Allt kommer att bli bra

Den svenska sjukvårdens brister är föremål för en livlig diskussion för närvarande, vilket jag redan skrivit om i en tidigare blogg. Läkaruppropet förklarar situationen med att sjukvården allt för mycket styrs enligt företagsekonomiska principer. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller ser det mer som en fråga om bristande organisation om jag uppfattat hennes ledare, som tyvärr inte ligger på nätet, rätt.

Kanske kan man vända på hela resonemanget och se på vad som kännetecknar den goda vård som trots alla larmrapporter också finns?
Jag tänkte på det nyligen när jag klev in genom dörren till min doktors mottagning och slogs av den välbekanta känslan av att komma in i en annan värld där inget ont, förutom en och annan bacill, kommer över tröskeln. Det var ett bra tag sedan senast, men en ilsket röd hals gjorde det nödvändigt med ett besök.
En liten mottagning med väl fungerande rutiner (där har Hanne Kjöller en poäng) och framförallt en väldigt kunnig och inkännande doktor gjorde att jag en halvtimme senare gick ut förvissad om att allt kommer att bli bra. Visserligen visste jag bara vad jag inte hade, streptokocker, men övriga tänkbara bakterier och virus kan man vänta ut ett par veckor. Jag hade helt enkelt fått en plan för vad som skulle hända om jag inte blir bra samt min doktors semesterperioder på ett papper. Och var helt trygg med det.
Kompetens, inlevelseförmåga hos personalen och bra arbetsrutiner. Svårare än så är det egentligen inte att beskriva en väldigt bra vård.

Ja det där går förstås att åstadkomma på en liten specialistmottagning kan någon invända. Men faktum är att det går bra även på storsjukhus. Jag känner fortfarande hur jag andas ut och blir lugn, när jag någon gång åker förbi Huddinge sjukhus. Märkligt med tanke på att husen är en kombination fängelsebunker och rymdstation och en allt annat än positiv miljö. Men mitt i denna brutala arkitektur fanns när mina barn var små en allergimottagning med en fantastisk chef, tillika mina barns doktor. Förutom det jag redan nämnt som kompetens, inlevelseförmåga och goda strukturer för verksamheten fanns här också en förmåga att inspirera personalen att göra sitt allra bästa. Det sistnämnda är lätt att glömma bort i sammanhanget men ack så viktigt för att vården ska bli bra.

Hur är det då på de mest oförutsägbara platserna inom sjukvården, akutmottagningarna? Det larmas om, säkert på goda grunder, att resurserna är otillräckliga, det råder brist på vårdplatser och att personalen är för få och för stressade. Men även där verkar det finnas en och annan mottagning som fungerar bättre, ja ur patientperspektiv väldigt bra. Där man trots allt lyckas svepa in patienterna i en mental mjuk filt av att allt kommer att bli bra, samtidigt som en effektiv felsökning pågår. Där det går att få fram vårdplatser när det är nödvändigt.

Jag återkommer hela tiden till hur viktigt det är att inge patienten känslan av att allt kommer att bli bra. Kanske inte genast, kanske blir man inte ens frisk alla gånger, men att man ändå känner tillit och tillförsikt betyder tror jag allt.

Egentligen är kanske meningen med det hela och allas vår uppgift, så enkel och så svår som att tala om för varandra att allt kommer att bli bra, till slut. En utmaning inte minst för oss kristna, som gärna krånglar till saker.
Då framstår manifestationer och jippon av den typ som DN:s Fredrik Strage skriver om i Jesus, du är tveklöst den mest intressanta personen i mitt Twitterflöde som precis så förenklade och ytliga som jag är övertygad om att de många gånger är.

Katolska framsteg

Ambitionen med den här bloggen är ju att om möjligt skriva om positiva katolska nyheter, sett med reformvänliga ögon. Det är inte alltid så lätt och ibland är det enda positiva jag kan lyfta fram att det faktiskt skrivs om det negativa i Katolska kyrkan.

