Glad Påsk!

Många tankar hann passera genom mitt huvud under den innerliga och stämningsfulla påsknattsmässan igår. Att kvällen inleds i mörker och så småningom till levande ljus ger i alla fall mig en känsla av gemenskap med kristna från olika tider. Jag vet att det i mångt och mycket är en illusion, om inte annat så påminns jag om det genom de bitvis klumpiga nyöversättningarna av mässtexterna. Kyrkan och liturgin har alltid varit stadd i förändring. Jag skulle inte behöva förflyttas särskilt långt tillbaka i tiden för att känna mig bortkommen misstänker jag.
Men jag vill ändå tro att det finns något i påsknattsmässan som alltid funnits där oavsett hur liturgin sett ut, Guds närvaro, förnimbar men omöjlig att fånga.

Jag tänkte också på den brokiga samling människor som samlats för att fira att Kristus övervunnit döden. Man kan nästan ta på den ordlösa förväntan och gemenskapen mellan oss som sitter i mörkret innan mässan börjar.
En stor utmaning är att hålla denna förväntan och gemenskap levande under resten av året. Jag blir allt mer övertygad om att nyckeln till det är att se och uppskatta att människor är olika och därmed också har olika behov som troende.
Vi måste fortsätta den diskussion om vad som är väsentligt som funnits genom hela historien, inte minst i urkyrkan. Det vi behöver befria oss från är tron på att en linje måste segra och de andra förgöras, alltså mångfald i stället för konformitet. Det sistnämnda har ju heller aldrig fungerat, vilket är ytterligare ett skäl till att inte lägga tid och resurser på att försöka få alla att tro som man själv.

Glad Påsk!

Syndabockar och offerlamm

Så här i påsktier kan det vara på sin plats att fundera på offer och syndabockar. Det verkar som om människor i alla tider har haft en erfarenhet av eller kanske ett behov av att gudar/gudinnor, människor eller djur offrar sig eller offras för att rädda övriga.
Jag har i flera år varit fascinerad av ämnet och har också skrivit ett antal bloggar utifrån olika infallsvinklar allteftersom jag stött på något nytt.
Eftersom den här bloggen på senare tid verkar ha fått många nya läsare, tänker jag ta upp ett par av dessa. Men allra först vill jag tipsa om programmet Människor och tro som sänds imorgon, Långfredag, kl. 14 och har rubriken Vårt behov av syndabockar. Av presentationen att döma kommer programmet att handla mycket om det judiska folkets utsatthet genom historien.

Man kan dela in berättelserna om offer i olika kategorier, den som är mest aktuell för oss kristna är förstås den om guden/gudinnan som vid ett tillfälle dör och återuppstår. Den äldsta berättelsen, ca 4000 år gammal, på temat är den om den sumeriska gudinnan Inanna den har stora likheter med den betydligt senare kristna passionshistorien. Jag läste nyligen en betraktelse om Inanna skriven av en katolsk präst, den gjorde mig rätt irriterad eftersom han ändrat historien till att gudinnan blev bortrövad och räddad. Om det var ett medvetet eller omedvetet försök att "oskadliggöra" berättelsen ska jag låta vara osagt.
Även den grekiske guden Dionysos kan sägas tillhöra denna kategori liksom den milde asaguden Balder den sistnämnde räddades dock inte från dödsriket eftersom en jättekvinna inte ville begråta honom.

En annan kategori är människor och djur som offras vid orostider. Om detta har jag skrivit i bloggen Syndabockar död och uppståndelse där jag skriver om den grekiske Pharamakos, en "frivillig" som offrades när det var kris. Även här kan vi jämföra med de fornnordiska berättelserna, inte minst den som ligger till grund för Carl Larssons berömda målning Midvinterblot där kungen Domalde offrar sig vid templet i Gamla Uppsala för att blidka gudarna så att missväxten ska ta slut.
Jag tar också tar upp den judiska syndabocken som varje år drevs ut i öknen bärandes på människornas synder.

Vi har uppenbarligen ett behov av "syndabockar" för att förklara motgångar och svåra tider. Men det är ett behov som orsakat och orsakar stort lidande för de drabbade. Kanske ska vi de närmaste dagarna ta oss tid att begrunda hur vi kan undvika att detta sker nu och i framtiden?

1800-talet - kyrklig guldålder eller avvikelse?

