Välkomna till Annelis blogg!

Ja, så har jag då hjälpligt lyckats klura ut hur det nya programmet fungerat och skrivit mitt första inlägg på Anneli blogg.

Vidare till en ny blogg?

För att kunna ge inspiration måste man själv känna sig inspirerad. Det är jag inte längre när det gäller Katolska kyrkan, inte tillräckligt i alla fall.
Jag har hört präster och andra säga att man som katolik inte ska fråga vad kyrkan kan ge en, utan vad man själv kan tilllföra kyrkan. Det må så vara, men kyrkan är inte intresserad av vad jag kan ge och jag vill inte längre engagera mig i en organisation som faktiskt dränerar mig på kraft.

Häromdagen funderade jag återigen på att gå ur Katolska kyrkan. Det var efter att jag insett att jag förmodligen hjälper utsatta katoliker i andra länder bäst genom att engagera mig i fler människorättsorganisationer. Att försöka stötta dem som inte kan välja att följa kyrkans lära eller låta bli var ju länge ett tungt skäl för mig att stanna kvar.

Men jag bestämde mig för att bli kvar i kyrkan ett tag till. Det vore dumt att ge upp nu när det äntligen finns hopp om förändringar. Både genom den nye påven Franciskus och genom att allt fler katoliker, även präster, säger ifrån.
Jag kan nästan känna hur Stockholms katolska stift håller andan i väntan på vilka bud som ska komma från Rom...

Något jag däremot har fått upp ögonen för efter vårens kontakter med vården är hur illa det är ställt där. Som ni märkt har det successivt smugit sig in vårdbloggar här och jag vill utveckla mitt engagemang på det området.
Jag tänker använda det analytiska tänkande, strukturerande förmåga och kreativitet jag har begåvats med för att om möjligt göra en insats.
Eftersom jag tycker om att skriva är det högst troligt att det blir en ny blogg med ett mer neutralt namn, där jag kan ta upp olika ämnen, just nu alltså vård.
Den här bloggen får vila så länge, men jag stänger inte ner den. Därför finns det 272 (!) inlägg att bli inspirerad av och länkar att följa även i fortsättningen. Gör jag en ny blogg meddelar jag det förstås här.

Jag börjar mitt "nya" engagemang med att ta upp det utmärkta tv-serien Arga doktorn där tittaren i första avsnittet fick möta en stark 21-årig kvinna, Jessica Thåström. Hon har blivit väldigt okunnigt och nonchalant behandlad av både vårdcentral och sjukhus. Läkaren Björn Bragee försöker i programmet hjälpa henne genom att undersöka vad som blivit fel och stötta henne i att få den rehabilitering hon vill ha.
Jag hoppas att den anmälan mot vården som Björn Bragee lämnade in leder till att de ansvariga får en kännbar påföljd. De läkare som  genom okunnighet och/eller av lättja gjort att en ung kvinna fått men för livet måste få betala ett högt pris. Tyvärr tror jag att det är enda sättet att få till en förbättring och givetvis gäller detta även kortsiktigt tänkande landstingspolitiker.
Björn Bragee är fantastisk men den som läser kommentarerna på SVT:s hemsida och Arga doktorns fb-sida ser att behovet av hjälp är skrämmande stort. Han behöver fler kollegor som hjälper honom och engagerar sig för patienternas skull!

The Tablets blog - om kvinnliga diakoner

Brittiska The Tablet är en förträfflig tidskrift, men av begränsad användbarhet för bloggaren eftersom många artiklar bara kan läsas av prenumeranter. The Tablets blogg däremot är öppen för alla och har intressanta inlägg. Jag har valt att utgå från en blogg om kvinnliga diakoner, skriven av Michael Phelan.

Han inleder så här:

"When I was a young pre-Vatican II Catholic, we used to pray at the end of Mass for the conversion of England and the following phrase from that prayer remains in my mind: 'Augustine, Columba, and Aidan, who delivered to us inviolate the faith of the Holy Roman Church."

Jag ska inte gå in på de prekonciliära bönernas tvivelaktiga önskemål om att alla ska tvingas bli katoliker, den här gången...
I stället ska jag följa Michael Phelan bakåt i tiden till år 597 då S:t Augustinus av Canterbury kom till England. Denne införde, enligt Phelan, med största sannolikhet diakonvigningar av både män och kvinnor i landet.
Phelan påminner om att det funnits många kvinnliga diakoner i kyrkans tidiga historia och tar som exempel s:ta Olympia som diakonvigdes av Johannes Chrysostomos.

Michael Phelan betonar att de manliga och kvinnliga diakonerna hade likartade uppgifter, förutom när det gällde dopet. Där män assisterade män och kvinnor assisterade kvinnor, eftersom hela kroppen skulle smörjas in med heliga oljor.

Phelan, som själv är diakon, tycker att Franciskus snarast borde återinföra kvinnliga diakoner. Vilket också föreslagits av bl.a. kardinal Walter Kasper och ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande för den tyska biskopskonferensen. Det är bara att hålla med honom, vad väntar vi på?

Skapa din egen Bibel

Bild från fb-gruppen Christians Tired of being Missrepresented

Humor är svårt, men lyckas man pricka rätt är det ett oslagbart sätt att som här visa på den osminkade verkligheten.
För är det inte så att kristen osämja till största delen beror på att vi alla gjort precis det som utlovas i annonsen? Vi har valt ut de delar i Bibeln som passar oss och så blir det bråk eftersom många "glömmer" att nämna att de följer just en Cherry Picked Edition... 

