Bikten - då och nu

Where are the penitents? det vill säga var är botgörarna frågar sig John Cornwell i en artikel The Tablet. Att den har ett par månader på nacken tycker jag inte spelar så stor roll, innehållet är aktuellt men inte nyheter som snabbt är överspelade.

John Cornwell diskuterar det sjunkande antalet katoliker som biktar sig, en trend som inleddes på 1960-talet. Det som jag tycker är intressant är att han beskriver historiken, hur situationen ser ut och inte minst, han söker förklaringar till varför allt färre katoliker väljer att gå till bikt.
Jag tänker dock bara belysa ett par av de frågor han tar upp.

Traditionen att bikta sig så ofta som en gång i veckan, vilket Cornwell beskriver som det vanliga under hans uppväxt, är ett 1900-talsfenomen. Likaså traditionen att låta lågstadiebarn gå till bikt, som infördes 1905 av Pius X (1903-14). Tidigare var det normala att man biktade sig första gången i 13-14 årsåldern.
Cornwell påtalar också sambandet mellan att barn började gå till bikt och det ökade antalet fall av sexuella övergrepp i kyrkan under 1900-talet som ofta skett just i biktsituationer.

Jag tyckte redan när jag konverterade att det var helt fel att låta 8-9-åringar gå till bikt. De är för små för att förstå vad det går ut på och många tycker att det är skrämmande att vara ensamma med en främmande man. Jag kan inte se någon anledning till att Katolska kyrkan ska hålla kvar vid ett så sent påfund, som rimligen inte kan gagna någon.
Om föräldrar helt enkelt låter barnen vänta med att gå till första kommunionen till de är stora nog att gå till bikt, så skulle det här kunna rätta till sig ganska snabbt av sig självt.