Skilda världar

Stephen Boehrer driver bloggen Call me Excellency och skriver underfundiga och tänkvärda inlägg. Nu senast tar han i inledningen upp den katolska "purpurkulturens"  oförmåga att erkänna att man har fel och säga förlåt. Måste man erkänna att man gjort fel, är det någon utomstående gärna teologer som påstås vara orsaken. Man kan där lägga till  att media, eller den sekulariserade världen också är populärt att skylla på.

Han skriver vidare att en orsak till att en tredjedel av USA:s katoliker är att man ser skillnaden på sina erfarenheter och den låtsasförståelse av dessa erfarenheter som t.ex. biskoparna uttrycker:

"They also recognize the gap between their lived experience and that of the ‘let’s pretend’ experience common to those enclosed in the purple culture." 

Jag tror att det är ett generellt problem i Katolska kyrkan att klerker och lekmän lever så olika liv, men där klerkerna anser sig ha tolkningsföreträde om vad som är rätt även när det gäller lekmännens tillvaro. Tänk om det vore tvärtom? Att gemene katolik skulle tala om hur livet i ett kloster bör gestaltas!  

Boehrer tror inte heller att i synnerhet unga katoliker tycker att budskapet om kärlek går i hop med bilden av en hård och dömande Gud. Det blir helt enkelt inte en trovärdig helhet. Han skriver: If it’s all about love, then God wants love to motivate us, not fear."

Jag tror han har rätt även där och undrar om det inte är föreställningar om Gud och tro från olika tider som levt kvar och till sist blivit ett motsägelsefullt budskap. 

http://callmeexcellency.blogspot.com/2012/01/lay-wisdom-leads-away-from-church.html

Uppskatta varandras olikheter!

Striden inom Kristdemokraterna är åtminstone tillfälligt över och alla verkar nu vara rörande överens om  försoning och att uppskatta varandras olikheter. Den värdekonservativa minoriteten kräver att också de ska få inflytande. Det är vid närmare eftertanke samma problem som finns i Katolska kyrkan och säkert också i en del frireligiösa samfund. Fast omvänt, där är det de mer liberala medlemmarna som kämpar för att accepteras.

Frågan är om KD:s kris ändå kan föra något gott med sig även i ett större kyrkligt perspektiv? I bästa fall kan Göran Hägglunds och även Mats Odells  budskap att man måste uppskatta varandras olikheter sprida sig även till t.ex. Katolska kyrkan. Jag tror att diskussionen skulle bli betydligt mer konstruktiv och samtalstonen angenämare om biskop Anders och andra katolska företrädare här i landet sade som Hägglund och Odell, vi måste uppskatta varandras olikheter.

Flera debattörer tar upp just försoningen. Alf Svensson uppmanar på DN-debatt alla inblandade att sluta käbbla. Han ger också insiktsfullt en nyckel till hur KD och även kristenheten som helhet ska komma vidare: "Det största moraliska dilemmat vi har att ge oss i kast med är inte ”samlivs- och sexualitetsfrågor”, utan att medmänniskor dör av törst och svält." Man måste helt enkelt börja prioritera rätt.

Frågan om prioriteringar tar även Gert Gelotte upp i en ledarblogg. Det är de allmänborgerliga väljarna KD måste attrahera, de som gillar familjepolitiken och engagemanget i de äldres villkor. En grupp som skräms bort av minoriteten: "Oppositionen med sin förankring i Livets Ord, Pingströrelsen med flera moralkonservativa kyrkor samt tidningen "Världen i dag" är övertygade om att svenska väljare längtar efter ett parti som står för just deras uppfattning om aborter, privatmoral och familjeliv, för att inte tala om homosexuellas liv."
 
