Tredje delen av Timothy Radcliffes I Call You Friends ägnas missionen. Ett ämne som jag länge inte hade någon särskild åsikt om alls. Besvärligt blev det först när jag för några år sedan läste om ett par buddistiska munkar som bodde här i Sverige. Reportern som intervjuade dem frågade munkarna om det inte kändes hopplöst att vara buddist i vårt land? Nej, det tyckte de inte, de upplevde det som meningsfullt även om de inte kunde göra mer än att bara vara här, som tecken.
En sympatisk inställning hade jag tyckt om det gällt kristna missionärer, i ett annat land. Men nu var rollerna ombytta och det var jag (och andra svenskar förstås) som var föremålen för det tålmodiga väntandet!
Jag kände mig som en möjligt erövring, faktiskt som ett objekt för en ambition att sprida sin tro. Det ville jag förstås inte vara och självklart ska då ingen annan behöva vara det heller. Alltså blev min nya princip, mission, nej tack!
Timothy Radcliffe lyckas dock "befria" även begreppet mission. Jag reflekterar utifrån vad han skriver att vi tror på en Gud som valt ett väldigt annorlunda sätt att vara Gud på. Jesus väljer att leva ett för sin tid helt vanligt och ganska fattigt människoliv, på samma villkor som andra människor. Vilken Gud hade gjort det tidigare?!
Detta gäller med reservationen att det förstås kan finnas liknande berättelser som jag inte känner till i andra religioner.
Men sättet Jesus lever sitt liv på är allt annat än vanligt, han bryter obekymrat mot en hel del regler och gör inte skillnad på folk och folk utan intresserar sig för alla som intresserar sig för honom.
Vad var det egentligen som gjorde att människor följde och har fortsatt följa Jesus? Det finns förstås flera anledningar, men jag undrar om inte hans ovanliga sätt att leva en given roll var en av dem?
Vi behöver bara tänka på hur omvälvande det kan vara att möta en "vanlig" människa som inte följer normerna för sin roll. Man måste då stanna upp och fundera över hur man själv ska agera när det vanliga mönstret inte stämmer.
Jesus följde inte normen för hur en fattig, judisk man skulle vara och agera och än mindre motsvarade han föreställningarna om hur en Gud skulle vara! Jag kan bara försöka föreställa mig vilka omprövningar de som följde Jesus måste göra allt eftersom han utmanade deras förutfattade meningar samtidigt som de, om än långsamt, förstod vem han verkligen var!
Den utmaningen är fortfarande aktuell. Vackra dräkter, rökelse och riter har egentligen väldigt lite med vår Gud att göra. Vi ska med allt vi är visa våra medmänniskor skönheten hos den högst förbryllande Gud, som valde att uppenbara sig för oss som en fattig, maktlös men okonventionell man för ca 2000 år sedan.
Så vitt jag kan se är det vad mission och evangelisation egentligen går ut på och då kan jag ompröva mitt nej tack.
Självklart måste jag då välkomna troende och missionärer från andra religioner som också de strävar efter att vara tecken på skönheten i sin tro.
söndag 11 mars 2012
fredag 9 mars 2012
Hjältinnor
Dagens blogg skulle kunna heta kristendomen i praktiken 3, eftersom den handlar om dem som ser och engagerar sig för några av de mest utsatta människorna, offren för trafficking. Men det är förstås inte bara kristna som bryr sig, medmänsklighet är lyckligtvis religiöst och politiskt obunden. Så rubriken får bli en annan.
Tony Blair skriver i artikeln My Female Faith Hero: Catholic Sisters i Huffington Post till att börja med om ett projekt för interreligiös dialog som Blair varit involverad i och där en majoritet av deltagarna var kvinnor. Tony Blairs reflektion är att kvinnor ofta är föregångare:
Även i dagens SvD skrivs det om just trafficking. Det är Anna Laestadius Larsson som tar upp ämnet under rubriken Bara männen kan avskaffa sexslaveriet . Hon skriver om människorättsaktivisten Lydia Cacho, som jag behandlar i en tidigare blogg. I boken Maktens slavar har Cacho intervjuat sexslavar. Anna Laestadius Larsson har läst boken och rekommenderar att man läser den i kortare etapper eftersom innehållet är så obehagligt. En verklighet vi egentligen inte vill se men som det är vår skyldighet att ta till oss.
Boken beskriver en affärsverksamhet som går ut på att kvinnor och barn är en produkt som säljs. Marknadsföringen liknar den i många andra branscher och "varorna" utannonseras som t.ex. tystlåtna geischor (japanska prostituerade).
Där nämns också bl.a. en metod som människohandlarna använder att undkomma polis och myndigheter, att blanda barn och vuxna, frivilliga prostituerade, med tvångsprostituerade.
Människor som de katolska systrar Tony Blair skriver om och Lydia Cacho lever verkligen den kärlek till sin nästa som alltså inte bara finns i kristendomen utan verkar vara allmänmänsklig.
