Namnet Franciskus förpliktigar

Jag rekommenderar alla att läsa Hans Küngs artikel The Paradox of Pope Francis på NCR. Läsaren får en lektion i kyrkohistoria där Küng också gör intressanta jämförelser mellan den heliga Franciskus och dennes samtida, påven Innocentius III. Han avslutar med att ta upp på vilket sätt han menar att namnet Franciskus förpliktigar. Det är en lång men mycket läsbar artikel och jag tar bara upp några, som jag tycker, särskilt intressanta avsnitt.

Hans Küng menar att Innocentius III (påve mellan 1198-1216) och Franciskus av Assisi stod för två motpoler i kyrkan. Innocentius började agera som kristenhetens härskare, lagstiftare och domare, vilket hans efterföljare fortsatt med till våra dagar. Hans pontifikat blev en vändpunkt enligt Küng, och man kan redan där se början till t.ex. nepotism, korruption och tvivelaktiga finanser som också det följt Katolska kyrkan långt fram i tiden.

I slutet av 1100-talet växte olika rörelser fram som kritiserade den rådande ordningen, katarer och valdensare förföljdes för sina invändningar. Paradoxalt nog verkar Innocentius III till skillnad från sina närmast företrädare ha försökt integrera kritikerna i kyrkan och såg behovet av reformer, vilket var  upptakten till fjärde laterankonciliet. Hade han lyckats med reformen hade kanske reformationen på 1500-talet inte varit aktuell, en svindlande tanke.

Franciskus av Asissi stod för ett alternativ till kyrkans ordning på 1200-talet och är lika aktuell med sina ideal: fattigdom, ödmjukhet och enkelhet.
Hans Küng beskriver innebörden i ödmjukhet så här:

Humility: The church in the spirit of Innocent means a church of power and domination, bureaucracy and discrimination, repression and Inquisition. In contrast, a church in the spirit of Francis means a church of humanity, dialogue, brotherhood and sisterhood, hospitality for nonconformists; it means the unpretentious service of its leaders and social solidarity, a community that does not exclude new religious forces and ideas from the church but rather allows them to flourish.

Ja, en anda av medmänsklighet, dialog, syskonskap och gästfrihet gentemot oliktänkande känns verkligen radikalt, vilket det förstås inte borde vara.
En katolsk kyrka som verkligen är katolsk i den bemärkelse James Joyce beskrev så träffande  som "here comes everybody" innebär att den ska vara till för och välkomna alla katoliker. Människor från jordens alla hörn, barn, kvinnor och män med olika bakgrunder, ogifta och gifta, präster, systrar,  lekfolk med skiftande åsikter och tolkningar om och av tron. Alla ska vi få plats och känna oss delaktiga i den Katolska kyrkan om den ska leva upp till sitt namn.
Det är sannerligen en utmaning!

Religionsfrihet för barn

Det är viktigt med mångfald och att både troende från olika religioner och ateister respekterar och kanske rent av bejakar varandra. Åke Bonnier skriver i sin senaste blogg, som annars huvudsakligen är riktad mot antisemitismen, om religionen som en naturligt del av samhället. Religiös klädsel och tecken ska inte vara något konstigt eller ifrågasatt.

Frågan är bara var gränsen mellan religionsfrihet och religionsofrihet går? Den aktualiseras när jag läser om Söndagsprofilen serietecknaren Thomas Olsson i DN:s Söndagsbilaga. Han har berättat om sin uppväxt i en frireligiös familj i serieboken Församlingen. Tyvärr hittar jag ingen länk till intervjun på DN:s webbsida, men han beskriver en uppväxt i en sluten grupp, sin församling. Först efter att han gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån fick han distans till allt och insåg att det fanns roligare saker att göra än att gå i kyrkan tre gånger i veckan.

