Hur välkomna är homosexuella volontärer i Katolska kyrkan?

Jamie Manson, som är en av mina favoritskribenter,  har i två artiklar den 12 april och 25 april på NCR uppmärksammat hur homosexuella män och kvinnor bemöts i Katolska kyrkan. Hon utgår från volontären Nicholas Coppola, som haft flera uppdrag i sin församling och varit uppskattad.
Coppola har aldrig gjort någon hemlighet av att han är homosexuell och han gifte sig i oktober med sin partner.
När paret i januari kom tillbaka från sin bröllopsresa, gick de som vanligt i mässan och fick höra en storartad predikan om rättvisa och jämlikhet. Efter mässan bad prästen, Nicholas Lombardi SJ, dem att komma med till pastorsexpeditionen eftersom han hade dåliga nyheter.
Någon hade skrivit ett anonymt brev till biskopen, William Murphy, där man bl.a. kunde läsa:

"The problem is he is a homosexual. He was recently married to another man. He does not hide this or keep it silent."

Att få finnas och kanske t.o.m. vara med i gemenskapen under förutsättning att man håller tyst verkar vara villkoret för homosexuella katoliker inte bara i USA utan även här i Sverige. Det beror förstås också på vilken församling man tillhör, vissa är mer välkomnande än andra. 
Men lever kyrkan då upp till sin stolta målsättning att alla människor är jämlika och ska behandlas så?

I Nicholas Coppolas fall kände sig kyrkoherden tvungen, vilket han beklagade, att ta ifrån honom alla hans uppdrag i församlingen. Allt på grund av ett anonymt brev.

Många blev upprörda över det som skett och gruppen Faithfull America samlade in 18 500 namn som stödde Nicholas Coppola och uppmanade biskop Murphy att göra klart att även homosexuella katoliker är välkomna i församlingslivet.
Dessa 18 500 personers (namngivnas) synpunkter valde Murphy uppenbarligen att inte bry sig om. I stället skickade han listorna i ett kuvert som jag förstår det utan följebrev, inte till Faithful America, utan en helt annan organisation som fick vidarebefordra dem...

Namninsamlingen fortsätter och den som vill göra en insats kan skriva på uppropet och sprida informationen.

 

Små steg mot en mer inkluderande kristenhet

Det är svårt att välja bland de intressanta texter jag läst de senaste dagarna, så de får rymmas i en blogg.
Vid närmare eftertanke finns det en gemensam nämnare, de behandlar på olika sätt en mer inkluderande och öppen kristenhet.  En strävan mot ett stort "vi", snarare än ett snävt "vi" som ängsligt och/eller misstänksamt vänder sig mot en stor grupp av "de".

En grupp som verkligen gör skillnad är de katolska kvinnor som har modet att följa sin kallelse och vigas till präster. Jag har tidigare rekommenderat Women's Ordination Conference facebooksida för den som har ett fb-konto. De skickar ut artiklar och annat som i alla fall jag annars skulle ha missat.
Häromdagen tipsade de om en artikel i USA today om ytterligare en katolsk kvinna som ska prästvigas. Rosemarie Smead i Louiseville i Kentucky, skildrar sin väg till insikten om att hon är kallad till präst.
Även motståndet mot kvinnliga präster i bland katolska ledare tas upp i artikeln och Smead medger att det kan vara tufft att möta, men säger också:

"I have never been a stay-in-the-box person. Because of my relationship with God, I have no fear of excommunication."

 Ytterligare en person som jag upplever verkar för öppenhet och lyhördhet, fast då med Svenska kyrkan som bas, är biskop Åke Bonnier, vars blogg jag följer. I sitt senaste inlägg behandlar han dokumentet I vår tid utgivet av samarbetsrådet för judar och kristna:

 "Det speglar olika dialogdokument sedan 1947 men håller framför allt fram det dokument som utfärdades 2009 av International Council of Christians and Jews och dess medlemsorganisationer. Det är ett upprop som är ”riktat både till kristna och judiska församlingar liksom till muslimer och ”alla människor av tro och god vilja”". Det dokumentet heter ”A time for Recommitment – Jewish Christian Dialog 70 years after War and Shoah.”

