Jag borde kanske ha valt ett lite mer neutralt namn för bloggen från början och haft ett en mer allmän beskrivning. Det är ju trots allt mer än Katolska kyrkan som intresserar mig, svensk sjukvård t.ex. som jag skrivit om i tidigare inlägg. Det finns likheter mellan de två, båda är hierarkiska organisationer som fungerar mindre bra, även om enstaka enheter och personer gör goda insatser. Vilket jag skrivit om här.
Dagens inlägg, som kommer in lite extra, skriver jag för att DN har en artikel som just lyfter fram exempel på god vård. På Capio S:t Görans sjukhus får patienter som opererat höft-och knäleder på ortopedkliniken upföljning tills de är återställda.
I Stockholmsbilagan skrivs om ett framgångsrikt projekt i Sollentuna där vårdcentralen, med i sig rätt enkla tips om en hälsosammare livsstil, sänkte dödligheten i hjärtinfarkt hos sina patienter med 75% på 20 år. Tyvärr finns den artikeln inte på nätet.
Det är viktigt att tydliggöra bristerna i sjukvården, men jag tror att det är minst lika viktigt att lyfta fram de goda exempel som finns på vård som fungerar.
Något som inte alls varit uppe i debatten är den privata vård som många företag köper. De anställda får t.ex.träffa en specialist inom 24 timmar om de blir sjuka, opereras inom tre veckor etc. Det är en stor kostnad för företaget men måste rimligen betala sig genom att medarbetarna blir friska och kommer tillbaka i arbete snabbt.
Varför tittar inte landstingen på detta upplägg som uppenbarligen håller hög kvalitet och sparar pengar, för att inte tala om lidande och inkomstbortfall för den enskilde?
För övrigt undrar jag vilken vård våra politiker har tillgång till? Privatvård med specialister, "vanlig" företagshälsovård eller sitter de rent av på vårdcentralen?
Frågan om vad som är god vård är mer sammansatt än jag trott insåg jag när jag diskuterade det med en läkare i bekantskapskretsen.
SvaraRaderaDet är inte så enkelt som att politikerna står på ena sidan och läkare och patienter på den andra som man kan få intrycket av i media.
Även läkare och patienter har allt som oftast olika åsikter om vad som är god vård.
Specialistläkarna vill inte ägna sig åt "enkla" åkommor eller uppföljning som ju nämns i artikeln, utan tycker att allmänläkarna ska göra det.
Patienter vars sjukdomar tar onödigt lång tid att komma tillrätta med, eller som hänvisas tillbaka till vårdcentralen så fort det mest akuta är åtgärdat föredrar av lätt begripliga skäl att ha kontakt med specialistläkare.
Vilket som sagt den som kan betala privat får möjlighet till.
Jag får med all säkerhet anledning att återkomma till den här frågan.
Anneli