Jag borde kanske ha valt ett lite mer neutralt namn för bloggen från början och haft ett en mer allmän beskrivning. Det är ju trots allt mer än Katolska kyrkan som intresserar mig, svensk sjukvård t.ex. som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det finns likheter mellan de två, båda är hierarkiska organisationer som fungerar mindre bra, även om enstaka enheter och personer gör goda insatser. Vilket jag skrivit om här.
Dagens inlägg, som kommer in lite extra, skriver jag för att DN har en artikel som just lyfter fram exempel på god vård. På Capio S:t Görans sjukhus får patienter som opererat höft-och knäleder på ortopedkliniken upföljning tills de är återställda.
I Stockholmsbilagan skrivs om ett framgångsrikt projekt i Sollentuna där vårdcentralen, med i sig rätt enkla tips om en hälsosammare livsstil, sänkte dödligheten i hjärtinfarkt hos sina patienter med 75% på 20 år. Tyvärr finns den artikeln inte på nätet.
Det är viktigt att tydliggöra bristerna i sjukvården, men jag tror att det är minst lika viktigt att lyfta fram de goda exempel som finns på vård som fungerar.
Något som inte alls varit uppe i debatten är den privata vård som många företag köper. De anställda får t.ex.träffa en specialist inom 24 timmar om de blir sjuka, opereras inom tre veckor etc. Det är en stor kostnad för företaget men måste rimligen betala sig genom att medarbetarna blir friska och kommer tillbaka i arbete snabbt.
Varför tittar inte landstingen på detta upplägg som uppenbarligen håller hög kvalitet och sparar pengar, för att inte tala om lidande och inkomstbortfall för den enskilde?
För övrigt undrar jag vilken vård våra politiker har tillgång till? Privatvård med specialister, "vanlig" företagshälsovård eller sitter de rent av på vårdcentralen?
tisdag 16 juli 2013
måndag 15 juli 2013
The Catholic Tipping Point - i morgon börjar turnén
Så är det då dags för den österrikiske prästen Helmut Schüller att ge sig ut på turnén The Catholic Tipping Point i USA. Föreläsningsserien har fått en egen hemsida där den intresserade kan hitta mer information om när och var Helmut Schüller framträder, pressmeddelanden, vad som skrivs i media och förstås hur det går med The Red Ribbon Action som beskrivs så här på hemsidan:
eller hur man på liknande sätt försökt hindra honom att framträda i Philadelphia?
Som jag skrivit tidigare är det mest upplyftande förstås att det finns präster som Helmut Schüller som vågar stå upp för behovet av en förnyelse av Katolska kyrkan och för ökat inflytande för lekfolket. Men det faktum att de lokala biskoparna i USA inte kan stoppa honom från att framträda ger också hopp för framtiden. Den tid då Katolska kyrkan kunde diktera villkoren med maktspråk verkar vara förbi på många håll.
"Red ribbons, symbolizing the spirit of Pentecost and calling for inclusion of the laity at every level of leadership and decision-making in the Church, will be worn by Fr. Schüller and parishioners throughout the tour. National organizers have requested a meeting with Timothy Cardinal Dolan of New York, President of the U.S. Conference of Catholic Bishops. The tour will culminate with an offering of these ribbons to the Cardinal."De amerikanska biskoparna har talat sig varma för religionsfrihet och samvetsfrihet, men det är så vitt jag förstår frihet bara åt ena hållet. Omgivningen ska vara toleranta mot och anpassa sig efter biskopskonferensens åsikter. De verkar dock inte anse att de själva behöver behandla andra på samma sätt. Hur ska man annars förstå kardinal O'Malleys försök att stoppa Helmut Schüllers besök i Boston
eller hur man på liknande sätt försökt hindra honom att framträda i Philadelphia?
Som jag skrivit tidigare är det mest upplyftande förstås att det finns präster som Helmut Schüller som vågar stå upp för behovet av en förnyelse av Katolska kyrkan och för ökat inflytande för lekfolket. Men det faktum att de lokala biskoparna i USA inte kan stoppa honom från att framträda ger också hopp för framtiden. Den tid då Katolska kyrkan kunde diktera villkoren med maktspråk verkar vara förbi på många håll.
fredag 12 juli 2013
Grattis Malala 16 år!
Jag tycker att ämnet hör ihop med dagens huvudblogg som också den i mångt och mycket handlar om att stå upp för flickor och kvinnors rättigheter.
