Syndabockar, död och återuppståndelse

Det här texten är en omarbetad version av ett inlägg jag skrev i juli förra året på KV:s blogg:

En man som frivilligt att tar på sig människornas synder och är beredd att offra sitt liv i tider av nöd är en av huvudpersonerna i Steven Saylors historiska deckare Last seen i Massilia som utspelar sig år 49 f.kr. när staden (nuvarande Marseille) belägrades av romarna. Denne "syndabock" försörjdes av stadens invånare och hade en bekväm men ensam tillvaro, eftersom han var utstött. Själva offrandet skedde när gudinnan Artemis präster ansåg att tidpunkten var lämplig.
Saylor är föredömlig i att redovisa källor och hänvisar när det gäller berättelsen om den massiliska syndabocken till Servius kommentarer till Aeniden, där denne citerar ett förlorat avsnitt ur Satyricon. Länken går till en av de böcker på googlebooks som behandlar ämnet;
Catherine Connors, Petronius the poet: verse and literary tradition in the Satyricon 

Massilias syndabock hade stora likheter med Atens motsvarighet, pharamacos, vilket inte är så konstigt då många av innevånarna var greker.
http://en.wikipedia.org/wiki/Pharmakos

I kristna sammanhang jämförs Jesu offerdöd med den getabock som fördes ut i öknen för att dö och som symboliskt bar på israeliternas synder. Men jag tycker att den grekiske Pharamakos ligger närmare NT:s beskrivningar.
Den judiska syndabocken påminner däremot mycket om de offerriter som genomfördes i antikens Syrien:

”A concept superficially similar to the biblical scapegoat is attested in two ritual texts in archives at Ebla of the 24th century BC.[3] They were connected with ritual purification on the occasion of the king’s wedding. In them, a she-goat with a silver bracelet hung from her neck was driven forth into the wasteland of ‘Alini’; ”we” in the report of the ritual involves the whole community. Such ‘elimination rites’, in which an animal, without confession of sins, is the vehicle of evils (not sins) that are chased from the community are widely attested in the Ancient Near East.[4]

Den som följer Wikipedialänken kan förutom att läsa om judiska och syriska syndabockar även se prerafaeliten William Holman Hunts gripande tolkning av Syndabocken från mitten av 1850-talet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Scapegoating

Ovanstående exempel visar hur "vanliga" människor och djur offrats, men det finns också antika exempel på gudar och gudinnor som dör och återuppstår. Om vi ska jämföra med Jesu död och uppståndelse så är myten om gudinnan Inanna troligen den som ligger närmast, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg Den återuppståndna guden/gudinnan.
Även myterna om Dionysos och Osiris visar att det är likartade historier som berättas i länderna runt Medelhavet vid den här tiden.

Jag tycker att det är fascinerande hur lika människor som lever nära varandra och under samma tid ändå tänker och tror. Så resonerar dock inte alla, alltför många ägnar sig åt en selektiv historieskrivning där det judiska arvet lyfts fram, medan andra betydelsefulla influenserna inte nämns alls.

Vi kristna blir på det sättet berövade en del av vår historia, men också en möjlighet till förståelse och uppskattning av våra medmänniskor från andra religioner. 

Lägga till i stället för att dra ifrån under fastan

Under fastan tenderar uppmärksamheten att ligga på att avstå eller dra ner på, det kan gälla mat, dryck och nöjen. Jag har alltid varit skeptisk till om detta gör att man blir en bättre människa, själv blir jag t.ex. bara trött och grinig om jag inte äter ordentligt. Men vi är alla olika och det finns säkert de som utvecklas på många sätt av att avstå. Jag propsar alltså inte på att alla ska göra som jag och lägga till något bra snarare än att dra ifrån något mindre bra under fastan.