Men det skulle behövas att vi alla genomsyrades kärlek till våra medmänniskor, för som Anna Laestadius Larsson skriver, männen skulle kunna göra sexslavhandeln till historia redan idag genom att låta bli köpa sex. Allt enligt principen ingen efterfrågan inget utbud.
Frågan är hur få alla att förstå det som borde vara självklart, man köper inte en människa?
Tony Blair skriver i artikeln My Female Faith Hero: Catholic Sisters i Huffington Post till att börja med om ett projekt för interreligiös dialog som Blair varit involverad i och där en majoritet av deltagarna var kvinnor. Tony Blairs reflektion är att kvinnor ofta är föregångare:
"This is, of course, typical of the willingness of women of faith to make new commitments, innovate, and take risks. The women who have inspired me most recently have shared these attributes: they are the Catholic Sisters who are dealing with sexual trafficking."Systrarna arbetar mot trafficking i internationella nätverk, inom FN, men ofta på gräsrotsnivå där de samarbetar med polisen för att få ut flickor och kvinnor från bordellerna. De tar risker i och med att de utmanar den organiserade brottsligheten som ligger bakom.
Även i dagens SvD skrivs det om just trafficking. Det är Anna Laestadius Larsson som tar upp ämnet under rubriken Bara männen kan avskaffa sexslaveriet . Hon skriver om människorättsaktivisten Lydia Cacho, som jag behandlar i en tidigare blogg. I boken Maktens slavar har Cacho intervjuat sexslavar. Anna Laestadius Larsson har läst boken och rekommenderar att man läser den i kortare etapper eftersom innehållet är så obehagligt. En verklighet vi egentligen inte vill se men som det är vår skyldighet att ta till oss.
Boken beskriver en affärsverksamhet som går ut på att kvinnor och barn är en produkt som säljs. Marknadsföringen liknar den i många andra branscher och "varorna" utannonseras som t.ex. tystlåtna geischor (japanska prostituerade).
Där nämns också bl.a. en metod som människohandlarna använder att undkomma polis och myndigheter, att blanda barn och vuxna, frivilliga prostituerade, med tvångsprostituerade.
Människor som de katolska systrar Tony Blair skriver om och Lydia Cacho lever verkligen den kärlek till sin nästa som alltså inte bara finns i kristendomen utan verkar vara allmänmänsklig.
Men det skulle behövas att vi alla genomsyrades kärlek till våra medmänniskor, för som Anna Laestadius Larsson skriver, männen skulle kunna göra sexslavhandeln till historia redan idag genom att låta bli köpa sex. Allt enligt principen ingen efterfrågan inget utbud.
Frågan är hur få alla att förstå det som borde vara självklart, man köper inte en människa?
tisdag 6 mars 2012
U2, Aung San Suu Kyi och profeten Jeremia
Jag höll en gång för ganska många år sedan ett föredrag där jag jämförde den praktiska ekumeniken och religionsdialogen hos U2 och maronitersystern Soeur Marie Keyrouz. Därför känns Michael Gilmours artikel U2, Aung San Suu Kyi and the prophet Jeremiah i Huffington Post som ett klockrent ämne för dagens blogg.
De bästa förebilderna i mina ögon är de människor som gör vad de kan för att alla människor ska leva i frihet, ha mat för dagen, få utbildning osv, kort sagt för de mänskliga rättigheterna. Men också för att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund, inte minst religiös.
U2 är, som säkert alla vet, ett irländskt band. Men alla kanske inte känner till att en medlem kommer från ett katolskt hem, två från protestantiska och en har katolsk mamma och protestantisk pappa. Ni förstår säkert vilken enorm symbolbetydelse just det faktum att de gjort något gemensamt haft för det av religionsstrider sönderslitna Irland.
De har protesterat mot våldet på Irland, låten Sunday Bloody Sunday är kanske det mest kända exemplet på det.
En person U2 engagerat sig för under lång tid är Aung San Suu Kyi som arbetat oförtröttligt för de mänskliga rättigheterna och demokrati i Burma. Hon satt i husarrest mellan åren 1989 till 2010, anledningen var att hon grundade ett parti och kämpade mot militärdiktaturen och för fria val. Hör hennes tack till dem som stöttat henne under åren.
Var kommer då profeten Jeremia in? Jo, Michael Gilmour gör intressanta jämförelser mellan honom och Aung San Suu Kyi i sin artikel, På skivomslaget till U2:s album All that you can´t leave behind finns förkortningen J 33:3 vilket står för Jeremia 33:3 "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner". Gilmour tror att det är U2:s sätt att presentera Aung San Suu Kyi. De liknar henne vid profeten som levde på 600-talet f.kr, en dramatisk period som slutade med Jerusalems fall 586 f.kr. Jeremia var liksom Aung San Suu Kyi obekväm för sin tids politiska etablissemang, som med jämna mellanrum fängslade honom. Den sorgsne profeten är stark men inte utan fruktan, utan vill dra sig undan, i synnerhet när motståndarna hotar honom till livet.
