jag undrar om inte hans ovanliga sätt att leva en given roll var en av dem?
Vi behöver bara tänka på hur omvälvande det kan vara att möta en "vanlig" människa som inte följer normerna för sin roll. Man måste då stanna upp och fundera över hur man själv ska agera när det vanliga mönstret inte stämmer.
Jesus följde inte normen för hur en fattig, judisk man skulle vara och agera och än mindre motsvarade han föreställningarna om hur en Gud skulle vara! Jag kan bara försöka föreställa mig vilka omprövningar de som följde Jesus måste göra allt eftersom han utmanade deras förutfattade meningar samtidigt som de, om än långsamt, förstod vem han verkligen var!
Den utmaningen är fortfarande aktuell. Vackra dräkter, rökelse och riter har egentligen väldigt lite med vår Gud att göra. Vi ska med allt vi är visa våra medmänniskor skönheten hos den högst förbryllande Gud, som valde att uppenbara sig för oss som en fattig, maktlös men okonventionell man för ca 2000 år sedan.
Så vitt jag kan se är det vad mission och evangelisation egentligen går ut på och då kan jag ompröva mitt nej tack.
Självklart måste jag då välkomna troende och missionärer från andra religioner som också de strävar efter att vara tecken på skönheten i sin tro.
fredag 9 mars 2012
Hjältinnor
Dagens blogg skulle kunna heta kristendomen i praktiken 3, eftersom den handlar om dem som ser och engagerar sig för några av de mest utsatta människorna, offren för trafficking. Men det är förstås inte bara kristna som bryr sig, medmänsklighet är lyckligtvis religiöst och politiskt obunden. Så rubriken får bli en annan.
Tony Blair skriver i artikeln My Female Faith Hero: Catholic Sisters i Huffington Post till att börja med om ett projekt för interreligiös dialog som Blair varit involverad i och där en majoritet av deltagarna var kvinnor. Tony Blairs reflektion är att kvinnor ofta är föregångare:
Även i dagens SvD skrivs det om just trafficking. Det är Anna Laestadius Larsson som tar upp ämnet under rubriken Bara männen kan avskaffa sexslaveriet . Hon skriver om människorättsaktivisten Lydia Cacho, som jag behandlar i en tidigare blogg. I boken Maktens slavar har Cacho intervjuat sexslavar. Anna Laestadius Larsson har läst boken och rekommenderar att man läser den i kortare etapper eftersom innehållet är så obehagligt. En verklighet vi egentligen inte vill se men som det är vår skyldighet att ta till oss.
Boken beskriver en affärsverksamhet som går ut på att kvinnor och barn är en produkt som säljs. Marknadsföringen liknar den i många andra branscher och "varorna" utannonseras som t.ex. tystlåtna geischor (japanska prostituerade).
Där nämns också bl.a. en metod som människohandlarna använder att undkomma polis och myndigheter, att blanda barn och vuxna, frivilliga prostituerade, med tvångsprostituerade.
Människor som de katolska systrar Tony Blair skriver om och Lydia Cacho lever verkligen den kärlek till sin nästa som alltså inte bara finns i kristendomen utan verkar vara allmänmänsklig.
Men det skulle behövas att vi alla genomsyrades kärlek till våra medmänniskor, för som Anna Laestadius Larsson skriver, männen skulle kunna göra sexslavhandeln till historia redan idag genom att låta bli köpa sex. Allt enligt principen ingen efterfrågan inget utbud.
Frågan är hur få alla att förstå det som borde vara självklart, man köper inte en människa?
Tony Blair skriver i artikeln My Female Faith Hero: Catholic Sisters i Huffington Post till att börja med om ett projekt för interreligiös dialog som Blair varit involverad i och där en majoritet av deltagarna var kvinnor. Tony Blairs reflektion är att kvinnor ofta är föregångare:
"This is, of course, typical of the willingness of women of faith to make new commitments, innovate, and take risks. The women who have inspired me most recently have shared these attributes: they are the Catholic Sisters who are dealing with sexual trafficking."Systrarna arbetar mot trafficking i internationella nätverk, inom FN, men ofta på gräsrotsnivå där de samarbetar med polisen för att få ut flickor och kvinnor från bordellerna. De tar risker i och med att de utmanar den organiserade brottsligheten som ligger bakom.
Även i dagens SvD skrivs det om just trafficking. Det är Anna Laestadius Larsson som tar upp ämnet under rubriken Bara männen kan avskaffa sexslaveriet . Hon skriver om människorättsaktivisten Lydia Cacho, som jag behandlar i en tidigare blogg. I boken Maktens slavar har Cacho intervjuat sexslavar. Anna Laestadius Larsson har läst boken och rekommenderar att man läser den i kortare etapper eftersom innehållet är så obehagligt. En verklighet vi egentligen inte vill se men som det är vår skyldighet att ta till oss.
