LCWR:s vägar att leva ordensliv då, nu och i framtiden

Joshua  J McElwee tar i sin senaste artikel om läget för LCWR bl.a. upp de "verktyg" för att följa Guds kallelse som organisationens tidigare president sr Pat Farrell beskrev vid söndagens avslutning.

De sex verktygen man haft hjälp av genom historien och fortsätter använda nu och i framtiden är, med förkortade förklaringar:

1.Kontemplation: Farrell frågade hur man kan gå vidare om man inte gör det med utgångspunkt i djup bön?

2.En profetisk röst: Systrarna strävar efter att vara så rotade i vad Gud önskar av oss och kunna tolka verkligheten så väl att man kan vara en röst för besinning.

3.Solidaritet med de marginaliserade. Vi kan inte leva profetiskt om vi inte gör det nära de mest utsatta och marginaliserade.

4. Gemenskap Ordnarna har klarat många växlingar genom historien just för att de haft en stark gemenskap.

5. Icke-våld Med Jesus som förebild vill man inte utnämna någon till fiende, utan försöka älska alla.
“We can absorb a certain degree of negativity without drama or fanfare, choosing not to escalate or lash out in return,” said Farrell. “My hope is that some measure of violence can stop with us.”

6. Leva i glädje och hopp Ett kännetecken för den verklige lärjungen är, enligt Farrell, just det glädjefyllda hoppet. Som också gör oss uppmärksamma på Guds tecken.

Jag hoppas att jag gjort systrarnas visdom någorlunda rättvisa, men det bästa är förstås att läsa de fullständiga motiveringarna i McElwees artikel. Han länkar också till sina tidigare och mycket läsvärda rapporter från LCWR:s möte.
Kanske blir det i slutänden så att det är systrarna som förändrar Troskongregationen och inte tvärtom.

Iblandhermeneutik nej tack!

Bilden kommer från facebookgruppen Christians tired of being missrepresented och kan ses som en skämtsam kortversion av dagens blogg. Klicka på bilden om du vill läsa texten.

Dagens inlägg berör hur hbt-personer bemöts av oss kristna, men handlar framför allt om hur inkonsekvent en del kristna läser Bibeln. Man tillämpar en slags iblandhermeneutik, eller iblandexegetik. Ibland är man helt på det klara med att Bibelns texter måste sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas om för att säga något om vår tid, för att andra gånger lyfta ut några verser och obekymrat kräva att de ska följas bokstavligen.

Greg Carey, professor på Nya testamentet, beskriver fenomenet på ett pedagogiskt sätt i en artikel på Huffington Post.
Han betonar att Bibeln inte kan läsas som en regelbok som ger oss enkla svar på ett antal frågor, däribland sexualitet.
Alla kristna är medvetna om detta för det mesta, få vill ha regimer enligt Biblisk modell (domare och kungar), man delar inte Bibelns syn på ekonomi (inga banker). De flesta har övergett Bibelns kosmologi,  där himlen bokstavligen hänger över oss.
Bibeln har en del kommentarer om sexualitet och äktenskap och det är då en del kristna lämnar det kritiska tänkandet och blir bokstavstroende. Fast de värsta avsnitten brukar man ändå bortse ifrån, ingen anser idag att ett våldtäktsoffer ska behöva gifta sig med förövaren. Inte heller instruktionerna om hur mannen sexuellt kan använda sina slavar tilltalar särskilt många.

Jag tycker inte att Greg Careys exempel på texter som används av värdekonservativa kristna mot hbt-personer är så åskådliga. Jag går i stället över till det andra intressanta inlägget om ämnet jag läst, Simon Sorgenfreis inlägg på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.  Ämnet för inlägget är Queer, judendom och islam där Sorgenfrei kommenterar en intervju med rabbinen David Lazar. Lazar ser hbt-personer som något som berikar judendomen och tar upp och kommenterar en text ur 3 Mosebok:

"När Lazar får frågan om 3 Mosebok 18:22 - ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt” - som ofta lyfts fram som exempel på att samkönade sexuella relationer är förbjudna refererar han till samtida queerteologi. Enligt en sådan tolkning måste versen förstås utifrån sin ursprungliga tid och plats. Kvinnor var – då och där – mäns egendom och män kunde därför ta sina fruar med våld. Vad versen förbjuder idag är därför – enligt denna tolkning – inte bögsex, utan manlig homosexuell våldtäkt."