Men idag har jag två positiva nyheter att skriva om, jag kunde helt enkelt inte välja utan det får bli båda.
Först ut är bloggen Bondings 2.0 och en artikel i Daily mail som berättar att ärkebiskop Gregory Aymond i New Orleans bett om ursäkt för en företrädares försyndelser. Händelsen som lett till ursäkten ligger 40 år bakåt i tiden då en brand i en bar i New Orleans tog 32 människors liv. Den dåvarande ärkebiskopen beklagade inte med ett ord det inträffade eller uttryckte någon medkänsla med vare sig offren eller deras anhöriga. Hur kommer det sig, jo de döda var homosexuella och kyrkorna alltså inte bara Katolska kyrkan förvägrade dem inte bara medkänsla  utan också begravningar. En modig och empatisk präst i Episkopalkyrkan, fr. Bill Richardson, vågade gå mot strömmen:

"Churches were either silent or subtly suggested the victims deserved what they got, most refused the use of their facilities for a memorial service.
Father Bill Richardson of St. George's Episcopal Church, however, believed the dead should have a service.
He graciously allowed, over the protest of many parishioners, the use of St. George's sanctuary for a prayer service, which was attended by roughly 80 people."

Jag tror och hoppas att alla präster idag, oavsett samfund, erbjuder alla som behöver det stöd och sina församlingsmedlemmar en begravning. Utvecklingen har med andra ord gått framåt när det gäller synen på HBT-personer även i Katolska kyrkan, även om vi inte alltid tror det.

Den andra nyheten rör fr. Helmut Schüllers turné The Catholic Tipping Point i USA, som jag skrivit om tidigare. Den är dock inte odelat positiv. På NCR skriver Kate Simmons att kardinal O' Malley, en av de åtta i påvens nya råd, förbjudit Helmut Schüller att tala i någon av ärkestiftets lokaler. Motiveringen är att Schüller går emot kyrkans lära.
Den positiva nyheten är att det finns gott om andra lokaler i Boston, så föredraget har helt enkelt flyttats. Men det mest upplyftande, som jag ser det, är att arrangörerna tar det inträffade med upphöjt lugn. Man ordnar alltså en ny lokal och skriver ett uttalande där man protesterar mot det inträffade.

Jag skulle vilja se mer av den inställningen här i landet, fler som lugnt och målmedvetet arbetar mot en uppdaterad Katolsk kyrka. Detta utan att bry sig så väldigt mycket om vad biskopsämbetet och deras närmaste anser om saken.

Svensk sjukvård och Katolska kyrkan - två hierariska system som utmanas

De flesta har säkert läst om det Läkarupprop som några unga läkare tagit initiativ till. Man kritiserar där hur dagens vård är organiserad dvs utifrån företagsekonomiska principer och påpekar också de negativa konsekvenserna för patienterna. En av dessa är att man i stället för att ta hänsyn till att patienter är olika försöker pressa in alla i samma mall.
När jag läste uppropet slogs jag av likheterna med det österrikiska kyrkoherdeinitiativet  där några katolska präster sade ifrån om hur illa många katoliker far av kyrkans strikta regler.

När det gäller båda uppropen är det engagerade "utförare" i, av tradition, hierarkiska system som vill prioritera människovärdet men inte upplever att det i nuläget finns utrymme för det i respektive verksamhet.
De svenska läkarna månar om kontinuitet i vårdkontakterna medan de österrikiska prästerna i sin tur påpekar det olämpliga i att församlingarna möter för dem okända "stafettpräster".

Kanske kan problemen i en organisation med liknande hierarkisk och ålderdomlig struktur hjälpa katoliker att se hur det är ställt i den egna kyrkan?

Ett av de stora problemen både för sjukvården och Katolska kyrkan är oviljan att se människor som individer, inte grupper. Man behöver erbjuda olika alternativ för att nå så många berörda som möjligt. För kyrkans del gäller det t.ex. att inte låta dem som vill ha enkla, tydliga regler dominera på bekostnad av dem som vill ha öppenhet och dialog.
För den svenska vården gäller t.ex. att den som föredrar att möta en och samma läkare oavsett vilken sjukdom det gäller ska kunna göra det. Personer som hellre vill träffa en specialist för värk i knäet och en annan för gallproblem ska kunna göra det.