Vad värdesätter patienten?

Att engagera sig i ett ämne leder ofta till att man får ta del av andras erfarenheter. Detta gäller inte minst vården av lätt begripliga skäl, det berör ju oss alla på ett eller annat sätt.
Jag fick nyligen höra en skildring om hur fel det kan bli med kombinationen dåliga strukturer och oengagerad personal.
Kvinnan som berättade det hela hade i vintras halkat och skadat revbenen och ena knäet. Hon ringde till sjukvårdsupplysningen där man uppmanade henne att ringa till vårdcentralen, som sade till henne att åka till närakuten. Väl där frågade man först om hon hade varit i kontakt med vårdcentralen, vilket hon ju hade. Sedan upplystes hon om att hon måste välja att söka för antingen knäet eller revbenen. När kvinnan försökte argumentera emot och säga att hon hade ont på båda ställena möttes det med kalla handen. Två åkommor krävde två besök och dessutom måste hon först ringa till vårdcentralen innan hon återkom.
Kvinnan ifråga "valde" då revbensskadan och konstaterade när vi talades vid att det var fel, för skador på revben gör man sällan något åt. Hon orkade inte göra om proceduren, utan var sjukskriven tills knäet kändes någorlunda bra. Nu har det börjat värka igen och hon oroar sig för att skadan inte läkte ihop rätt då i vintras.

Den här historien fungerar bra som utgångspunkt för ett resonemang kring Susanna Birgerssons ledare Missnöjd kan vända i dörren i DN i går. Hon tar där upp rapporten Vad vill patienten veta för att välja? från Myndigheten för vårdanalys. Enkätstudien visar att närhet och gott bemötande är det som patienterna värdesätter mest. Nu har jag bara skummat igenom rapporten, men så vitt jag kan se finns ingen definition av vad gott bemötande innebär.
För kvinnan i mitt exempel hade ett gott bemötande varit att redan personen på sjukvårdsupplysningen sagt åt henne att åka till akuten eftersom hon hade två skador och vårdcentraler och närakut bara tar emot en skada i taget.
Om gott bemötande från personalen i stället definieras som allmänt snäll och trevlig, så betyder det knappast något patienten om den medicinska behandlingen sedan är dålig eller slarvig.

Susanna Birgersson anser att just gott bemötande är det man som patient kan bedöma i primärvården. Hon är däremot tveksam till om det går att mäta den medicinska kvaliteten i den. Av någon anledning anser hon att de socioekonomiska skillnaderna hos befolkningen slår igenom i primärvården men inte i slutenvården. Jag ser inte logiken i resonemanget, varför skulle dessa faktorer göra halt vid sjukhusets entré men inte vid vårdcentralens?!
Tvärtom, det är inte en dag för tidigt att även primärvårdens kvalitet granskas. Om vissa vårdgivare har bättre resultat i form av t.ex. snabbare tillfrisknande hos patienterna, med socioekonomiska faktorer borträknade, får politikerna en bättre uppfattning om vad de ska satsa på långsiktigt. Och vi väljare kan sätta press på dem att också göra det.

Allt fler väljer annan primärvård än den vårdcentralen erbjuder och det vore förstås värdefullt om man kunde ta in närakuter, specialistmottagningar, företagshälsovård osv i utvärderingen. Som jag skrivit tidigare finns mycket pengar och lidande att spara på en effektiv vård. Socialstyrelsen (tack till Gert Gelotte för upplysningen om att det är där jag kan hitta statistik etc.) bygger upp ett indikatorbibliotek, God vård i primärvården som om jag förstår rapporten rätt omfattar alla typer av primärvård.

Ytterligare en fråga inställer sig då och det är hur kostnadseffektivt det är med två myndigheter som ägnar sig åt snarlika områden?

Gud är en man eller?

Av det kristna språkbruket att döma är Gud man. Rent intellektuellt tror de flesta kristna (vet säkert gör vi som bekant inte när det gäller tro) att Gud "står över" det här med kön. Men likafullt talar och skriver vi oftast om Gud (man) som Fader (man), Ande (märkligt nog också man), Son (man), ibland får också Visheten (kvinna) vara med som en aspekt av Gud och mildrar då obalansen något.
Det här kan tyckas vara en småsak, eftersom de flesta av oss som sagt tror att Gud är Gud. Men att alltid beskriva Gud i maskulina ordalag kan ställa till problem för kvinnor och hbtq-personer när det gäller att se sig själv som Guds avbild.

Katolska organisationer internationellt, t.ex. nu aktuella Kyrkoherdeinitiativet och LCWR ser frågan om hur Katolska kyrkan ska bli mer inkluderande som central. Här i Sverige är det än så länge mest enskilda katoliker som diskuterar ämnet.
Däremot förs det just nu en intressant debatt i Svenska kyrkan bl.a. i Kyrkans tidning, där jag tänker ta upp ett artikel av prästen Agneta Lejdhamre.
Hon lyfter där fram det jag nämner ovan, maskulina benämningar på Gud försvårar identifikationen med Gud för kvinnor och en del män. Den som tycker att detta verkar orimligt eller helt enkelt är nyfiken på hur språket påverkar oss, kan göra ett experiment. Ta en text och byt konsekvent  ut maskulina benämningar mot feminina och vara uppmärksam på hur du då uppfattar texten.