Michael Gilmour fortsätter:
Artikeln fortsätter med fler jämförelser, som förstås stämmer på andra politiska fångar än Aung San Suu Kyi.Gilmour gör också jämförelser med Bonos texter och de i Jeremia, influenserna är uppenbara. Och det är inte heller första gången Bono refererar till Bibeln i sina texter.
Jag tycker att Michael Gilmour gör en analys som gör att den gammaltestamentliga texten helt plötsligt känns mycket aktuell. Läs den!
De bästa förebilderna i mina ögon är de människor som gör vad de kan för att alla människor ska leva i frihet, ha mat för dagen, få utbildning osv, kort sagt för de mänskliga rättigheterna. Men också för att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund, inte minst religiös.
U2 är, som säkert alla vet, ett irländskt band. Men alla kanske inte känner till att en medlem kommer från ett katolskt hem, två från protestantiska och en har katolsk mamma och protestantisk pappa. Ni förstår säkert vilken enorm symbolbetydelse just det faktum att de gjort något gemensamt haft för det av religionsstrider sönderslitna Irland.
De har protesterat mot våldet på Irland, låten Sunday Bloody Sunday är kanske det mest kända exemplet på det.
En person U2 engagerat sig för under lång tid är Aung San Suu Kyi som arbetat oförtröttligt för de mänskliga rättigheterna och demokrati i Burma. Hon satt i husarrest mellan åren 1989 till 2010, anledningen var att hon grundade ett parti och kämpade mot militärdiktaturen och för fria val. Hör hennes tack till dem som stöttat henne under åren.
Var kommer då profeten Jeremia in? Jo, Michael Gilmour gör intressanta jämförelser mellan honom och Aung San Suu Kyi i sin artikel, På skivomslaget till U2:s album All that you can´t leave behind finns förkortningen J 33:3 vilket står för Jeremia 33:3 "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner". Gilmour tror att det är U2:s sätt att presentera Aung San Suu Kyi. De liknar henne vid profeten som levde på 600-talet f.kr, en dramatisk period som slutade med Jerusalems fall 586 f.kr. Jeremia var liksom Aung San Suu Kyi obekväm för sin tids politiska etablissemang, som med jämna mellanrum fängslade honom. Den sorgsne profeten är stark men inte utan fruktan, utan vill dra sig undan, i synnerhet när motståndarna hotar honom till livet.
Michael Gilmour fortsätter:
"Both Jeremiah and Aung San Suu Kyi announced political change to the consternation of the establishment. For Jeremiah, this meant especially the reigns of Jehoiakim, Jehoiachin, and Zedekiah during the latter part of his ministry (ca.609-586 B.C.E.). For Aung San Suu Kyi, it was a military regime in Burma that commenced in March of 1962, following a military coup by General Ne Win. The consequence for both was imprisonment."
Artikeln fortsätter med fler jämförelser, som förstås stämmer på andra politiska fångar än Aung San Suu Kyi.Gilmour gör också jämförelser med Bonos texter och de i Jeremia, influenserna är uppenbara. Och det är inte heller första gången Bono refererar till Bibeln i sina texter.
Jag tycker att Michael Gilmour gör en analys som gör att den gammaltestamentliga texten helt plötsligt känns mycket aktuell. Läs den!
söndag 4 mars 2012
Benediktus XIV bejakade kvinnors vetenskapliga arbeten
I SvD:s understreckare Tusen lik lärde Anna Morandi att modellera skriver Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, om ett fascinerande kvinnoöde i 1700-talets Bologna.
Anna Morandi Manzolini (1716-1774) verkade i Bologna där universitetet hade en stolt tradition sedan 1000-talet av kvinnliga studenter och professorer. Något Ohlander i slutet av artikeln konstaterar är så pass okänt i dag att Nationalencyklopedien skriver att de första kvinnliga studenterna vid universiteten kommer först på 1800-talet...
Det är inte så mycket man vet om Anna Morandi Manzolinis bakgrund och utbildning. Hon hade studerat retorik, latin och konst när hon 26 år gammal gifte sig med Giovanni Manzolini som var assistent i uppbyggnaden av Bolognas anatomiska museum. Tillsammans hade de en verkstad där de dissikerade kroppsdelar och utifrån sina noggranna iaktagelser konstruerade anatomiska vaxmodeller.
Just naturvetenskap var något man satsade på i Bologna i mitten på 1700-talet och en av de mest engagerade var adelsmannen Prospero Lambertini som senare blev påven Benediktus XIV. Något som är extra intressant är att Lambertini särskilt stöttade kvinnors vetenskapliga forskning i staden. En ambition för hans nutida namne att knyta an till. Jag kan inte påminna mig att att jag överhuvudtaget sett eller hört Benetiktus XVI uttala sitt stöd för kvinnliga forskare.