Religionsfrihet = frihet att följa sin övertygelse eller "rätten" att tvinga andra att göra det?
Det blir alltmer tydligt att religionsfrihet för alltför många katoliker inte bara betyder friheten att utöva sin tro, utan även att de ska kunna tvinga andra människor att följa den.
Här i Sverige har katoliker frihet och möjlighet att följa den katolska synen på t.ex.familjeplanering eller att strunta i den. De flesta verkar välja det senare men trots det är det inte många som säger ifrån offentligt, däremot i privata samtal.
Förhoppningsvis kan vår solidaritet med dem som inte är lika privilegierade som oss väckas av Jamie Mansons artikel på NCR, så att vi också agerar. Hon berättat där om situationen på Filippinerna och hur de lokala biskoparna på olika sätt försöker stoppa lagförslaget som ger alla som önskar tillgång till preventivmedel.
Observera att det inte är en lag som tvingar alla att använda preventivmedel, den som av olika skäl inte vill kan precis som tidigare låta bli.
Lagen som ger alla, inte bara de rika, invånarna på Filippinerna tillgång till preventivmedel och mödravård har försenats 10 år p.g.a. motstånd från de lokala katolska biskoparna. Den åtgärd som väckte mest uppmärksamhet internationellt var när de hotade presidenten, Benigno Aquino III med exkomunicering.
Ärkebiskop Socrates Villegas motiverar motståndet på följande sätt:
"We want to trouble consciences so every conscience listens to the voice of God," said Villegas, according to the Philippine Daily Inquirer.
Hur Villegas kan uttala sig om Guds åsikt framgår inte i intervjun bara att han anser sig kunna göra det.
Frågan är om Gud verkligen har något emot att familjerna får en möjlighet försörja de (färre) barn som föds om människor får välja, att kvinnor får tillgång till mödravård? Jag tvivlar på det. Inte heller tror jag att Gud ogillar att regeringen med den nya lagen försöker göra något åt överbefolkningen, fattigdomen och den miljöförstöring som följer av det. Jamie Manson skriver bl.a. att svältande familjer i desperation använder cyanid och dynamit för att döda fisk vilket leder till utfiskning och att reven runt ön förstörs.
Ärkebiskop Villegas och andra katolska ledare hävdar alltså tvärsäkert att Gud har invändningar mot en lag som kan få så många positiva effekter. Jag tror att de överför sina åsikter på Gud och jag vet att jag som katolik skäms över att kyrkan har sådana ledare.
Här i Sverige har katoliker frihet och möjlighet att följa den katolska synen på t.ex.familjeplanering eller att strunta i den. De flesta verkar välja det senare men trots det är det inte många som säger ifrån offentligt, däremot i privata samtal.
Förhoppningsvis kan vår solidaritet med dem som inte är lika privilegierade som oss väckas av Jamie Mansons artikel på NCR, så att vi också agerar. Hon berättat där om situationen på Filippinerna och hur de lokala biskoparna på olika sätt försöker stoppa lagförslaget som ger alla som önskar tillgång till preventivmedel.
Observera att det inte är en lag som tvingar alla att använda preventivmedel, den som av olika skäl inte vill kan precis som tidigare låta bli.
Lagen som ger alla, inte bara de rika, invånarna på Filippinerna tillgång till preventivmedel och mödravård har försenats 10 år p.g.a. motstånd från de lokala katolska biskoparna. Den åtgärd som väckte mest uppmärksamhet internationellt var när de hotade presidenten, Benigno Aquino III med exkomunicering.
Ärkebiskop Socrates Villegas motiverar motståndet på följande sätt:
"We want to trouble consciences so every conscience listens to the voice of God," said Villegas, according to the Philippine Daily Inquirer.
Hur Villegas kan uttala sig om Guds åsikt framgår inte i intervjun bara att han anser sig kunna göra det.
Frågan är om Gud verkligen har något emot att familjerna får en möjlighet försörja de (färre) barn som föds om människor får välja, att kvinnor får tillgång till mödravård? Jag tvivlar på det. Inte heller tror jag att Gud ogillar att regeringen med den nya lagen försöker göra något åt överbefolkningen, fattigdomen och den miljöförstöring som följer av det. Jamie Manson skriver bl.a. att svältande familjer i desperation använder cyanid och dynamit för att döda fisk vilket leder till utfiskning och att reven runt ön förstörs.