 Olika exempel ur dokumentet på hur man kan arbeta mot antisemitism finns i Åke Bonniers blogg.


Som avslutning vill jag nämna en artikel i DN jag förmodar att många redan läst, Därför trivs religionen bäst i sekulära samhällen av Ronny Ambjörnsson. Han gör en historisk genomgång från antiken och framåt dels av religionernas strävan efter en lära (den egna) som vi är sorgligt bekanta med. Men han lyfter också fram de strömningar som verkat för demokrati och frihet. Ett exempel är det frikyrkliga rörelsernas kamp under 1800-talet.
Jag som tycker att det är viktigt att man sätter in skeenden i en historisk kontext uppskattar givetvis den här artikeln. Det finns ett stort, svart kunskapshål att fylla när det gäller historiska kunskaper och inte minst om hur lika de olika religionerna är. Jag tror att just den insikten är en väg att minska misstänksamhet och fiendskap mellan människor.

Teologiska rummet tar upp Andra Vatikankonciliet

Fr.v. Ritva Jacobsson, Örjan Ekman och sr Madeleine Fredell OP

I morgon söndag kl. 17 sänds Teologiska rummet i radions P1. Ämnet är Andra Vatikankonciliet i Rom 1962-65. Jag ser verkligen fram emot att höra programmet eftersom man engagerat de svenska katoliker som jag uppfattar är mest kunniga i ämnet nämligen Ritva Jakobsson, Örjan Ekman och sr Madeleine Fredell OP.

Så här presenteras programmet på Teologiska rummets hemsida:

"Madeleine Fredell, dominikansyster och katolikerna Ritva Jakobsson och Örjan Ekman diskuterar Andra vatikankonciliet i Rom och hur kyrkan förändrades av reformarbetet.

1962 samlades nästan 2 500 katolska kyrkopotentater i Rom för att delta i ett koncilium anordnat av påven Johannes XXIII. Målet var att reformera, uppdatera och sprida ljus i kyrkan efter en lång mörk period under första halvan av 1900-talet. Johannes XXIII var tänkt att bli en ”mellanpåve” men blev i stället den som initierade den stora omdaningen av Katolska kyrkan. Just nu pågår 50-årsjubileet av konciliet och det är tid att se händelserna i backspegeln. Hur gick det till, vad beslutades och hur har kyrkan utvecklats efteråt?
Medverkande är Madeleine Fredell, dominikansyster, Ritva Jakobsson, katolik sedan 1954 och Örjan Ekman, katolik som arbetade i Italien under konciliet.
Programledare och producent Peter Sandberg
Boktips: Dagbok från Rom av Gunnel Vallquist."

Jag har förstås inte hört programmet ännu men eftersom jag vid olika tillfällen hört de medverkande berätta om Andra Vatikankonciliet jag är säker på att det blir lärorikt och entusiasmerande.
Dessutom kommer jag med all säkerhet att känna mig stolt över att vara katolik och över den kompetens och det engagemang som trots allt finns i kyrkan.
 

LCWR under fortsatt press

Det var väl knappast någon som väntade sig att vår nye påve skulle förbättra situationen för katolska kvinnor. Att han inte tog tillfället i akt och lät det pinsamma angreppet på LCWR från Troskongregationen diskret rinna ut i sanden är dock en besvikelse även för den som likt mig varit avvaktande.

Joshua McElwee gör på NCR en utmärkt redogörelse för det som närmast kan beskrivas som ett fortsatt förmyndarskap över systrarna och ger en bra bakgrundshistorik, med flera länkar till tidigare artiklar och uttalanden.
Det kan i sammanhanget vara på sin plats att påminna om vilka befogenheter ärkebiskop Peter Sartain, som alltså är LCWR:s "förmyndare" har fått.