Agneta Lejdhamre hänvisar också till psalmforskaren Brian Wren som påpekat att det under t.ex.psalmsång och bön är risk att vårt reflekterande och därmed kritiska tänkande är bortkopplat. Resultatet blir att budskap som vi normalt skulle avvisa riskerar att  "slinka in" utan att vi märker det.
Riktigt illa är det om kyrkornas språkbruk (det verkar vara lika illa överallt) gör att vi omedvetet invaggas i föreställningen att män är finare och mer värdefulla än kvinnor.

Lejdhamre frågar sig vad man kan göra åt saken och tänker sig att man inte betraktar Bibeln som en statisk text, utan försöker utveckla nya bilder av Gud. Jag uppfattar det som att hon önskar få in mer av vår tro på att Gud är något mer och större än man eller kvinna i det kyrkliga språket. 

Som jag ser det finns också en annan väg för att medvetet hjälpa både män och kvinnor att känna sig inkluderade i kyrkan. Nämligen att lyfta fram de beskrivningar av Gud i femininum som redan finns i Bibeln. Jag har nämnt Visheten och Jesus liknar också Gud vid en höna som månar om sina kycklingar. Han tar också upp specifikt kvinnliga sysslor som när han liknar guds rike vid mjöl som arbetas in i en surdeg o.s.v.

Läs gärna kommentarerna till Agneta Lejdhamres artikel. Det är flera personer som påpekar att ämnet är ointressant och inte borde diskuteras alls. Men de motsäger sitt budskap i och med att de alls gör sig besväret att skriva en kommentar.
Andra påpekar att Gud är Fader och alltså man och att Jesus var man. Där har vi problemet med att ingen kan bevisa att Gud överhuvudtaget finns eller är man och alltså far. Däremot verkar inte bara vår tro utan även fakta peka på att Jesus har existerat, men vi kan inte bevisa att han också är Gud och än mindre i den gestalten man. Men jag tycker att det verkar logiskt att den uppståndne Kristus i egenskap av Gud är något mer än en man.

LCWR:s årliga möte och försök att hantera kontakten med Vatikanen

LCWR har samlats för sitt årliga möte, för den som inte känner till den paraplyorganisation som omfattar ca 80% av de amerikanska systrarna kan jag rekommendera deras hemsida. Den kan också vara bra för den som, likt mig, mest har andrahandsuppgifter om LCWR.

LCWR har nu sin årliga sammankomst och måste fortsatt försöka hitta ett konstruktivt sätt att hantera kontakten med Vatikanen. Joshua J. Mc Elwee rapporterar från LCWR:s möte på NCR, nu senast om deras huvudtalare. Franciskansystern Ilia Delio, doktor i farmakologi och teologi beskrev i det evolutionen, inte som en biologisk process, utan, som jag uppfattar det, som ett sätt att successivt lyfta fram tecken på Gud i skapelsen.
Hon sade alltså:
"Evolution, Franciscan Sr. Ilia Delio told the members of the Leadership Conference of Women Religious (LCWR), does not describe a biological function but rather “a continuing process of unfolding involving the hands of God.”
Sr Delio anser att LCWR kallelse är att värna de fattiga, marginaliserade, ja alla dem som försöker bli en del av gemenskapen.
Det är formuleringar som ger stora möjligheter till tolkningar och förmodligen visar hur trängda LCWR är av Vatikanen.
Hon fortsatte sedan bl.a med följande:

• The universe is unfinished: “God is not finished creating … and therefore life is not behind us, it is ahead of us.”
• Death is integral to life: “We are trying to hold on and grip and the tighter we grip the more we snuff out any life that’s there.”
• People are not fixed essences but “dynamic becomings:” “What we become will depend on our participation.”
• Live in an “open system:” “A closed system will wear down and wear out.”

Systrarna kommer att ha samtal som är stängda för utomstående med ärkebiskop J. Peter Sartain. Denne placerades av förre påven som en slags ideologisk överrock på systrarna. En överrock som den nye påven Franciskus ännu så länge inte visar några tecken på att befria dem från. Jag och många andra har väntat och väntar på att han ska göra.

Avstå från kärlek och vinn makt

I lördags besökte jag för första gången Dalhalla och såg den mäktiga uppsättningen av Rhenguldet av Richard Wagner. Den som har möjlighet bör absolut passa på att nu på lördag se det andra och sista tillfället den spelas.
Den som kan tänka sig att avstå från kärlek och lust kan kan stjäla Rhenguldet och skaffa sig makt över världen, vilket dvärgen Alberich gör. För mig som katolik ligger det naturligtvis nära till hands att dra paralleller till Katolska kyrkan och den makt som alltför många av dess präster strävat och strävar efter. Eftersom Wagner bygger de fyra operorna i Nibelungens ring på nordisk och germanska myter bl.a Niebelungenlied som är en variation på den nordiska Völsungsagan läste på lite om dem. Wikibeskrivningarna ser ut att på det hela taget vara riktiga vid en jämförelse med Hexikon som lexikon av Alf Henriksson och NE på nätet.