Ärkebiskop Villegas och andra katolska ledare hävdar alltså tvärsäkert att Gud har invändningar mot en lag som kan få så många positiva effekter. Jag tror att de överför sina åsikter på Gud och jag vet att jag som katolik skäms över att kyrkan har sådana ledare.
onsdag 10 juli 2013
Love, no matter what. TED-föreläsning med Andrew Solomon
Vanligtvis tycker jag illa om jämförelser mellan funktionshinder och personliga egenskaper, vilket är precis vad skribenten Andrew Solomon gör i sin föreläsning. I det här fallet fungerar det dock, inte minst som en tankeställare om hur samhället ser på människor som av någon anledning avviker från det vanliga.
Andrew Solomon har t.ex. intervjuat döva som inte alls tycker att Cochleaimplantat är en bra lösning. De ser det som att de har sin kultur där det fungerar att vara hörselskadad eller döv och inte behöver anpassa sig till resten av samhället.
Solomon tar upp fler exempel och det får mig verkligen att fundera över om vi "vanliga" människor bara välkomnar personer med funktionshinder, så länge de går med på att uppfylla våra förväntningar och anpassa sig så mycket det går? Det gäller förstås inte minst Katolska kyrkan som har en hög svansföring när det gäller att alla barn ska vara välkomna. Frågan är hur villkoren för välkomnandet ser ut i kyrkan i praktiken?
Andrew Solomon verkar ändå hålla med om vad flera föräldrar till funktionshindrade barn han intervjuat anser. Att de med tanke på sitt barns välbefinnande önskar all bot och hjälpmedel som går att få, men att de själva och omvärlden då förlorar en människa som tillför unika kvalitéer.
Jag tycker att man så långt som möjligt ska försöka bota, eller i alla fall lindra sjukdomar och funktionshinder. Samtidigt tror jag att mångfalden är viktig för helheten och att anpassning till majoriteten måste vara en fråga öppen för dialog.
Än tydligare blir mångfaldens betydelse när Andrew Solomon tar upp homosexualitet, som ju länge sågs som en sjukdom, men som de flesta nu ser som en naturlig variation. Med vilken rätt kräver t.ex. den heterosexuella majoriteten att homosexuella inte ska gifta sig och bilda familj? Solomon menar att det väsentliga är kärleken och att kärleken alltid lägger till, inte drar ifrån. Inga familjer försvinner om homosexuella får gifta sig, utan de blir tvärtom fler.
Det här är kort sagt en väldigt berikande föreläsning med nya infallsvinklar, som jag hoppas att många lyssnar på.
Andrew Solomon har t.ex. intervjuat döva som inte alls tycker att Cochleaimplantat är en bra lösning. De ser det som att de har sin kultur där det fungerar att vara hörselskadad eller döv och inte behöver anpassa sig till resten av samhället.
Solomon tar upp fler exempel och det får mig verkligen att fundera över om vi "vanliga" människor bara välkomnar personer med funktionshinder, så länge de går med på att uppfylla våra förväntningar och anpassa sig så mycket det går? Det gäller förstås inte minst Katolska kyrkan som har en hög svansföring när det gäller att alla barn ska vara välkomna. Frågan är hur villkoren för välkomnandet ser ut i kyrkan i praktiken?
Andrew Solomon verkar ändå hålla med om vad flera föräldrar till funktionshindrade barn han intervjuat anser. Att de med tanke på sitt barns välbefinnande önskar all bot och hjälpmedel som går att få, men att de själva och omvärlden då förlorar en människa som tillför unika kvalitéer.
Jag tycker att man så långt som möjligt ska försöka bota, eller i alla fall lindra sjukdomar och funktionshinder. Samtidigt tror jag att mångfalden är viktig för helheten och att anpassning till majoriteten måste vara en fråga öppen för dialog.
Än tydligare blir mångfaldens betydelse när Andrew Solomon tar upp homosexualitet, som ju länge sågs som en sjukdom, men som de flesta nu ser som en naturlig variation. Med vilken rätt kräver t.ex. den heterosexuella majoriteten att homosexuella inte ska gifta sig och bilda familj? Solomon menar att det väsentliga är kärleken och att kärleken alltid lägger till, inte drar ifrån. Inga familjer försvinner om homosexuella får gifta sig, utan de blir tvärtom fler.
Det här är kort sagt en väldigt berikande föreläsning med nya infallsvinklar, som jag hoppas att många lyssnar på.
söndag 7 juli 2013
Odysséen och Bibeln
Jag är ständigt på upptäcktsfärd i trons och religionernas värld och särskilt uppmärksam på likheter mellan dem. Jag vet att det inte är på modet nu, ett faktum jag tar med en klackspark.