Det går säkert att hitta invändningar mot Lazars tolkning, men det viktiga är, som jag ser det, att vi är medvetna om att vi bara kan försöka förstå de bibliska författarnas avsikter med sina texter och se vad de har att säga oss idag. Den information vi har är dessutom ekon från det förflutna, som tolkats om och om igen genom historien.
Sorgenfrei nämner att det finns svenskkyrkliga präster som stöder hbt-personer, sämre ställt är det med imamer och vill jag tillägga katolska präster. Fast för den sistnämnda kategorin gäller förstås i Sverige. För den intresserade finns flera länkar i Simon Sorgenfreis inlägg väl värda att följa.

Slutligen om nu någon missat det så är det den grekiske guden Hermes, gudarnas budbärare, som gett namn åt Hermeneutiken. Hermes har onekligen en hel del gemensamt med den Helige Ande i den kristna tron, men det får jag ta upp en annan gång...

Andra Vatikankonciliet har redan befriat oss!

Andra Vatikankonciliet firas på många håll i år när det är 50 år sedan det inleddes. Robert Blair Kaiser skriver om det på NCR under den upplyftande rubriken The Second Vatican Council has already made us free
Många beklagar och sörjer över att det de senaste årtiondena gått bakåt och att makten åter centraliseras till auktoritära påvar. Blair Kaiser tycker att man ska se på utvecklingen från en annan synvinkel och glädjas åt vad konciliet redan har gjort för oss:

"It has given us a new view of ourselves. It's made us more free, more human and more at the service of a world that Jesus loved.

It has given us a new view of the church. It's our church, not the pope's church, or the bishops' church, or a priest's church.

It has given us a new view of our place in it. We can think, we can speak, we can act as followers of Jesus in a world that needs us."

Robert Blair Kaiser föreslår att vi (här syftar han nog i första hand på lekfolket) i stället för att klaga ska fortsätta med att genomföra Andra Vatikankonciliets intentioner.
Som exempel tar han de amerikanska systrarna i LCWR. De befriade och uppdaterade sig och sökte sig tillbaka till källorna. Utifrån det gick det sedan ut i världen som teologer, forskare, ledare för universitet och sjukhus, för arbete i församlingar, bland de utsatta. De engagerade sig mot rasism, fattigdom men för fred, rättvisa, kvinnors rättigheter, interreligiös dialog m.m.

Nu har påven dissat dem för deras insatser och för att de inte hjälpt biskoparna i kampen mot preventivmedel och legala aborter (det är ingen som talat om helt fria aborter så vitt jag vet).
Blair Kaiser ifrågasätter om påven kan hindra systrarna från att hjälpa de hungriga och hemlösa? Min kommentar blir att han möjligen kan hindra dem från att verka vid Katolska universitet och institutioner. Men det finns ju andra alternativ.

Blair Kaiser uppmuntrar oss också att ta egna initiativ i konciliets anda:

Vi kan påpeka att de flesta katoliker är positiva till preventivmedel när biskoparna ger media kyrkans officiella  negativa ståndpunkt.

Vi kan själva fortsätta söka kontakt med systrar och bröder över samfundsgränserna.

Vi kan applådera och uppmuntra teologer och präster som förkunnar Bibelns ord på ett sätt som talar till oss och som vi förstår.

Befinner vi oss i en bakåtsträvande församling kan vi starta små hemgrupper.

I helgen hölls ett inspirerande möte i Stockholm där bl.a. förverkligandet av Andra Vatikankonciliets ambitioner diskuterades. Ulla Gudmunson har skrivit en humoristisk blogg ,främst om katten Kurre, men mötet och samtalen där kom med på ett hörn det också.


   

Kärlek till medmänniskan är att stanna kvar och tala

Då och då möter jag katoliker som frågar om man inte kan nöja sig med att ta vara på det goda i kyrkan och strunta i det som är mindre bra? Det kunde man förstås, om det bara gällde oss här i Sverige eller västvärlden. Vi har valfrihet att följa kyrkans lära eller låta bli om vår övertygelse säger oss något annat.
Så är inte fallet för alla katoliker framför allt de i tredje världen som drabbas hårt av t.ex. kyrkans motstånd mot preventivmedel.
Så mitt svar brukar bli att av solidaritet med de fattiga och utsatta måste vi till att börja med stanna kvar i kyrkan och sedan säga ifrån. I gårdagens blogg skrev jag bl.a. om att dela med sig av det vi fått och valfrihet hör definitivt till de gåvor vi ska ge vidare till andra människor.