Börjar man titta i den typen av uppslagsverk är det svårt att sluta och jag var dessutom nyfiken på guden Oden eller Wotan som han kallas i Rhenguldet. En del kände jag förstås till, men jag har inte ägnat mig så mycket åt asagudarna som de grekiska och romerska. Det som särskilt fångade min uppmärksamhet den här gången var att även Oden enligt myterna dog och återuppstod. I bl.a NE står att Oden hängde sig i världsträdet Yggdrasil för att få tillgång till förborgade kunskaper och runor.

Det är verkligen fascinerande att guden/gudinna som frivilligt dör för att sedan återuppstå är så vanligt förekommande i olika religioner och olika tider. Jag undrar hur det kommer sig att dessa myter är så populära? Är det enbart en allmänmänsklig önskan eller kunskap om att det går att övervinna döden eller finns det fler förklaringar? Det är också intressant att föreställningen om en gud/gudinna som dör och återuppstår, så vitt jag vet, inte finns i judendomen. Kristendomen avviker där från sitt ursprung och ansluter till t.ex. de hellenistisk-romerska religionerna i område och faktiskt också de germanisk-nordiska.

Kyrkoherdeinitiativet nu även i Tyskland

Först Österrike, nu Tyskland. Det är inte längre bara lekfolk och systrar som vågar protestera mot Katolska kyrkan, utan allt fler präster säger ifrån. Att så många olika kategorier av katoliker som möjligt säger ifrån tror jag är viktigt för att det ska bli en förändring och förnyelse.
För den intresserade som kan läsa lite tyska finns en webbplats om det tyska kyrkoherdeinitiativet.

Helmut Schüller avslutar sin turné

Det är uppenbarligen inte längre möjligt för Katolska kyrkans ledning att härska genom att tysta och ignorera. Något som Helmut Schüllers amerikaturné The Catholic Tipping Point  i allra högsta grad är ett exempel på. I en artikel på NCR som Ben Feuerherd skrev i samband med avslutningsföreläsningen i New York blir det tydligt vilka ansträngningar Katolska kyrkan har gjort för att hindra Helmut Schüllers turné.
Där framkommer att de amerikanska kardinalerna O'Malley och Dolan kontaktade kardinal Schönborn i Wien och uppmanade honom att stoppa Schüllers resa till USA. Vilket denne inte kunde och kanske heller inte ville.
Helmut Schüller säger i intervjun att han inte är förvånad, de tyska biskoparna har försökt hindra honom på samma sätt.

När det inte gick att hindra Schüller från att komma till USA var de amerikanska biskoparnas nästa steg att förbjuda honom att framträda i katolska kyrkans lokaler och katolska präster att träffa honom i sina hem.

Trots alla ansträngningar från de amerikanska biskoparnas sida genomfördes turnén, man flyttade föreläsningarna till andra lokaler och besökare strömmade till. En katolsk organisation, Chestnut Hill College välkomnade Helmut Schüller trots att ärkebiskopen i Philadelphia Charles Chaput ogillade det. Katolska präster har möten med Schüller på andra platser än hemmet. Helmut Schüller uppmanar dem och alla andra att visa mod, även om han är medveten om att prästerna är helt beroende av biskoparna för sin försörjning.

Katolska medias försök att tiga ihjäl turnén misslyckas också. Det finns oberoende katolska media som NCR som skriver och även den sekulära världspressen rapporterar. Dessutom kan vi som är intresserade följa turnén på hemsidor och bloggar.

Det går alltså inte längre att hindra människor från att skaffa information och till stor del beror detta på internet som grundligt skakat om maktens grundvalar. Vi, och då inte bara Katolska kyrkan, står inför stora omvälvningar, som vi bara ser början av. 

God omvårdnad ger lägre vårdkostnader

Hur kan man hålla vårdkostnaderna inom rimliga ramar och samtidigt ge god vård? Jag har i tidigare bloggar föreslagit fler specialistläkare i primärvården, eftersom kunskap är a och o för snabb och rätt behandling. Att den fulländade doktorn är något av en tulipanaros, både kunnig, socialt kompetent och kreativ kan vi just nu bortse från. Sådana läkare finns faktiskt, även om de är få, och de har många och nöjda patienter. Men för att vara realistisk är kunskap det man som patient ska kräva av sin doktor, övriga färdigheter är bra, men inget man i nuläget kan förvänta sig.

Den som besökt en akutmottagning eller en sjukhusavdelning vet att många patienter där är väldigt gamla och i första hand dåliga p.g.a. bristande omvårdnad. De är uttorkade, undernärda, har fallit eller fått klämskador etc. Frågan är hur mycket vårdkostnaderna skulle minska om den här patientgruppen togs om hand bättre på sina boenden? Förutom det självklara att våra äldre ska ha en bra tillvaro.
Läkartidningen publicerar en rapport som visar att många äldre klarar vardagen bättre nu än tidigare, men att just gruppen riktigt gamla har fått sämre hälsa.
Som det nu är bekostar kommunerna omsorgen för de äldre och landstingen står för vårdkostnaderna. Vilket tyvärr utgör en frestelse för kommunerna att dra ner på kvaliteten på sina äldreboenden. Vi möter vanvårdade äldre i stort sett dagligen i media, så det är uppenbarligen inte bara en lockelse utan en realitet att dra ner på t.ex. personal.
Varför inte låta kostnaderna för vård och äldreomsorg hamna på samma utgiftskonto hos förslagsvis landstingen? Då blir motivationen att ge de äldre god omvårdnad högre. Det låter krasst men jag gör mig inga illusioner om politiker, vilket känns tråkigt att medge.