• revising LCWR statutes;
• creating new programs for the organization;
• reviewing and offering guidance on the application of liturgical texts; and
• reviewing LCWR's affiliations with other organizations, including the political lobby group NETWORK and the Resource Center for Religious Institutes.

LCWR:s ledning förefaller fortsätta sin kloka och konstruktiva linje och skriver att de senaste samtalen med Vatikanen varit öppna och raka. Man ber även för att dessa samtal ska gagna hela kyrkan, något vi väl alla kan instämma i.

Om LCWR är försiktiga så är andra mer öppet kritiska till Franciskus och Vatikanens agerande. Women's Ordination Conference uppmanar läsarna att skriva till tidningar och till de amerikanska biskoparna och protestera. Jag förmodar att det snart kommer att finnas en protestlista att skriva på, eftersom många är engagerade för systrarnas sak.

Vi är få katoliker i Sverige och ännu färre som engagerar sig i kyrkan och ytterligare ett mindre antal som är reformvänner. Därför känns det gott att kunna vara del av en större, global gemenskap av reformkatoliker.
 

Sr Madeleine Fredell OP om att följa Jesus

På dominikansystrarnas hemsida har sr Madeleine Fredell lagt ut en meditation från 2011 över berättelsen i Joh 21:1-25. Den hölls på den plats där det hela förmodas ha utspelat sig och förmodar jag för en internationell grupp eftersom den är på engelska.
Flera av er har troligen via olika kanaler redan blivit uppmärksammade på meditationen, men säkert inte alla. Den är verkligen värd att läsas och reflekteras över.

Sr Madeleine menar att den fråga som Jesus ställer till Petrus, älskar du mig? på ett djupare plan är den fråga han ställer till alla kristna.
Jag kommer på mig med att undra hur ofta jag/vi ställer mig/oss frågan om jag/vi älskar Jesus, det som han själv verkar ha tyckt var avgörande? Kanske är vårt stora intresse för andra troendes brister ett sätt att undvika att behöva svara för oss själva?

Sr Madeleine kommenterar också Jesu uppmaning till lärjungarna och oss att följa honom och våra svårigheter att acceptera att man kan följa på många olika sätt.
Liksom Petrus, när han frågar: ”Herre, hur blir det med honom?” om den lärjunge Jesus älskade vill vi gärna ha kontroll. Jesus är i berättelsen mycket tydlig med att Petrus och i förlängningen vi inte har med det att göra.

Vi behöver lära oss att bejaka mångfalden bland troende och det är bara att instämma i sr Madeleines avslutning:
 "May God bless us as part of this great diversity and richness of humankind!"

Pacem in Terris 50 år

Ju mer jag läser och hör om Andra Vatikankonciliet ju mer förstår jag vilken skatt det är för Katolska kyrkan. Men hur kommer det sig att en kyrka som har en sådan rikedom på andlighet, kärlek och vishet så ofta beter sig som om de vore utfattig?
Det undrar jag när jag läser om Johannes XXIII:s encyklika Pacem in Terris som kom för 50 år sedan. Katolska kyrkan borde kunna vara fantastisk med tanke på färdriktningen som lades upp då. Jag länkar här till en artikel av Thomas C Fox på NCR, men titta gärna på webbplatserna om Andra Vatikankonciliet i listan till vänster.

Pacem in Terris vänder sig till alla människor av god vilja och det var första gången ett påvligt dokument tilltalade några andra än katoliker. Redan inledningen är alltså nyskapande.
Johannes XXIII såg just det faktum att vi alla i första hand är människor som ett starkare band mellan människor än nationer, etnicitet etc. Med tanke på att detta skrevs under kalla kriget är det tycker jag ett modigt budskap. Påven hade också förhoppningar om att kunna föra USA och Sovjet till förhandlingsbordet.