Melinda och Bill Gates hör till de katoliker som stannar kvar men säger ifrån när det gäller just familjeplanering. I  DN idag kan man läsa att familjeplanering i tjugo år stått långt ner när det gäller bistånd till fattiga länder. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag inte visste att det var så illa ställt.
Melinda Gates blev i går hedersdoktor vid Karolinska institutet och i samband med berättade hon om sitt engagemang för att fattiga människor ska få kunskap om och tillgång till preventivmedel.
Hon tog som exempel:"– En kvinna i en by i Niger jag besökte hade sex barn och hade inte fått höra talas om preventivmedel förrän efter det tredje. ’Vi lider’, sade hon. ’Varför fick jag inte veta något?"

Ja, varför fick hon inte det och varför fick hon inte möjlighet att själv välja om hon ville använda preventivmedel eller inte är min reflektion? Varför gör Katolska kyrkan allt som står i dess makt för att hindra människors val när det gäller familjeplanering? Är det för att man faktiskt inte tror att så många skulle välja det om de fick chansen? Borde man inte då fundera på varför i stället för att försöka tvinga fram åtlydnad med maktmedel?

Den som vill läsa mer om hur Melinda Gates ser på att hon som katolik arbetar för att människor ska få tillgång till moderna preventivmedel kan läsa en artikel i The Guardian UK Å ena sidan ville hon förstås följa kyrkans lära men å andra sidan såg hon vilket lidande kyrkans negativa hållning till preventivmedel ställde till med för i synnerhet kvinnor och barn i fattiga länder. Alla föräldrar vill ge sina barn mat, kläder och utbildning. I västvärlden betraktar de flesta detta som självklart, men i länder där man inte kan man inte planera antalet barn och avståndet mellan dem är det för många omöjligt. Följden blir för många och för täta graviditeter och hög barn- och mödradödlighet.

Det är så cyniskt att detta onödiga lidande får fortgå bara för principers skull och även om få har resurser att så konkret göra något åt det som makarna Gates, så kan vi alla säga ifrån.

Hur bilden av Jesus utvecklas i evangelierna

Kristendomen är inte så unik som många kristna väldigt gärna vill tro och inte heller så statisk som ett något mindre antal kristna påstår.
Patricia Datchuck Sanchéz inleder artikeln I am bread of life på NCR med att titta på hur människornas föreställning om vem Jesus var förändrades från Markusevangeliet till Johannesvangeliet. I Markusevangeliet är det först med den romerske soldaten som Jesu natur som son både till Gud och människa avslöjas. När evangelierna enligt Matteus och Lukas skrivs ett par årtionden senare framställs han som Guds son redan från konceptionen. I Johannesevangeliet slutligen, färdigställt ca 90-100, är Jesus Gud och Ordet som blev kött.

Datchuck Sanchéz går sedan över till beskrivningarna om hur Gud ger israeliterna får manna under flykten från Egypten och hur Jesus säger att han är livets bröd i Johannesevangeliet.
Jag vill, innan jag går vidare med hennes artikel, sätta in de Bibeltexterna i en historisk kontext. Bröd var basfödan hos alla spannmålsodlande folk. För att ta ett par exempel på hur viktigt brödet ansågs vara hos folken runt medelhavet så fick de döda i Egypten med sig bröd och öl till livet efter detta och romarna hade Empanda brödets gudinna.
I hela Orienten bröt man också brödet, precis så som det beskrivs i NT.

I GT ger Gud bokstavligen bröd till människorna att äta, men Datchuck Sanchéz påpekar att i evangelierna Jesus tar det hela ett steg vidare. I Matt 15:32-38 mättar han människorna genom ett under som givetvis var fascinerande, men i Johannesevangeliet  som alltså skrevs senare, talar Jesus om sig själv som livets bröd som ger andlig näring. De kristnas tro hade utvecklats mycket från synoptikerna till det att Johannesevangeliet skrevs.

Patricia Datchuck Sanchéz beskriver hur människorna i Johannesevangeliet sökte Jesus men inte ville följa honom, kallde honom Rabbi men ville inte blir undervisade, de bad om bröd men ville inte ta emot den näring han erbjöd, de kunde tänka sig att arbeta för att få mat medan Jesus utmanade dem att söka det eviga livet.
Hon menar att den utmaningen finns kvar idag. Men också utmaningen att dela med oss då hungern är påtaglig i världen. Vi som får äta, dricka och ta del av Guds kärleksfulla ord borde dela med oss till dem som behöver.  Vi borde också komma i håg att till de måltider som Jesus bjöd in till fanns inga gästlistor eller placeringskort eftersom alla var välkomna. Hon avslutar med: "In our sharing of the bread of life, we pray to follow his lead in welcoming all others to his table and our own."

