Många tankar hann passera genom mitt huvud under den innerliga och stämningsfulla påsknattsmässan igår. Att kvällen inleds i mörker och så småningom till levande ljus ger i alla fall mig en känsla av gemenskap med kristna från olika tider. Jag vet att det i mångt och mycket är en illusion, om inte annat så påminns jag om det genom de bitvis klumpiga nyöversättningarna av mässtexterna. Kyrkan och liturgin har alltid varit stadd i förändring. Jag skulle inte behöva förflyttas särskilt långt tillbaka i tiden för att känna mig bortkommen misstänker jag.
Men jag vill ändå tro att det finns något i påsknattsmässan som alltid funnits där oavsett hur liturgin sett ut, Guds närvaro, förnimbar men omöjlig att fånga.
Jag tänkte också på den brokiga samling människor som samlats för att fira att Kristus övervunnit döden. Man kan nästan ta på den ordlösa förväntan och gemenskapen mellan oss som sitter i mörkret innan mässan börjar.
En stor utmaning är att hålla denna förväntan och gemenskap levande under resten av året. Jag blir allt mer övertygad om att nyckeln till det är att se och uppskatta att människor är olika och därmed också har olika behov som troende.
Vi måste fortsätta den diskussion om vad som är väsentligt som funnits genom hela historien, inte minst i urkyrkan. Det vi behöver befria oss från är tron på att en linje måste segra och de andra förgöras, alltså mångfald i stället för konformitet. Det sistnämnda har ju heller aldrig fungerat, vilket är ytterligare ett skäl till att inte lägga tid och resurser på att försöka få alla att tro som man själv.
Glad Påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar! Jag tittar på dem som gäller ämnen äldre än fem dagar.