Nu var det inte i första hand med tanke på religion som jag i våras tog mig an Homeros Sången om Odysseus, en resumé och bakgrund finns på webbplatsen Livius. Motivet var i stället att den är en klassiker som det hör till allmänbildningen att ha läst, inte bara börjat läsa... Varför har jag inte tagit mig igenom en så spännande äventyrsberättelse tidigare kan man undra?! Den rekommenderas varm som semesterlektyr!
Läsningen av Odysséen gav mig också en fördjupad förståelse för den berättartradition som Bibeln kommit till i. Hur många manliga hjältar finns det inte i Gamla Testamentet som likt Odysseus färdas eller förs till främmande länder och ömsom prövas, ömsom hjälps av Gud? För Odysseus är det förstås de grekiska gudarna och gudinnorna, med Pallas Athena i spetsen som griper in, i allmänhet i mänsklig skepnad.
GT:s hjältar Noa, Abraham, Mose o.s.v. möter om man ska vara korrekt även de olika gudar, den kanaaneiske El, fruktbarhetsguden Baal, krigsguden Jahve ... men dessa behandlas i GT som en Gud.
Faktum är att även evangeliernas berättelser om Jesus, får ytterligare än dimension när jag jämför med Odyssén, för att inte tala om berättelserna om Herakles, son till överguden Zeus och Alcmene.
Jesus kringflackande liv, undren som för dagens bibelläsare ofta upplevs som störande blir begripliga när man ser dem som en del av regionens berättartradition för hur man skildrar hjältar och gudar. Vilket i mina ögon bara gör dem mer intressanta.
Nu var det inte i första hand med tanke på religion som jag i våras tog mig an Homeros Sången om Odysseus, en resumé och bakgrund finns på webbplatsen Livius. Motivet var i stället att den är en klassiker som det hör till allmänbildningen att ha läst, inte bara börjat läsa... Varför har jag inte tagit mig igenom en så spännande äventyrsberättelse tidigare kan man undra?! Den rekommenderas varm som semesterlektyr!
Läsningen av Odysséen gav mig också en fördjupad förståelse för den berättartradition som Bibeln kommit till i. Hur många manliga hjältar finns det inte i Gamla Testamentet som likt Odysseus färdas eller förs till främmande länder och ömsom prövas, ömsom hjälps av Gud? För Odysseus är det förstås de grekiska gudarna och gudinnorna, med Pallas Athena i spetsen som griper in, i allmänhet i mänsklig skepnad.
GT:s hjältar Noa, Abraham, Mose o.s.v. möter om man ska vara korrekt även de olika gudar, den kanaaneiske El, fruktbarhetsguden Baal, krigsguden Jahve ... men dessa behandlas i GT som en Gud.
Faktum är att även evangeliernas berättelser om Jesus, får ytterligare än dimension när jag jämför med Odyssén, för att inte tala om berättelserna om Herakles, son till överguden Zeus och Alcmene.
Jesus kringflackande liv, undren som för dagens bibelläsare ofta upplevs som störande blir begripliga när man ser dem som en del av regionens berättartradition för hur man skildrar hjältar och gudar. Vilket i mina ögon bara gör dem mer intressanta.
torsdag 4 juli 2013
Mystik och andlighet
Antologin Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv med Simon Sorgenfrei som redaktör har nyligen kommit ut. Än så länge har jag läst förordet, det inledande kapitlet Mystik, esoterism och andlighet båda av Simon Sorgenfrei samt Kroppen som arena för gudsupplevelser av Jessica Moberg.
Personligen är jag mycket förtjust i Simon Sorgenfreis texter och det inledande kapitlet till antologin är inget undantag. Det är byggt på ett gediget faktaunderlag, men har samtidigt ett helhetsperspektiv på den historiska bakgrunden till ämnet för antologin, alltså mystik och andlighet. I en välskriven understreckare i SvD tar Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Stockholmsuniversitet upp Sorgenfreis text, varför jag här nöjer mig med att rekommendera läsning av understreckaren och förstås antologin.
I stället tänkte jag gå in på kapitlet om Kroppen som arena för gudsupplevelser eftersom det behandlar de karismatiska protestantiska grupper som en del katoliker närmar sig allt mer. Jessica Mobergs kapitel bygger på material insamlat till hennes doktorsavhandling där hon bl.a. genom etnografiskt orienterat fältarbete följt karismatiska kristna grupper i Stockholm under åren 2009 och 2010.