Guds gränslösa kärlek och människans begränsningar

Den nu pågående Prideveckan och diskussionerna i samband med den bland kristna visar på olika sidor hos oss. Åke Bonnier skriver i en positiv, inkluderande anda med fokus på kärleken på sin blogg. Han påpekar att man i kyrkliga sammanhang ofta talar om Guds gränslösa kärlek och att vi ska visa kärlek till vår nästa, men att det inte alltid omsätts i praktiken.

Nu är ju detta en blogg där jag försöker hålla ett positivt tonläge, men jag vill ändå be läsaren att också ögna igenom kommentarerna till Åke Bonniers inlägg. Där blir det väldigt tydligt att det är si och så med den medmänskliga kärleken och även vad jag skulle kalla renhårigheten hos en del kristna.

I några kommentarer får man intrycket av de flesta homosexuella lever ett promiskuöst och lössläppt liv. Jag och andra som känner öppet homosexuella personer vet ju att det inte stämmer. De flesta är som folk är mest med vanliga jobb, förhållanden och hem. Nu för tiden inte sällan också familj.

Frågan är då hur man bemöter den här missvisande bilden av homosexuella som tyvärr sprids bl.a. i kristna kretsar och även i media?  Det första är givetvis att inte ducka utan att säga ifrån. Någon kommenterar på Åke Bonniers blogg att om värdekonservativa kristna tror att homosexuella har ett för utsvävande sexliv så borde de bejaka stabila relationer och äktenskap i stället för att motarbeta det.

Kunskap och fakta är förstås ett viktigt motmedel mot allmänt hållna åsikter. I kommentarerna till Åke Bonniers blogg tas den påstådda kopplingen mellan homosexualitet och pedofili upp. Tyvärr blev min kommentar med länkar till Facts about homosexuality and child molestation och till Huffington Post och inlägget om de olika äktenskapsmodellerna i Bibeln till min förvåning bortmodererat. Det var synd eftersom den förstnämnda artikeln väldigt pedagogiskt förklarar t.ex. skillnaden mellan en dragning till vuxna som riktas mot män och eller kvinnor. Att jämföra med pedofiler som dras till just barn och inte kan sägas vara vare sig hetero- eller homosexuella.

Ovanan att tillskriva meningsmotståndaren ett utsvävande sexliv inskränker sig tyvärr inte bara till homosexuella utan är en klassisk debattstrategi. Vi kan nu även se den i påhoppen på RFSU från katolskt håll på t.ex. Bengt Malmgrens blogg där han skriver angående kyrkans syn på sexualitet:
 " Där handlar det inte om att kyrkan skall “anpassa” sin syn till modernt tänkande, tvärtom att kyrkans syn är ett verkligt alternativ och korrektiv till vår tids av samhället understödda materialistiska egotrippade sexkultur med RFSU som normbildare."
Förutom att allmänt hållet tyckande av det här slaget är i princip omöjligt att bemöta, så försöker han bygga upp en bild av "samhället", oklart vilka som ingår i det, som några som följer en egotrippad, materialistisk sexkultur.
Återigen det är det bästa motmedlet att se sig omkring bland människorna i sin närhet, som ju är "samhället". De flesta av oss upptäcker då inget av det som beskrivs i citatet ovan, utan helt vanliga människor.

Nu kommer som slutkläm ett litet brandtal som man kan hoppa över om man inte tycker om sådana :-)

Mer mod och civilkurage behövs hos oss kristna inte minst hos oss katoliker. Stå upp mot svepande antaganden och rena felaktigheter.  Dessutom tycker jag att man ska ta de tillfällen som ges att påpeka att Katolska kyrkans åsikter inte delas av alla katoliker. Annars blir vi aldrig av med stämpeln värdekonservativa kufar.
 

Olika modeller för äktenskapet i Bibeln

Prideveckan har börjat och det kanske är därför det pågår livligare diskussioner om äktenskapet i bloggsfären än vanligt. Många mer värdekonservativa kristna hänvisar till Bibelns syn på äktenskapet. Hur mycket vet de och för den delen jag själv egentligen om den saken frågar jag mig efter att ha läst Esther J. Hamoris artikel på Huffington Post?
Hon går i den systematiskt igenom olika typer av äktenskap som beskrivs i Bibeln och konstaterar att synen på äktenskap i mångt och mycket är historiskt betingad och skiftar över tiden.