Sedan kan man förstås diskutera hur tillåtande ett politiskt parti har råd att vara, kanske får KD acceptera att några sympatisörer ur ovanstående grupperingar går till Moderaterna eller rent av Sverigedemokraterna för att kunna överleva som parti. När jag nu sent omsider läser dagens DN ser jag att utrensningarna redan börjat i och med att Bengt Germundsson fått lämna (VU).
Jag tycker att det går en skiljelinje mellan ett politiskt parti och en kyrka just i vad man kan acceptera av olika åsikter. I en kyrka är man med i första hand för att man har en tro, inte för sina åsikter. Och där måste också toleransen gentemot olika åsikter vara högre än i ett politiskt parti.

Kristendomen i teori och praktik del 2

Min ambition är att skriva ett nytt inlägg ungefär varannan dag, men den här morgonen hittade jag så mycket intressant material att det blir en blogg idag också.

Först ut är den både roande och tänkvärda videon The language of Christianity som tar upp missförstånd som uppstår för att vi tolkar centrala kristna begrepp som t.ex. frälsning olika. För att inte tala om den betydelseförskjutning av begreppen som skett genom historiens gång.

En särskilt snårig variant av det kristna språket är "vatikanskan" här exemplifierad av en skrivelse från Påven: "Silence and Word: Path of Evangelization". Texter på "vatikanska" brukar inledas med något som i stort sätt alla kan hålla med om, fast omständligt uttryckt. I just det här fallet tolkar jag det budskapet som att det mitt i all kommunikation, information, agitation osv inte minst på internet är viktigt att tänka på att ta sig tid för tystnad och eftertanke.

Någonstans inne i själva texten är ofta ett mindre sympatiskt budskap inlindat. Jag är ingen expert på "vatikanska" men jag får det denna gång till att Påven funderar på hur Katolska kyrkan ska få människor att inte bry sig så mycket om annan (oväsentlig) information på t.ex. internet än den katolska.
Ett budskap han beskriver på flera sätt, av vilket jag valt nedanstående eftersom det leder över från teori till praktik när det gäller engagemanget för nästan. 
"Out of such contemplation springs forth, with all its inner power, the urgent sense of mission, the compelling obligation "to communicate that which we have seen and heard" so that all may be in communion with God (1 Jn 1:3). Silent contemplation immerses us in the source of that Love who directs us towards our neighbours so that we may feel their suffering and offer them the light of Christ, his message of life and his saving gift of the fullness of love."
http://www.pccs.va/pccs/documenti/gmcs/documenti/html/eng/gmcs/46_gmcs_eng.htm


En som engagerat sig för utsatta medmänniskor är den mexikanska journalisten Lydia Cachos, årets Olof Palmepristagare. Hon arbetar, med fara för sitt eget liv, mot trafficking, korruption, vapenhandel och droghandel i Mexico. Men det är i synnerhet trafficking-offren hon försöker hjälpa, barn, flickor och unga kvinnor som säljs som slavar till bordeller.
Lydia Cachos har skrivit böcker i ämnet och hon har grundat och förestår ett skyddscenter och kvinnojour i Cancún, Ciam, för förföljda kvinnor.
http://www.svd.se/kultur/mexiko-ar-forbannat-av-privat-och-statligt-vald_6804605.svd

Jag vet inte vilken tro, om någon, Lydia Cachos omfattar, men för mig spelar det ingen roll. Det här är ett klockrent exempel på att leva det kristna budskap som Påven beskriver väldigt teoretiskt. Och handen på hjärtat, är inte omsorgen om nästan något som funnits hos alla kulturer och religioner i alla tider? Om än ofta bara i teorin.

En strimma ljus och hopp

Men anledning av Förintelsens minnesdag återanvänder jag ett inlägg som ursprungligen lades ut på Katolsk Visions blogg. Jag skrev det i november 2010 efter ett besök på Judiska museet  i Berlin som berörde mig djupt:

"Vid Judiska museet i Berlin finns ett högt torn. Går man in i det blir de höga murarna överväldigande och mörkret påtagligt. Det finns en enda ljuskälla, en glipa i en vinkel i muren högt uppe under taket. Det är uppenbart att man inte kan komma upp dit och om man kunde det vore det ändå omöjligt att ta sig ut.