Hon ägnar i sitt avsnitt särskild uppmärksamhet åt om det finns några mystika drag i de här grupperna, odlandet av en personlig gudsrelation och också kroppens mångbottnade roll.
Det jag tycker är särskilt intressant är att den personliga relationen i synnerhet då till den Helige Ande betonas, det individuella tilltalet förefaller vara centralt för de karismatiska rörelserna. Något som skulle kunna vara problematiskt för katoliker som närmar sig dem, med tanke på Katolska kyrkans betoning av ritualer och konformitet. Längre fram i texten framkommer det dock att kontakten med Anden och även den troendes gensvar är mer formaliserat än man kan tro.
Jessica Moberg analyserar bl.a. hur dramaturgin under en söndagsgudstjänst kan se ut. Först ut är en form av uppvärmning med lovsång ledd av en grupp på en scen, där tempot ökas successivt. Sedan följer en fas med möjlighet till enskild bön som varar i ca 10 min. Därefter signalerar musiken att det är dags att gå vidare och sjunga gemensamt.
Det framgår inte hur medvetna gudstjänstdeltagarna är om den här dramaturgin, vilket hade varit intressant att få veta mer om.
Den motsägelsefulla inställningen till kroppen ägnas också särskild uppmärksamhet. Jag fascineras av det närmast gnostiska sättet att se på människan som en andlig natur och en köttslig och hur mycket energi man lägger på att undvika olika typer av "frestelser". Några personer som intervjuas berättar att de begränsar sitt liv, undviker många sammanhang och människor och att de gärna umgås med likasinnade för att undvika störande intryck.
Samtidigt framgår att det mer än för andra grupper av kristna är genom kroppen de karismatiskt kristna erfar Gud, man blir varm, börjar skaka eller känner Guds närvaro.
Det här är förstås erfarenheter som även andra kristna kan känna igen sig i och det är kanske inte helt angenämt för en troende att vara föremål för vetenskapliga studier...
Men Jessica Mobergs konstaterande att många inte är medvetna om att det lika väl kan vara förväntningar som ligger bakom att man känner Guds närvaro som att Gud verkligen ger sig till känna bör vi troende fundera lite extra på.
Jag tycker att det är välgörande med den här typen av hjälp att ta ett steg tillbaka. Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar. Den insikten borde göra oss mer ödmjuka och öppna för andras tro.
Personligen är jag mycket förtjust i Simon Sorgenfreis texter och det inledande kapitlet till antologin är inget undantag. Det är byggt på ett gediget faktaunderlag, men har samtidigt ett helhetsperspektiv på den historiska bakgrunden till ämnet för antologin, alltså mystik och andlighet. I en välskriven understreckare i SvD tar Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Stockholmsuniversitet upp Sorgenfreis text, varför jag här nöjer mig med att rekommendera läsning av understreckaren och förstås antologin.
I stället tänkte jag gå in på kapitlet om Kroppen som arena för gudsupplevelser eftersom det behandlar de karismatiska protestantiska grupper som en del katoliker närmar sig allt mer. Jessica Mobergs kapitel bygger på material insamlat till hennes doktorsavhandling där hon bl.a. genom etnografiskt orienterat fältarbete följt karismatiska kristna grupper i Stockholm under åren 2009 och 2010.
Hon ägnar i sitt avsnitt särskild uppmärksamhet åt om det finns några mystika drag i de här grupperna, odlandet av en personlig gudsrelation och också kroppens mångbottnade roll.
Det jag tycker är särskilt intressant är att den personliga relationen i synnerhet då till den Helige Ande betonas, det individuella tilltalet förefaller vara centralt för de karismatiska rörelserna. Något som skulle kunna vara problematiskt för katoliker som närmar sig dem, med tanke på Katolska kyrkans betoning av ritualer och konformitet. Längre fram i texten framkommer det dock att kontakten med Anden och även den troendes gensvar är mer formaliserat än man kan tro.
Jessica Moberg analyserar bl.a. hur dramaturgin under en söndagsgudstjänst kan se ut. Först ut är en form av uppvärmning med lovsång ledd av en grupp på en scen, där tempot ökas successivt. Sedan följer en fas med möjlighet till enskild bön som varar i ca 10 min. Därefter signalerar musiken att det är dags att gå vidare och sjunga gemensamt.