Personligen hör jag till den sistnämnda kategorin och prioriterar att bli frisk fort framför att träffa en och samma läkare hela tiden.
Men jag insåg att det numera ofta är en privat sjukvårdsförsäkring som gäller för det förstnämnda då jag tämligen bryskt avvisad av mottagningssköterskan hos en doktor jag blivit rekommenderad. Han hade redan alldeles för många landstingspatienter. Så vad göra? Läkaren som enligt uppgift är mycket bra, är just nu oåtkomlig för mig.
Jag har av princip varit emot privata sjukvårdsförsäkringar, eftersom jag inte tycker att det är den egna plånboken som ska styra den valfrihet som jag i sig värderar högt. Men jag har sannolikt råd med en försäkring.
Som katolik ska jag värna om och vara solidarisk med de fattiga. Som patient vill jag få den vård som passar mig och som ger bäst effekt i ett långt perspektiv.

Vad säger mitt samvete? Leta vidare efter god vård i det system som är tillgängligt för alla, eller betala extra för den, vilket många inte har möjlighet till? Än har jag inget svar.
  
När det gäller katolska kyrkan är det betydligt lättare för mig att urskilja samvetets budskap. Jag måste arbeta vidare för att Andra Vatikankonciliets intentioner äntligen fullföljs, även om jag stöter på motstånd. Målet är en kyrka där människor från olika bakgrunder och med olika syn på saker kan mötas och känna sig välkomna. Just det sistnämnda har gjort att jag blivit kallad naiv, men det kan jag bjuda på.

Den gäckande sanningen

I en tidigare blogg kommenterade en anonym läsare sanningen. Diskussionen kom att handla om den absoluta sanningen, om den alls finns och i så fall går det att bevisa att så är fallet?

Jag har tänkt vidare på vad ordet sanning egentligen innebär och hur det tolkas, inte minst bland oss kristna. Vilket visat sig leda till fler frågor än svar och knappast kan genomlysas i en enstaka blogg, men se det som en början.

Ett av mina favoritcitat, som jag använt flera gånger tidigare, är hämtat ur Dorothy L Sayers novell The Fascinating Problem of Uncle Meleager's Will där Lord Peter Wimsey bl.a. stöter på den underfundiga ledtråden:

Truth, poor girl, was nobody's daughter;
She took off her clothes and jumped into the water.

Sayers lyckas på ett par rader fånga något jag uppfattar som centralt, sanningens undanglidande och ibland gäckande karaktär som är så svåruthärdlig för en del människor.

Men vad är då sanningen? I mitt sista svar till den anonyme läsaren frågar jag vederbörande om hen hört eller läst någon animerad diskussion om huruvida jorden är rund eller platt? Troligen inte eftersom vi sedan länge "vet" att jorden är någorlunda rund. Om vi tar detta som ett exempel på en sanning, så blir definitionen något som är bevisat och som ingen ifrågasätter.

Själva bloggen Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella handlar om olika syn på vad t.ex. Gud anser om homosexualitet. Vi kommer då in på hur sanning definieras hos en del kristna och som, så vitt jag kan se, visar på en intressant betyelseförskjutning.
Om vi tar den anonyme läsaren som exempel för den här kategorin så är mitt intryck att de anser att det finns En Sanning och att personen i fråga har kunskap om den (medan många andra är okunniga). Utmärkande för dessa Sanningar, för de skiljer sig åt, är att de alltid verkar vara identiska med personen i frågas åsikter. Jag har i alla fall aldrig, i frågor som rör tro, mött någon som sagt att det den uppfattar som sanningen tyvärr går stick i stäv med vederbörandes värderingar.
Försöken att bevisa att man vet vad Gud anser om t.ex. homosexualitet blir av förklarliga skäl omständliga, indirekta och otillfredsställande. Konflikter uppstår när den tvärsäkre personen dessutom kräver att omgivningen ska hålla med om och följa hens tolkning av Sanningen.

Jag tror att vi alla, inte minst Katolska kyrka, skulle få ett bättre liv om vi på ett tydligare sätt lärde oss känna igen skillnaden mellan vad vi vet (t.ex. att jorden är rund) och vad vi tror ( t.ex. att Gud värdesätter att vi älskar, inte vem vi älskar).
Det vi vet införlivar vi i vårt sätt att leva, det är länge sedan någon vidtog åtgärder för att inte råka segla över kanten på jorden. Sedan är som sagt frågan om det ska kallas sanning eller helt enkelt faktum?

