Maureen Fiedler om Fr. Wojciech Giertych

Maureen Fiedler kommenterar under rubriken Leaky roofs in the church? Some words at the Vatican fr. Wojciech Giertych syn på kvinnans roll i Katolska kyrkan. Hon är tydlig i sin kritik men ser också det komiska i situationen och driver friskt med Vatikanens kompetens eller snarare avsaknad av sådan när det gäller genusfrågor.

Hon tar upp den nya förklaring till att män är mer lämpade att vara präster som Wojciech Giertych ger:

"Priests love the church in a characteristically "male way" when they show concern "about structures, about the buildings of the church, about the roof of the church which is leaking, about the bishops' conference, about the concordat between the church and the state."

Han gör sig ju till att börja med skyldig till en hårresande generalisering över vad män och kvinnor kan och är intresserade av.
Maureen Fiedler konstaterar att den här mannen skulle behöva träffa t.ex. kvinnliga arkitekter och byggnadsingenjörer för att inte tala om de kvinnor i församlingarna som arbetar med den typen av frågor. Hon påpekar också det uppenbara, att många präster saknar praktiska och tyvärr också organisatoriska färdigheter.

Maureen Fiedler förslår även Wojciech Giertych att göra bekantskap med de kvinnor bl.a. journalister, ordenssystrar och forskare som försöker uppdatera diskussionen i Katolska kyrkan.

Hon frågar sig slutligen om man i Vatikanen gör någon prövning av budskap som ska gå ut offentligt?

Kvinnosynen på internet och i Katolska kyrkan

Det värsta är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.
Så stod det i DN för någon vecka sedan och påståendet är tillämpligt i många sammanhang, inte minst när det gäller hur kvinnor blir behandlade på internet. Jag kan bara försöka föreställa mig vad kvinnliga journalister och andra kända kvinnor får utstå i form av kränkande kommentarer och hot med sexuell underton.

Själv är jag förstås inte så hårt drabbad, här inskränker det sig till en anonym medhjälpare (föreställ er att en manlig skribent skulle råka ut för en sådan!). På andra nätforum kan det vara tuffare, jag blivit uppmanad att radera ett inlägg, för att mannen som kommenterade inte gillade innehållet, eller gå över till Svenska kyrkan för att mina åsikter överhuvudtaget inte passade ett antal s.k. nättroll. Kommenterar jag på en svenskkyrklig blogg tycker samma (?) nättroll att jag ska hålla mig till Katolska kyrkan.
Så många sexuella antydningar har jag inte stött på, det är svårt att hävda sin fromhet om man som kristen anspelar på sex förmodar jag. Undantaget är en del sympatisörer till SSPX som visat prov på stor fantasi när det gäller homosexuella mäns sexliv.
Allt det här är jobbigt men går så mycket lättare att hantera för mig, liksom för de hårdast drabbade har jag förstått, om man får uppskattning från andra. Så idén med nätkärlek tycker jag är strålande! Väg upp näthatarnas mobbning med positiva kommentarer.

Jag tänkte också ta upp hur män ser på kvinnor och vår förmåga rent allmänt i Katolska kyrkan. Som tur är finns det ljuspunkter och jag tänkte gå från mörker till ljus, så att bloggen slutar med något positivt.

När jag läste intervjun med det påvliga hushållets teolog Fr. Wojciech Giertych OP kom jag att tänka på gruppen Manhattan Transfers låt Operator. För nog skulle det krävas en direktlinje till Jesus för att kunna uttala sig så säkert om hur Jesus tänkte när det gäller präster, eller avfärda kvinnors prästkallelser generellt som falska som Giertych gör?
Kyrkan har sedan första början skapat sina roller och hierakier och det gäller i högsta grad prästämbetet, som jag visat i flera inlägg. Så katolska män borde ägna sig mer åt en mycket vacker kallelse, att tolka kyrkans tradition så att även kvinnor får möjlighet att följa sina olika kallelser.

Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, Ulla Gudmundsson, skriver på sin blogg om den italienske kyrkoherde som spikade upp ett anslag på kyrkans port där han uppmanade kvinnor till sund självkritik, var det inte många gånger kvinnorna som provocerade männen att begå våldtäkter och ge dem stryk?
De kvinnliga församlingsmedlemmarnas resoluta protest då de först bojkottade en mässa och söndagen därpå kom i minikjolar samt Vatikanens avståndstagande från kyrkoherdens åsikter är dock positivt. Historien hamnar därför i mitten.

Men det är män som fr. Tony Flannery som gör att vi katolska kvinnor ändå kan känna oss lite hoppfulla. Nu finns det också möjlighet att skriva på en stödlista för honom. Tänk på att han, liksom alla andra modiga och frispråkiga människor, också behöver få positiv respons för att orka.

NCR:s tredje artikel i serien om kvinnor som ledare i Katolska kyrkan

 NCR fortsätter sin serie om kvinnligt ledarskap i Katolska kyrkan genom historien. Richard Gaillardetz gör den här gången en mer generell genomgång av vilka som kontrollerat läroutvecklingen i kyrkan i artikeln Putting the church's shifts in spheres of authority in historical perspective.
 Gaillardetz skriver att för att alls kunna diskutera läroämbetet, magisterium, måste man sätta in det i ett historiskt sammanhang. Han skriver:

"Today the term magisterium generally refers to the doctrinal teaching office and authority of the bishops in communion with the bishop of Rome. That more narrow meaning is a fairly recent one. The word magisterium simply means, "the authority of the master or teacher" (magister, magistra) and it was used in a wide range of ecclesial contexts in the early church. Although the term magisterium did not then have the specialized meaning that it carries today, that does not mean that there was no sense of doctrinal authority in the early church."

I NT:s brev nämns personer med särskilt undervisningsansvar även om det ännu inte var preciserat vad det omfattade. Mot slutet av 100-talet ansågs biskoparna och deras medhjälpare föra vidare arvet från apostlarna och vara den apostoliska trons väktare.
Våra dagars konflikter mellan läroämbete och teologer fanns inte i den tidiga kyrkan. Många av de framstående teologerna var biskopar eller abbotar.

Under kyrkans första årtusende byggde den magistrala auktoriteten på några grundläggande övertygelser:
biskoparna hade inte någon kunskap som var unik för dem, uppenbarelsen var tillgänglig för alla troende. Allt annat hade stämplats som gnosticism. Vad biskoparna lärde ut var vad de troende, alltså kyrkan var överens om, sensus fidelium.

I början av det andra årtusendet börjar man sedan göra skillnad på teologer och präster.  Richard Gaillardetz tar Thomas av Aquino på 1200-talet som exempel, denne kallade sig både
"magisterium cathedrae pastoralis" och "magisterium cathedrae magistralis". Det är också vid den här tiden som utbildningen för präster och teologer börjar se olika ut.

Vid slutet av medeltiden hade utvecklingen lett till att ett antal frågor som rörde kyrkans lära inte handlades av biskoparna utan av av de teologiska fakulteterna vid de stora universiteten. Vid konciliet i Trient (1545-63) spelade teologerna en viktig roll och Gaillardetz menar att de snarare var dessa än biskoparna som utformade motreformationen.