Hamori börjar med de verser i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnor att underordna sig sina män som värdekonservativa kristna ofta hänvisar till. Min anmärkning är att de allt som oftast glömmer fortsättningen där mannens skyldigheter tas upp... Esther J. Hamori går dock ytterligare framåt i texten till de verser där Paulus uppmanar slavarna att lyda sina herrar, oavsett om de är bra herrar eller inte. Hon påpekar att det inte finns några logiska skäl till att den ena uppmaningen ska följas även idag men inte den andra.

Petrus i sin tur hänvisar i sin tur i sitt första brev till Sara som lydde sin make Abraham i allt. Hamori tar där upp att Sara och Abraham var halvsyskon,  eftersom äktenskap med nära släktingar var idealet på den tiden. Abraham skickar i sin tur iväg Isak för att hitta en brud i släkten, dennes son Jakob gifter sig med två av sina kusiner. Esau däremot tar sig en utomstående som fru och ses som suspekt.
Återigen det finns ingen anledning att med hänvisning till Bibeln hävda att Saras lydnad mot Abraham fortfarande ska vara norm, men inte äktenskap mellan halvsyskon.
 I Gamla testamentet har olika författare olika syn på äktenskap mellan personer från olika stammar. I Ruts bok omnämns det som positivt, medan Nehemja är negativ.

Förklaringen till de olika modellerna för äktenskap är enligt Esther J Hamori främst historiskt betingat:

"Each of these biblical standards for marriage -- polygamy, marriage within the family, reproduction with a late husband's closest kin, prohibitions against intermarriage -- were seen as vital in some historical contexts as reflected in the Bible, and not in others. In times and places where marriage to a first cousin was the ideal, the Bible says such marriages are blessed by God. When polygamy was the cultural norm, that too is said to be blessed (as God blesses Jacob's marriages with the sisters Rachel and Leah, as well as with their slaves; Genesis 30). Kinship and property are important factors in many biblical marriages; one element that rarely figures into biblical standards for marriage, however, is love."

Kärlek, som alla idag betonar som viktigast i äktenskapet, kopplas alltså sällan ihop med  äktenskap kopplas  i Bibeln. Jag undrar om den konsekventa nedtoningen av känslornas betydelse för kärleken från katolska ledares sida har med den saken att göra?

Hamori går också tillbaka till berättelsen Adam och Eva där det inte talas om något äktenskap överhuvud taget. Jag kan för övrigt inte påminna mig att jag någonstans läst att Josef och Maria någonsin gifte sig, utan att de "bara" var trolovade.

Esther J Hamoris poäng är att det i Bibeln inte finns en modell för äktenskapet, utan många och att de anpassas efter det kulturella sammanhanget. Och det är snarast det vi borde ta fasta på.

Hon fick givetvis ta emot kritik för sin blogg och skrev därför ett inlägg om mångfalden i Bibeln, att rösterna man möter där speglar många olika sorters människor. Även det är mycket läsvärt.

Skapelseberättelser 2

Dagens blogg tänkte jag skulle gå snabbt och enkelt att skriva. I en bok jag nyss läst ut nämndes lite i förbigående att den grekiska gudinnan Persefone bland allt annat skiljde de döda som kom till Hades som man delar agnar och vete med en slags tröskningsfläkt, på engelska winnowing fan. Den myten påminner i så fall om hur Markus och Lukas i sina evangelier låter Johannes döparen uttrycka sig om Jesus, i Matt 3:12: "Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Eftersom jag alltid vill ha ordentliga källor för det jag skriver och jag fick uppfattningen att det här var en myt som hade stor spridning i antikens Grekland läste jag den informativa sajten Theoi greek mythology artikel om Persefone.
Men där fanns den inte, att sortera själarna verkar snarare ha med Dionysos att göra. Jag har sedan letat på alla andra platser jag kan tänka mig, men fortfarande inget direkt om sorterande när det gäller Persefone. Så om någon läsare vet var man kan hitta uppgifter om det tar jag förstås tacksamt emot tips!