Jag tänkte också ta upp en artikel som för fram förslag på besparingar i vården. Eftersom jag tycker att den är problematisk, har jag väntat lite med att ta upp ämnet som kan sägas vara vård på distans. Den 30 juli skrev DN att Framtidens vård ges i matbutiker vilket fick mig att studsa till. Där talar medicinska ingenjörer lyriskt om att framtidens patienter ska göra mer själva och t.ex. kunna ta blodprov och EKG på ICA. Tyvärr frågar inte reportern hur den vanligaste patienten, en äldre person som ser lite dåligt, är lite skakig och kanske något förvirrad, ska klara det? Inte heller ställs frågan om vad en ensam person ska göra om svaret är negativt?
Det hade dessutom varit på sin plats att påpeka att kroniskt sjuka patienter sedan decennier klarar sig mycket på egen hand, diabetiker mäter blodsockerhalten och justerar insulindoseringen för att ta ett exempel av flera.
En doktor propagerar i artikeln för distansvård med telefonkontakt och videolänkar. Tja, så länge jag kan minnas har jag ibland, när det fungerat, haft telefonkontakt med min doktor, så inte heller det är något nytt. Men hur ofta fungerar det? Ska patienter med misstänkt öroninflammation undersökas per telefon, eller ska gynekologiska undersökningar klaras av med videolänk?! Den frågan ställs inte i artikeln, utan reportern nöjer sig med den i och för sig relevanta frågan om inte mötet med läkaren är viktigt för läkningsprocessen. En fråga den intervjuade läkaren oemotsagd får vifta bort med att det går lika bra att prata i telefon.

En annan doktor hävdar att det är dags att sluta curla patienterna. Det hade varit intressant att få veta vad han menar med det? Är det curlande att undersöka patienten, lyssna på hen, ta prover eller vad är det?

Här misstänker jag att det handlar om en läkare som inte hör till tulipanarosorna jag nämnde i början och som tycker att patientmöten är jobbiga. När dessa börjar brainstorma med medicinska ingenjörer och kortsiktigt tänkande politiker och tjänstemän är det hög tid att börjar oroa sig för framtidens sjukvård.

Kärlekens mässa

Nyss hemkommen från Kärlekens mässa i Storkyrkan vill jag egentligen bara tacka för att jag som katolik och heterosexuell välkomnades in i gemenskapen. Kyrkan var fullsatt och fylld av värme i alla bemärkelser (kyrkorum mitt i en värmebölja är inte att leka med) och glädjen kommer att bära mig de första dagarna efter semestern.
Jag vill också dela en av förbönerna:

Vi ber för alla som lever under regimer som förtrycker homo- och bisexuella och transpersoner och fängslar människor som älskar personer av samma kön.

Vi ber för människor som kämpar med och för sin identitet, var nära dem och visa dem din kärlek.

 Herre hör vår bön  (mitt tillägg)

Var en röst åt dem som inte vågar tala

Helmut Schüller fortsätter sin USA-turné och för ut sitt budskap, vilket jag uppfattar som att Katolska kyrkan måste bli en mer inkluderande kyrka och är i stort behov av att uppdateras. Mary Wisniewski intervjuade Schüller för nyhetsbyrån Reuters räkning budskapet är förstås i mångt och mycket det samma som jag skrivit om tidigare och förstås lika klokt och bra som alltid.

Men det är några saker som sägs i intervjun som griper mig extra mycket.
Angående Franciskus uttalande om att Johannes Paulus II definitivt stängde dörren till prästämbetet för kvinnor frågar Schüller, vem stängde dörren? Eftersom det var en människa, måste den också kunna öppnas igen av människor (min kommentar). Helmut Schüller uppmanar oss att inte bara knacka på dörren utan att också försöka öppna den.
Han säger också att det är viktigt att de församlingspräster som redan nu i tysthet delar ut kommunionen till skilda och omgifta katoliker påtalar behovet av en förändring. Om alla tiger kan biskoparna fortsätta att låta bli att agera.
Mest gripande är ändå Schüllers svar på 82-åriga Dorothy Petraitis kommentar att hon är trött på att vänta på att Katolska kyrkan ska sluta vara som en dysfunktionell familj och att hon funderat på att lämna den. Schüller svarade:
 

"Please don't leave the church," said Schuller, who noted that he and his fellow rebel priests are often asked by conservatives why they don't leave.
"We say the church is not a corporation for me. It's not an apartment I have rented," Schuller said. "We are church. It's my church, and I want her to become changed."

Även här i Sverige får katoliker uppmaningen att lämna kyrkan och visst kan det vara frestande i stunder när allt känns hopplöst. Om jag bara tänkte egoistiskt skulle jag säkert lämnat Katolska kyrkan för ett bra tag sedan. Men nu tror jag ju inte att det är vad Gud vill med mig eller oss, tvärtom är det ju kärleken till nästan som ska styra oss. Och så länge min nästa i länder där Katolska kyrkan har mer makt inte kan välja att följa kyrkans syn på t.ex. preventivmedel kan jag inte lämna den. Även om de skäl Helmut Schüller anger är mycket viktiga skulle de inte kunnat bära mig genom de senaste åren på samma sätt som vetskapen om hur andra människor lider på grund av Katolska kyrkans agerande.