Thomas Olsson vill visa på det problematiska i att barn måste växa upp i mer eller mindre sektliknande miljöer, med udda föräldrar som har starka åsikter. Som jag ser det finns det risk att barnens religionsfrihet åsidosätts om man till varje pris ska bejaka föräldrarnas.
Om man som Thomas Olsson är i övre tonåren när man upptäcker världen utanför församlingen, då tycker jag att man blivit sviken av vuxenvärlden. Därför är jag kritisk till religiösa dagis och skolor för att inte tala om hemundervisning.
Skolan är kanske den bästa möjlighet vi får i livet att möta människor med vitt skilda bakgrunder. De flesta verkar vara medvetna om det, när man talar om segregation i största allmänhet. Mer sällan talar man om hur segregerade de religiösa skolorna ofta, jag ska inte säga alltid, är.

Jag tycker också att det är något tragiskt över dessa grupper som har så liten tilltro till det man lär och hur man lever att man till varje pris försöker kontrollera medlemmarna och minimera deras kontakter med omgivningen. Det är som om man någonstans vet att man är inne på fel väg, men inte vill göra något åt det.

Så var går gränsen mellan de positiva uttrycken för religiositet och de rent destruktiva? Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan, men vi måste om och om igen ställa oss den.

Samarbete över åsiktsgränserna

Jag har förmånen att känna och samarbeta med katoliker som tolkar, lever och uttrycker sin tro på skiftande sätt. Kontakterna flyter inte alltid problemfritt men är kanske just därför i slutänden väldigt givande. Att samarbeta över åsiktsgränserna kräver kompromisser. Det kräver också att man söker lösningar snarare än låser sig i det man inte är ense om och att man anstränger sig att förstå den andre och förklara vad man själv menar. Och tänk, nästan alltid går det att komma fram till något alla kan känna sig tillfreds med.

Den största vinsten är nog ändå att jag som reformvänlig katolik kan se att konservativa katoliker kan vara kloka och godhjärtade människor och förhoppningsvis är det också vice versa.

Jag har många gånger tagit upp behovet av ett öppnare, mer tolerant och vänligare samtalsklimat i Katolska kyrkan här i Sverige. Alla katoliker ska känna sig välkomna i gemenskapen, en översättning av katolsk är ju som bekant, här kommer allihop.

Sedan är frågan hur man uppnår känslan av gemenskap trots att man har olika åsikter. Här kommer möjligheten att mötas i verkliga livet in. Jag skulle önska att stiftet mer medvetet arbetade för att katoliker med olika syn på tron ska mötas och samarbeta. En del sker säkert redan nu, musikalitet och socialt engagemang t.ex. finns förstås i alla grupperingar.
Men man kunde anstränga sig mer för att skapa aktiviteter som kan locka många olika katoliker.
Därmed inte sagt att man ska upphöra med sådant som vänder sig till en mindre antal, som bönegrupper för familjen.Vi behöver en mångfald av grupper och aktiviteter för att alla ska känna sig hemma i Katolska kyrkan.
Självklart måste även vi gräsrötter tänka till och ta initiativ på de sätt vi kan och jag gör själv vad jag kan i den vägen. Men den bejakande attityden måste också förmedlas av stiftets ledning.

Tina Beattie om krigets fasor

Vi möter ofta olika manifestationer för livet initierade av kristna ledare. Man kan tycka att det vore självklart att ta med ett nej till krig i dessa värnandet om människolivet. Krigen och följderna av dessa hör till de i särklass största hoten mot livet.
Men nej, frågan lyser oftast med sin frånvaro. I kristna sammanhang i allmänhet och katolska i synnerhet är ja till livet begränsat till att i praktiken innebära ett nej till preventivmedel och legala aborter.

Men det finns undantag, Tina Beattie har på sin blogg Marginal Musings lagt ut ett föredrag om kristen pacifism och krigets fasor som hon nyligen höll för Pax Christi och brittiska Justitia et Pax i London.

Hon skriver om hur kriget kastat en skugga över civilisationer och framsteg genom mänsklighetens historia. Hur vi skapat stammar och nationer som krigat mot varandra allt som oftast i religionens namn. Barbariet och slakten av människor har maskerats som ära och hjältedåd.
Tina Beattie tar också upp exempel på följderna av kriget, även för det anfallande landet i form av krigsänkor och invalidiserade soldater.