För att återgå till Anna Morandi Manzolini så fick hon ensam driva verksamheten från 1755 då maken avled. Vilket hon gjorde med stor framgång, så stor att kejsarinnan Katarina II av Ryssland gav henne en stående inbjudan att flytta verksamheten till universitetet i S:t Petersburg i stället. Men Anna Morandi Manzolini föredrog att stanna kvar i Bologna och kom att specialicera sig på att studera ögon och fortplantningsorgan där hon gjorde avgörande iaktagelser.
Där ger Ohlander, fast det inte är avsikten, en möjlig bakgrund till motståndet mot kvinnliga präster i bl.a.Katolska kyrkan. På 1700-talet var intresset för, i synnerhet de kvinnliga, könsorganen stort, Livmodern ansågs vara det centrala organet hos kvinnan och innebära "en känslomässig, impulsiv läggning och bristande intellektuell förmåga. Mannens könsorgan ansågs däremot vittna om styrka och skaparkraft."
Är det möjligen föråldrade idéer liknande ovanstående som spökar när en del katoliker hävdar att en prästvigningen inte "biter på" kvinnor?! I så fall är det verkligen på tiden att kyrkan uppdaterar sin syn både på könsroller och prästvigning.
För den som vill läsa mer om Anna Morandi Manzolini rekommenderar Ann-Sofie Ohlander The lady anatomist. The life and work of Anna Morandi Manzolini Rebecka Messbarger, expert på italienskt språk och kultur vid Washington University i S:t Louis.
Anna Morandi Manzolini (1716-1774) verkade i Bologna där universitetet hade en stolt tradition sedan 1000-talet av kvinnliga studenter och professorer. Något Ohlander i slutet av artikeln konstaterar är så pass okänt i dag att Nationalencyklopedien skriver att de första kvinnliga studenterna vid universiteten kommer först på 1800-talet...
Det är inte så mycket man vet om Anna Morandi Manzolinis bakgrund och utbildning. Hon hade studerat retorik, latin och konst när hon 26 år gammal gifte sig med Giovanni Manzolini som var assistent i uppbyggnaden av Bolognas anatomiska museum. Tillsammans hade de en verkstad där de dissikerade kroppsdelar och utifrån sina noggranna iaktagelser konstruerade anatomiska vaxmodeller.
Just naturvetenskap var något man satsade på i Bologna i mitten på 1700-talet och en av de mest engagerade var adelsmannen Prospero Lambertini som senare blev påven Benediktus XIV. Något som är extra intressant är att Lambertini särskilt stöttade kvinnors vetenskapliga forskning i staden. En ambition för hans nutida namne att knyta an till. Jag kan inte påminna mig att att jag överhuvudtaget sett eller hört Benetiktus XVI uttala sitt stöd för kvinnliga forskare.
För att återgå till Anna Morandi Manzolini så fick hon ensam driva verksamheten från 1755 då maken avled. Vilket hon gjorde med stor framgång, så stor att kejsarinnan Katarina II av Ryssland gav henne en stående inbjudan att flytta verksamheten till universitetet i S:t Petersburg i stället. Men Anna Morandi Manzolini föredrog att stanna kvar i Bologna och kom att specialicera sig på att studera ögon och fortplantningsorgan där hon gjorde avgörande iaktagelser.
Där ger Ohlander, fast det inte är avsikten, en möjlig bakgrund till motståndet mot kvinnliga präster i bl.a.Katolska kyrkan. På 1700-talet var intresset för, i synnerhet de kvinnliga, könsorganen stort, Livmodern ansågs vara det centrala organet hos kvinnan och innebära "en känslomässig, impulsiv läggning och bristande intellektuell förmåga. Mannens könsorgan ansågs däremot vittna om styrka och skaparkraft."
Är det möjligen föråldrade idéer liknande ovanstående som spökar när en del katoliker hävdar att en prästvigningen inte "biter på" kvinnor?! I så fall är det verkligen på tiden att kyrkan uppdaterar sin syn både på könsroller och prästvigning.
För den som vill läsa mer om Anna Morandi Manzolini rekommenderar Ann-Sofie Ohlander The lady anatomist. The life and work of Anna Morandi Manzolini Rebecka Messbarger, expert på italienskt språk och kultur vid Washington University i S:t Louis.
fredag 2 mars 2012
Homosexuella välkomnas in i gemenskapen av ärkebiskop Nichols!
Nedanstående kan fungera som en kort bakgrund hämtad från "Sohomässornas" webbplats:
Masses in Westminster Diocese, welcoming LGBT Catholics, parents, families and friends, began in April 1999 on the Sunday following the bombing of the Admiral Duncan public-house in Old Compton Street. These liturgies were first held in the Convent of the Helpers of the Holy Souls in Camden Town, London.Ärkebiskopens stöd är viktigt eftersom det föga förvånande förekommit kritik mot verksamheten i The Church of Our Lady of the Assumption, som är församlingens officiella namn. Gissningsvis är det moralkonservativa katoliker som har filmat under mässorna och sedan förfasat sig över att förbönerna utmanade den katolska läran... Som om det inte fanns större problem i världen än att människor ber tillsammans!