Tornets budskap uppfattas olika av olika personer, den som överlevt förintelsen upplever det t.ex. på ett annat sätt än den som inte var med då. För de flesta, oavsett bakgrund, cirklar tankarna runt att försöka hålla hoppet vid liv fast inget hopp egentligen finns.

Själv associerade jag de höga väggarna med de senaste årens elände i Katolska kyrkan; SSPX, sexuella övergrepp och en allt större intolerans, som rest höga murar runt om och mellan människor.
Den smala ljusöppningen symboliserade den strimma hopp som ändå finns kvar hos mig och säkert många andra katoliker, en minimal öppning som vi gemensamt måste försöka göra större för att få in ljus och luft.

Inget förändras om vi bara vågar kritisera kyrkans brister inom oss eller med våra närmaste. Men det är inte heller stordåd som förväntas av alla, även en liten insats betyder något. Det vi gör tillsammans, stort eller smått, bidrar till att göra öppningen i muren större och att vi till sist kan ta oss ur den kvävande instängdheten ."

Jag började alltså tänka på situationen i Katolska kyrkan, när jag var inne i detta, mycket speciella, torn och inte i allt för hoppfulla banor. Nu kan jag se att det blev en vändpunkt för mig, jag hade ett mål och har sedan dess arbetat mer eller mindre medvetet på att göra just det jag kommit fram till. Och faktum är att jag, möjligen mot bättre vetande, är betydligt mer optimistisk nu än jag var då.

Kristen och helt vanlig - tack för det !

Jag har den senaste tiden allt mer känt hur viktigt det är att helt vanliga kristna som inte är värdekonservativa kommer ut ur garderoben och tar plats i församlingarna. Något jag också önskat mig är att media bättre kunde spegla mångfalden bland oss kristna.
Därför blev jag väldigt glad när jag i gårdagens DN läste en intervju med en ung, klok tjej, Linnea Jacobsson som tillhör Missionsförbundet, men också är aktiv i Ung kristen vänster.

Linnea Jacobsson berättar att hon som tonåring trodde att kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande och blev förvånad när de människor hon mötte i Missionsförbundet var aktiva, öppna och ville förändra.
Linnea Jacobsson blev kristen och hennes tro har t.ex. lett henne till ett och ett halvt års volontärarbete på en skola för barn med läs och skrivsvårigheter i Betlehem. Hon engagerade sig också i ett befrielseteologiskt centrum under sin tid där.

Sin tro beskriver hon bl.a. som ett ständigt pågående samtal med Gud. Tron är ingen hobby utan ett dygnet runtengagemang. Öppenhet mot andra och att värdesätta umgänget både med dem som har en annan tro eller är icke-troende nämner hon också som väsentligt.

En sak jag särskilt fastnade för när jag läste intervjun var att Linnea Jacobsson som så många andra trodde att alla kristna var konservativa, stränga och bakåtsträvande, men att första kontakt med troende var med aktiva, öppna och förändringsvilliga kristna.
Jag hoppas att det även idag går att möta den senare kategorin, som nyanserar bilden av att kristen är lika med värdekonservativ och maniskt leende.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-handlade-mycket-om-vilja-jag-kom-pa-att-jag-ville-tro

En marsch för vad?

Jag har nu i snart två månader presenterat personer och grupper som på olika sätt verkar för en förnyelse och förändring av Katolska kyrkan. När jag började skriva var jag lite orolig för att inte hitta tillräckligt många exempel att ta upp. Kanske spelade, de ibland hånfulla, efterlysningarna av några som verkligen gör något för att ändra RKK från en och annan ledande svenska katolik in.
Hittills har det dock inte varit några som helst svårigheter och för min egen del känner jag mig allt mer styrkt och mindre ensam för varje modig och empatisk person och grupp jag upptäcker.