Men kanske är den största skadan att unga människor tränas att bortse från att "fienden" också är en människa, någons barn, syskon, make, maka och vän.
Allt sådant borde kristna samfund, inte minst Katolska kyrkan bekämpa, men att värna livet från krigets hot tycks inte vara något för dess ledning vare sig globalt eller nationellt.

Klarar sig inte Jesus utan Katolska kyrkan?!

Jag hoppade till när jag läste följande citat i Jamie Manson artikel på NCR där kardinal Braz de Aviz i sin tur citerar påven "Christ and the church. The two have to be together. For some people, Christ is fine, but the church isn't. You can't separate the two,"

Kan man inte tänka sig Jesus utan Katolska kyrkan, vad är det påven säger?! Har han drabbats av hybris, tänker jag. Jesus är Gud och allsmäktig, självklart skulle han nu på direkten kunna säga upp allt samröre med Katolska kyrkan och klara sig förträffligt. Katolska kyrkan däremot dör om den inte längre hör ihop med Jesus.

I Mansons artikel står att Franciskus kommit med liknande utsagor den senaste tiden och huvudbudskapet är förenklat att den som vill följa Jesus måste följa Katolska kyrkan och den som vill lyda Gud måste lyda Katolska kyrkans påbud.
Udden är riktad särskilt mot systrarna i LCWR som betonar lydnaden mot Gud och som jag förstår det att man ska följa sitt samvete dvs där Gud talar till var och en av oss.

Det finns åtminstone två, troligen fler, förklaringar till Franciskus betonande av att Gud och Katolska kyrkan är oskiljbara. Den första är att kyrkans ledning under seklernas gång sakta men säkert har gett allt mindre plats åt Gud och allt mer åt kyrkan som organisation. Det är inte alls omöjligt att påven och de runt honom faktisk tror att Gud är beroende av Katolska kyrkan på det sätt han beskriver, hur märkligt det än låter.

Den andra förklaringen är, som många påpekat, en allt mer desperat kamp från ledningens sida att behålla kontrollen över de troende och då inte minst systrar och präster. För hur går det för Katolska kyrkan om vi troende på allvar förstår att Gud inte behöver Katolska kyrkan för att tala till oss? Hur går det med påvens auktoritet när katolikerna inser att Gud inte behöver fråga honom om lov när hen bestämmer något?
Eller när allt fler katoliker, som i frågan om prästkallelser, kräver att det är Gud som ska bestämma inte påven?

Vi lever i en spännande tid. Nog tror jag att vi behöver en gemenskap för att växa i tron. Men det är en gemenskap som måste söka sig nya och kanske urgamla vägar för att var andligt fruktbar. Vilket ju är det ord Franciskus använder för att beskriva hur systrarnas andliga liv bör vara.

LCWR:s satsning på dialog, ett föredöme för hela kyrkan

Jag blir allt mer imponerad av LCWR:s lednings sätt att bemöta anklagelserna från Troskongregationen. Deras konsekventa strävan att förstå hur dessa resonerar och vad som fått dem till det och strävanden efter dialog uppfattar jag som den Helige Ande i full verksamhet. Det är bara att hoppas hela Katolska kyrkan tar intryck av deras kloka agerande.

På NCR:s hemsida kan man läsa Joshua McElwees kommentarer till läget och en intervju med LCWR:s president, franciskansystern Florence Deakon i samband med ett internationellt möte med ledare för kvinnliga ordnar.

Hon talar mycket om att lyssna och att lyssna till de olika sätt den Helige Ande talar till oss på, hon säger bl.a.
"If the Spirit speaks among all of us or is in all of us, then authority is listening to others too," said Deacon. "You listen to the will of God in a whole lot of ways."

LCWR:s ledning har upprepade gånger sagt att anklagelserna mot dem beror på att Vatikanens representanter missförstått systrarnas verksamhet. Som jag förstår det har de rapporter Troskongregationen fått inte gett en korrekt presentation av LCWR.
Artikeln tar förstås också upp det märkliga i att det är Troskongregationen, som inte alls har ansvar för olika ordnarna, som dragit i gång hela processen.