Hur ska vi då förhålla oss till allt vi inte vet, i synnerhet när det gäller religion, där det mesta vi tror och påstår faktiskt inte går att bevisa?
Som den anonyme läsaren påpekar behöver vi regler och något att hålla oss till för att livet inte ska bli kaotiskt. Men vi måste komma ihåg att dessa är människors påfund och ständigt behöver omprövas och anpassas efter sin tid.
Guds avsikter kan ingen av oss göra anspråk på att känna till och Guds Sanning kan vi söka och i bästa fall erfara. Vi kommer däremot med all sannolikhet aldrig att kunna bevisa att den finns, eller ens beskriva den. Tror jag, vad tror ni som läser bloggen?

Vatikanen - en inte odelat sund miljö

Det är lite tråkigt att institutionen Katolska kyrkan tar så mycket plats i förhållande till kyrkan som de troendes gemenskap och andlig källa. Men kanske är det helt enkelt så att man måste ta tag i de, ofta dåliga, strukturer som byggts upp under decennierna för att få fram kärnan.

Faktum är att vår påve Franciskus verkar vara inne på samma linje i alla fall efter vad som framkommer i en artikel på NPR. Iréne Nordgren har på Katolsk Visions blogg kommenterat den del av innehållet i artikeln av Sylvia Poggioli som rör den s.k. gaylobbyn i Vatikanen. Poggioli refererar där The Tablets korrespondent, Robert Mickens, som föredrar att kalla den här gruppen av konservativa, homosexuella klerker för en subkultur i Vatikanen.

Sylvia Poggiolis artikel sätter in den här gaysubgruppen i ett sammanhang som gör de här männens agerande begripligt. Påven själv ska nämnt gruppen i samband med korruptionen i Vatikanen i en privat audiens.
De är en av de grupperingar som strävar efter makt och inflytande i Vatikanen, där mycket uppenbarligen styrs av en slags utpressningskultur. Man har hållhakar på varandra, någon är homosexuell, en annan förskingrar och de kunskaperna försöker de inblandade använda till sin egen vinning. Vilket givetvis inte är bra för kyrkan som helhet.

Av artikeln att döma försöker Franciskus att göra något åt saken. Han har analyserat den rapport som Benediktus XVI beställde. Redan innan han blev vald till påve sade Bergoglio att en viktig uppgift för den nyvalde påven skulle vara att städa upp i den kyrkliga administrationen.

Även Vatikanens bank behöver städas upp efter pengatvätt och andra oegentligheter.

Vi får hoppas att Franciskus nu med bl.a. sina åtta nyutnämna medhjälpare klarar av uppgiften. Det finns förstås en opposition bland de konservativa i kurian, som vill sätta käppar i hjulet för detta. Ett intressant uttalande av Vittorio Messori som stått Benediktus nära är att idén med en fattig kyrkan skulle vara en historisk lögn. Han fortsätter med att påstå att Jesus inte var fattig, utan välklädd. Jesus bar Armanikläder. Förutom den rena anakronismen vore det intressant med någon form av belägg för att Jesus var stadd vid kassa och modeintresserad...

Påven har valt att inte bo i de påvliga våningarna utan stannat kvar i S:ta Martaresidenset. Jag tror att det är ett klokt val och kanske inte enbart grundat på en önskan om ett enklare liv, utan för att överhuvudtaget överleva. Vatikanen har flera gånger genom historien visat sig vara en allt annat än hälsosam plats att vistas i.

Savita Halappanavars död - leder den till någon förbättring för Irlands kvinnor?

Nu kommer rapporten om de misstag som skedde i samband med att Savita Halappanavar dog av blodförgiftning efter att ha nekats abort. Jag har valt två artiklar först i The Irish Times och sedan en i Ellwood City Ledger som tillsammans ger en bred bild av vad som hänt och vilka konsekvenser det får.

Anledningen till artiklarna är att utredningen av vad som ledde till att den 31-åriga Halappanavar gravid i 17:e veckan dog av blodförgiftning. Förslagen på åtgärder för undvika att det händer igen handlar om tydligare instruktioner till vårdpersonalen om vilka regler som gäller. Att de ansvariga läkarna behöver stöd för att våga fatta beslut om att avbryta en graviditet förstår man av hoten premiärminister Enda Kenny fått ta emot i från (psykiskt störda, en frisk person och det är säkert de flesta abortmotståndare beter sig naturligtvis inte så, min kommentar) abortmotståndare:

Prime Minister Enda Kenny published a bill Wednesday that would finally transform the 1992 judgment into legislation hours after declaring in parliament that he "happens to be a Catholic" but could not govern as a Catholic prime minister.
Kenny's statement, during which he detailed receiving a barrage of threats and letters written in blood from anti-abortion activists, is being seen as a watershed moment in church-state relations in predominantly Catholic Ireland. Analysts noted how all previous Irish premiers have avoided conflict with church leaders and emphasized their own Catholic devotion.

