Abbot i Schweiz uppmanar kyrkan att förnya sig

Jag fortsätter på temat mod även idag, för det har den schweiziske abboten Martin Werlen som leder klostret Einsiedeln gott om. Werlen är också medlem i den schweiziska biskopskonferensen och talade om behovet av förnyelse första gången vid ett firande Andra Vatikankonciliets 50-årsjubileum i oktober.
Hans uppmaning om förnyelse gavs ut som ett häfte, som varit så efterfrågat att det tryckts om tre gånger. Titeln bör på svenska bli ungefär Upptäck de glödande kolen under askan.

Artikeln på NCR berättar vidare att Martin Werlen uppmärksammar att Katolska kyrkan befinner sig i kris, men att denna inte i första hand består i bristen på präster eller det sjunkande antalet katoliker. I stället är det bristen på glöd och engagemang som är oroande.

Werlen föreslår ett antal reformer för att vitalisera Katolska kyrkan, bl.a. att man låter sig inspireras av den Ortodoxa kyrkans förhållningssätt till skilda och omgifta medlemmar.

Han anser också att de lokala kyrkorna bör ha mer att säga till om vid biskopstillsättningar och han ser också möjligheter för att återinföra gifta präster i kyrkan:

"On priestly celibacy, he quoted the Code of Canons of the Eastern Churches, promulgated by Pope John Paul II in 1990. The code says that clerical celibacy “is to be greatly esteemed everywhere,” but adds that “likewise, the hallowed practice of married clerics in the primitive Church and in the tradition of the Eastern Churches throughout the ages is to be held in honor.”

Men det av hans förslag som verkligen är nyskapande gäller kardinalerna. Martin Werlen vill helt enkelt att de ska spegla katolikerna som helhet och väljas bland män och kvinnor, unga och gamla över hela världen. De skulle ha sitt uppdrag i fem år och möta påven var tredje månad. Det är inte svårt att föreställa sig vilken dynamisk effekt en sådan nyordning skulle kunna ha på Katolska kyrkan.

Werlen betonar också vikten av dialog inom kyrkan vilket kommuniteten i Einsiedeln arbetar för att främja. Han ser den allt hårdare polariseringen som ett hot inför framtiden.

Det positiva är att Martin Werlen fått så mycket uppskattning och stöd för sitt agerande! Att läsa om hans förslag och hur de tagits emot lyser upp denna årets mörkaste dag. Och att förbereda sig för ta emot ljuset är ju vad adventstiden handlar om.

Mod är många goda gärningars moder

Har ni tänkt på att det ofta krävs mod för att vara god, medan allt från rent onda handlingar till tveksamma dito ofta går hand i hand med feghet?
Det här gäller inte minst bland oss katoliker här i landet. De som hörs (och oftast får uppmärksamhet i media) när det t.ex. gäller synen på homosexuella, är en liten, negativt inställd och högljudd grupp. Men den stora gruppen katoliker är tysta, många har säkert inget emot homosexuella men vill inte ha "bråk". För att slippa detta "bråk" accepterar man att homosexuella katoliker hänvisas till kyrkans utkanter och får vara med på nåder och med inskränkningar. Om de inte är väldigt etablerade i samhället, för som bekant övertrumfar det allt även i Katolska kyrkan.

Jag fortsätter alltså på temat homosexualitet, vilket delvis beror på att jag till stor del bygger mina inlägg på vad andra skrivit. Det jag tycker är mest angeläget idag är att det katolska Notre Dame University har beslutat sig för att bygga upp en stöd- och serviceorganisation för sina LGBTQ-studenter.
Notre Dame University  och får stöd för sitt initiativ:

Bishop Kevin Rhoades of Fort Wayne-South Bend, Ind., endorsed Notre Dame’s decision. In a statement, Rhoades said, “I hope that the organization will be helpful in providing support for the students, thus preventing the experience of isolation and alienation which are ‘risk factors for an unhealthy life, including unchaste behaviors’ (USCCB, Ministry to Persons with a Homosexual Inclination).

Även NCR:s redaktion ger sitt stöd och argumenterar för sitt beslut. De betonar att universitetet inte bryter mot eller avviker från Katolska kyrkans lära genom att starta den här stödfunktionen för bl.a homosexuella.