Men ärkebiskop Nichols har stått upp för vad Katolska kyrkan egentligen lär vilket är att vi inte i första hand är hetero- eller homosexuella utan i Guds skapelse och barn och han uttrycker det väldigt vackert:
"...the Church ‘refuses to consider the person as a “heterosexual” or a “homosexual” and insists that every person has a fundamental identity: the creature of God and, by grace, his child and heir to eternal life’ (Congregation for the Doctrine of the Faith, On the Pastoral Care of Homosexual Persons, par 16).”Egentligen är det rätt förskräckligt att man blir så överlycklig när någon katolsk ledare visar prov på verklig kärlek till sina medmänniskor och en djupare förståelse för Katolska kyrkans lära. En ledare som följer i Jesu fotspår och välkomnar dem som varit utstötta in i gemenskapen.
För mig blir denna medmänskliga kärleken en förebild att reflektera över under fastetiden.
tisdag 28 februari 2012
Syndabockar, död och återuppståndelse
Det här texten är en omarbetad version av ett inlägg jag skrev i juli förra året på KV:s blogg:
En man som frivilligt att tar på sig människornas synder och är beredd att offra sitt liv i tider av nöd är en av huvudpersonerna i Steven Saylors historiska deckare Last seen i Massilia som utspelar sig år 49 f.kr. när staden (nuvarande Marseille) belägrades av romarna. Denne "syndabock" försörjdes av stadens invånare och hade en bekväm men ensam tillvaro, eftersom han var utstött. Själva offrandet skedde när gudinnan Artemis präster ansåg att tidpunkten var lämplig.
Saylor är föredömlig i att redovisa källor och hänvisar när det gäller berättelsen om den massiliska syndabocken till Servius kommentarer till Aeniden, där denne citerar ett förlorat avsnitt ur Satyricon. Länken går till en av de böcker på googlebooks som behandlar ämnet;
Catherine Connors, Petronius the poet: verse and literary tradition in the Satyricon
Massilias syndabock hade stora likheter med Atens motsvarighet, pharamacos, vilket inte är så konstigt då många av innevånarna var greker.
http://en.wikipedia.org/wiki/Pharmakos
I kristna sammanhang jämförs Jesu offerdöd med den getabock som fördes ut i öknen för att dö och som symboliskt bar på israeliternas synder. Men jag tycker att den grekiske Pharamakos ligger närmare NT:s beskrivningar.
Den judiska syndabocken påminner däremot mycket om de offerriter som genomfördes i antikens Syrien:
http://en.wikipedia.org/wiki/Scapegoating
Ovanstående exempel visar hur "vanliga" människor och djur offrats, men det finns också antika exempel på gudar och gudinnor som dör och återuppstår. Om vi ska jämföra med Jesu död och uppståndelse så är myten om gudinnan Inanna troligen den som ligger närmast, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg Den återuppståndna guden/gudinnan.
Även myterna om Dionysos och Osiris visar att det är likartade historier som berättas i länderna runt Medelhavet vid den här tiden.
Jag tycker att det är fascinerande hur lika människor som lever nära varandra och under samma tid ändå tänker och tror. Så resonerar dock inte alla, alltför många ägnar sig åt en selektiv historieskrivning där det judiska arvet lyfts fram, medan andra betydelsefulla influenserna inte nämns alls.
Vi kristna blir på det sättet berövade en del av vår historia, men också en möjlighet till förståelse och uppskattning av våra medmänniskor från andra religioner.
En man som frivilligt att tar på sig människornas synder och är beredd att offra sitt liv i tider av nöd är en av huvudpersonerna i Steven Saylors historiska deckare Last seen i Massilia som utspelar sig år 49 f.kr. när staden (nuvarande Marseille) belägrades av romarna. Denne "syndabock" försörjdes av stadens invånare och hade en bekväm men ensam tillvaro, eftersom han var utstött. Själva offrandet skedde när gudinnan Artemis präster ansåg att tidpunkten var lämplig.
Saylor är föredömlig i att redovisa källor och hänvisar när det gäller berättelsen om den massiliska syndabocken till Servius kommentarer till Aeniden, där denne citerar ett förlorat avsnitt ur Satyricon. Länken går till en av de böcker på googlebooks som behandlar ämnet;
Catherine Connors, Petronius the poet: verse and literary tradition in the Satyricon
Massilias syndabock hade stora likheter med Atens motsvarighet, pharamacos, vilket inte är så konstigt då många av innevånarna var greker.
http://en.wikipedia.org/wiki/Pharmakos
I kristna sammanhang jämförs Jesu offerdöd med den getabock som fördes ut i öknen för att dö och som symboliskt bar på israeliternas synder. Men jag tycker att den grekiske Pharamakos ligger närmare NT:s beskrivningar.