I Huffington Post skriver Rev. dr. Martha R Jacobs på temat Lent: An Excuse to say I Love You
Hon reflekterar över hur lite vi vet om framtiden, en person kan gå hemifrån en vanligt morgon och senare under dagen dö av en hjärtinfarkt eller i en bilolycka. Hon använder exemplet för att visa på hur är viktigt det är att tala om för dem man älskar och bryr sig om att man gör det. Ingen kan säkert veta om det blir något mer tillfälle till det.

Martha R Jacobs berättar att när hon viger ett par, uppmanar hon dem alltid att åtminstone en gång om dagen säga: jag älskar dig till varandra och verkligen mena det.

"When I preside at weddings, I always encourage couples to make sure that they say "I love you" to each other -- and mean it -- at least once a day, because I believe that love begets love and love also begets strength."

Jacobs föreslår också att vi under fastan i stället för att avstå något avsätter tid varje dag för att ge kärlek och omtanke till dem som står oss nära, se dem i ögonen och säga att vi älskar dem. Jag kan tänka mig att utsträcka det till att försöka vara kärleksfull mot dem jag möter, även om det inte alltid är personer jag står nära eller ens tycker om. Du som läser inlägget kanske byter ut det mot något annat, eller rent av lägger till.
Jag kan inte tänka mig en bättre förberedelse inför påsken än en fasta fylld av kreativitet när det gäller att visa kärlek till sin nästa.

Varför inte en kvinnlig regent i Katolska kyrkan?

Vi kan alla, rojalister som republikaner, glädjas åt att ett efterlängtat barn fötts! Lika lätt tror jag att vi förenas i  lyckönskningar till prinsessan Estelles föräldrar och övriga släktingar.
Jag ska på en gång göra klart att jag tycker att det är bra med en ärftlig monarki, under förutsättning att regenten i fråga inte har något politiskt inflytande. Men för representation och marknadsföring av ett litet perifert land som Sverige är en kungafamilj oslagbart. Som jag ser det hänger monarkins fortlevnad snarast på om lilla prinsessan Estelle vill anpassa sig efter vad landet behöver och inte i första hand sina egna intressen. Och förstås på om hon vill leva med den mediebevakning som följer med rollen som drottning.

Monarkin må vara en urgammal tradition i Sverige, men den har genom historien successivt anpassats och moderniserats. Knappast någon ifrågasätter idag att en kvinna kan vara regent. Det är så självklart att vi inte tänker på när kronprinsessan Victoria föddes hade Sverige fortfarande manlig tronföljd. Först 1980 ändrades grundlagen och prinsessan blev kronprinsessan. Säkert fanns det de som då argumenterade emot och hävdade att en kvinna inte skulle klara av uppgiften, hänvisade till Traditionen osv. Trams tyckte de flesta och lagen uppdaterades.
I dagens GP finns en läsvärd ledare som behandlar monarkin i tiden.

Som katolsk reformvän önskar jag att kyrkan som, liksom monarkin, har en lång tradition kunde moderniseras och reformeras. Kanske vore det bra om Påven hade en representativ och enande roll, snarare än en maktposition? Jag försöker tänka mig en Påve med en liknande funktion som vår kung, fast förstås med betydligt fler undersåtar. Den reella makten skulle då ligga någon annanstans, kanske behövs flera ledare med tanke på att kyrkan är så stor och mångfacetterad? Eller ska makten ligga nationellt, men med internationellt samarbete? Jag har förstås inte svaren, men dessa frågor och många till måste ställas om inte Katolska kyrkan ska bli rent museal. Vilket givetvis också är ett alternativ.


Det jag är helt övertygad om är att Katolska kyrkan lika väl kan ha en kvinna som en man på tronen. Tänk er en kvinnlig påve, lika begåvad, proffsig och empatisk som vår kronprinsessa. Vilket lyft för kyrkan! Eftersom påven inte måste vara prästvigd, bromsas den möjligheten inte heller av motståndet mot kvinnliga präster.

Vem är du?