Religionsvetaren Jørgen Straarup skriver i inlägget Tempel-religiositet och synagog-religiositet om olika sätt att förhålla sig till praktiserandet av tro.
Det är i och för sig Den danske Folkekirke och Svenska kyrkan han tar som exempel, men jag tycker att mycket stämmer väl in på förhållandena i Katolska kyrkan.

Han med att ta upp vurmen för det sena 1800-talet som även finns i en del katolska kretsar. Hur många gånger har det inte visat sig att det som åberopas som gammal katolsk tradition eller "klassisk kristendom" har sina rötter just från 1860-talet och 1900-talets första decennier?

I många samfund, inte bara Katolska kyrkan, oroar sig ledningen för ett sjunkande antal mäss- och gudtjänstsbesökare.
Straarup vänder på begreppen och skriver att uppslutningen kring kyrkorna var ovanligt stark under 1800-talet. Vad vi ser nu är egentligen en återgång till hur det sett ut under större delen av historien. Han hänvisar här till den danske teologen Hans Raun Iversen.
Denne gör också skillnad på två olika sätt att förhålla sig till kyrkan, man kan vara tempelreligiös och bara besöka kyrkan vid särskilda tillfällen eller synagogreligiös och gå dit regelbundet:

”Danskarna är tempel-religiösa, inte synagog-religiösa”, säger Iversen. Till templet går man inte varje söndag, utan när något speciellt tränger sig på: födsel, död, namngivning, lycka eller olycka. Precis så fungerar nuförtiden merparten av det historiska arv som de många kyrkobyggnaderna i Danmark – och Sverige – utgör: samlingsplatser vid tillvarons knutpunkter.

Jag och flera andra har ifrågasatt om kan bedöma t.ex. katolsk identitet utifrån hur ofta en person går i mässan eller till bikt. Det låter rimligt att det finns olika typer av troende och att samfunden snarare ska fundera över hur man möter människors behov än på hur man ändrar på dem.
 Där upplever jag det som att Svenska kyrkan kommit betydligt längre än vi katoliker. Man söker efter nya sätt att möta människor, en del blir jättebra (t.ex. barnverksamheten och mötet med Gud genom musiken) annat blir mindre lyckat (personligen tänker jag på ett antal försök till utställningar i kyrkorum). När det gäller Katolska kyrkan undrar jag om man ens tänkt tanken på att gå de troende till mötes i stället för tvärtom?

Till sist glöm nu inte bönedagen för kvinnors möjlighet att bli katolska präster1

Åter dags för en global bönedag för kvinnors kallelser

Women's Ordination Conference uppmärksammar oss på att årets bönedag för kvinnors möjligheter att bli katolska präster infaller på måndag den 25 mars. Det är nittonde gången bönedagen arrangeras så nästa år är det alltså tjugoårsjubileum. Kanske kan vi då även i Sverige kan ordna t.ex. gemensamma bönestunder som man gör i USA och andra länder?

I sammanhanget passar också artikeln My Prayer - Let Women be Priests av Roy Bourgois i The New York Times väl in. Han beskriver i den sin väg fram till det offentliga ställningstagande för kvinnors möjlighet att bli katolska präster som gjorde att han blev avsatt och uteslöts ur sin orden.
Redan som ung ifrågasatte Roy Bourgeois varför männens prästkallelser ansågs vara autentiska men inte kvinnornas? Varför skulle Gud som skapat kosmos inte kunna kalla kvinnor till att bli präster?

Jesus prästvigde ingen, vare sig man eller kvinna varför kyrkans ledning, i synnerhet Johannes Paulus II och Benediktus XVI, har hänvisat till kyrkans tradition av manliga präster. Man har betonat att män och kvinnor har lika värde men olika roller. Min reflektion är att det är lite märkligt att vi kvinnor "råkat" få de roller männen inte är intresserade av och som är utan inflytande på vår lott...

Roy Bourgeois ser likheter mellan hur katolska ledare resonerar kring uppdelningen av mäns och kvinnors roller och hur man i hans barndoms Louisiana argumenterade för åtskillnad mellan svarta och vita. Det är mycket tänkvärt så jag avslutar med att citera direkt ur artikeln: 

"Their reasons for barring women from ordination bring back memories of my childhood in Louisiana. For 12 years I attended segregated schools and worshiped in a Catholic church that reserved the last five pews for blacks. We justified our prejudice by saying this was “our tradition” and that we were “separate but equal.” During all those years, I cannot remember one white person — not a teacher, parent, priest or student (myself included) — who dared to say, “There is a problem here, and it’s called racism.”