Den judiska syndabocken påminner däremot mycket om de offerriter som genomfördes i antikens Syrien:
”A concept superficially similar to the biblical scapegoat is attested in two ritual texts in archives at Ebla of the 24th century BC.[3] They were connected with ritual purification on the occasion of the king’s wedding. In them, a she-goat with a silver bracelet hung from her neck was driven forth into the wasteland of ‘Alini’; ”we” in the report of the ritual involves the whole community. Such ‘elimination rites’, in which an animal, without confession of sins, is the vehicle of evils (not sins) that are chased from the community are widely attested in the Ancient Near East.[4]Den som följer Wikipedialänken kan förutom att läsa om judiska och syriska syndabockar även se prerafaeliten William Holman Hunts gripande tolkning av Syndabocken från mitten av 1850-talet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Scapegoating
Ovanstående exempel visar hur "vanliga" människor och djur offrats, men det finns också antika exempel på gudar och gudinnor som dör och återuppstår. Om vi ska jämföra med Jesu död och uppståndelse så är myten om gudinnan Inanna troligen den som ligger närmast, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg Den återuppståndna guden/gudinnan.
Även myterna om Dionysos och Osiris visar att det är likartade historier som berättas i länderna runt Medelhavet vid den här tiden.
Jag tycker att det är fascinerande hur lika människor som lever nära varandra och under samma tid ändå tänker och tror. Så resonerar dock inte alla, alltför många ägnar sig åt en selektiv historieskrivning där det judiska arvet lyfts fram, medan andra betydelsefulla influenserna inte nämns alls.
Vi kristna blir på det sättet berövade en del av vår historia, men också en möjlighet till förståelse och uppskattning av våra medmänniskor från andra religioner.
söndag 26 februari 2012
Lägga till i stället för att dra ifrån under fastan
Under fastan tenderar uppmärksamheten att ligga på att avstå eller dra ner på, det kan gälla mat, dryck och nöjen. Jag har alltid varit skeptisk till om detta gör att man blir en bättre människa, själv blir jag t.ex. bara trött och grinig om jag inte äter ordentligt. Men vi är alla olika och det finns säkert de som utvecklas på många sätt av att avstå. Jag propsar alltså inte på att alla ska göra som jag och lägga till något bra snarare än att dra ifrån något mindre bra under fastan.
I Huffington Post skriver Rev. dr. Martha R Jacobs på temat Lent: An Excuse to say I Love You
Hon reflekterar över hur lite vi vet om framtiden, en person kan gå hemifrån en vanligt morgon och senare under dagen dö av en hjärtinfarkt eller i en bilolycka. Hon använder exemplet för att visa på hur är viktigt det är att tala om för dem man älskar och bryr sig om att man gör det. Ingen kan säkert veta om det blir något mer tillfälle till det.
Martha R Jacobs berättar att när hon viger ett par, uppmanar hon dem alltid att åtminstone en gång om dagen säga: jag älskar dig till varandra och verkligen mena det.
Jag kan inte tänka mig en bättre förberedelse inför påsken än en fasta fylld av kreativitet när det gäller att visa kärlek till sin nästa.
I Huffington Post skriver Rev. dr. Martha R Jacobs på temat Lent: An Excuse to say I Love You
Hon reflekterar över hur lite vi vet om framtiden, en person kan gå hemifrån en vanligt morgon och senare under dagen dö av en hjärtinfarkt eller i en bilolycka. Hon använder exemplet för att visa på hur är viktigt det är att tala om för dem man älskar och bryr sig om att man gör det. Ingen kan säkert veta om det blir något mer tillfälle till det.
Martha R Jacobs berättar att när hon viger ett par, uppmanar hon dem alltid att åtminstone en gång om dagen säga: jag älskar dig till varandra och verkligen mena det.
"When I preside at weddings, I always encourage couples to make sure that they say "I love you" to each other -- and mean it -- at least once a day, because I believe that love begets love and love also begets strength."Jacobs föreslår också att vi under fastan i stället för att avstå något avsätter tid varje dag för att ge kärlek och omtanke till dem som står oss nära, se dem i ögonen och säga att vi älskar dem. Jag kan tänka mig att utsträcka det till att försöka vara kärleksfull mot dem jag möter, även om det inte alltid är personer jag står nära eller ens tycker om. Du som läser inlägget kanske byter ut det mot något annat, eller rent av lägger till.
Jag kan inte tänka mig en bättre förberedelse inför påsken än en fasta fylld av kreativitet när det gäller att visa kärlek till sin nästa.
fredag 24 februari 2012
Varför inte en kvinnlig regent i Katolska kyrkan?
Vi kan alla, rojalister som republikaner, glädjas åt att ett efterlängtat barn fötts! Lika lätt tror jag att vi förenas i lyckönskningar till prinsessan Estelles föräldrar och övriga släktingar.