Det framgår inte hur medvetna gudstjänstdeltagarna är om den här dramaturgin, vilket hade varit intressant att få veta mer om.
Den motsägelsefulla inställningen till kroppen ägnas också särskild uppmärksamhet. Jag fascineras av det närmast gnostiska sättet att se på människan som en andlig natur och en köttslig och hur mycket energi man lägger på att undvika olika typer av "frestelser". Några personer som intervjuas berättar att de begränsar sitt liv, undviker många sammanhang och människor och att de gärna umgås med likasinnade för att undvika störande intryck.
Samtidigt framgår att det mer än för andra grupper av kristna är genom kroppen de karismatiskt kristna erfar Gud, man blir varm, börjar skaka eller känner Guds närvaro.
Det här är förstås erfarenheter som även andra kristna kan känna igen sig i och det är kanske inte helt angenämt för en troende att vara föremål för vetenskapliga studier...
Men Jessica Mobergs konstaterande att många inte är medvetna om att det lika väl kan vara förväntningar som ligger bakom att man känner Guds närvaro som att Gud verkligen ger sig till känna bör vi troende fundera lite extra på.
Jag tycker att det är välgörande med den här typen av hjälp att ta ett steg tillbaka. Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar. Den insikten borde göra oss mer ödmjuka och öppna för andras tro.
måndag 1 juli 2013
Är samkönade äktenskap ett hot mot familjen?
Samkönade par får i allt fler länder möjlighet att gifta sig, tidigare i år i Frankrike och nu senast i USA. Nya lagar har godkänts ackompanjerade av högljudda protester från värdekonservativa kristna, inte minst katoliker. Familjen är hotad är en av invändningarna man framfört.
Men vilken familj är det som är hotad? Så vitt jag vet är inte möjligheten för homosexuella att gifta sig sammankopplad med ett förbud för heterosexuella att göra det. De nya lagarna bör alltså tvärtom ge fler möjlighet att bilda familj under trygga former. Vilket egentligen alla borde tycka är bra inte minst för barnens skull.
Kommer katolska präster att tvingas viga samkönade par? Nej inte det heller. Vad är då problemet, jo det verkar vara att homosexuella, oavsett livsåskådning, inte tvingas följa vissa konservativa kristnas syn på äktenskapet. Jag tycker att detta genanta faktum är uppenbart och borde lyftas fram mer. Därför blev jag väldigt glad när jag läste advokaten Beth Hopkins (själv ortodox och heterosexuell) artikel på Huffington Post där hon är inne på samma tankebanor som de jag framför ovan.
I en kort notis i The Tablet argumenterar ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols mot att brittiska katolska adoptionsbyråer, om jag förstår saken rätt, varit tvungna att acceptera homosexuella par eller lägga ner verksamheten. De valde det senare, vilket enligt Nichols sätt att se på saken gjort ett antal barn till förlorare. Han ser också förbudet mot att hindra samkönade par från att adoptera som ett försök från samhället kringskära den religiösa friheten.
Det här exemplet är knepigare än det första jag tog upp, i och med att de katolska organisationerna skulle tvingas att göra något som gick emot deras övertygelse. Även om deras övertygelse faktiskt diskriminerar andra människor. Å tredje sidan går det att lösa så länge inte alla adoptionsbyråer är katolska.
Men det bästa är kanske att ta ett kliv bakåt och försöka se det hela ut barnperspektiv. I den bästa av världar är alla barn som föds välkomna och får växa upp under trygga förhållanden med båda sina föräldrar. Problemet är att så är det inte ens här i Sverige och har aldrig varit, föräldrar dog förr av sjukdomar, i krig och i barnsäng. Många barn fick klara sig med en förälder eller växa upp hos släktingar. Inte heller dagens barn har några garantier om att få växa upp med båda sina föräldrar.
Det bästa för ett barn som behöver en ny familj är rimligtvis två bra och kärleksfulla föräldrar och då är det ju bra synd om något barn blir kvar på en institution bara för att samkönade par inte får adoptera.
Men vilken familj är det som är hotad? Så vitt jag vet är inte möjligheten för homosexuella att gifta sig sammankopplad med ett förbud för heterosexuella att göra det. De nya lagarna bör alltså tvärtom ge fler möjlighet att bilda familj under trygga former. Vilket egentligen alla borde tycka är bra inte minst för barnens skull.