Helmut Schüller talar kommenterar också påvens uttalande om homosexuella och säger att det inte bara är barmhärtighet som behövs utan rättvisa och respekt. Något som brister på många håll i världen inte minst i Ryssland och Baltikum. Vi får på olika sätt försöka vara röster för dem som tystas. Helmut Schüller gör det modigt och framgångsrikt här i Sverige får vi göra så gott vi kan. Kärlekens mässa i Storkyrkan kl. 18 idag söndag är ett av Prideveckans arrangemang och att delta i den är ett sätt att visa sin solidaritet och förstås få delta i en fin gudstjänst.

Man måste kunna skratta åt eländet :-)

Jag tackar för tipset om en humoristisk betraktelse över hur Vatikanen tacklat påvens uttalande om homosexuella som jag tog upp i min förra blogg. The Onion skalar i en artikel  fram andemeningen i de tillrättalägganden som kommit från officiellt håll och förstås från andra de senaste dagarna.
En av pärlorna är följande uttalande från en nervös talesman från Vatikanen:

“Homosexuality is a disorder. And this in no way means that, going forward, the Catholic Church will be an open-minded, more sensible organization. I assure you we are just as prejudiced and backward today as we were yesterday."

Kanske är inspirationskällan kardinal Dolan vars förklaringar till påvens uttalande NCR skriver om men det finns förstås fler kandidater.

Stockholm Pride samt Franciskus syn på homosexuella

Idag börjar Stockholm Pride och med tanke de förföljelser som drabbar hbt-personer bl.a. i Ryssland och Baltikum, alltså i vårt närområde tycker jag att festivalen känns mer angelägen än vanligt. Man ägnar också situationen i omvärlden extra uppmärksamhet i år. Som kristen känner jag att det är viktigt att visa att alla, oavsett sexuell läggning, har samma rättigheter och förstås skyldigheter. Kristen får inte i omvärldens ögon vara synonymt med att vara värdekonservativ och i värsta fall våldsam.

Åke Bonnier, som jag uppskattar mycket, har på sin blogg lagt upp en förbön, hämtad från Kyrkan på Pride hemsida. Läs den gärna. Jag behöver knappast påpeka att Katolska kyrkan inte finns med i Kyrkan på Pride och det krävs heller ingen profetisk förmåga för förutspå att Stockholm Pride kommer att förbigås med tystnad i katolska media. Tyvärr gäller detsamma nog de övergrepp som hbt-personer drabbas av i världen, ofta med kristna som förövare.

Påven Franciskus däremot har gett en frispråkig intervju på vägen hem från Brasilien där han bl.a. tar upp homosexualitet. John Allen Jr har skrivit utförligt om påvens intervju på NCR.
Artiklar på svenska finns bl.a på DN , jämför gärna vinklingen av intervjun med hur Signum presenterar den. I "vanliga fall" skulle de enda tillgängliga artikeln på svenska vara Signums, vilket kan vara värt att ha i minnet. Detta om inte fristående bloggar som Katolsk Vision fanns. Iréne Nordgren har tagit upp intervjun i en blogg och Gert Gelotte i en annan. Jag tycker i allmänhet att det är oinspirerande med många länkar efter varandra, men titta åtminstone på rubrikerna till dessa som visar hur olika man kan uppfatta saker, i det här fallet en intervju.

Personligen tycker jag att påvens distinktion mellan lobbygrupper, som inte alltid är bra och homosexuella där han ju säger att han inte kan döma en annan människas sexuella läggning är positivt. Likaså att han är tydligt med att det inte finns någon koppling mellan homosexualitet och pedofili. Viktigt är också hans påpekande att en del katoliker gärna gör den oriktiga kopplingen.  Han kunde med fördel ha lagt till att lanserandet av gaylobbyn hör till samma kategori. Det vill säga man sammanför något som i sig inte är fel, men som man själv inte tycker om, med något tveksamt eller i vissa fall olagligt. Något som är alltför vanligt förekommande i Katolska kyrkan.

Att homosexuella inte får diskrimineras, står som Franciskus påpekar, i Katolska kyrkans katekes så det är egentligen inget revolutionerande uttalande påven gör, men ändå en viktig markering. Tyvärr följer han i nästa andetag kyrkans inkonsekventa linje genom att hålla fast vid att homosexuella handlingar är olagliga. Han ger heller ingen förklaring hur man kan låta bli att diskriminera någon om man t.ex. förbjuder vederbörande att gifta sig.

Min slutsats blir att påven fortsätter att bjuda på ömsom vin och ömsom vatten och jag är fortsatt försiktigt positiv.

Sjukvården - brister och botemedel

Nej, jag har inte fått hybris i sommarvärmen, inte löser jag alla problem i vården med en blogg, men en lockande och informativ rubrik måste jag ju åstadkomma. Det är snarare dags att kommentera ytterligare aspekter på vården med utgångspunkt i DN:s utmärkta genomlysning av ämnet och reaktionerna på dessa.