Det senaste året har jag börjat känna en försiktig optimism när det gäller öppenheten för mångfald i Katolska kyrkan här i landet. Biskop Anders tar upp ämnet i sitt herdabrev  där han skriver att i vårt pluralistiska samhälle bejakar alla oavsett bakgrund godheten. Det behövs en "godhetens allians" för att inte segregation och främlingskap mellan människor ska öka.
Biskop Anders fortsätter: "Godheten kräver också civilkurage och modet att säga ifrån när något är fel. Det är en skam att mobbning och kränkning av olika människor kan fortgå".
Vi är några stycken som haft modet och civilkuraget att ifrågasätta Katolska kyrkans ledning, här i Sverige ska tilläggas. I övriga världen verkar katoliker ta det som självklart att det finns olika åsikter, olika traditioner och framför allt en öppen diskussion.
Jag hoppas att biskop Anders ord i herdabrevet omfattar även oss. 


Även det faktum att Bengt Malmgren på sin blogg tar upp just avsnittet om godhetens allians och biskopens uppskattning av mod och civilkurage är ytterligare en orsak till min försiktiga optimism. Bengt läser i allmänhet av och återger stämningarna i stiftets ledning väl.


Ett närmande i fysisk bemärkelse mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan togs när Fisksätrakyrkan återinvigdes i helgen. En notis i Kyrkans tidning berättar att kyrksalen tillhör Nacka församling, men också används av S:t Konrads församling. Jag hoppas verkligen att det leder till att församlingsmedlemmarna möter varandra och lär känna varandra. Fördomarna bland katoliker gentemot Svenska kyrkan verkar tyvärr vara utbredda och jag är rädd att det är och vice versa. Som jag skrivit tidigare, alla katoliker är inte värdekonservativa och motståndare till kvinnopräster, preventivmedel m.m. Tänk om det kunde bli lite mer välkänt.


Kanske finns nu rent allmänt en större insikt i samhället om att vi måste öka öppenheten och kunskapen om varandra, inte minst för att undvika fundamentalism och fanatism. I DN gratulerar idag står att födelsedagsbarnet bilderbokskonstnären och konstpedagogen Pernilla Stalfelts bok Vem är du? snart kommer ut. Det är en bok om tolerans som alla barn i åk 3 ska få. Om jag förstått beskrivningen rätt handlar den om hur olika vi är och att det är något bra. Vilket bra initiativ att dela ut och diskutera den i klasserna!


Självklart ligger frågor som segregation och främlingskap främst på regering och riksdag, men även de religiösa samfunden kan givetvis bidra till att vända utvecklingen i positiv riktning. Hur hjälper man t.ex. invandrade katoliker in i det svenska samhället idag? Vad kan bli bättre? En hel del om jag förstått saken rätt. Kan Stockholms katolska stift samarbeta med andra organisationer, med stat och kommun? Jo men visst det borde vara självklart.

De amerikanska biskoparnas verkliga agenda när det gäller hälsoförsäkringen

Jag har varit väldigt frågande till aningslösheten bland amerikanska skribenter, inte minst på NCR, när det gäller de amerikanska biskoparnas invändningar mot den föreslagna hälsoförsäkringen.
Därför är det med stor glädje jag läser Jamie L Mansons skarpa analys av biskoparnas verkliga agenda. Jag rekommenderar er varmt att läsa hela artikeln eftersom jag inte kommer att kunna göra den full rättvisa.

Manson ställer inledningsvis frågan varför inte ärkebiskop Dolan är nöjd med president Obamas kompromiss? Vilken går ut på att de katolska arbetsgivarna slipper betala för preventivmedel i försäkringen, men att försäkringsbolagen ska erbjuda det som ett tillägg för den anställda som så vill.
Arbetsgivaren slipper gå emot sitt samvete, men den enskilde drabbas inte av detta. En genial lösning! Men varför är då Dolan inte tillfreds, utan säger bara att det är ett steg i rätt riktning?

Jamie L Manson tror att det beror på att motståndet mot preventivmedel i hälsoförsäkringen bara var en del, kanske inte den viktigaste, i biskoparnas agenda. Hon tror också att Obamaadministrationen varit medvetna om det och på ett skickligt sätt undvikit vad som kunnat bli ödesdigert för många enskilda.