Katolska reformvänner i Norden

I Sverige har det inte, som i så många andra länder, funnits en grupp som kunnat samla gemene reformkatolik. Orsakerna till detta är säkert flera, kanske har kravet på konformitet varit snäppet hårdare här än på andra håll, men det är säkert inte hela förklaringen.
Nu håller glädjande nog en grupp för reformkatoliker på att bildas även här. Den har som målsättning att verka för att Andra Vatikankonciliet ska implementeras fullt ut. Arbetsnamnet är passande nog Aggiornamentogruppen. Och vi får hoppas att vår nye påve Franciskus på allvar sätter igång med "uppdateringen" (jag vet att det inte är en helt rättvisande översättning) av Katolska kyrkan.

I våra grannländer finns sedan länge reformgrupperna Også vi er Kirken (Norge) och Vi Er Også Kirken (Danmark) som också de hämtar sin inspiration från Andra Vatikankonciliet och verkar för att utvecklingen i Katolska kyrkan ska fortsätta. Alla tre grupperna verkar för mångfald i Katolska kyrkan i linje med Jesu ord i min faders hus finns många rum.

För min egen del tycker jag att det borde vara självklart att man kan tro och tolka tron på många olika sätt och ändå vara en "riktig" katolik. Ett direkt fånigt exempel på kravet på konformitet är att påstå att det finns ett "rätt" sätt att ta emot kommunionen på. Det skulle i så fall vara att ta emot hostian i handen, i stället för det ohygieniska alternativet att få den lagd på tungan.

För att knyta ihop den här bloggen innehållslig så avslutar jag med att rekommendera norska Også vi er Kirkens tidigare ordförande Anne Helene Utgaards utmärkta artikel om vår nye påve. Hon har sökt svar på de frågor som ställts om hans bakgrund i olika källor. Precis som många andra är hon försiktigt positiv, inte minst till hans engagemang för de fattiga, men ser problemen med Franciskus värdekonservativa åsikter.

Vi har en påve-vad väntar nu?

Det blev alltså ett otippat val av ny påve i jesuiten Jorge Mario Bergoglio. Kommer han under namnet Franciskus att påverka Katolska kyrkan i positiv eller negativ riktning? Ja säg det, av den information som finns har jag svårt att bilda mig någon entydig uppfattning.
Den, av många katoliker, efterlängtade uppdateringen av kyrkans ståndpunkter när det gäller moralfrågor som preventivmedel och skilsmässor får vi av allt att döma fortsätta att vänta på. För att inte tala om kvinnors möjlighet att bli präster.

Sr. Madeleine Fredell OP och Örjan Ekman talar om Franciskus enkelhet och engagemang för de fattiga i Människor och tro.  De betonar också att den nye påven verkar vara en lyssnande person och hyser förhoppningar om att han, via de lokala biskoparna, ska informera sig om vad som är viktigt för katolikerna.

I gårdagens DN skriver reportern Erik de la Reguera (tyvärr kan jag inte hitta artikeln på DN:s hemsida) om de kluvna känslor som påvevalet väcker i Franciskus hemland Argentina. Många argentinare är stolta och glada  medan andra talar om att Bergoglio genom sin tystnad stödde militärdiktaturen på 1970-talet. Å andra sidan finns det också de som påpekar att han gömde och hjälpte flyktingar och Franciskus själv bedyrar sin oskuld.
Kanske är människorättsaktivisten och fredspristagaren Adolfo Pérez Esquivels omdöme det som ligger närmast verkligheten: "Det fanns biskopar som stödde diktaturen. Bergoglio var inte en av dem. Men han hade heller inte modet att delta i kampen för mänskliga rättigheter."

Frågan är om det är rätt egenskaper för en person som måste tackla de missförhållanden som finns i Katolska kyrkan? Det kan det vara om han tagit lärdom av tidigare erfarenheter, men skulle han ha samma förhållningssätt nu är det illa.
Hur som helst får vi hoppas att Vatikanen får en väl fungerande chef som kan leda arbetet. Om så blir fallet kommer bara det att vara positivt för världens katoliker.

Svart rök efter onsdagens första röstningsomgång...