I slutet av 1700-talet införde påven Benediktus XIV  påvliga encyklikor för att förmedla kyrkans lära och under 1800-talet blev dessa och andra dokument allt mer ett instrument för att stärka påvarnas makt. En kulmen nås vid 1:a Vatikankonciliet (1869-70) då dogmen om påvens ofelbarhet införs.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökar antalet påvliga dokument och de används också för att tysta oppositionen i Katolska kyrkan:

"In the late 19th century and the first half of the 20th century, popes would begin to offer, as part of their teaching ministry, extended theological treatments issued in formal magisterial documents on important topics. Pope Leo XIII (1878-1903) would publish numerous encyclicals on a wide range of theological topics. Pope Pius X (1903-14) would follow Leo's precedent with his 1907 encyclical Pascendi Dominici Gregis, condemning the evils of modernism. This sweeping condemnation encouraged a veritable witch-hunt for theologians tainted by the scent of "modernism." Indeed the first half of the 20th century saw the hierarchy treat a number of influential theologians harshly because of their views (Marie-Joseph Lagrange, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner, Pierre Teilhard de Chardin). "

Andra Vatikankonciliet reflekterade inte särskilt mycket över teologernas roll för kyrkan men visade ändå på en öppnare framtid i och med att Guds ord ansågs vara givet till hela kyrkan, inte bara biskoparna. Man konstaterade också att läroämbetet inte står över Gud, utan är Guds tjänare. Min reflektion är att vi, inte minst kyrkans ledning borde begrunda detta mer.
Tyvärr har kyrkan under Johannes Paulus II och Benediktus XVI drabbats av en tillbakagång mot 1800-talets och det tidiga 1900-talets centraliserade kontroll över kyrkans lära.

Det är synd att det är just den traditionen de två senaste påvarna valt att ta fasta på tycker jag. Men den här genomgången gör det ju tydligt att kyrkan har förändrats genom historien och kan göra det igen. Vilket ändå är hoppfullt. 

Varför inte börja med att uppdatera de latinska mässtexterna?

Så har då jag och resten av församlingen och förstås prästen tagit oss igenom den nyöversatta mässan. Förändringarna är inte så stora här som i de engelsktalande länderna men ändå tillräckligt för att alla skulle vara tvungna att läsa innantill.
Jag har inget emot förnyelse, Katolska kyrkan har alltid varit och måste vara stadd i förändring. Men jag ställer mig frågan om detta verkligen är en förnyelse? Den intresserade kan som en bakgrund ta del av fylliga och så vitt jag kan bedöma innehållsligt korrekta artiklar på engelska Wikipedia om Eukaristin där man bl.a. kan läsa om hur konflikten mellan den hellenistiska kulturen där vin och blod är utbytbara och judarnas motvilja mot att dricka blod löstes, den Pre-Tridentinska mässan och en mer allmän text om den katolska mässan.

Den första frågan som inställer sig är varför man inte började med att uppdatera de latinska texterna? Så vitt jag förstått är det runt 50 år sedan det gjordes senast och mycket har hänt sedan dess. Jag kan inte särskilt mycket latin, men jag försökte ändå titta lite på originaltexterna i Cecilia i dag.
I den svenska texten tilltalas församlingen systrar och bröder, i originalet såg jag bara fratres, alltså bröder. När jag nu googlade fram de latinska mässtexterna visade det sig stämma. Att bara vända sig till den manliga delen av församlingen är förlegat men framför allt exkluderande ( och dessutom oartigt).
Jag skulle också föredra få fortsätta att ge mina bänkgrannar en fridshälsning och inte tecken. Sedan tvivlar jag på att man vid en direktöversättning kan få ut den nya långa formuleringen om att gå ut och förkunna evangelium ur ite missa est. Ska man översätta rakt av så måste man vara  konsekvent och inte strunta i det när något annat passar den rådande linjen, läs evangelisation, bättre.