Ett katolskt universitet vill få alla sina studenter att känna sig välkomna och uppskattade, för det krävs mod att stå upp mot andra krafter i kyrkan. En biskop stödjer dem, det krävs mod även av honom och  NCR:s redaktion stödjer initiativet, vilket kräver mod av dem.
Vad säger det om Katolska kyrkan idag ?!

Att tala om kärlek med kärlek

Bilden är lånad från Christian left

Egentligen är det för sorgligt, varje gång jag hör eller läser något klokt och insiktsfullt av en katolsk präst blir jag glatt överraskad.

Jag är visserligen så lyckligt lottad att jag kan välja kyrkor och kapell där chansen är stor att jag får något tänkvärt med mig från predikan. Men helt garderad är man inte, nyligen hörde jag till min stora förvåning en relativt ung präst säga att Jerusalem innan den erövrades år 70 var världens vackraste stad (presenterat som objektivt fakta) och att anledningen till att staden erövrades var att människorna glömt bort Gud.
Visserligen verkar Jahve ha varit en stingslig och krigisk gud till skillnad från israeliternas tidigare gudar, El och Baal. Trots det var det bara den goda uppfostran jag fått som hindrade att jag räckte upp handen mitt under predikan för att fråga den unge mannen om vilka källor han hade för sitt påstående.

Efter denna utvikning ska jag övergå till den betydligt äldre och klokare katolske prästen fr Peter Daly som på dagens NCR skriver om ett besök hos en studentgrupp för homosexuella på The Catholic University of America. Fr Daly skriver att han kände sig som en tidig kristen som sökte skydd i Roms katakomber eller kanske som huvudpersonen i spionroman. Studentgruppen var nämligen inte erkänd av universitetets ledning och kunde inte boka lokal, annonsera om möten eller få bidrag för sin verksamhet. På något sätt fick de det att fungera ändå, inte minst med hjälp av sociala medier
Peter Daly beskriver hur han fick uppgift om en mötesplats och sedan gick man vidare till en lokal som var ledig. Vilket den här gången råkade vara den sal han själv föreläst i tidigare.

Fr Daly berättade fem historier med anknytning till homosexualitet han upplevt under sina 25 år som präst.
En av dessa utspelade sig för ungefär tjugo år sedan när han vid en ceremoni läste upp namnen på dem som dött i AIDS under året. På eget bevåg lade fr Daly till den vanliga katolska bönen för de döda. Efteråt hade ett gråtande äldre par kommit fram till honom, det visade sig att deras sons namn stått sist på listan precis före bönen. De berättade sedan att den katolske prästen i deras hemförsamling vägrat begrava sonen eftersom denne varit homosexuell. Peter Daly var också den förste präst som bad för honom.

I slutet av föreläsningen frågar en student vad Katolska kyrkan egentligen kan lära homosexuella?
Peter Daly svarade:

   "The church can teach gay people the same thing we want to teach all people. Love is the measure of our lives. When we speak about love, we also want to speak about commitment, fidelity, respect and dignity in human relationships. Also, everyone is asked to carry a cross at times. Everyone is asked to be chaste at times in their life."

Jag undrar var de unga katolska präster är som kan axla manteln efter de äldre, kloka och kärleksfulla som fr Peter Daly?
En annan fråga är var katolska ungdomar här i Sverige som t.ex. är homosexuella ska ta vägen? Finns det några studentgrupper för dem, som den som nämns i texten? Eller mötesplatser överhuvudtaget för katolska ungdomar som inte är värdekonservativa?

Vett och etikett i debatten

Den senaste tiden har jag i olika konstellationer av katoliker diskuterat frågor som kan inordnas under rubriken "Vett och etikett i debatten".  Utifrån vad som dryftats har jag kommit fram till några saker som jag tycker är viktiga. Jag kommer att skriva i jag-form, dels för att jag är lika ofullkomlig som alla andra och behöver påminnas om mina ideal, dels för att läsaren lättare ska kunna reflektera över vad han/hon själv anser.

Första punkten blir givetvis; jag behöver skilja på mina åsikter och allmänna sanningar. Inledningar som: jag tror, jag tycker, jag anser, tror jag kan leda till ett bättre debattklimat.

Bara för att jag inte tycker om en person, eller delar vederbörandes åsikter behöver inte det den personen säger eller skriver vara fel eller framfört på fel sätt. Här tycker jag att man bör rannsaka sina drivkrafter innan man kritiserar.