Till att börja med verkar biskoparna ha planerat att som steg två försöka driva igenom att även helt sekulära företag som har katolska ägare ska kunna hävda att preventivmedel av samvetsskäl ska undantas i hälsoförsäkringarna för deras anställda. Manson hänvisar till bloggen Whispers in the loggia som drivs av Rocco Palmo. De amerikanska biskoparna har inte fört fram kraven offentligt, men Rocco Palmo hänvisar till en skrivelse från bl.a. Dolan till de amerikanska biskoparna, som kan läsas i sin helhet på hans blogg.

Jamie L. Manson fortsätter sin artikel med att ifrågasätta att biskoparna just när det gäller preventivmedel hävdar samvetsbetänkligheter. I en demokrati får både medborgare och företag acceptera att bidra även till sådant som går emot ens samvete.

"All U.S. citizens are forced to pay for practices that violate their consciences: wars, executions, a broken prison system, the mistreatment of immigrants, the salaries of elected officials who do not represent our ideas and convictions. We may not like it, but this is the price of living and working in a democracy.
 But the bishops do not seem interested living in a democratic nation founded principally to protect its citizens' rights to life, liberty and the pursuit of happiness. They seem more interested developing a bizarre form of theocracy in which personal religious ideology can trump civil law."

Men ärkebiskop Dolans krav på religiös frihet inskränker sig inte till att katolska institutioner och som vi ser förlängningen även de som driver helt sekulära företag ska slippa betala för preventivmedel i hälsoförsäkringen. Man vill även t.ex. driva frågan om att slippa ge samkönade par samma rättigheter som heterosexuella, Manson skriver:

"Mr. Obama's compromise averts what could have been the beginning of a disaster for human and civil rights. If given this pass, the bishops would no doubt have continued to achieve the goals set out by the Ad Hoc Committee on Religious Liberty.
And if that had been allowed to happen, eventually this could have happened, too: Poor- and working-class women would be denied adequate health care, trafficked women who are systematically raped would be denied reproductive care, those threatened by the global HIV epidemic would be denied life-saving prophylactics, and gays and lesbians would be denied the rights to which they are entitled as working, tax-paying citizens."

Som jag skrev i inledningen har jag hela tiden haft svårt att förstå hur så många kunde gå på biskoparnas argumentation, men jag inser att vidden av deras ambitioner förstod jag inte! Jag är återigen tacksam, den här gången för att det finns de som ser klart och som dessutom har makt att agera! 

Homosexuell, gift och anställd i Katolska kyrkan. Hur fungerar det?

Att det finns många homosexuella både bland lekfolk, präster och anställda i Katolska kyrkan är ingen nyhet. Nytt är däremot att de homosexuella paren vill vara öppna med sitt förhållande, gifta sig och i en del fall även bilda familj.
Hur kyrkan förhåller sig till denna realitet är ämnet för Marianne Duddy Burkes artikel på Huffington Post. Hon är en av många som uppmärksammat att Washington nu ger samkönade par möjlighet att gifta sig och att dess guvernör Christine Gregoire, själv katolik, har uttryckt stolthet över det. Här i Sverige har bl.a. Bengt Malmgren och Gert Gelotte skrivit om saken.

Marianne Duddy Burke är lesbisk, gift, har två barn och är anställd av en katolsk organisation, Human Dignity. Något som givetvis gör hennes artikel extra intressant, eftersom det inte bara blir ett teoretiskt resonemang, utan hennes synpunkter är grundade på egen erfarenhet.

Duddy Burke har en välvilligt inställd arbetsgivare, men så lyckligt lottade är inte alla homosexuella i USA och knappast i övriga världen heller. I allmänhet går det bra så länge man inte är öppen med sin relation, men hon tar upp exempel på homosexuella som gift sig och sedan inte varit välkomna tillbaka till sin arbetsplats.