Nej, ännu har vi ingen ny påve, men det var kanske ingen som väntat sig heller. Sent om sider har jag börjat tycka att påvevalet är riktigt spännande. Någon förändring kommer det ändå att bli, frågan är bara på vilket sätt?
På NCR rapporterar Dennis Coday om läget just nu och länkar också till tidigare artiklar om påvevalet. Bland annat till bloggen Pencil  Preaching på NCR:s systertidskrift Celebration Magazine som i alla fall för mig är en ny bekantskap. Redaktören Pat Marrin reflekterar där över vad som händer i konklaven och inte minst över lämpliga Bibeltexter för kardinalerna att låta sig inspireras av:

"Imagine you are in the conclave and these words from Isaiah are echoing in your mind: The spirit of the Lord is upon me, for the Lord has anointed me, sent me to bring good news to the poor, to bind up the broken-hearted, to proclaim liberty to captives … . Or from Ephesians: We are no longer to be children tossed by waves and whirled about by every fresh gust of teaching; so let us speak the truth in love, so shall we fully grow up into Christ. Or from the Gospel of John: This is my commandment; love one another as I have loved you. There is no greater love than this, that a person should lay down his life for his friends."

The Irish Times om Katolska kyrkans strukturer

Behovet av kunskap i kyrkohistoria är stort, bland i alla fall svenska katoliker. Allt för många jag diskuterat med tror att olika 1800-talsföreteelser är något Katolska kyrkan "alltid" lärt eller gjort. Därför är det ett ren fröjd att tipsa om följande artikel i The Irish Times.

Kyrkans historia beskrivs där som det den är, inte en rak linje utan ett smörgåsbord av oförutsedda konsekvenser, paradoxer och plötsliga historiska kast.
Kyrkan som den ser ut idag är t.ex. till stor del en följd  av den Franska revolutionen 1789. Fram till den var påven en prins bland andra i det som snart skulle bli Italien.
När den konkreta världsliga makten ryktes undan först av Franska revolutionen och slutligen i samband med 1:a världskriget byggde påvedömet i stället upp en kyrklig monarki genom att hävda traditionen som kontrast till den världsliga brutaliteten.
Det är alltså i slutet av 1800-talet som grunden läggs till Johannes Paulus II rockstjärnestatus.

Läs gärna kommentarerna till artikeln, det är inte bara smörgåsbordet som är ett svenskt fenomen utan kanske också näthatet, hur det nu kan komma sig.

Framtiden tillhör dem!

Det är inte många av alla dessa dagar som uppmärksammar ett särskilt tema som jag tycker är relevanta. Internationella kvinnodagen är dock en av dem, den fungerar som en årlig avstämning av hur situationen ser ut för världens flickor och kvinnor. I år liksom tidigare år framgår det med all tydlighet att mycket återstår att göra.

En av ambitionerna med den här bloggen är att lyfta fram positiva nyheter och därför väljer jag först Gordon Browns blogg på Huffington Post för att belysa ämnet.
Brown inleder med att uppmana oss alla att agera, om inte 531 000 000 flickor ska bli utan utbildning. Sedan räknar han upp alla dem som redan kämpar för flickor och kvinnor. Givetvis nämner han den pakistanska flickan Malala Yousafzai och det pris hon fått betala för sin kamp för det som borde vara självklart, att flickor ska få gå i skolan. Gordon Brown tar också upp gruppvåldtäkterna i Indien som lett till massiva protester över hela landet och världen. Han fortsätter med att räkna upp initiativ där kvinnor hjälper kvinnor:

"And now in quick succession a series of initiatives organized by women for women -- including Feb. 14's V-Day, the Girl Rising films which premiere this week, Girls not Brides, Plan International's 'Because I am a Girl' and Gucci's new Chime for Change program -- are making 2013 a turning point in the fight for the emancipation and empowerment of girls. For it is girls themselves, no longer prepared to tolerate the complacency of the adult world, who are standing up for their own rights. They are not just requesting changes in policy, but demanding that their concerns are center-stage. They sense that the future is theirs."

 AFP rapporterar om Janice Sevre-Duszynska, en av de kvinnliga katolska präster som redan finns och som demonstrerade i Rom den 7 mars. Hon ville på detta sätt uppmärksamma kardinalerna som nu samlas på att det redan finns 150 kvinnliga katolska präster spridda över världen.
Jag tycker att det var mycket modigt gjort av Janice Sevre-Duszynska som till vardags bor och verkar Kentucky där hon sedan fyra år tillbaka leder mässor. Hon blev också gripen av polis för att olovandes ha burit en prästdräkt...

Framtiden är redan här den skapas av personer som Janice Sevre-Duszynska, Malala Yousafzai och alla andra människor som tar initiativ över hela världen för flickors och kvinnors rättigheter och möjligheter.