Idag har turen kommit till en amerikanske franciskanen Daniel Horan som på sin blogg skriver om varför han inte stödjer March for Life  ett arrangemang för amerikanska abortmotståndare. Han skriver väldigt lågmält och klokt på sin blogg men av någon anledning har han valt vit text mot svart botten, vilket är ansträngande att läsa.
Den som vill kan därför läsa en utmärkt sammanfattning och diskussion kring det Daniel Horan skriver på NCR av Joshua J McElwee.http://ncronline.org/blogs/ncr-today/march-life-day-reasoned-discussion-abortion

Den årliga "marschen för livet" genomfördes i Washington den 23 januari och det är anledningen till Daniel Horans ställningstagande och artikeln på NCR.


Daniel Horan ger tre huvudskäl till att han inte stödjer March for Life. Det första är att det de facto inte är en marsch för något, utan mot kvinnors rättighet till legala aborter. Om det verkligen handlade om en marsch för livet skulle frågor om människans värdighet också finnas med, han nämner bl.a krig, fattigdom, ekonomiska orättvisor och tortyr.

Daniel Horan anser heller inte att marschen är något effektivt sätt att arbeta på. Man upprepar något som inte fungerat tidigare i hopp om att resultatet den här gången ska bli annorlunda.
Här vill jag tillägga att enligt WHO:s rapport som jag är tacksam för att Elisabet Albertson hittade åt mig, så ligger antalet illegala aborter år 2008 på hiskliga 21 till 22 miljoner och att antalet verkar stiga för varje år.
Det är också tydligt att om man begränsar möjligheten till legala aborter, så blir effekten att det görs fler illegala, inte att det totala antalet aborter sjunker.

För att återgå till Daniel Horans invändningar så tar han också upp att March for Life blir ett Who is Who för en viss kategori katoliker och med tydliga inslag av självgodhet. Han avslutar sitt inlägg väldigt fint:

"I will pray though, as I often do, for all those issues of life and human dignity that get left by the roadside as the marchers in DC parade to the Capitol, their Jerusalem. Perhaps, just maybe, a single Samaritan or even a few might be among the crowd and stop to pick up the ignored and forgotten and left-for-dead issues that continue to threaten life and human dignity in our world."

En kvinna vid altarringen - snart verklighet?

Jag blev uppmärksammad på en intressant intervju med Phyllis Zagano, se bilden, och skriver därför ett inlägg till. Hon säger att kvinnliga diakoner inte är en fråga för framtiden utan för nuet. Vilket ju är uppmuntrande för den som hört flera personer med goda kunskaper om Katolska kyrkan sucka och säga att de nog inte lär få uppleva vare sig kvinnliga diakoner eller präster under sin livstid.
Det har varit lätt att känna sig missmodig över detta, men nog känns det som om en förändring är på gång och kanske är de häftiga reaktionerna från Katolska kyrkans ledning snarast ett uttryck för desperation.

Phyllis Zagano har engagerat sig i frågan hela sitt yrkesliv och förkastar argumentet att kvinnliga diakoner skulle vara ett steg mot kvinnliga präster, med att det är två separata kallelser."With women’s ordination being a sensitive topic in Catholic circles, Zagano carefully lays out her argument for restoring what for many centuries was an official role of women in the ancient church, rejecting a “slippery slope” argument that claims women deacons would mean eventual women priests. “We have this misunderstanding that the diaconate is only a step on the way to priesthood,” she says. “The diaconate is a separate vocation, and one doesn’t imply the other.”

Man betraktar ofta diakon, präst och biskop som en utvecklingsföljd, men Zagano anser att ett bättre sätt är att betrakta prästen och diakonen som biskopens armar, var och en med sin kallelse. Och det är ju också så det fungerar för de män som har en permanent diakonvigning.

Zagano säger vidare att det största hindret för att kvinnor ska kunna diakonvigas ur Katolska kyrkans synvinkel är att det inte funnits några kvinnliga diakoner på åtminstone de senaste 800 åren. Enligt den nuvarande kanoniska lagen kan kvinnor helt enkelt inte bli vigda till någonting.

Phyllis Zagano tar också upp vad de kvinnliga diakonerna kan tänkas bidra med och refererar där till vad en syrisk biskop på 300-talet skrev:
"When a Syrian bishop was writing in the fourth century about needing women deacons, he used an interesting verb to explain why. He said it was unseemly for women to uncover, divulge, or disclose themselves before men.
You can take that to mean it’s unseemly for women to undress at baptism before men, and women deacons did assist in the baptism of women. But it could also mean that it’s unseemly for women to expose themselves personally to men in certain situations."