Att grammatik och ordföljd på sina ställen har blivit märkliga är förstås också ett problem. Efter vad jag förstått beror det på att latin helt enkelt inte går att översätta direkt om resultatet ska bli bra språkligt sett. Något alla artiklar från de engelskspråkiga länderna jag läst nämner. I The Tablet tar fr. Michael G. Ryan i artikeln Is anybody listening? upp några exempel på dåliga översättningar från latin till engelska där den mest hårresande, med tanke på syftningen, är följande:

"As you preserved her from every stain by virtue of the Death of your Son, which you foresaw, so, through her intercession, we, too, may be cleansed 
(Collect for the Immaculate Conception of the Blessed Virgin Mary)  
Awkward language aside, the clear implication that Mary needed to be "cleansed" should get the attention of the heresy hunter"

Det finns fler anledningar att bekymra sig, i senaste numret av Signum skriver Anders Piltz i en artikel att syftet med den nya översättningen ska vara "att ytterligare förverkliga Andra Vatikankonciliets vision av en levande och livgivande liturgi."  En uppfattning han verkar vara tämligen ensam om, Richard McBrien skriver på NCR att de som varit positiva till nyöversättningarna är traditionalisterna i Katolska kyrkan, de som vill tillbaka till tiden före konciliet. The Washington Times artikel i ämnet ger utrymme för olika åsikter både positiva och negativa, men även där framgår att det snarast är de konservativa i kyrkan som är nöjda. Oroande tecken i en tid då allt färre känner sig hemma i Katolska kyrkan se Gert Gelottes blogg om situationen i Tyskland, där så många som var fjärde tillfrågad i en undersökning i stiftet Rottenburg Stuttgart funderar på att lämna kyrkan.
 Vi kommer säkert att lära oss de här texterna också, men som sagt jag undrar varför man inte först reviderade det latinska originalet, givetvis efter Andra Vatikankonciliets intentioner, och sedan gjorde översättningar?
 

Vatikanen ser inte den verkliga skandalen

Som jag skrivit tidigare är jag imponerad av National Catholic Reporters redaktion och deras mod när det gäller att tala klarspråk om missförhållandena i Katolska kyrkan.
Nu senast skriver de i ett inlägg om de märkliga prioriteringar Vatikanen gör för när och hur de ska agera. Verkliga skandaler, som nyheter om ytterligare sexuella övergrepp mot barn, möts med tystnad eller bortförklaringar.
De personer som ifrågasätter Katolska kyrkans lära när det gäller t.ex. obligatorisk celibat, kvinnor homosexualitet eller preventivmedel straffas däremot snabbt av Troskongregationen.

Redaktionen räknar sedan upp ett antal förskräckande exempel på när Katolska kyrkan helt enkelt försökt skydda misstänkta brottsliga präster. I värsta fall har följden blivit att brotten hunnit preskriberas och offren inte fått upprättelse.

Det senaste i raden är avslöjandet att kardinal Roger Mahony i Los Angeles till stora kostnader försökte undanhålla dokument som visade hur ärkestiftet hemlighöll sexuella övergrepp som begåtts där. Man hade också gömt en präst som våldtagit en 11-årig pojke och begått övergrepp mot 17 andra.

NCR:s redaktion är väldigt tydliga i sin avslutning, vilket för en svensk som är van vid den närmast ängsliga kulturen här känns befriande. 
De skriver att vare sig Mahony eller någon av alla de andra som varit inblandade i inte bara övergrepp mot barn, utan utsvävande sexliv och i ett fall droghandel har blivit straffade av Vatikanen. I stället framgår det att några inblandade t.o.m. blivit befordrade. Det är de civila myndigheterna som stått för påföljderna där så varit möjligt.
NCR frågar sig om det kan bero på att Troskongregationen haft fullt upp med undersöka renlärigheten hos systrarna i LCWR, bestraffa präster som Roy Bourgeois eller nu senast Tony Flannery för deras frispråkighet när det gäller t.ex. kvinnors möjligheter att bli präster?

NCR:s redaktion drar den, som jag ser det, enda rimliga slutsatsen att allt det här visar att det råder en förskräcklig oreda i Katolska kyrkans ledning.