Jag ska på en gång göra klart att jag tycker att det är bra med en ärftlig monarki, under förutsättning att regenten i fråga inte har något politiskt inflytande. Men för representation och marknadsföring av ett litet perifert land som Sverige är en kungafamilj oslagbart. Som jag ser det hänger monarkins fortlevnad snarast på om lilla prinsessan Estelle vill anpassa sig efter vad landet behöver och inte i första hand sina egna intressen. Och förstås på om hon vill leva med den mediebevakning som följer med rollen som drottning.
Monarkin må vara en urgammal tradition i Sverige, men den har genom historien successivt anpassats och moderniserats. Knappast någon ifrågasätter idag att en kvinna kan vara regent. Det är så självklart att vi inte tänker på när kronprinsessan Victoria föddes hade Sverige fortfarande manlig tronföljd. Först 1980 ändrades grundlagen och prinsessan blev kronprinsessan. Säkert fanns det de som då argumenterade emot och hävdade att en kvinna inte skulle klara av uppgiften, hänvisade till Traditionen osv. Trams tyckte de flesta och lagen uppdaterades.
I dagens GP finns en läsvärd ledare som behandlar monarkin i tiden.
Som katolsk reformvän önskar jag att kyrkan som, liksom monarkin, har en lång tradition kunde moderniseras och reformeras. Kanske vore det bra om Påven hade en representativ och enande roll, snarare än en maktposition? Jag försöker tänka mig en Påve med en liknande funktion som vår kung, fast förstås med betydligt fler undersåtar. Den reella makten skulle då ligga någon annanstans, kanske behövs flera ledare med tanke på att kyrkan är så stor och mångfacetterad? Eller ska makten ligga nationellt, men med internationellt samarbete? Jag har förstås inte svaren, men dessa frågor och många till måste ställas om inte Katolska kyrkan ska bli rent museal. Vilket givetvis också är ett alternativ.
Det jag är helt övertygad om är att Katolska kyrkan lika väl kan ha en kvinna som en man på tronen. Tänk er en kvinnlig påve, lika begåvad, proffsig och empatisk som vår kronprinsessa. Vilket lyft för kyrkan! Eftersom påven inte måste vara prästvigd, bromsas den möjligheten inte heller av motståndet mot kvinnliga präster.
Jag ska på en gång göra klart att jag tycker att det är bra med en ärftlig monarki, under förutsättning att regenten i fråga inte har något politiskt inflytande. Men för representation och marknadsföring av ett litet perifert land som Sverige är en kungafamilj oslagbart. Som jag ser det hänger monarkins fortlevnad snarast på om lilla prinsessan Estelle vill anpassa sig efter vad landet behöver och inte i första hand sina egna intressen. Och förstås på om hon vill leva med den mediebevakning som följer med rollen som drottning.
Monarkin må vara en urgammal tradition i Sverige, men den har genom historien successivt anpassats och moderniserats. Knappast någon ifrågasätter idag att en kvinna kan vara regent. Det är så självklart att vi inte tänker på när kronprinsessan Victoria föddes hade Sverige fortfarande manlig tronföljd. Först 1980 ändrades grundlagen och prinsessan blev kronprinsessan. Säkert fanns det de som då argumenterade emot och hävdade att en kvinna inte skulle klara av uppgiften, hänvisade till Traditionen osv. Trams tyckte de flesta och lagen uppdaterades.
I dagens GP finns en läsvärd ledare som behandlar monarkin i tiden.
Som katolsk reformvän önskar jag att kyrkan som, liksom monarkin, har en lång tradition kunde moderniseras och reformeras. Kanske vore det bra om Påven hade en representativ och enande roll, snarare än en maktposition? Jag försöker tänka mig en Påve med en liknande funktion som vår kung, fast förstås med betydligt fler undersåtar. Den reella makten skulle då ligga någon annanstans, kanske behövs flera ledare med tanke på att kyrkan är så stor och mångfacetterad? Eller ska makten ligga nationellt, men med internationellt samarbete? Jag har förstås inte svaren, men dessa frågor och många till måste ställas om inte Katolska kyrkan ska bli rent museal. Vilket givetvis också är ett alternativ.
Det jag är helt övertygad om är att Katolska kyrkan lika väl kan ha en kvinna som en man på tronen. Tänk er en kvinnlig påve, lika begåvad, proffsig och empatisk som vår kronprinsessa. Vilket lyft för kyrkan! Eftersom påven inte måste vara prästvigd, bromsas den möjligheten inte heller av motståndet mot kvinnliga präster.
tisdag 21 februari 2012
Vem är du?
Det senaste året har jag börjat känna en försiktig optimism när det gäller öppenheten för mångfald i Katolska kyrkan här i landet. Biskop Anders tar upp ämnet i sitt herdabrev där han skriver att i vårt pluralistiska samhälle bejakar alla oavsett bakgrund godheten. Det behövs en "godhetens allians" för att inte segregation och främlingskap mellan människor ska öka.