Å andra sidan om jag eller någon jag känner skriver eller uttalar sig offentligt, eller är en person med yttersta ansvaret för något område, får jag/ vederbörande räkna med att omgivningen har åsikter om det jag/han/hon gör och säger. Jag kan inte se att kritik skulle vara "hetsjakt" under förutsättning att invändningarna är sakliga och välformulerade.

Detta för osökt över till frågan om hur jag uttrycker mig. Är min kritik saklig, ägnar jag mig åt svepande formuleringar eller ger jag mig på personen istället för åsikterna? Det är helt omöjligt att bemöta kritik av typen, ditt tonläge är för högt eller du är för undfallande. Än mindre kan någon förändra sig eller sitt sätt uttrycka sig utifrån dessa synpunkter.

Slutligen vill jag invända mot en uppmaning jag läst vid några tillfällen, nämligen att kritik ska vara efterfrågad. Hur tänkte den som kom på det undrar jag i mitt stilla sinne? Min erfarenhet är att där det frågas efter kritik är det i allmänhet småsaker som behöver justeras. Där kritiken skulle behövas bäst vill däremot ingen veta av den.

Allt ovanstående är mina synpunkter men givetvis inga sanningar och jag hoppas att dialogen ska fortsätta på olika sätt och i olika forum!

Lyssna gärna på videoklippet med de vackra balladerna Yaweh och 40 som påminner oss om vår egen ofullkomlighet och Guds nåd. Fast U2 är förstås nästan fullkomliga ;-)

Jultomten - eller man tager vad man haver

Jag skulle inte stå ut med att vara forskare vid en katolsk institution och känna att jag bara fick presentera de uppgifter som passar kyrkans syn. Så som Fredrik Heiding gör när han skriver om jultomtens bakgrund i Signum. Å andra sidan är jag glad att jag inte är en fundamentalistisk ateist som Patrik Lindenfors. Han bortser också från forskningsrön som inte passar när han skriver om jultomten och Jesus på Newsmill.

För mig handlar det om hederlighet och att för den sakens skull förmedla så korrekta uppgifter jag kan om vad det nu månde vara till omgivningen. Därför vill jag nu komplettera Fredrik Heidings blogg om jultomten så att vi får en mer heltäckande bild, för jultomten har en spännande genealogi (artikeln på wikipedia ger en någorlunda rättvisande bild). Patrik Lindefors ganska röriga blogg lämnar jag däremot utan åtgärd.

Jag har hämtat uppgifterna ur boken Jenny Nyström - Målaren och illustratören men de är allmänt kända och går att hitta på annat håll. Det är inte så dumt att börja med Jenny Nyström för hon kallas ofta den svenske jultomtens mamma. Viktor Rydberg å sin sida får då gälla som jultomtens pappa, med början i Lille Viggs Äfventyr på Julafton från 1875. Jultomten som vi uppfattar honom idag är, som så mycket annat vi tror är urgammalt, en produkt av det sena 1800-talet. En kombination av väsen från olika håll och tider. Man var vid den här tiden förtjust i att göra vad vi idag kallar att "sampla" d.v.s att göra något nytt av gamla delar.

Om vi börjar här i norden så har Viktor Rydberg och Jenny Nyström lånat egenskaper från väsen som fanns i den nordiska folktron, tomtar och nissar t.ex. Dessa hörde till på tomten/gården där de hjälpte till och som tack fick ett fat gröt på nyårsnatten.
I Lille Viggs Äfventyr nämns julvätten som bara var verksam på julnatten och som har mycket gemensamt med den amerikanske julklappsutdelaren Santa Claus. En kortvuxen, rundmagad, rödkindad, vitskäggig, fryntlig och piprökande figur, klädd i skinn.
Santa Claus kom åkande i släde och kröp ner genom skorstenen med barnens julklappar på juldagen. Han kan följdaktligen inte ha varit mycket större än julvätten. Som också han, hade skägg, ludna eller möjligen håriga kläder, rökte pipa och kom med släde.

Santa Claus har också drag av den engelske Father Christmas som iförd vinlövskrans, sin julstock och sina mistelkvistar kan härledas till antikens romare och deras saturnaliefester.

