Religionsfrihet för barn

Det är viktigt med mångfald och att både troende från olika religioner och ateister respekterar och kanske rent av bejakar varandra. Åke Bonnier skriver i sin senaste blogg, som annars huvudsakligen är riktad mot antisemitismen, om religionen som en naturligt del av samhället. Religiös klädsel och tecken ska inte vara något konstigt eller ifrågasatt.

Frågan är bara var gränsen mellan religionsfrihet och religionsofrihet går? Den aktualiseras när jag läser om Söndagsprofilen serietecknaren Thomas Olsson i DN:s Söndagsbilaga. Han har berättat om sin uppväxt i en frireligiös familj i serieboken Församlingen. Tyvärr hittar jag ingen länk till intervjun på DN:s webbsida, men han beskriver en uppväxt i en sluten grupp, sin församling. Först efter att han gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån fick han distans till allt och insåg att det fanns roligare saker att göra än att gå i kyrkan tre gånger i veckan.

Thomas Olsson vill visa på det problematiska i att barn måste växa upp i mer eller mindre sektliknande miljöer, med udda föräldrar som har starka åsikter. Som jag ser det finns det risk att barnens religionsfrihet åsidosätts om man till varje pris ska bejaka föräldrarnas.
Om man som Thomas Olsson är i övre tonåren när man upptäcker världen utanför församlingen, då tycker jag att man blivit sviken av vuxenvärlden. Därför är jag kritisk till religiösa dagis och skolor för att inte tala om hemundervisning.
Skolan är kanske den bästa möjlighet vi får i livet att möta människor med vitt skilda bakgrunder. De flesta verkar vara medvetna om det, när man talar om segregation i största allmänhet. Mer sällan talar man om hur segregerade de religiösa skolorna ofta, jag ska inte säga alltid, är.

Jag tycker också att det är något tragiskt över dessa grupper som har så liten tilltro till det man lär och hur man lever att man till varje pris försöker kontrollera medlemmarna och minimera deras kontakter med omgivningen. Det är som om man någonstans vet att man är inne på fel väg, men inte vill göra något åt det.

Så var går gränsen mellan de positiva uttrycken för religiositet och de rent destruktiva? Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan, men vi måste om och om igen ställa oss den.