Boken beskriver en affärsverksamhet som går ut på att kvinnor och barn är en produkt som säljs. Marknadsföringen liknar den i många andra branscher och "varorna" utannonseras som t.ex. tystlåtna geischor (japanska prostituerade).
Där nämns också bl.a. en metod som människohandlarna använder att undkomma polis och myndigheter, att blanda barn och vuxna, frivilliga prostituerade, med tvångsprostituerade.
Människor som de katolska systrar Tony Blair skriver om och Lydia Cacho lever verkligen den kärlek till sin nästa som alltså inte bara finns i kristendomen utan verkar vara allmänmänsklig.
Men det skulle behövas att vi alla genomsyrades kärlek till våra medmänniskor, för som Anna Laestadius Larsson skriver, männen skulle kunna göra sexslavhandeln till historia redan idag genom att låta bli köpa sex. Allt enligt principen ingen efterfrågan inget utbud.
Frågan är hur få alla att förstå det som borde vara självklart, man köper inte en människa?
tisdag 6 mars 2012
U2, Aung San Suu Kyi och profeten Jeremia
Jag höll en gång för ganska många år sedan ett föredrag där jag jämförde den praktiska ekumeniken och religionsdialogen hos U2 och maronitersystern Soeur Marie Keyrouz. Därför känns Michael Gilmours artikel U2, Aung San Suu Kyi and the prophet Jeremiah i Huffington Post som ett klockrent ämne för dagens blogg.
De bästa förebilderna i mina ögon är de människor som gör vad de kan för att alla människor ska leva i frihet, ha mat för dagen, få utbildning osv, kort sagt för de mänskliga rättigheterna. Men också för att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund, inte minst religiös.
U2 är, som säkert alla vet, ett irländskt band. Men alla kanske inte känner till att en medlem kommer från ett katolskt hem, två från protestantiska och en har katolsk mamma och protestantisk pappa. Ni förstår säkert vilken enorm symbolbetydelse just det faktum att de gjort något gemensamt haft för det av religionsstrider sönderslitna Irland.
De har protesterat mot våldet på Irland, låten Sunday Bloody Sunday är kanske det mest kända exemplet på det.
En person U2 engagerat sig för under lång tid är Aung San Suu Kyi som arbetat oförtröttligt för de mänskliga rättigheterna och demokrati i Burma. Hon satt i husarrest mellan åren 1989 till 2010, anledningen var att hon grundade ett parti och kämpade mot militärdiktaturen och för fria val. Hör hennes tack till dem som stöttat henne under åren.
Var kommer då profeten Jeremia in? Jo, Michael Gilmour gör intressanta jämförelser mellan honom och Aung San Suu Kyi i sin artikel, På skivomslaget till U2:s album All that you can´t leave behind finns förkortningen J 33:3 vilket står för Jeremia 33:3 "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner". Gilmour tror att det är U2:s sätt att presentera Aung San Suu Kyi. De liknar henne vid profeten som levde på 600-talet f.kr, en dramatisk period som slutade med Jerusalems fall 586 f.kr. Jeremia var liksom Aung San Suu Kyi obekväm för sin tids politiska etablissemang, som med jämna mellanrum fängslade honom. Den sorgsne profeten är stark men inte utan fruktan, utan vill dra sig undan, i synnerhet när motståndarna hotar honom till livet.
Michael Gilmour fortsätter:
Artikeln fortsätter med fler jämförelser, som förstås stämmer på andra politiska fångar än Aung San Suu Kyi.Gilmour gör också jämförelser med Bonos texter och de i Jeremia, influenserna är uppenbara. Och det är inte heller första gången Bono refererar till Bibeln i sina texter.
Jag tycker att Michael Gilmour gör en analys som gör att den gammaltestamentliga texten helt plötsligt känns mycket aktuell. Läs den!
De bästa förebilderna i mina ögon är de människor som gör vad de kan för att alla människor ska leva i frihet, ha mat för dagen, få utbildning osv, kort sagt för de mänskliga rättigheterna. Men också för att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund, inte minst religiös.
U2 är, som säkert alla vet, ett irländskt band. Men alla kanske inte känner till att en medlem kommer från ett katolskt hem, två från protestantiska och en har katolsk mamma och protestantisk pappa. Ni förstår säkert vilken enorm symbolbetydelse just det faktum att de gjort något gemensamt haft för det av religionsstrider sönderslitna Irland.
De har protesterat mot våldet på Irland, låten Sunday Bloody Sunday är kanske det mest kända exemplet på det.