Namnet Santa Claus är som Fredrik Heiding nämner en förkortning av Sankt Nikolaus, biskopen från 300-talet som enligt legenden skänkte pengar till behövande. Under medeltiden brukade en person utklädd till Sankt Nikolaus, komma när skolorna slutade, runt den 6 december, för att belöna de duktiga eleverna med gåvor. Denne var klädd i långrock, hade skägg och toppig, pälsbrämad mössa och följdes ibland av en straffande figur, Knecht Ruprecht.

I det efterreformatoriska Tyskland fick Sankt Nikolaus konkurrens som gåvoutdelare av Kristusbarnet, Christ Kindchen. Här kommer faktiskt också kampen mellan det goda Kristusbarnet/Sankt Nikolaus och det onda, Knecht Ruprecht in.

I Sverige var det från 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet julbocken som delade ut julklapparna. Den hör i svensk mytologi ihop med asaguden Tor. Jenny Nyström gör  i sina illustrationer om den till ridbock eller dragdjur.

Ur alla dessa influenser från olika håll tecknar sedan Jenny Nyström de bilder av jultomten som vi idag tar för självklara. Fast hon varierade sig mer än vi kanske tänker på, tomten är inte alltid klädd i rött t.ex. utan ibland i grått eller blått.

Nu har säkert inte jag heller fått med allt i historien om den svenska jultomten. Men jag hoppas att jag visat att denne, faktiskt i likhet med religioner, har sammansatt historia med påverkan från många håll, inte bara den rent kristna traditionen med Sankt Nikolaus.

Ett års bloggande!

Illustrationen är lånad från Christians tired of being Missrepresented

Idag är det precis ett år sedan jag lade ut det första inlägget på bloggen. Att det blev på Nobeldagen var en tillfällighet, men passar vid närmare eftertanke bra. Kunskap och modet att tänka utanför de givna ramarna hör till det jag vill lyfta fram. Men framförallt ville och vil jag ge hopp till människor i en svår tid och jag har letat efter bloggar, artiklar och bilder som kan förmedla just detta.

Jag har emellanåt misströstat över att så mycket tid och plats upptas av rent värdekonservativa frågor av typen samkönade äktenskap och inte mer existentiella frågor som hjälper mig och andra att komma närmare Gud. Samtidigt har jag insett att genom ta ställning för de marginaliserade grupperna i kyrkan och världen, vilket strängt taget är alla som inte är heterosexuella män, så går jag ju i Jesu fotspår. Det är alltså inte bara en fråga om vad man gör, utan hur.

Jag tror att för att inte förvandlas till en liten fanatisk "toksekt" bland andra behöver Katolska kyrkan utforska och utveckla sin rika mystiska och kontemplativa tradition. Om möjligt ska jag försöka att få in mer av det framöver.

För ett år sedan hade bloggen bara en handfull läsare, vänner och bekanta som jag bett att titta på den och tycka till. Nu ett år senare är ni betydligt många fler som följer bloggen. Jag vill till sist passa på att tacka alla  er,  kända och okända, läsare för att ni tar er tid att läsa mina inlägg!

Humoristiskt om uppväxt i bokstavstroende församling

Man lär sig hela tiden något nytt.  Jag har aldrig kunnat tänka mig att baptister skulle kunna vara fundamentalistiska, men vid närmare eftertanke är det förstås rimligt att även de har sin beskärda del av detta. Fred Clark berättar i en blogg om sin uppväxt i just en bokstavstroende amerikansk baptistkyrka. Han har delat upp sin berättelse i två delar, men jag tänker koncentrera mig på de dråpliga skildringarna i den andra. Där han beskriver hur (kristna) fundamentalister resonerar och ett, enligt Fred Clarks erfarenhet, bra botemedel. Det här är som sagt en både träffsäker och underhållande skildring och jag kommer inte att kunna göra den rättvisa, utan var och en bör läsa den i sin helhet.

Clark börjar med att berätta att han gick en privat, fundamentalistisk skola och hörde till en likaledes fundamentalistisk lokal baptistförsamling, som var resultatet av flera splittringar.
Han konstaterar att det finns många olika sorters kristna fundamentalistiska grupperingar som har det gemensamt att de anser sig ha den absoluta sanningen genom att bokstavligen tro på allt som står i Bibeln.
De fundamentalistiska grupperna utmärks också av att de anser att man måste tro på allt eller inget. För en utomstående kan det verka lite märkligt att tron på t.ex. det dubbla kärleksbudet faller om man inte också tror att universum bara är 6000 år, men för den som är inne i det är det självklart.