Fox tar även upp det fyra pelare som Johannes XXIII ville bygga en ny fredlig världsordning; sanning, rättvisa, kärlek och frihet. Som tur är definierade han också vilken innebörd han lade i dessa:

"Truth will build peace if every individual sincerely acknowledges not only his rights, but also his own duties towards others.

Justice will build peace if in practice everyone respects the rights of others and actually fulfills his duties towards them.

Love will build peace if people feel the needs of others as their own and share what they have with others, especially the values of mind and spirit, which they possess.

Freedom will build peace and make it thrive if, in the choice of the means to that end, people act according to reason and assume responsibility for their own actions."

Johannes XXIII betonar alltså att vi inte bara ska se till oss själva utan också ta hänsyn till andra människors behov och rättigheter. Nog så aktuellt även om vi dag skulle lägga till t.ex. åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Det här var också första gången som Katolska kyrkan tog ställning för de Mänskliga rättigheterna så som de skrivs i FN deklarationen, vilket givetvis väckte uppmärksamhet.

Johannes XXIII: tankar om mänskliga rättigheter i Pacem in Terris utvecklades sedan i Gaudium et Spec.

Värt att notera är också följande punkter som Johannes XXIII såg som framsteg som gjorts:

• people were becoming increasingly conscious of their human dignity;
• women and workers were claiming their basic rights;
• nations were achieving independence, breaking out of colonialism. They were founding governments on constitutions, included fundamental human rights;
• a new sense of world community was growing across the planet;
• national economies were growing more interdependent;
• people were rejecting violence as a means to settle disputes; and
• the entire human family was entering the era of the atom and the space/information age.

Allt ovanstående är sådant som vi fortfarande arbetar för, man kan tycka att det är lite sorgligt att ingen av punkterna kan bockas av fasst det gått 50 år sedan de skrevs.
Trots det känner jag mig stolt över att vara katolik när jag läser artikeln om visionerna då och det är så skönt som omväxling till all skam över kyrkan jag känt de senaste åren.

Tina Beattie om skillnaden mellan hopp och optimism

Jag måste erkänna att jag inte så ofta som jag borde besöker de webbplatser jag länkar till här på bloggen. Därför var det först nu jag läste Tina Beatties tänkvärda och just poetiska blogg Pope Francis and the Poetry of Hope.

Tina Beattie skriver att det är skillnad på optimisten och den hoppfulle. Den förstnämnde lever för framtiden och kan ha svårt att uppskatta nuet, medan hoppet gör att vi klarar leva nu och i nästa ögonblick och nästa. Kanske är hoppet själva förutsättningen för att vi alls existerar?

Beattie reflekterade en hel del över skillnaden mellan hopp och optimism inför påvevalet. Hon var inte optimistisk, en genomgång av de tänkbara kandidaterna gjorde det bara allt för tydligt att situationen i Katolska kyrkan kunde blir värre. Men hoppet väntar inte på framtiden utan ger kraft och övertygelse att kämpa för att det ska bli bättre, nu.

Precis som många andra katoliker har Tina Beattie tvivlat på om hon ska stanna kvar i Katolska kyrkan, kämpat med tvivel och frågor. Men hon beskriver också hur hon ser kyrkan som en sakramental gemenskap där man kan se glimtar av Gud, kärlek, vänskap mm. Hon frågar sig också om hon skulle trivas bättre i något annat samfund? Och kommer fram till att så troligen inte är fallet, vi bär alla med oss ett "bagage" och ofullkomligheter och oavsett vilket samfund vi tillhör är där fullt av människor som är som oss själva. Det blir troligen inte så bra där som optimisten i oss kan tro.

För många är det alltså ingen idé att lämna Katolska kyrkan. Annorlunda är det med dem som lämnar kyrkan för att de drabbats av övergrepp, fördömanden eller marginalisering. Om ni bara ska läsa ett avsnitt i bloggen så läs slutet där Tina Beattie skriver att var och en av dessa på olika sätt misshandlade katoliker lämnar ett tomrum efter sig som inte kan fyllas oavsett hur mycket Katolska kyrkan växer på andra håll i världen.