En person U2 engagerat sig för under lång tid är Aung San Suu Kyi som arbetat oförtröttligt för de mänskliga rättigheterna och demokrati i Burma. Hon satt i husarrest mellan åren 1989 till 2010, anledningen var att hon grundade ett parti och kämpade mot militärdiktaturen och för fria val. Hör hennes tack till dem som stöttat henne under åren.
Var kommer då profeten Jeremia in? Jo, Michael Gilmour gör intressanta jämförelser mellan honom och Aung San Suu Kyi i sin artikel, På skivomslaget till U2:s album All that you can´t leave behind finns förkortningen J 33:3 vilket står för Jeremia 33:3 "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner". Gilmour tror att det är U2:s sätt att presentera Aung San Suu Kyi. De liknar henne vid profeten som levde på 600-talet f.kr, en dramatisk period som slutade med Jerusalems fall 586 f.kr. Jeremia var liksom Aung San Suu Kyi obekväm för sin tids politiska etablissemang, som med jämna mellanrum fängslade honom. Den sorgsne profeten är stark men inte utan fruktan, utan vill dra sig undan, i synnerhet när motståndarna hotar honom till livet.
Michael Gilmour fortsätter:
"Both Jeremiah and Aung San Suu Kyi announced political change to the consternation of the establishment. For Jeremiah, this meant especially the reigns of Jehoiakim, Jehoiachin, and Zedekiah during the latter part of his ministry (ca.609-586 B.C.E.). For Aung San Suu Kyi, it was a military regime in Burma that commenced in March of 1962, following a military coup by General Ne Win. The consequence for both was imprisonment."
Artikeln fortsätter med fler jämförelser, som förstås stämmer på andra politiska fångar än Aung San Suu Kyi.Gilmour gör också jämförelser med Bonos texter och de i Jeremia, influenserna är uppenbara. Och det är inte heller första gången Bono refererar till Bibeln i sina texter.
Jag tycker att Michael Gilmour gör en analys som gör att den gammaltestamentliga texten helt plötsligt känns mycket aktuell. Läs den!
söndag 4 mars 2012
Benediktus XIV bejakade kvinnors vetenskapliga arbeten
I SvD:s understreckare Tusen lik lärde Anna Morandi att modellera skriver Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, om ett fascinerande kvinnoöde i 1700-talets Bologna.
Anna Morandi Manzolini (1716-1774) verkade i Bologna där universitetet hade en stolt tradition sedan 1000-talet av kvinnliga studenter och professorer. Något Ohlander i slutet av artikeln konstaterar är så pass okänt i dag att Nationalencyklopedien skriver att de första kvinnliga studenterna vid universiteten kommer först på 1800-talet...
Det är inte så mycket man vet om Anna Morandi Manzolinis bakgrund och utbildning. Hon hade studerat retorik, latin och konst när hon 26 år gammal gifte sig med Giovanni Manzolini som var assistent i uppbyggnaden av Bolognas anatomiska museum. Tillsammans hade de en verkstad där de dissikerade kroppsdelar och utifrån sina noggranna iaktagelser konstruerade anatomiska vaxmodeller.
Just naturvetenskap var något man satsade på i Bologna i mitten på 1700-talet och en av de mest engagerade var adelsmannen Prospero Lambertini som senare blev påven Benediktus XIV. Något som är extra intressant är att Lambertini särskilt stöttade kvinnors vetenskapliga forskning i staden. En ambition för hans nutida namne att knyta an till. Jag kan inte påminna mig att att jag överhuvudtaget sett eller hört Benetiktus XVI uttala sitt stöd för kvinnliga forskare.
För att återgå till Anna Morandi Manzolini så fick hon ensam driva verksamheten från 1755 då maken avled. Vilket hon gjorde med stor framgång, så stor att kejsarinnan Katarina II av Ryssland gav henne en stående inbjudan att flytta verksamheten till universitetet i S:t Petersburg i stället. Men Anna Morandi Manzolini föredrog att stanna kvar i Bologna och kom att specialicera sig på att studera ögon och fortplantningsorgan där hon gjorde avgörande iaktagelser.
Där ger Ohlander, fast det inte är avsikten, en möjlig bakgrund till motståndet mot kvinnliga präster i bl.a.Katolska kyrkan. På 1700-talet var intresset för, i synnerhet de kvinnliga, könsorganen stort, Livmodern ansågs vara det centrala organet hos kvinnan och innebära "en känslomässig, impulsiv läggning och bristande intellektuell förmåga. Mannens könsorgan ansågs däremot vittna om styrka och skaparkraft."
Är det möjligen föråldrade idéer liknande ovanstående som spökar när en del katoliker hävdar att en prästvigningen inte "biter på" kvinnor?! I så fall är det verkligen på tiden att kyrkan uppdaterar sin syn både på könsroller och prästvigning.