Det sekulariserade samhället en stor fiende för den bokstavstroende, men i USA verkar man se andra konkurrerande fundamentalistiska grupper som ett ännu större hot:

"This is why if you go to a pre-Tribulation premillennial dispensationalist Bible prophecy seminar, you won’t hear speakers wasting their breath condemning historical or liberationist readings of the book of Revelation. They focus instead on the graver, existential danger posed by alternative fundamentalist readings, attacking the post-tribbers and mid-tribbers who distort God’s absolute truth even though they ought to know better."

Jag vet ju inte hur tongångarna är internt i de värdekonservativa mer eller mindre hårdföra kristna grupperingarna i Sverige, men jag har en känsla av att förutom det sekulariserade samhället är det Svenska kyrkan man är mest fientligt inställd till. 

De fundamentalistiska grupperna splittras ofta och är därför sällan så stora att de kan öppna egna skolor, utan måste samarbeta med andra. I skolan Fred Clark gick i, Timothy Christian School, fanns bl.a. katoliker och pingstvänner.
Alla hävdade givetvis att de hade rätt och alla andra fel, men samtidigt så såg ju eleverna att man kunde tro olika. Pingstvännerna tillämpade tungotal vilket vissa baptistiska församlingar å sin sida förbjöd.
Eftersom man studerade och bad tillsammans med personer som tolkade tron på ett annat sätt än man själv fick de här eleverna, fast det inte var skolledningens avsikt, tillämpa praktisk ekumenik.
Fred Clark skriver att han därför var bättre rustad att möta mångfalden i verkligheten utanför skolan än många andra.

Möten med människor med annan bakgrund är allså ett bra sätt att förebygga fundamentalism av olika slag. Därför är skolor med konfessionell inriktning, som jag ser det, olämpliga eftersom eleverna då riskerar att bara för möta elever och lärare med samma tolkningsgrund som ens egen familj.
Dagis och skolan har en viktig roll för att motverka den vi och de uppdelning som vi människor har en sådan olycklig benägenhet att falla in i. Jag hoppas därför att politikerna blir mer medvetna om hur viktigt det är att värna dessa mötesplatser.

 

Allt fler vågar vara öppet positiva till kvinnliga katolska präster

Women´s Ordination Conference har på sin webbplats sammanställt en del av de artiklar som publicerats rörande Troskongregationens behandling av fr. Roy Bourgeois. Givetvis kan man även läsa om det stöd han och det han kämpar för, katolska kvinnors rätt att få sin prästkallelse prövad, fått.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar t.ex. om att hela redaktionen på National Catholic Reporter har uttalat sig för att även kvinnor ska ges möjlighet att bli präster. Man konstaterar att NCR genom sitt ställningstagande viftar med ett rött skynke framför Vatikanen, men att det än så länge inte har kommit någon reaktion från den amerikanska biskopskonferensen.

Även nyhetsbyrån Reuters skriver om Roy Bourgeois uteslutning ur Maryknoll-ordern och citerar honom:

"The Vatican and Maryknoll can dismiss me, but they cannot dismiss the issue of gender equality in the Church. The demand for gender equality is rooted in justice and dignity and will not go away," Bourgeois said in a statement."

 Det är intressant att läsa hur dessa icke-konfessionella nyhetsbyråer skriver om behandlingen av fr. Roy och faktiskt tar det inträffade på allvar.

WOC har också en fb-sida som ofta har den senaste informationen och där läser jag att även irländska Association of Catholic Priests har uttalat sitt stöd för Roy Bourgeois.

Här i Sverige är det bara Gert Gelotte som uppmärksammat det i en välskriven krönika i GP. Det i övrigt minimala intresset från svensk media säger förstås framförallt något om hur marginell betydelse Katolska kyrkan har här i landet.

Vatikanen agerade med sina mått mätt snabbt när det gäller Roy Bourgeois och likaså när det gäller det österrikiska kyrkoherdeupprorets ledare Helmut Schüller. Denne har blivit fråntagen sin titel monsignore av Vatikanen, mycket för att kyrkoherdeupproret också är positiva till kvinnliga präster. Schüller verkar ta degraderingen med ro. Det ser också ut som om Vatikanen tagit beslutet utan att diskutera det med ärkebiskopen i Wien, kardinal Schönborn.