Religion utan medlidande

Dagens blogg utgår från artikeln Religion ohne Mitleid  av Eva Baumann-Lerch på tyska Publik-Forum. Den handlar om en 25-årig kvinna i Köln som blev drogad, våldtagen och sedan lämnad på en parkbänk. Hon sökte hjälp på det katolska sjukhuset St.-Vinzenz-Hospital men blev avvisad med hänvisning till att man där inte längre kan behandla offer för sexuella övergrepp. Motiveringen för den nya policyn var att man i samband med undersökningen måste ta upp frågor om graviditet, abort och dagen-efterpiller vilket inte är förenligt med katolsk lära.

Det positiva i denna tragiska händelse är att den inte förblev okänd utan kom till allmänhetens kännedom och väckte bestörtning hos människor. Katolska ledare blev tvungna att ägna sig åt skademinimering och beklaga det inträffade. Man hävdade att det berodde på ett missförstånd och katolska sjukhus självklart ska vårda även den som drabbats av sexuella övergrepp. 
Jag drar mig till minnes att missuppfattning också angavs som orsak till att en indisk kvinna dog på ett irländskt sjukhus. Detta för att läkarna med hänvisning till Katolska kyrkans lära väntade alldeles för länge med att göra den abort som skulle ha räddat hennes liv.
Hur många fler okända "missförstånd" har drabbat kvinnor som sökt hjälp på katolska sjukhus kan man fråga sig?

Eva Baumann-Lerch tror inte heller att det är ett missförstånd, utan en skrämmande brist på medkänsla som är orsaken till det bemötande den här unga kvinnan fick.
Artikeln inleds med liknelsen om den Barmhärtige samariern och avslutas med att Eva Baumann-Lerch konstaterar att det som tur var fanns en "barmhärtig samarier" som tog hand om den här våldtagna kvinnan.

Gordon Brown om flickors och kvinnors rättigheter

Budskapet i Gordon Browns blogg är hoppfullt, allt fler flickor och kvinnor vägrar se sig själva som andra klassens medborgare. Istället kräver man (hur ersätta detta exkluderande ord?!) sina rättigheter och knyter kontakter mellan länder och kontinenter.

"The protests by girls planed for February across Africa and Asia show that while men may try to stereotype women as second-class citizens, truth will travel faster than lies -- and that girls are fighting back, connecting with other girls on Twitter, Facebook and YouTube."

 Flickor som varit offer och drabbats av tvångsäktenskap, barnarbete, sexuella övergrepp, nekats utbildning m.m demonstrerar för att omvärlden ska uppmärksamma deras situation och förändra den.

Det är inte bara den pakistanska flickan Malalas kamp för flickors rätt till utbildning, eller protesterna mot våldtäkterna i Indien. Gordon Brown skriver t.ex. att i Bangladesh ökar antalet tvångsäktenskapsfria zoner, på initiativ av flickorna själva. Förhoppningsvis sprider detta sig till fler länder.

Gordon Brown påpekar att det bästa sättet att skynda på utvecklingen är att se till att flickor ges möjlighet till utbildning.

Det här är hoppfulla nyheter och man kan då fråga sig vad Katolska kyrkan gör för att stärka flickors och kvinnors ställning? Man bidrar otvivelaktigt till skolor för flickor, kvalitén på dessa varierar säkert. Synen på den reproduktiva hälsan är i mina ögon ett sorgligt kapitel som orsakar både lidande och död.

Den ständiga betoningen av kvinnors roll som mor och maka är ett lågintensivt sätt att befästa gamla roller. Vi tenderar att tro att det vi hör eller läser gång på gång är verklighet. Katolska ledare behöver lyfta fram alla katolska yrkeskvinnor inte minst teologer, som förebilder. Och gör de inte det får vi göra  det själva.

Vem är en riktig...?

Jag har då och då fått höra eller läsa att jag inte är en riktig katolik, ofta åtföljt av att jag därför bör lämna kyrkan. Ofta får jag också förslaget att övergå till Svenska kyrkan, som passar mina åsikter bättre.
Varje gång blir jag lika förvånad över att någon tycker att katolskhet har med åsikter och värderingar att göra och kan mätas. Jag menar, det är inte ett politiskt parti vi talar om, utan tro och religion.