För den som vill läsa mer om Anna Morandi Manzolini rekommenderar Ann-Sofie Ohlander The lady anatomist. The life and work of Anna Morandi Manzolini Rebecka Messbarger, expert på italienskt språk och kultur vid Washington University i S:t Louis.
Anna Morandi Manzolini (1716-1774) verkade i Bologna där universitetet hade en stolt tradition sedan 1000-talet av kvinnliga studenter och professorer. Något Ohlander i slutet av artikeln konstaterar är så pass okänt i dag att Nationalencyklopedien skriver att de första kvinnliga studenterna vid universiteten kommer först på 1800-talet...
Det är inte så mycket man vet om Anna Morandi Manzolinis bakgrund och utbildning. Hon hade studerat retorik, latin och konst när hon 26 år gammal gifte sig med Giovanni Manzolini som var assistent i uppbyggnaden av Bolognas anatomiska museum. Tillsammans hade de en verkstad där de dissikerade kroppsdelar och utifrån sina noggranna iaktagelser konstruerade anatomiska vaxmodeller.
Just naturvetenskap var något man satsade på i Bologna i mitten på 1700-talet och en av de mest engagerade var adelsmannen Prospero Lambertini som senare blev påven Benediktus XIV. Något som är extra intressant är att Lambertini särskilt stöttade kvinnors vetenskapliga forskning i staden. En ambition för hans nutida namne att knyta an till. Jag kan inte påminna mig att att jag överhuvudtaget sett eller hört Benetiktus XVI uttala sitt stöd för kvinnliga forskare.
För att återgå till Anna Morandi Manzolini så fick hon ensam driva verksamheten från 1755 då maken avled. Vilket hon gjorde med stor framgång, så stor att kejsarinnan Katarina II av Ryssland gav henne en stående inbjudan att flytta verksamheten till universitetet i S:t Petersburg i stället. Men Anna Morandi Manzolini föredrog att stanna kvar i Bologna och kom att specialicera sig på att studera ögon och fortplantningsorgan där hon gjorde avgörande iaktagelser.
Där ger Ohlander, fast det inte är avsikten, en möjlig bakgrund till motståndet mot kvinnliga präster i bl.a.Katolska kyrkan. På 1700-talet var intresset för, i synnerhet de kvinnliga, könsorganen stort, Livmodern ansågs vara det centrala organet hos kvinnan och innebära "en känslomässig, impulsiv läggning och bristande intellektuell förmåga. Mannens könsorgan ansågs däremot vittna om styrka och skaparkraft."
Är det möjligen föråldrade idéer liknande ovanstående som spökar när en del katoliker hävdar att en prästvigningen inte "biter på" kvinnor?! I så fall är det verkligen på tiden att kyrkan uppdaterar sin syn både på könsroller och prästvigning.
För den som vill läsa mer om Anna Morandi Manzolini rekommenderar Ann-Sofie Ohlander The lady anatomist. The life and work of Anna Morandi Manzolini Rebecka Messbarger, expert på italienskt språk och kultur vid Washington University i S:t Louis.
fredag 2 mars 2012
Homosexuella välkomnas in i gemenskapen av ärkebiskop Nichols!
Nedanstående kan fungera som en kort bakgrund hämtad från "Sohomässornas" webbplats:
Masses in Westminster Diocese, welcoming LGBT Catholics, parents, families and friends, began in April 1999 on the Sunday following the bombing of the Admiral Duncan public-house in Old Compton Street. These liturgies were first held in the Convent of the Helpers of the Holy Souls in Camden Town, London.Ärkebiskopens stöd är viktigt eftersom det föga förvånande förekommit kritik mot verksamheten i The Church of Our Lady of the Assumption, som är församlingens officiella namn. Gissningsvis är det moralkonservativa katoliker som har filmat under mässorna och sedan förfasat sig över att förbönerna utmanade den katolska läran... Som om det inte fanns större problem i världen än att människor ber tillsammans!
Men ärkebiskop Nichols har stått upp för vad Katolska kyrkan egentligen lär vilket är att vi inte i första hand är hetero- eller homosexuella utan i Guds skapelse och barn och han uttrycker det väldigt vackert:
"...the Church ‘refuses to consider the person as a “heterosexual” or a “homosexual” and insists that every person has a fundamental identity: the creature of God and, by grace, his child and heir to eternal life’ (Congregation for the Doctrine of the Faith, On the Pastoral Care of Homosexual Persons, par 16).”Egentligen är det rätt förskräckligt att man blir så överlycklig när någon katolsk ledare visar prov på verklig kärlek till sina medmänniskor och en djupare förståelse för Katolska kyrkans lära. En ledare som följer i Jesu fotspår och välkomnar dem som varit utstötta in i gemenskapen.
För mig blir denna medmänskliga kärleken en förebild att reflektera över under fastetiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)