Ett stort problem tror jag är att alltför många patienter inte har något annat alternativ än vårdcentralens allmänläkare. Detta gäller inte minst de patienter som har svårt att uttrycka sig t.ex. barn. I tisdagens DN kunde man läsa om 4-åriga Nike som skickades hem från vårdcentralen med kommentaren att barn ofta har ont. Det visade sig sedan när föräldrarna sökte vård på akuten att Nike hade leukemi. Det är knappast troligt att en barnläkare gjort ett sådant misstag.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz beskriver på DN-debatt att som det ser ut i Sverige nu hänvisas barn till allmänläkare som har väldigt lite utbildning i barnmedicin. Barnläkare är det brist på och alltför få utbildas. Jag vill här lägga till att förutom att det utbildas för få läkare, så tar det för lång tid innan studenterna är helt färdigutbildade specialister. De får vänta minst ett år på att få en AT-plats och sedan lika länge för att få en ST-plats. En del ledsnar och åker till t.ex. Norge för att bli färdiga lite snabbare.

Så vitt jag förstår är det inte heller bara barnläkare det är brist, utan det utbildas generellt för få specialister. Som jag skrev i kommentaren till min senaste blogg i ämnet finns ytterligare en komplikation, en del (yngre?) specialister inte vill ägna sig åt "enkla" sjukdomar och skador, utan tycker att husläkarna ska göra det. Jag har åtminstone två invändningar mot det resonemanget, dels hur vet man från början vad som är okomplicerat eller inte, dels att det man själv behärskar upplevs som enkelt. För en öron-näs- och halsläkare är det t.ex. säkert okomplicerat att ta hål på en halsböld, en annan läkare ser det troligen inte så.

Ett stimulerande och utvecklande arbete är förstås något alla eftersträvar, men allt är inte kul jämt för någon. Det måste ju gå att som specialistläkare känna sig nöjd om man snabbt hittat felet på en patient och gett helt rätt behandling, inte bara i att få ta sig an extra svåra fall.
För även om det oftast inte blir så dramatiskt som för lilla Nike och hennes föräldrar, så drabbas många av fel diagnos och fel medicinering. En penicillinkur i onödan, fyra läkarbesök i stället för ett, en veckas sjukskrivning i stället för ingen alls låter kanske inte så farligt. Men när liknande misstag drabbar många blir det kostsamt samhället. För att inte tala om hur det drabbar den enskilde med anhöriga och arbetsgivare.

Jag utlovar ett ( det behövs förstås fler!) botemedel i rubriken och det är fler specialister i primärvården, när det gäller barn borde det vara självklart att de tas hand om barnläkare och barnsjuksköterskor. Men jag är som sagt övertygad om att det ut alla aspekter finns vinster med fler och mer lättåtkomliga specialister för alla patienter som önskar det. Inte minst genom att belastningen på akutmottagningarna och slutenvården skulle minska. Vilket inte av politiker ska tolkas som att det inte behövs fler vårdplatser, underdimensioneringen är för stor för det.
Den som även i fortsättningen vill gå till en läkare för alla sjukdomar ska förstås kunna göra det. Det finns förstås fördelar med det alternativet också.

Helmut Schüller intervjuad på NCR

Det var inte svårt att välja ämne för dagens inlägg. Inget känns angelägnare att ta upp än Jamie Mansons intervju med Helmut Schüller inför hans föreläsningsturné The Catholic Tipping Point.
Allt fler verkar hålla med om att Katolska kyrkan behöver förändras och uppdateras men hittills är det stor utsträckning lekfolket som drivit på processen. Om den verkligen ska ta fart tror jag att katoliker högre upp i hierarkin, inte minst prästerna, måste våga tala klarspråk. Helmut Schüller är en "förridare", det är viktigt att komma ihåg att de är fler, som är viktiga för att övriga ska våga ta steget.

Intervjun bör förstås läsas i sin helhet, men jag ska ändå lyfta fram ett par saker som jag inte skrivit om tidigare. Schüller tror t.ex. inte att nyevangelisationen, som både Benediktus och Franciskus uppmanar till, kommer att bli framgångsrik om Katolska kyrkan inte först nyevangeliserar sig själv. Ett monolog uppifrån där "vi" talar om för "dem" hur de ska tro är inte rätt väg. Istället förespråkar Helmut Schüller lyhördhet och dialog med omvärlden.

Helmut Schüller framhåller också att Katolska kyrkan bör fokusera mer på kvalitén på kärleksrelationer än om de som lever i dem är hetero- eller homosexuella eller frånskilda och omgifta. Som jag ser det en klok och konstruktiv ståndpunkt.

Jag blir också upplyft av Schüllers positiva inställning, inte minst det faktum att han förbjudits att framträda i katolska lokaler, så här säger han:

"For me, being banned from speaking is not dramatic -- I'll just go to another church. But for a bishop to say, "You must not listen"? That's just not possible in our time. We live in an open society. People can get information wherever they want. But this vision of a church where the baptized are "protected" against getting information that the bishop doesn't want them to have? It is a ridiculous point of view, I think. Maybe what we are seeing are the last reflexes of a dying system. I feel that these ways are fading out. Let's forget it and be hopeful."

 

Är "avslöjandena" om Msgr. Battista Ricca ett försök att stoppa uppstyrningen av Vatikanens bank?