Hur katolska samkönade par och deras barn blir bemötta av kyrkan är en konkret fråga som behöver diskuteras. Även homosexuellas familjer ska naturligtvis vara välkomna i gemenskapen. Hur når vi dit?
Ingen borde heller kunna bli avskedad för att vederbörande gift sig. Här i Sverige tror jag att det är förbjudet, men diskrimineras den som lever öppet i en samkönad relation av Katolska kyrkan på annat sätt? Vad kan man göra åt det?

Jag avslutar ju gärna mina inlägg med ett citat, så också den här gången, med Marianne Duddy Burkes förhoppningar på alla hjärtans dag:

"Same-sex couples and our families are on the road to having our love and commitment recognized as legally and morally equal to those of our heterosexual sisters and brothers. That is a great thing to celebrate on this feast of love. So is the fact that more and more Catholics are making their support of us and our human rights known in the public square and in our Church. But, on behalf of Steav, Christine, Laine, and all those who need to remain unknown, this Valentine's Day is a time to acknowledge that the road is long, and we have traveled but a small part of the path. In the name of love, will you walk on?"

Man kan alltid ändra sig - katolska u-svängar

Stephen Boehrer och hans humoristiska blogg "Call Me Excellency" hör till mina favoriter. Vi delar båda intresset för historia, inte minst Katolska kyrkans.
I sitt senaste inlägg börjar Boehrer med berätta om synen på lån med ränta, en fråga där Katolska kyrkans lära förändrats. Han beskriverockså hur processen gått till och lekfolkets betydelse som föregångare 
för kyrkans lära.

Det påvliga fördömandet av ocker och penningutlåning går tillbaka så långt i tiden som 300-talet. 
 Och i encyclikan Vix Pervenit från 1745 skriver påven Benediktus XIV bl.a.:
“Usury….consists in this: That someone, from the loan itself, which of its very nature demands that only as much be returned as was received, wishes more to be returned to him than was received, and therefore contends that some profit beyond the principal, by reason of the lending, is due to him. Therefore, all profit of this sort, which surpasses the principal, is unlawful and is usurious.”
http://www.papalencyclicals.net/Ben14/b14vixpe.htm

Vid den tiden, alltså mitten av 1700-talet, var penningutlåning mot ränta accepterat i samhället och det var mot den bakgrunden Benediktus XIV skrev Vix Pervenit. Han försökte helt enkelt stoppa utvecklingen, vilket inte fungerade. Själasörjare fick allt mer sällan höra den biktande bekänna synden ocker och blev  konfunderade.
I början av 1800-talet hade dock Katolska kyrkans lära börjat komma i kapp samhällets utveckling. När biskopen av Rheims fråga Pius VIII vad man skulle göra åt det minskande antalet bekännelser om synden ocker, svarade denne ungefär: stör dem inte, med andra ord, oroa dig inte och prata inte om det. Påven öppnade en bakdörr ut från problemet.

Stephen Boehrer drar paralleller med hur frågan om preventivmedel tacklas av katolska ledare idag. 98% av de amerikanska katolikerna är positiva till preventivmedel. Lekfolket ser att sexualiteten har fler syften än att få barn och har därför inga problem med att använda preventivmedel.
Boehrer tror att Vatikanen letar efter en bakdörr även här och ser dörröppningen skymta i Påvens uttalande om att det kan vara acceptabelt för HIV-smittade att använda kondom för att hindra smittspridning.
http://callmeexcellency.blogspot.com/2012/02/church-change-by-back-door-usury-and.html

Kanske är det så att förändringar i Katolska kyrkan ofta föregås av mycket förespråkande av motsatsen? Det verkar ha varit så med frågan om lån som Boehrer diskuterar här och likadant med slaveriet,vilket jag skrev en blogg om på Katolsk Vision i oktober förra året.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=3884
Låt oss hoppa på den utvecklingen även denna gång!