Kommer katolska präster att tvingas viga samkönade par? Nej inte det heller. Vad är då problemet, jo det verkar vara att homosexuella, oavsett livsåskådning, inte tvingas följa vissa konservativa kristnas syn på äktenskapet. Jag tycker att detta genanta faktum är uppenbart och borde lyftas fram mer. Därför blev jag väldigt glad när jag läste advokaten Beth Hopkins (själv ortodox och heterosexuell) artikel på Huffington Post där hon är inne på samma tankebanor som de jag framför ovan.
I en kort notis i The Tablet argumenterar ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols mot att brittiska katolska adoptionsbyråer, om jag förstår saken rätt, varit tvungna att acceptera homosexuella par eller lägga ner verksamheten. De valde det senare, vilket enligt Nichols sätt att se på saken gjort ett antal barn till förlorare. Han ser också förbudet mot att hindra samkönade par från att adoptera som ett försök från samhället kringskära den religiösa friheten.
Det här exemplet är knepigare än det första jag tog upp, i och med att de katolska organisationerna skulle tvingas att göra något som gick emot deras övertygelse. Även om deras övertygelse faktiskt diskriminerar andra människor. Å tredje sidan går det att lösa så länge inte alla adoptionsbyråer är katolska.
Men det bästa är kanske att ta ett kliv bakåt och försöka se det hela ut barnperspektiv. I den bästa av världar är alla barn som föds välkomna och får växa upp under trygga förhållanden med båda sina föräldrar. Problemet är att så är det inte ens här i Sverige och har aldrig varit, föräldrar dog förr av sjukdomar, i krig och i barnsäng. Många barn fick klara sig med en förälder eller växa upp hos släktingar. Inte heller dagens barn har några garantier om att få växa upp med båda sina föräldrar.
Det bästa för ett barn som behöver en ny familj är rimligtvis två bra och kärleksfulla föräldrar och då är det ju bra synd om något barn blir kvar på en institution bara för att samkönade par inte får adoptera.
fredag 28 juni 2013
Allt kommer att bli bra
Den svenska sjukvårdens brister är föremål för en livlig diskussion för närvarande, vilket jag redan skrivit om i en tidigare blogg. Läkaruppropet förklarar situationen med att sjukvården allt för mycket styrs enligt företagsekonomiska principer. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller ser det mer som en fråga om bristande organisation om jag uppfattat hennes ledare, som tyvärr inte ligger på nätet, rätt.
Kanske kan man vända på hela resonemanget och se på vad som kännetecknar den goda vård som trots alla larmrapporter också finns?
Jag tänkte på det nyligen när jag klev in genom dörren till min doktors mottagning och slogs av den välbekanta känslan av att komma in i en annan värld där inget ont, förutom en och annan bacill, kommer över tröskeln. Det var ett bra tag sedan senast, men en ilsket röd hals gjorde det nödvändigt med ett besök.
En liten mottagning med väl fungerande rutiner (där har Hanne Kjöller en poäng) och framförallt en väldigt kunnig och inkännande doktor gjorde att jag en halvtimme senare gick ut förvissad om att allt kommer att bli bra. Visserligen visste jag bara vad jag inte hade, streptokocker, men övriga tänkbara bakterier och virus kan man vänta ut ett par veckor. Jag hade helt enkelt fått en plan för vad som skulle hända om jag inte blir bra samt min doktors semesterperioder på ett papper. Och var helt trygg med det.
Kompetens, inlevelseförmåga hos personalen och bra arbetsrutiner. Svårare än så är det egentligen inte att beskriva en väldigt bra vård.
Ja det där går förstås att åstadkomma på en liten specialistmottagning kan någon invända. Men faktum är att det går bra även på storsjukhus. Jag känner fortfarande hur jag andas ut och blir lugn, när jag någon gång åker förbi Huddinge sjukhus. Märkligt med tanke på att husen är en kombination fängelsebunker och rymdstation och en allt annat än positiv miljö. Men mitt i denna brutala arkitektur fanns när mina barn var små en allergimottagning med en fantastisk chef, tillika mina barns doktor. Förutom det jag redan nämnt som kompetens, inlevelseförmåga och goda strukturer för verksamheten fanns här också en förmåga att inspirera personalen att göra sitt allra bästa. Det sistnämnda är lätt att glömma bort i sammanhanget men ack så viktigt för att vården ska bli bra.
