1800-talet - kyrklig guldålder eller avvikelse?

Religionsvetaren Jørgen Straarup skriver i inlägget Tempel-religiositet och synagog-religiositet om olika sätt att förhålla sig till praktiserandet av tro.
Det är i och för sig Den danske Folkekirke och Svenska kyrkan han tar som exempel, men jag tycker att mycket stämmer väl in på förhållandena i Katolska kyrkan.

Han med att ta upp vurmen för det sena 1800-talet som även finns i en del katolska kretsar. Hur många gånger har det inte visat sig att det som åberopas som gammal katolsk tradition eller "klassisk kristendom" har sina rötter just från 1860-talet och 1900-talets första decennier?

I många samfund, inte bara Katolska kyrkan, oroar sig ledningen för ett sjunkande antal mäss- och gudtjänstsbesökare.
Straarup vänder på begreppen och skriver att uppslutningen kring kyrkorna var ovanligt stark under 1800-talet. Vad vi ser nu är egentligen en återgång till hur det sett ut under större delen av historien. Han hänvisar här till den danske teologen Hans Raun Iversen.
Denne gör också skillnad på två olika sätt att förhålla sig till kyrkan, man kan vara tempelreligiös och bara besöka kyrkan vid särskilda tillfällen eller synagogreligiös och gå dit regelbundet:

”Danskarna är tempel-religiösa, inte synagog-religiösa”, säger Iversen. Till templet går man inte varje söndag, utan när något speciellt tränger sig på: födsel, död, namngivning, lycka eller olycka. Precis så fungerar nuförtiden merparten av det historiska arv som de många kyrkobyggnaderna i Danmark – och Sverige – utgör: samlingsplatser vid tillvarons knutpunkter.

Jag och flera andra har ifrågasatt om kan bedöma t.ex. katolsk identitet utifrån hur ofta en person går i mässan eller till bikt. Det låter rimligt att det finns olika typer av troende och att samfunden snarare ska fundera över hur man möter människors behov än på hur man ändrar på dem.
 Där upplever jag det som att Svenska kyrkan kommit betydligt längre än vi katoliker. Man söker efter nya sätt att möta människor, en del blir jättebra (t.ex. barnverksamheten och mötet med Gud genom musiken) annat blir mindre lyckat (personligen tänker jag på ett antal försök till utställningar i kyrkorum). När det gäller Katolska kyrkan undrar jag om man ens tänkt tanken på att gå de troende till mötes i stället för tvärtom?

Till sist glöm nu inte bönedagen för kvinnors möjlighet att bli katolska präster1