För en del människor är det här dock en fråga om i värsta fall liv och död. Jag tänker då på dem som söker asyl för att de är förföljda i hemlandet på grund av sin tro. Simon Sorgenfrei tar upp detta i bloggen Ju töntigare frisyr desto bättre kristen? Han skriver där att Migrationsverket har kontakt med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur kristen en person egentligen är. Räcker det att vara döpt eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Sorgenfrei påpekar att det sistnämnda kanske inte alltid har så mycket med fromhet att göra som att man vill träffa människor. Eller är det töntigast frisyr som gäller?
Sveriges Kristna Råd tar i alla fall uppgiften på  allvar framgår av deras hemsida och anser att myndigheter som Migrationsverket behöver mer teologisk och religionsvetenskaplig kunskap.

De asylsökandes situation ställer verkligen frågan om vem som kan sägas vara kristen på sin spets. Jag tror att man ska göra det så enkelt man bara kan. Kan personen visa att den är döpt eller tillhör en församling borde det räcka. Annars hamnar vi i situationen att Migrationsverket likt den spanska inkvisitionen (jag älskar den sketchen och har haft med den tidigare) måste ta fram en slags kristometer, som Simon Sorgenfrei kallar den. Om det blir verklighet, då tror jag att vi hamnat väldigt fel.

Samvetets pris - fler artiklar om fr Flannery

Inlägget som bl.a. tog upp hur Vatikanen behandlat den irländske prästen Tony Flannery är det mest lästa jag skrivit hittills. Det gläder mig att så många har en känsla för vad som verkligen är viktigt.

Uppmuntrande är också den uppmärksamhet det inträffade fått i media. The Irish Times skriver i artikeln The price of conscience att den katolska ortodoxin prioriteras allt mer av Vatikanen på samvetets bekostnad. Något som organisationen Association of Catholic Priests (ACP) som fr Flannery varit med och grundat reagerat på. De skriver förstås också om det inträffade på sin hemsida i ett brandtal om den dödens kultur man anser breder ut sig i Katolska kyrkan. Liksom i The Irish Times artikel är det hotet mot den enskildes rätt att följa sitt samvete man reagerar på.
The Irish Times skriver också att fr Flannery talat om glappet mellan Rom och det irländska lekfolket, som i opinionsundersökningar visat sig vara positiva till såväl kvinnliga präster som preventivmedel och rätt till skilsmässa.

Även på NCR finns idag en fullödig artikel om hur fr. Tony Flannery blivit behandlad. Skribenten, John Cooney, börjar med bakgrundshistorien om hur Troskongregationen i februari förra året förbjöd Tony Flannery att verka offentligt. Han beskriver bemötandet han fick som rena inkvisitionen:

 "Flannery described the actions against him as "frightening, disproportionate and reminiscent of the Inquisition."

Till att börja med försökte Tony Flannery att diskutera med Troskongregationens företrädare, men kraven som ställdes blev allt hårdare att han till sist nådde de en gräns där han stod inför att skriva under ett dokument vars innehåll gick emot hans samvete. Han vägrade.

Vi får se hur historien utvecklar sig för Tony Flannery har ett stort stöd, vilket kanske inte Troskongregationen räknat md. De 10 000 medlemmarna i ACP står förstås bakom honom, på NCR framgår att även hans medbröder i Irland uttalat sitt stöd. Women´s Ordination Conference stöder honom, det var via deras Facebookgrupp jag fick den förra artikeln osv.

Hur kan vi här i Sverige hjälpa till? Sprid gärna de här artiklarna till så många som möjligt, svenska katolska media rapporterat knappast om vad som hänt fr Flannery.  Vem vet, kanske kan vi göra ytterligare något?