Jag har nu inte gått lottlös i mitt letande utan stött på annat som är intressant, bl.a.förekommer Persefone i en skapelsemyt som påminner om den gammaltestamentliga:

  Pseudo-Hyginus, Fabulae 220 (trans. Grant) (Roman mythographer C2nd A.D.) :"When Cura (i.e. Koure, Persephone) was crossing a certain river, she saw some clayey mud. She took it up thoughtfully and began to fashion a man. While she was pondering on what she had done, Jove (Zeus) came up; Cura asked him to give the image life, and Jove readily grant this. When Cura wanted to give it her name, Jove forbade, and said that his name should be given it. But while they were disputing about the name, Tellus (Gaia or Demeter) arose and said that it should have her name, since she had given her own body. They took Saturnus (Kronos) for judge; he seems to have decided for them : Jove, since you gave him life (text missing, presumably he was given control of the fate of men) let her (Persephone) receive his body (after death); since Cura fashioned him; let her (Gaia) posses him as long as he lives, but since there is controversy about his name, let him be called homo, since he seems to be made of humus"

Vad apostlarnas apostel kan lära kyrkan

I dagens blogg tar jag upp två informativa artiklar, den ena kommer från NCR, där Jamie L. Manson skriver om What Mary Magdalene and the Samaritan teach the church. Den andra texten är hämtad från bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer där Simon Sorgenfrei tar upp ämnet Bibelarkeologi.
Båda belyser min kära käpphäst, vikten av att kunna sin historia.

Jamie L. Manson blev ombedd att predika om apostlarnas apostel, Maria Magdalena. Hon valde då att göra en jämförelse mellan henne och skildringen av Jesus möte med den samariska kvinnan i Johannesevangeliets fjärde kapitel. Där finns flera likheter, inte minst att det är lätt att få intryck av att Jesus räddade dem från ett liv i synd (erotiska sådana). När det gäller Maria Magdalena var det påven Gregorius som på 500-talet började sprida bilden av henne som prostituerad. Något som sedan envist levt kvar genom århundradena, trots att det inte finns något som helst belägg för den tolkningen hos Johannes.

Flera nutida forskare ser den samariska kvinnan som en symbol för det samariska folket och de sammanlagt sex männen i berättelsen står då för de gudar som samarierna anklagades för att dyrka jämte Jahve.

Maria Magdalena och den samariska kvinnan har också det gemensamt att de förstod vem Jesus verkligen var. Den samariska kvinnan var den första som insåg att Jesus var Messias och Maria Magdalena var den förste som fick se den uppståndne Kristus och fick uppdraget att tala om vad hon sett för apostlarna.

Den tidiga kyrkan förstod vilka osannolika lärjungar Jesus kallade och hur radikalt, för att inte säga chockerande, hans val av förebilder för de troende var.
I en tid då institutionen Katolska kyrkan verkar jobbar övertid med att sätta upp hinder för gudsfolkets delaktighet i kyrkan tycker Jamie L. Manson att evangelitexterna är en hjälp att hålla modet uppe.


Religionsvetaren Simon Sorgenfrei behandlar också Bibelns texter, men inriktar sig på diskussionen om dess värde som historiska källor och betydelse för arkeologin. Har man Jamie L. Mansons artikel i tankarna är det lätt att förstå att hur försiktig man måste vara med i synnerhet det förstnämnda.
Sorgenfrei beskriver motsättningarna mellan två riktningar inom arkeologin, bibelmaximalism vars representanter tror sig kunna hitta t.ex. platsen där David besegrade Goliat utifrån Bibelns platsangivelser. Mot det står bibelminimalismen som ser Bibeln som en samling legender som kan innehålla korn av sanning men inte ligga till grund för utgrävningar och tolkning.

Frågan kompliceras av att det finns stora ekonomiska intressen i att t.ex. göra tv-serier eller filmer på teman som Jesu familjegrav. Där man med Bibeln som en slags karta gör spektakulära utgrävningar på olika platser, snarare än att satsa på mer djuplodande projekt.
För religionsvetarna blir det, som Sorgenfrei påpekar, intressant både att studera dokumentärerna som fenomen och de forskningsresultat man kommer fram till.

Den som fortfarande har ork kvar efter den här långa bloggen rekommenderas att läsa en artikel som Simon Sorgenfrei hänvisar till i The Cronicle of Higher Education. Skribenten Matthew Kalman ger där en fördjupning om fenomen som bibelmaximalism, bibelminimalism och medias intresse.
De klokaste orden kommer från arkeologen Aren Maeir som säger "We're here not to prove or disprove the Bible. We're here to illustrate the cultures in which the biblical text was formed,"

Min personliga reflektion är att problemen artiklarna tar upp visar på behovet av teologer och arkeologer som inte har förutfattade meningar om vilka resultat de ska uppnå. Men det har jag ju skrivit tidigare.