Florence Deakon berättar också om den felaktiga bild av de amerikanska systrarna som finns i andra länder. Man tror att de inte lever i kommuniteter eller ber tillsammans. När det i själva verket utgör basen för de amerikanska systrarnas liv.

Många tror också att vardagsklädseln är till för att ge mer frihet, när det i stället kan ses som ett sätt att gå tillbaka till grundarnas intentioner. Eftersom ordensfolket ursprungligen bar kläder av den typ folk i allmänhet hade. Min kommentar är att det vi ser idag när det gäller ordensdräkter närmast är en museal företeelse. Det är inget fel i sig, men man kan fråga som om ordensgrundarna verkligen skulle uppskatta det sätt på vilket dräkterna sedan länge sticker ut från mängden?

Florence Deakon väkomnar också det tjänande ledarskap som påven talat om och uppskattar hans ord från sin första dag i ämbetet:
 "Let's begin a journey of fraternity, love, and trust, bishop and people together."
 Formuleringar som ligger nära Andra Vatikankonciliets budskap och därför knappast kan sägas vara några nyheter.

Det är bara att önska systrarna lycka till och fortsätta att be för en konstruktiv lösning på den här, för Katolska kyrkan, pinsamma historien.

Alexander den store och Jesus - stora likheter i berättelserna om dem

Jag följer BBC:s serie Antikens världar som går på fredagar i SVT:s kunskapskanal. Den är intressant, även om jag är lite trött på den brittiska (o)vanan att i stället för att presentera en sammanhängande berättelse låta experter dra olika delar av historien.
Förra fredagen handlade det om Alexander III av Makedonien (356-323 f.kr) mer känd som Alexander den store. Tyvärr ligger inte avsnittet kvar på SVT-Play längre, jag borde ha varit snabbare med att skriva den här bloggen inser jag. Nu är det ingen större skada skedd, eftersom de uppgifter i programmet jag tänker ta upp är lätt tillgängliga, i det här fallet finns de på Wikipedia.

Det som slog mig var likheterna mellan hur Alexander III "lanserade" sig i Egypten och i den hellenistiska världen och hur de tidiga kristna presenterade Jesus för "hedningarna" i första hand romarna. Vi mötte för övrigt problematiken i en av dagens läsningar.
Alexander III och de tidiga kristna stod inför samma problem, i  både Egypten och i den hellenistisk-romerska världen måste en ledare ha gudomligt påbrå. Några sådana krav fanns inte i den judiska kontexten och om jag minns rätt inte heller i den makedoniska. Hur löste man det?

Det finns många legender om Alexander III, som just bättrar på hans släktträd. En av dessa återges på engelska Wikipedia berättar om hans  avelse:

"According to the ancient Greek biographer Plutarch, Olympias, on the eve of the consummation of her marriage to Philip, dreamed that her womb was struck by a thunder bolt, causing a flame that spread "far and wide" before dying away. Some time after the wedding, Philip is said to have seen himself, in a dream, securing his wife's womb with a seal engraved with a lion's image.^[11] Plutarch offered a variety of interpretations of these dreams: that Olympias was pregnant before her marriage, indicated by the sealing of her womb; or that Alexander's father was Zeus. Ancient commentators were divided about whether the ambitious Olympias promulgated the story of Alexander's divine parentage, variously claiming that she had told Alexander, or that she dismissed the suggestion as impious."

Likheterna med hur Lukas återger skeendena kring Jesu tillblivelse är slående, kanske växte den fram inspirerad av bl.a. legenderna om Alexander? Eller någon annan liknande legend, det fanns fler som jag skrivit om tidigare.

För att kunna får egyptiernas förtroende vände sig Alexander till ett orakel som förklarade att hans verklige far var högguden Amon. Alexander påpekade därefter ofta att han var son till Amon-Zeus inte Filip II.

Alexander III var alltså inte bara en skicklig militär, utan framförallt en skicklig strateg och jag undrar som sagt i vilken utsträckning t.ex. Paulus tittade på hans exempel när de skulle försöka göra kristendomen till något bredare än en judisk gruppering bland andra?