Betydligt senfärdigare har både Vatikanen och de lokala ledarna varit när det gäller de sexuella övergreppen mot barn som katolska präster gjort sig skyldiga till världen runt. Den senaste rapporten i raden kommer från Australien. NCR beskriver en situation där ledningen visat en total likgiltighet för människovärdet och sitt uppdrag att värna de minsta och mest utsatta, barnen. Som på så många andra håll har Katolska kyrkans rykte ansetts vara viktigare än människorna och man har systematiskt försökt dölja det som skett, skandalen omfattar:

• Recent suicides of victims of sexual abuse by priests;
• Allegations of children dying in the care of Catholic institutions;
• Ongoing arrests and convictions of priests in relation to matters involving child sexual abuse;
• New allegations that some church authorities failed to report abusive priests;
• Claims by police in two state jurisdictions -- three states are currently conducting their own inquiries into child abuse in institutional care -- that existing church protocols fail to address the long-term interests of victims and that the Catholic church, in the words of one detective, "covers up, silences victims, hinders police investigations, alerts offenders, destroys evidence and moves priests to protect the good name of the church."

Det är en hemsk verklighet som skildras, det enda positiva man kan säga är att det är bra att det äntligen blir utrett. Återigen kan man notera att vi ska tacka det sekulära samhället och media för att offren nu kan få upprättelse och Katolska kyrkan till slut tvingas agera för att det inte ska inträffa igen.

Julkalendern- kristna protester och religionsvetenskapliga reflektioner

Den katolske kyrkoherden Zbigniew Golebiewski i Sankta Annas församling i Nyköping varnar i församlingsbladet föräldrar för att låta barnen se årets julkalender Mysteriet på Greveholm. Aftonbladet har intervjuat såväl kyrkoherden som julkalenderns regissör Dan Zethraeus. Som så ofta i media blir intrycket att katoliker är stollar som tror att ett barnprogram där det leks anden i glaset och med spöken kan skada barns psykologiska och andliga utveckling.

Men det finns till all lycka de som ser oss katoliker som individer. Bloggen religionsvetenskapliga kommentarer har ägnat två bloggar åt Zbigniew Golebiewskis utspel och satt in det i ett sammanhang. Göran Larsson jämför i sitt inlägg det nu inträffade med Benediktus XVI kritik av JK Rowlings böcker om Harry Potter. Religiösa företrädare som varnar sina anhängare för sådant som de uppfattar som farlig eller omoraliska information, finns alltså på många håll.
Min reflektion blir att till ovanstående "faror" kanske också information om opposition i de egna leden kan räknas? 
Göran Larsson påpekar också att de flesta troende både ser på julkalendern och läser Harry Potter och att detta illustrerar glappet mellan religiösa ledare och anhängare.

Simon Sorgenfrei fortsätter med att i en blogg betrakta kyrkoherdens utspel ur ett mer historiskt perspektiv. Motsättningarna mellan kristna företrädare och de esoteriska traditionerna går långt tillbaka i tiden. Esoterismen växte fram under 1700-1800-talen som en reaktion mot upplysningstidens ideal men försöker vara vetenskapslik och är ofta kyrkokritisk.
På sätt och vis konkurrerar den om samma grupper som t.ex. kristendomen, vilket är en möjlig förklaring till motsättningarna kan jag tänka mig.

Även religonsvetarna såg tidigare ner på esoterismen men numer studeras den likaväl som andra livsåskådningar.
Simon Sorgenfrei tar upp det ökade intresset för vampyrer som dottern Saga i Mysteriet på Greveholm ger ett exempel på. Men fascinationen för vampyrer är inget nytt utan har många hundra år på nacken.
Sorgenfrei avslutar sin blogg med något väldigt tänkvärt:

"När Zbigniew Golebiewski menar att SVT brister i ansvar och agerar ondskans hantlangare är detta förståligt utifrån en (i dagens Sverige inte så tongivande) kristen tradition. Men samtidigt kanske man kan hävda att SVT tar sitt ansvar genom att lyfta fram kulturtraditioner som många är blinda för."

Där har vi ett problem i dagens Sverige och i världen, det är för många "jag" och "vi" som propsar på att bestämma över alla andra som inte delar deras uppfattning. Det är som jag ser det mycket bra att detta lyfts fram.

För egen del tycker jag att det är spännande med folklore som etnologerna kallar spökhistorier etc. och har stort utbyte av att läsa det som mer kunniga personer i ämnet skriver.