Jag är fortfarande avvaktande till Franciskus. Påvens uttalanden när det gäller jämställdhet och familjepolitik bådar inte gott, men hans resoluta sätt att komma till rätta med lyxen i Vatikanen och gå till botten med situationen i Vatikanbanken är desto mer lovande.

Bådadera är givetvis impopulärt hos dem som förlorar förmåner och kanske rentav riskerar att ställas inför rätta och straffas. Mot den bakgrunden finns det misstankar om att avslöjandena om Msgr. Battista Ricca i tidskriften L'Espresso kommer från personer som vill stoppa den kommission han utsetts att leda. Denna ska just undersöka oegentligheter som pengatvätt etc. i Vatikanbanken.
John Allen skriver om det som hänt så här långt i en artikel på NCR.

Uppgiftslämnarna visar genom sitt agerande återigen på den oförmåga att värdera människors handlingar som är utbredd bland ledande katoliker. Battista Ricci är, om uppgifterna stämmer, homosexuell och har haft relationer med andra män vilket inte är brottsligt. Det finns inga misstankar om att han begått några övergrepp eller något brottsligt överhuvudtaget.
Ändå pekar mycket på att det finns personer som hoppas på eller kanske rent av räknar med att påven ska bli tvungen att avsätta Ricci och också i och med det få sin egen ställning försvagad. Detta för att inte verkliga brottslingar som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter inte ska bli avslöjade.
Om så är fallet är det verkligen illa ställt med Katolska kyrkans trovärdighet.

Helmut Schüllers turné ger hopp för framtiden

Hundratals människor ville höra Helmut Schüller tala i First Church and Parish i Dedham, Mass. dit onsdagens föredrag flyttats efter att kardinal Sean O'Malley förbjudit honom att framträda i S:t Susanna Parish som först var tänkt. En tacksam deltagare säger på webbplatsen Wbur:

“The windows in a Protestant church open,” someone in the crowd said as people filed into the old church, some of its windows jarred open with electric fans. “Ours haven’t opened since John XXIII died.”

Kyrkan var nästan fylld och ytterligare runt 200 personer föredrog i värmen att stanna utanför och lyssna till fr. Schüller via högtalare. Hans budskap var bl.a. att kvinnors ställning i Katolska kyrkan måste stärkas, lekfolket måste få större inflytande, inte minst med tanke på att biskoparna i Österrike p.g.a. den akuta prästbristen planerar att slå ihop församlingar.
Han uttryckte också förhoppningar om att den nye påven, Franciskus, ska föra Katolska kyrkan i riktning mot Andra Vatikankonciliets intentioner.

På NCR skriver Caitlin Hendel kort om Bostonföreläsningen och vad som händer härnäst.

Den som inte redan läst Jamie Masons rapport från tisdagens turnéstart i New York, också den på NCR bör absolut göra det. Hon skriver som vanligt klokt och initierat. Även där talade Helmut Schüller (förstås) om prästbristens konsekvenser. Eukaristin, den andliga kärnan i församlingarna riskerar att bli mindre tillgänglig om man skapar få stora församlingar.
Han betonade också att kommunionen inte får användas som bestraffning så som nu är fallet för t.ex. skilda och omgifta personer.

Internet har sina negativa sidor, men mest positiva. Det är t.ex. fantastiskt att på distans kunna inspireras av Helmut Schüller, utan Internet hade vi här i Sverige kanske inte ens vetat om turnén.

Kvalitetsvård lönar sig

Jag borde kanske ha valt ett lite mer neutralt namn för bloggen från början och haft ett en mer allmän beskrivning. Det är ju trots allt mer än Katolska kyrkan som intresserar mig, svensk sjukvård t.ex. som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det finns likheter mellan de två, båda är hierarkiska organisationer som fungerar mindre bra, även om enstaka enheter och personer gör goda insatser. Vilket jag skrivit om här.

Dagens inlägg, som kommer in lite extra, skriver jag för att DN har en artikel som just lyfter fram exempel på god vård. På Capio S:t Görans sjukhus får patienter som opererat höft-och knäleder på ortopedkliniken upföljning tills de är återställda.
I  Stockholmsbilagan skrivs om ett framgångsrikt projekt i Sollentuna där vårdcentralen, med i sig rätt enkla tips om en hälsosammare livsstil, sänkte dödligheten i hjärtinfarkt hos sina patienter med 75% på 20 år. Tyvärr finns den artikeln inte på nätet.
Det är viktigt att tydliggöra bristerna i sjukvården, men jag tror att det är minst lika viktigt att lyfta fram de goda exempel som finns på vård som fungerar.

Något som inte alls varit uppe i debatten är den privata vård som många företag köper. De anställda får t.ex.träffa en specialist inom 24 timmar om de blir sjuka, opereras inom tre veckor etc. Det är en stor kostnad för företaget men måste rimligen betala sig genom att medarbetarna blir friska och kommer tillbaka i arbete snabbt.
Varför tittar inte landstingen på detta upplägg som uppenbarligen håller hög kvalitet och sparar pengar, för att inte tala om lidande och inkomstbortfall för den enskilde?
För övrigt undrar jag vilken vård våra politiker har tillgång till? Privatvård med specialister, "vanlig" företagshälsovård eller sitter de rent av på vårdcentralen?