Hur är det då på de mest oförutsägbara platserna inom sjukvården, akutmottagningarna? Det larmas om, säkert på goda grunder, att resurserna är otillräckliga, det råder brist på vårdplatser och att personalen är för få och för stressade. Men även där verkar det finnas en och annan mottagning som fungerar bättre, ja ur patientperspektiv väldigt bra. Där man trots allt lyckas svepa in patienterna i en mental mjuk filt av att allt kommer att bli bra, samtidigt som en effektiv felsökning pågår. Där det går att få fram vårdplatser när det är nödvändigt.
Jag återkommer hela tiden till hur viktigt det är att inge patienten känslan av att allt kommer att bli bra. Kanske inte genast, kanske blir man inte ens frisk alla gånger, men att man ändå känner tillit och tillförsikt betyder tror jag allt.
Egentligen är kanske meningen med det hela och allas vår uppgift, så enkel och så svår som att tala om för varandra att allt kommer att bli bra, till slut. En utmaning inte minst för oss kristna, som gärna krånglar till saker.
Då framstår manifestationer och jippon av den typ som DN:s Fredrik Strage skriver om i Jesus, du är tveklöst den mest intressanta personen i mitt Twitterflöde som precis så förenklade och ytliga som jag är övertygad om att de många gånger är.
Kanske kan man vända på hela resonemanget och se på vad som kännetecknar den goda vård som trots alla larmrapporter också finns?
Jag tänkte på det nyligen när jag klev in genom dörren till min doktors mottagning och slogs av den välbekanta känslan av att komma in i en annan värld där inget ont, förutom en och annan bacill, kommer över tröskeln. Det var ett bra tag sedan senast, men en ilsket röd hals gjorde det nödvändigt med ett besök.
En liten mottagning med väl fungerande rutiner (där har Hanne Kjöller en poäng) och framförallt en väldigt kunnig och inkännande doktor gjorde att jag en halvtimme senare gick ut förvissad om att allt kommer att bli bra. Visserligen visste jag bara vad jag inte hade, streptokocker, men övriga tänkbara bakterier och virus kan man vänta ut ett par veckor. Jag hade helt enkelt fått en plan för vad som skulle hända om jag inte blir bra samt min doktors semesterperioder på ett papper. Och var helt trygg med det.
Kompetens, inlevelseförmåga hos personalen och bra arbetsrutiner. Svårare än så är det egentligen inte att beskriva en väldigt bra vård.
Ja det där går förstås att åstadkomma på en liten specialistmottagning kan någon invända. Men faktum är att det går bra även på storsjukhus. Jag känner fortfarande hur jag andas ut och blir lugn, när jag någon gång åker förbi Huddinge sjukhus. Märkligt med tanke på att husen är en kombination fängelsebunker och rymdstation och en allt annat än positiv miljö. Men mitt i denna brutala arkitektur fanns när mina barn var små en allergimottagning med en fantastisk chef, tillika mina barns doktor. Förutom det jag redan nämnt som kompetens, inlevelseförmåga och goda strukturer för verksamheten fanns här också en förmåga att inspirera personalen att göra sitt allra bästa. Det sistnämnda är lätt att glömma bort i sammanhanget men ack så viktigt för att vården ska bli bra.
Hur är det då på de mest oförutsägbara platserna inom sjukvården, akutmottagningarna? Det larmas om, säkert på goda grunder, att resurserna är otillräckliga, det råder brist på vårdplatser och att personalen är för få och för stressade. Men även där verkar det finnas en och annan mottagning som fungerar bättre, ja ur patientperspektiv väldigt bra. Där man trots allt lyckas svepa in patienterna i en mental mjuk filt av att allt kommer att bli bra, samtidigt som en effektiv felsökning pågår. Där det går att få fram vårdplatser när det är nödvändigt.
Jag återkommer hela tiden till hur viktigt det är att inge patienten känslan av att allt kommer att bli bra. Kanske inte genast, kanske blir man inte ens frisk alla gånger, men att man ändå känner tillit och tillförsikt betyder tror jag allt.
Egentligen är kanske meningen med det hela och allas vår uppgift, så enkel och så svår som att tala om för varandra att allt kommer att bli bra, till slut. En utmaning inte minst för oss kristna, som gärna krånglar till saker.
Då framstår manifestationer och jippon av den typ som DN:s Fredrik Strage skriver om i Jesus, du är tveklöst den mest intressanta personen i mitt Twitterflöde som precis så förenklade och ytliga som jag är övertygad om att de många gånger är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)