Vi får hoppas att Enda Kenny har styrka nog att driva igenom förändringar lagstiftningen om aborter. Som det är nu åker 4000 irländska kvinnor per år till Irland för att göra abort. Ett faktum som också är en bakläxa för regeringen när det gäller tillgången på och informationen om preventivmedel.

Men det verkar som om Kenny kan luta sig mot opinionen. The Irish Times har gjort en opinionsundersökning där en majoritet vill utvidga möjligheterna att få en legal abort. 89% stödjer t.ex. ett tillåtande av abort om kvinnans liv är i fara.

Här i landet har abortmotståndare hävdat samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill genomföra aborter. Medan det är märkvärdigt svårt få igång ett samtal om samvetsfrihet för läkare som gör aborter för att rädda liv. Hur skyddar man dem och kvinnorna som får abort mot fanatiska och våldsbenägna abortmotståndare?

En orden - två stigar

Ibland får man inte det man vill, utan det man behöver. Det gäller inte minst i det religiösa livet, många skulle så gärna vilja ha enkla svar som aldrig förändras, men just det verkar inte ingå i Guds plan för mänskligheten. Istället tycks det vara mångfalden och att vi slutligen ska lära oss att uppskatta den som är målet.
Olika åsikter, i det här fallet inom en orden, är också temat för Tom Roberts artikel på NCR. Han börjar med att beskriva hur han som lite i en stor släkt inte alltid uppskattade att omgivningen buntade ihop honom med hans (busiga?) kusiner, bara för att de var släkt.
Så kan man onekligen känna som katolik, då man får förklara för omgivningen att inte alla katoliker t.ex. är emot preventivmedel.

Tom Roberts tar upp två medlemmar av kapucinorden (beskrivningen på wiki lämnar en del i övrigt att önska, men basuppgifterna verkar ändå stämma någorlunda) kardinal Sean O' Malley och ärkebiskop Charles Chaput. De två prästerna tillhör alltså samma orden, men har olika åsikter om mycket.

Tom Roberts börjar med att jämföra hur olika de två bemötte barn till homosexuella föräldrar som sökt sig till katolska skolor. I Denver avvisades två flickor pga föräldrarnas sexuella läggning av en präst, med motiveringen att Jesus visst avvisade människor ibland. Detta stöddes av Charles Chaput, stiftets ärkebiskop som hävdade att detta var i enlighet med kyrkans sanna lära.

Ett par månader senare uppstod en liknande situation i Boston. En pojke med homosexuella föräldrar hindrades av en katolsk präst från att börja i en katolsk skola. Men Sean O'Malley ändrade snabbt beslutet och pojken fick börja i skolan.
Motiveringen som skolan sedan gav var, det ändå diplomatiska, kyrkans lära är viktig men viktigare är att inget barn får avvisas.

Frågan, vem skulle du säga var de här barnens nästa? for genom mitt huvud när jag läste exemplen.

Tom Roberts fortsätter att jämföra de två prästernas olika syn på hur man är en god kristen i artikeln och visst är det ett gott tecken att det finns utrymme för mångfald även inom ordnarna.
Samtidigt måste man fråga sig hur tolerant man kan vara mot de intoleranta, som jag gör inledningsvis i föregående blogg.
Var går gränsen för hur mycket man i toleransens och religionsfrihetens namn ska låta barn drabbas av vuxnas övertygelse?
Jag är inte förtjust i konfessionella skolor överhuvudtaget så jag reagerar på att föräldrarna vill inskränka barnens rätt att få en allsidig utbildning. Å andra sidan tycker jag att det är förskräckligt med Chaputs bortsortering av barn med "fel" föräldrar.
Kanske är själva kampen med alla dessa svåra frågor livet bjuder en stor del av meningen med det, vem vet?

Jag aktiverar inte kommentarsfunktionen på det här inlägget, eftersom jag inte kommer att kunna läsa dem tillräckligt ofta de närmaste dagarna.

Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella

Det här inlägget som tar upp rev. Susan Russells artikel på Huffington Post kunde också fått en rubrik i stil med var tolerant mot de toleranta. När jag läste hennes frågor och svar om homosexualitet kom jag att tänka på de frikyrkliga och svenskkyrkliga grupperingar som alltid tar hänsyn till de mest konservativa, dvs Katolska kyrkan. Och som dessutom ofta vill tvinga på andra sina egna åsikter. De skulle kunna välja att ta hänsyn åt andra hållet i stället, t.ex. när det gäller  synen på homosexuella och kvinnliga präster.

Även för oss katoliker gäller att vi gör tolkningar eftersom Bibeln är full av motsägelser som förståtts på olika sätt genom tiderna. Vi väljer hela tiden utifrån våra egna preferenser, någon oomtvistad, objektiv sanning finns inte.

Så är det också med Susan Russell som tillhör Episkopalkyrkan i USA. I sina frågor och svar läser hon Bibeln och i synnerhet NT genom förståelsens och kärlekens glasögon. Jag i min tur tycker att hennes synpunkter på det  hela taget är kloka, även om ett och annat går att ifrågasätta, som att homosexualitet definierades på 1800-talet. I själva verket är det benämningen som då byts ut från sodomi till homosexualitet.

Men annars är mycket tänkvärt, som svaren på den första frågan om det är en synd att vara homosexuell?
Där svarar Susan Russell att det som hindrar oss från att älska Gud och vår nästa är synd. Därför är det att trakassera eller hata någon som är syndigt snarare än att vara homosexuell. För att inte tala om att sätta sig som domare i Guds ställe.

Den som får höra att "Gud hatar bögar" kan svara att till att börja med är Guds natur att älska, inte att hata (det hör ju s.a.s. till motståndarsidans område). Episkopalkyrkan tror att Gud inte i första hand bryr sig om vem vi älskar utan att vi alls älskar.

När man läser frågorna och svaren blir man påmind om att situationen skiljer sig mellan USA och Sverige. För inte finns det väl någon här i landet som på fullt allvar tror att det går att "be bort homosexualitet"?
Om så ändå är fallet bör vederbörande tänka på att det inte är den homosexuelle som behöver helas utan den homofobe, (se fråga 1.

The Catholic Tipping Point

Fr Helmut Schüller från Österrike ger sig i sommar ut på en turné i USA, för att uppmärksamma Katolska kyrkans ledning på behovet av förnyelse av kyrkan och för att stärka lekfolkets roll i den. Under rubriken Take Action presenteras de behov som finns och vad som konkret planeras för åstadkomma en förändring. Det är så bra att jag lägger inte texten i sin helhet nedan, så att ingen missar det.

"Red ribbons action

At each of the speaking events, attendees are encouraged to wear red ribbons to signify the pastoral voice in each of us.  Red is traditionally the color of Pentecost, the day when the Holy Spirit gave believers the power and responsibility of teaching the faith, it is also often associated with The Second Vatican Council, which emphasized the important role of the laity.   Lay people are capable and ready to serve their communities as pastoral leaders and preachers and eager to be part of the solution to the crisis that is overworking priests and underserving our communities.

These ribbons will be collected at the end of the event and Fr. Helmut will carry them with him along his journey.  The growing pile of ribbons will be a reminder of the many Catholics around the country who support him and the other priests, lay people and religious brothers and sisters who want to find creative solutions to the crises facing our church.  After the final speaking event, the ribbons will be publicly presented to the office of Cardinal Dolan, president of the US Conference of Catholic Bishops, as a message from Catholics across the country.

Continue the conversation

We must let our own local communities know that we love our church and will work to make it a more just and vibrant community.  Encourage all of the attendees at the church to spread the word by talking with friends at church about what they’ve learned.  Encourage them to make an appointment for themselves and a friend to chat with their priest. We are reminded by Fr. Helmut that many of our own priests are working past retirement, serving in several parishes at once or being asked to say many Masses per day, so a meeting with two people at once might seem more productive. 

They know that the rules barring lay people and women from serving are making it nearly impossible for them to fully do the job they are called to do.  Ask your priest if he feels overstretched or if there are pastoral roles he feels must be skipped because of the work load and volunteer to help around the parish.  Let him know that you appreciate him, and that you know we need to work together to make our communities vibrant and move our church forward.  Listen to what he has to share and let him know you love your church.  This is how the seeds of a movement are planted!"