Biskop Anders fortsätter: "Godheten kräver också civilkurage och modet att säga ifrån när något är fel. Det är en skam att mobbning och kränkning av olika människor kan fortgå".
Vi är några stycken som haft modet och civilkuraget att ifrågasätta Katolska kyrkans ledning, här i Sverige ska tilläggas. I övriga världen verkar katoliker ta det som självklart att det finns olika åsikter, olika traditioner och framför allt en öppen diskussion.
Jag hoppas att biskop Anders ord i herdabrevet omfattar även oss.
Även det faktum att Bengt Malmgren på sin blogg tar upp just avsnittet om godhetens allians och biskopens uppskattning av mod och civilkurage är ytterligare en orsak till min försiktiga optimism. Bengt läser i allmänhet av och återger stämningarna i stiftets ledning väl.
Ett närmande i fysisk bemärkelse mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan togs när Fisksätrakyrkan återinvigdes i helgen. En notis i Kyrkans tidning berättar att kyrksalen tillhör Nacka församling, men också används av S:t Konrads församling. Jag hoppas verkligen att det leder till att församlingsmedlemmarna möter varandra och lär känna varandra. Fördomarna bland katoliker gentemot Svenska kyrkan verkar tyvärr vara utbredda och jag är rädd att det är och vice versa. Som jag skrivit tidigare, alla katoliker är inte värdekonservativa och motståndare till kvinnopräster, preventivmedel m.m. Tänk om det kunde bli lite mer välkänt.
Kanske finns nu rent allmänt en större insikt i samhället om att vi måste öka öppenheten och kunskapen om varandra, inte minst för att undvika fundamentalism och fanatism. I DN gratulerar idag står att födelsedagsbarnet bilderbokskonstnären och konstpedagogen Pernilla Stalfelts bok Vem är du? snart kommer ut. Det är en bok om tolerans som alla barn i åk 3 ska få. Om jag förstått beskrivningen rätt handlar den om hur olika vi är och att det är något bra. Vilket bra initiativ att dela ut och diskutera den i klasserna!
Självklart ligger frågor som segregation och främlingskap främst på regering och riksdag, men även de religiösa samfunden kan givetvis bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning. Hur hjälper man t.ex. invandrade katoliker in i det svenska samhället idag? Vad kan bli bättre? En hel del om jag förstått saken rätt. Kan Stockholms katolska stift samarbeta med andra organisationer, med stat och kommun? Jo men visst det borde vara självklart.
Biskop Anders fortsätter: "Godheten kräver också civilkurage och modet att säga ifrån när något är fel. Det är en skam att mobbning och kränkning av olika människor kan fortgå".
Vi är några stycken som haft modet och civilkuraget att ifrågasätta Katolska kyrkans ledning, här i Sverige ska tilläggas. I övriga världen verkar katoliker ta det som självklart att det finns olika åsikter, olika traditioner och framför allt en öppen diskussion.
Jag hoppas att biskop Anders ord i herdabrevet omfattar även oss.
Även det faktum att Bengt Malmgren på sin blogg tar upp just avsnittet om godhetens allians och biskopens uppskattning av mod och civilkurage är ytterligare en orsak till min försiktiga optimism. Bengt läser i allmänhet av och återger stämningarna i stiftets ledning väl.
Ett närmande i fysisk bemärkelse mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan togs när Fisksätrakyrkan återinvigdes i helgen. En notis i Kyrkans tidning berättar att kyrksalen tillhör Nacka församling, men också används av S:t Konrads församling. Jag hoppas verkligen att det leder till att församlingsmedlemmarna möter varandra och lär känna varandra. Fördomarna bland katoliker gentemot Svenska kyrkan verkar tyvärr vara utbredda och jag är rädd att det är och vice versa. Som jag skrivit tidigare, alla katoliker är inte värdekonservativa och motståndare till kvinnopräster, preventivmedel m.m. Tänk om det kunde bli lite mer välkänt.
Kanske finns nu rent allmänt en större insikt i samhället om att vi måste öka öppenheten och kunskapen om varandra, inte minst för att undvika fundamentalism och fanatism. I DN gratulerar idag står att födelsedagsbarnet bilderbokskonstnären och konstpedagogen Pernilla Stalfelts bok Vem är du? snart kommer ut. Det är en bok om tolerans som alla barn i åk 3 ska få. Om jag förstått beskrivningen rätt handlar den om hur olika vi är och att det är något bra. Vilket bra initiativ att dela ut och diskutera den i klasserna!
Självklart ligger frågor som segregation och främlingskap främst på regering och riksdag, men även de religiösa samfunden kan givetvis bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning. Hur hjälper man t.ex. invandrade katoliker in i det svenska samhället idag? Vad kan bli bättre? En hel del om jag förstått saken rätt. Kan Stockholms katolska stift samarbeta med andra organisationer, med stat och kommun? Jo men visst det borde vara självklart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)