Det är intressant att läsa om hur de kvinnliga diakonerna verkade då på 300-talet, men idag hoppas jag ändå att det inte är om en person är man eller kvinna som avgör vem man vänder sig till även i kyrkliga sammanhang.
Phyllis Zagano tror också att närvaron av kvinnliga diakoner vid altaret under mässorna skulle ha en viktig symbolisk betydelse, på ett annat sätt än när lekfolk agerar i mässan.

Jag tycker att Zaganos avslutning är mycket tänkvärd, det är inte så mycket en ny evangelisation som nya personer som evangeliserar som behövs:
"Until a woman deacon is standing at the altar with the pope, proclaiming the gospel, it’s not going to be heard. It’s not so much that we need new evangelization; we need new evangelizers. The message is lost because of the messengers."
http://www.uscatholic.org/church/2011/11/woman-altar-can-church-ordain-women-deacons?page=0,0

Kvinnliga diakoner en katolsk Tradition

NCR kolumnisten Phyllis Zagano hör till mina stora inspirationskällor. Nu senast skriver hon om kvinnors möjligheter att diakonvigas och sätter in diskussionen i ett historiskt sammanhang.
Hon berättar att hon för några år sedan skrev till Påven och bad honom att åter göra det möjligt för kvinnor att bli diakoner i Katolska kyrkan. Hon fick aldrig något svar.

Zagano skriver om en Clevelandbaserad grupp, Future Church, som bl.a. verkar för återinförandet av diakonatet för kvinnor. De försöker på olika sätt påverka de amerikanska biskoparna och har bl.a skickat boken Women Deacons: Past, Present, Future av professor Gary Macy, diakonen William T. Ditewig och Phyllis Zagano själv till 135 amerikanska biskopar.

En del blir provocerade av tanken på kvinnliga diakoner men sådana har tidigare funnits i så väl den katolska som i den ortodoxa traditionen, så det borde egentligen inte vara en kontroversiell fråga. Zagano ger några exempel på vad som skrivits i ämnet: "The Greek Orthodox theologian Evangelos Theodorou wrote about ordained women deacons in his tradition almost 60 years ago, and Elizabeth Behr-Sigal followed suit about 35 years ago. Since then, Kyriaki Karidoyanes FitzGerald has continued the discussion. My own work on Catholic women deacons follows on theirs, joined by extraordinary documentary research by Gary Macy, Carolyn Osiek, Kevin Madigan and others."

Varför finns det då ett motstånd mot kvinnliga diakoner i Katolska kyrka frågar sig Phyllis Zagano? Hon tror inte att det egentligen är tanken på kvinnor som undervisar, predikar eller döper utan att problemet är ett annat och bl.a. uttrycks i ett annat brev till Påven, hon skriver: "professor One associate professor at a Midwestern seminary even wrote his own "letter" to the pope. He said, "Millions of women have lived their Catholic faith and have made inestimable contributions to the Church without any desire to prance about the sanctuary in clerical garb."

Slutsatsen blir att det stora problemet verkar vara en ovilja att låta kvinnor bära de dräkter som hittills varit förbehållna männen! Visserligen är kyrkan tillsammans med gayvärlden numer de enda oaserna för män som tycker om färgsprakande kläder, men ändå, visst känns det lite futtigt.
Men om man blottlägger drivkrafterna till hur människor agerar blir det lättare att bemöta dem och bl.a. Zaganos och Future Church's insats är helt säkert ett steg på vägen mot att Katolska kyrkan åter får kvinnor som diakoner.
 

 http://ncronline.org/blogs/just-catholic/despite-what-crazies-say-women-deacons-are-ministry

Humor med allvarlig underton

Jeffrey Small frågar sig i artikeln i The Huffington Post, varför många kristna blir så provocerade av homosexualitet? Detta med anledning av att Påven den 9 januari gjorde ett uttalande där han hävdade att policys som underminerar familjen, definierad som man och kvinna, hotar den mänskliga värdigheten och mänsklighetens framtid. Det sistnämnda skulle möjligen kunna vara sant om majoriteten var homosexuella, men så är det ju inte. Dessutom behöver befolkningsökningen minskas drastiskt för att inte hota mänsklighetens framtid, så det finns ingen anledning till oro för att människosläktet skulle dö ut.