Katolsk präst som begått övergrepp åter i tjänst

Jag vet inte om någon på allvar trott dem som sagt sexuella övergrepp mot barn som begåtts av katolska präster är historia. Det faller, om man tänker efter, på sin egen orimlighet att ett beteende som närmast varit en global epidemi bara skulle upphöra av sig självt.

Ett steg på vägen mot en övergreppsfri katolsk kyrka som också är fri från tystnadens och mörkläggningens kultur är medias bevakning och då särskilt National Catholic Reporter. I artikeln New Jersey Catholics have anger, disgust for abuser priest in ministry skriver Patricia Lefevere i inledningen att ett monument vid S:t Josefs kyrka i Mendham över offer för dessa sexuella övergrepp har vandaliserats två gånger på 17 månader. Vem/vilka gör något sådant kan man undra?

Lefevere fortsätter med att berätta om New Jerseyprästen, fr Michael Fugee som trots att han 2001 erkände att han förgripit sig på en tonårspojke åter får arbeta med ungdomar. Detta trots att Fugee skrivit på ett kontrakt där han förbundit sig att inte ha oövervakade kontakter med minderåriga.

Många katoliker i New Jersey är av förklarliga skäl upprörda:

"While some New Jersey Catholics voiced dismay and disgust with Fugee appearing at retreats with teenagers and hearing their confessions, others expressed alarm that the priest has held two positions in the Newark archdiocese. Fugee co-directs the Office of Continuing Education and Ongoing Formation of Priests and heads the Office of the Propagation of the Faith."

Frågan är hur de katolska ledare som dels låter Fugee arbeta med ungdomar och dels arbeta med formeringen av blivande präster resonerar? Det verkar inte som om de förstått allvaret i det brott han begått och knappast heller konsekvenserna för den drabbade.

En av de intervjuade framför en förhoppning om att vår påve Franciskus på allvar ska ta itu med de sexuella övergreppen i Katolska kyrkan. Och visst, utan seriöst engagemang från påven och hans medarbetare blir det svårt att skapa en radikal förändring.

Respekten för meddebattören tillika medvandraren

Ett av de ämnen som engagerar mig mest för närvarande är hur vi katoliker kan skapa ett öppet samtalsklimat med respekt för den som inte delar ens egen åsikt.
Gert Gelotte kommenterar på Katolsk Visions blogg en ledare av Kjell Blückert i senaste Signum med de kloka och humoristiska orden:

"jag tycker vi bjuder Blückert och Signum på tjatiga gliringar som: ”Förväntningarna på den nye påvens aggiornamento, tycks växa med avståndet till en praktiserad katolsk tro.” Den som inte har bättre argument är ju bara att beklaga.
Nej, låt oss i stället fröjdas över att också Signum har begåvats med en katolsk vision. Kanske kan Signums redaktörer så småningom även lära sig att respektera sina meddebattörer och medvandrare. Det vore ett betydande steg framåt i praktiserad katolsk tro."

Frågan är hur vi katoliker i Sverige ska lära oss att andra åsikter och tolkningar än den egna inte behöver bero på att den som hyser dem är obildad och/eller inte praktiserar sin tro (den här gången lämnar jag frågan om definitioner av vad det innebär därhän)?
Kanske kan nedanstående exempel på vad man ska undvika som jag satte samman när frågan var uppe på ett annat forum vara till hjälp när en diskussion är på väg att spåra ur:

-att tala om varandra inte med varandra.

-att fokusera på andras fel, utan att reflektera över sin egen roll.

-att förutsätta att ens egen tro och tolkning är den enda och ”rätta” och att alla andra, troende som icke-troende, ska anpassa sig efter den.

 -att byta ämne, så fort diskussionen går åt ett håll som inte passar en, i stället för att vara öppen för att det kan finnas flera möjliga svar eller att man själv rent av kan ha fel.

-att medvetet undanhålla uppgifter som är obekväma för en själv, men faktiskt är relevanta för helheten.

- att förutsätta att den som inte delar ens åsikt är okunnig eller en "sämre" katolik än man själv.

Det kan se ut som om jag bryter mot min första regel, men jag kommenterar inte Gert Gelotte eller Kjell Blückert utan vad de skrivit.