En ständigt pågående dialog är målet

Den 7 februari möttes representanter för världsreligionerna hos FN för World Interfaith Harmony Week

Katherine Marshall skriver på Huffington Post att: "Sikhs, Zoroastrians, Muslim imams, Christian bishops, Shinto priests, Jewish rabbis, and many others came there to celebrate and reflect on their deep belief that, while religious diversity is part of humanity's very essence, people can live in peace and harmony."

En av de som stöttat arrangemanget är Kung Abdullah av Jordanien och han hänvisar till en invit från de muslimska ledarna till de kristna år 2007 A Common Word. Ett initiativ som inte är lika känt som Påvens bönedag i Assisi. Kungen påpekade att det är viktigt att stå emot de krafter som försöker skapa splittring och missförstånd mellan människor från olika religioner. Han sade vidare bl.a. att människorna är förenade i sitt uppdrag att älska Gud och varandra.

Jag tycker att det är oerhört positivt att dessa initiativ till ökad förståelse och respekt mellan religionerna kommer från flera olika håll och FN är förstås den perfekta platsen att mötas på.

Katherine Marshall avslutar sin artikel med en hänvisning till den katolske teologen Hans Kung som sagt att det inte blir någon fred mellan nationerna om det inte är fred mellan religionerna. Och att det inte blir fred mellan religionerna om man inte för en dialog. Så klokt och som alla sanningar självklar när man väl kommit på det. Jag instämmer också helhjärtat i förhoppningen att dialogen ska hållas i gång, inte bara en vecka utan varje dag och överallt.

."Theologian Hans Kung often repeats his maxim that there can be no peace among nations without peace among religions, and no peace among religions without dialogue among religions. The ideal of World Interfaith Harmony Week is that such dialogue should take place everywhere, not just for one week a year but as part of daily lives."

http://www.huffingtonpost.com/katherine-marshall/harmony-among-religions-a_b_1270358.html?ref=religion

Ung kvinna och kallad till präst

Jocelyn A. Sideco berättar på NCR om sig själv och sin gode vän Brian. De är två unga katoliker med en stark kallelse att bli präst, men som det ser ut nu kommer ingen av dem att kunna bli det. Jocelyn för att hon är kvinna och Brian för att han gift sig.
Hon beskriver hur hennes kallelse vuxit sig stark i hennes barndoms församling och i möten med människor:

"My vocation comes from my home parish -- my parents and their friends, my teachers and the wonderful Canossian nuns who cultivated my desire to serve at the table and offer thanks. My vocation comes from the poor and marginalized of our church and world. From those who are sick or dying, alone or rejected, used or violated, or simply are not afforded basic human dignity and the rights that come with that. Most importantly, my vocation comes from God."

http://ncronline.org/blogs/young-voices/imagine-me-priest

Jag tror att bästa vägen mot målet att alla som har en prästkallelse ska få den prövad, är att fler träder fram och liksom Jocelyn A. Sideco berättar om den.
Det vore väldigt bra om Påven och andra katolska ledare fick möta dessa ungdomar ansikte mot ansikte och lyssna till vad de har att säga. Jag tror att just sådana möten med enskilda kvinnor och män kan bli en vändpunkt när det gäller klerkernas syn på prästkallelser. Ungdomarna som inte kan följa sin kallelse blir konkreta människor, som inte så lätt låter sig avfärdas som villfarelser.

Jag är också övertygad om att det vore bra för Påven och andra kvinnoprästmotståndare att få lyssna till erfarna psykologer som förklarar för dem vilka konsekvenser det kan få för en ung människa att inte kunna följa sin kallelse. Hur den känner sig vars val blir ofullkomliga hur hon/han än väljer. Byta samfund och kunna bli präst, eller stanna kvar i Katolska kyrkan och inte bli det?

I väntan på att ovanstående blir genomfört kan vi glädjas åt att modiga personer som Jocelyn A.Sideco  vittnar om sin kallelse och önskan att bli präst och som så långt som möjligt lever sin kallelse.