Small ställer också frågan varför homosexualitet bekymrar en del religiösa grupper så mycket, mer än terrorism, fattigdom, kvinnomisshandel, den ekonomiska krisen osv.? Svaret man ofta får är att Bibeln lär att homosexualitet är förhatligt.
Men Bibelns texter är skrivna för sin tid och måste hela tiden omtolkas, vilket också gjorts i många frågor, men inte när det gäller t.ex homosexualitet och kvinnliga katolska präster.
För några år sedan fördömde psykologen Laura Schlesinger homosexualitet med hänvisning till Bibeln. Hon har sedan modifierat sin åsikt, men när det begav sig skrev någon det sanslöst roliga brev, som jag kopierat in i sin helhet, till henne. Som Jeffrey Small påpekar kunde det lika gärna vara ställt till Påven, eller tänker jag varför inte till biskop Anders?

"Dear Dr. Laura:
Thank you for doing so much to educate people regarding God's Law. I have learned a great deal from your show, and try to share that knowledge with as many people as I can. When someone tries to defend the homosexual lifestyle, for example, I simply remind them that Leviticus 18:22 clearly states it to be an abomination. End of debate.

I do need some advice from you, however, regarding some other elements of God's Laws and how to best follow them.

1. When I burn a bull on the altar as a sacrifice, I know it creates a pleasing odor for the Lord (Lev.1:9). The problem is my neighbors. They claim the odor is not pleasing to them. What do I do about this?

2. Leviticus 25:44 states that I may possess slaves, both male and female, provided they are purchased from neighboring nations. A friend of mine claims that this applies to Mexicans, but not Canadians. Can you clarify? Why can't I own Canadians?

3. I would like to sell my daughter into slavery, as allowed in Exodus 21:7. In this day and age, what do you think would be a fair price for her?

4. I know that I am allowed no contact with a woman while she is in her period of menstrual uncleanliness (Lev.15: 19-24). The problem is how do I tell? I have tried asking, but most women take offense.

5. I have a neighbor who insists on working on the Sabbath. Exodus 35:2. clearly states he should be put to death. Am I morally obligated to kill him myself?

6. A friend of mine feels that even though eating shellfish is an abomination (Lev. 11:10), it is a lesser abomination than homosexuality. I don't agree. Can you settle this? Are there "degrees" of abomination?

7. Lev. 21:20 states that I may not approach the altar of God if I have a defect in my sight. I have to admit that I wear reading glasses. Does my vision have to be 20/20, or is there some wiggle-room here?

8. Most of my male friends get their hair trimmed, including the hair around their temples, even though this is expressly forbidden by Lev. 19:27. How should they die?

9. I know from Lev. 11:6-8 that touching the skin of a dead pig makes me unclean, but may I still play football if I wear gloves?

10. My uncle has a farm. He violates Lev.19:19 by planting two different crops in the same field, as does his wife by wearing garments made of two different kinds of thread (cotton/polyester blend). He also tends to curse and blaspheme a lot. Is it really necessary that we go to all the trouble of getting the whole town together to stone them? (Lev.24:10-16). Couldn't we just burn them to death at a private family affair, like we do with people who sleep with their in-laws? (Lev. 20:14)

I know you have studied these things extensively and thus enjoy considerable expertise in such matters, so I am confident you can help. Thank you again for reminding us that God's word is eternal and unchanging.
Sincerely,
Your adoring fan"


http://www.huffingtonpost.com/jeffrey-small/pope-on-gay-marriage-a-th_b_1199833.html?ref=religion