Ritva Maria Jacobsson, professor emeritus i latin och sr Madeleine Fredell OP intervjuas i ett, som jag tycker, väl balanserat inslag om Andra Vatikankonciliet i SR:s Människor och tro.
Ritva Maria Jacobsson berättar inledningsvis om hur det var att vara katolik före konciliet. På den tiden måste en katolik som ville gå till en högmässa i Svenska kyrkan be sin biktpräst om tillåtelse och "kompensera" med en katolsk mässa!
Även Sr Madeleine Fredell tar upp Katolska kyrkans slutenhet och rädsla för förändringar under 1950-talet. När sedan Andra Vatikankonciliet inleddes 1962 så märktes det att världen trots kyrkans motstånd förändrats. Många länder som tidigare varit kolonier hade gjort sig fria, det kommer därför representanter från bokstavligen hela världen. Kritiken mot den europeiska dominansen i Katolska kyrkans ledning kom därför att prägla konciliet. Liksom en något senkommen men viktigt uppgörelse med kyrkans roll under Förintelsen, som man under 1950-talet inte talat om.
Efter konciliet öppnade kyrkan sig mot omvärlden och många katoliker kände hopp om större frihet. Hopp om att frågor som kvinnliga präster och slopandet av det obligatoriska celibatet skulle få en lösning i framtiden.
Riktigt så har det inte blivit, många av Andra Vatikankonciliets intentioner väntar fortfarande på att genomföras.
Ritva Maria Jacobsson uttrycker i slutet av inslaget en oro för att många unga katolska präster är så konservativa och inte verkar förstå Andra Vatikankonciliets betydelse. Min reflektion blir att stiftet borde engagera Ritva Maria Jacobsson för att fördjupa prästernas kunskaper om konciliet.
Sr Madeleine Fredell beskriver det som höst i Katolska kyrkan, men hon uttrycker också en tro på att det så småningom blir vår. Det kanske inte är vi som är den nu aktiva generationen som kommer genomföra förändringarna, men vårt ansvar är att bereda jordmånen för dem som kommer efter oss.
Jag tror också att det är viktigt att tänka långsiktigt för att kunna hålla hoppet vid liv. Likaså att inte nedslås av hur mycket arbete som återstår, utan helt enkelt göra det man kan. Lägger man samman det var och en av oss gör tror jag att vi kommer att finna att det räcker och blir över.