Tina Beattie är inte optimistisk inför vad Franciskus ska kunna åstadkomma men hon hoppas och det kan jag tycka är vackert nog.

Kvinnor har ett stort värde för kyrkan...

Påven uttalade nyligen sin uppskattning för katolska kvinnor och vår roll i kyrkan och det han sade har givetvis analyserats av många. Jag har valt en artikel som Naomi O'Leary skrivit för Reuters och med en mer försiktig hållning än flera andra.
Vi väljer alla det som passar våra argument bäst och jag är fortfarande lite avvaktande till Franciskus men försiktigt optimistisk om Katolska kyrkans framtid.

Påven framhåller att kvinnor är viktiga i kyrkan och har en roll som "första vittnen" till uppståndelsen och föra den kunskapen vidare till barn och barnbarn. I mina öron låter det som samma argument om kvinnors särart som använts tidigare.

Ett, i alla fall för mig, nytt argument (mot kvinnliga präster) framförde Franciskus också. Han påpekade det anmärkningsvärda i att evangelisterna alls nämner kvinnorna vid graven, eftersom kvinnor inte räknades som vittnen vid den här tiden:

 "In the Gospels, however, women have a primary, fundamental role ... The evangelists simply narrate what happened: the women were the first witnesses. This tells us that God does not choose according to human criteria,"

 Frågan är om det är tänkt att användas för att hindra kvinnor från att få sin prästkallelse prövad? Det vill säga om Jesus velat kunde han ha kallat kvinnor till efterföljare? Motargumentet blir att det kanske han gjorde, kvinnor nämns i evangelierna och i de tidiga församlingarna fanns av allt att döma även kvinnliga ledare.
Några präster kallade Jesus som bekant överhuvudtaget inte och Vatikanen är försiktiga där och talar om apostlar, inte präster. Vilket gör det hela intressant eftersom ingen någonsin vigts till apostel, så vitt jag vet...
Trots frågans allvar både för de kvinnor och män som inte kan följa sin kallelse och de församlingar som inte har några eller tillräckligt många präster, finns det något underhållande i alla dessa finter och krumbukter för att hålla kvinnor och icke-celibatära män borta från prästämbetet. Om inte annat för att det är så tacksamt att bemöta dem.

Sedan finns det förstås rent hoppingivande tecken i Franciskus agerande som att han inkluderade kvinnor i den traditionsenliga fottvagningsceremonin. Han verkar också ha en uppriktig ambition att ta itu med de sexuella övergrepp som plågat Katolska kyrkan och de ekonomiska oegentligheterna för att ta två mycket angelägna exempel.
Så ja, jag är fortsatt lite hoppfull.

Franciskus om Johannes XXIII

" Jag ser honom med mitt hjärtas ögon" blir den ungefärliga översättningen av den engelska översättningen av vad påven sade om Johannes XXIII till dennes sekreterare Loris Francesco Capovilla enligt Joshua McElwees blogg på NCR.
Det är mycket poetiskt uttryckt och som läsare blir man förstås nyfiken på vad det är Franciskus ser och hur det kommer att inspirera honom. Kanske är det att Katolska kyrkans behov av förändring och större öppenhet är lika aktuellt nu som när Johannes XXIII beslutade sig för att sätta igång Andra Vatikankonciliet?

Den som vill höra mer om Andra Vatikankonciliet och befinner sig i Göteborg i helgen rekommenderas varmt att bege sig till Kristus Konungens församlingshem på lördag den 6 april kl. 16. Då håller Örjan Ekman föredraget Andra Vatikankonciliet 50 år i Katolsk historisk förenings arrangemang. Örjan Ekman arbetade periodvis i Italien när konciliet pågick och känner Loris Francesco Capovilla. Det är alltså en såväl initierad som inspirerande skildring av Andra Vatikankonciliet som väntar åhörarna!