Mer stöd för Roy Bourgeois

Det är inte bara lekfolk som stöder Roy Bourgeois. Joshua McElwee skriver på NCR att en av de största grupperna med ordenssystrar, the Sisters of Mercy of the Americas som omfattar runt 4000 systrar har beklagat det sätt Roy Bouregois blivit behandlad på av Vatikanen. Jag blir imponerad av det mod som alltfler ordensfolk visar prov på. Men ju fler som säger ifrån ju mindre är risken för repressalier, det går att utesluta en eller annan syster men knappast flera tusen.

I dagens NCR görs en visserligen nedslående, men informativ och på sitt sätt intressant, genomgång  av hur Vatikanens motstånd mot kvinnliga präster hårdnat från 1975 och fram till nu.
I april 1976 skriver den påvliga bibelkommissionen att man inte enbart utifrån Nya testamentet kan avgöra om kvinnor kan bli präster eller inte. Det gick heller inte att fastslå att kvinnliga präster skulle vara emot Jesus intentioner.

I oktober samma år skriver Troskongregationen att Katolska kyrkan inte anser sig
ha auktoritet att tillåta kvinnor att bli präster.

1994 är tonen betydligt hårdare och mer oresonlig när Johannes Paulus II säger: "We declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful."
Detta uttalande från påven var inget som passerade utan protester, flera biskopar reagerade negativt.

Trots protesterna kommer i oktober 1995 även ett, responsum, med  förbud mot att ens diskutera frågan om kvinnliga präster. Kardinal Joseph Ratzinger försäkrade sig också om att det får en ordentlig spridning.

NCR avslutar med att också de uttala sitt stöd för Roy Bourgeois och för att kvinnor ska kunna bli präster. Women's Ordination Conference skriver om detta i ett e-brev och ber oss alla att sända ett tacksamhetens tanke till NCR:s redaktion. Det är stort med ett sådant stöd!

NCR avstår från att spekulera om varför Vatikanens attityd mot kvinnliga präster hårdnat så mycket på så förhållandevis kort tid. Jag vågar mig på att jämföra med liknande situationer historiskt sett, när det gäller kvinnors inbrytningar på traditionellt manliga områden. I den franska kungliga konstakademien fanns t.ex. inga begränsningar av antalet kvinnor förrän antalet i slutet av 1700-talet blev så många att männen kände sig hotade. Då infördes begränsningar av antalet kvinnliga ledamöter, men man angrep också frågan på ett mer indirekt sätt genom att säga att kvinnor var för impulsiva och känslostyrda för att bli goda konstnärer. Givetvis fördes också kvinnans plikter som hustru och mor fram som skäl.

Ovanstående är besläktat med Vatikanens sätt att argumentera och trots att det ser mörkt så kanske det ändå inte är så illa. Ser vi till historien så har det hårdaste motståndet mot kvinnor ofta förebådat ett genombrott. Och även om det är två steg framåt och ett bakåt tror jag att även kvinnor kommer att välkomnas som präster även i Katolska kyrkan och att det kan gå fortare än vi tror.

Åsiktsfrihet i Stockholms katolska stift - 5 snabba frågor

Bilden har jag lånat från fb-sidan Christians tired of being missrepresented, klicka på den om du vill se en förstoring

Världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi kunde acceptera och kanske rentav uppskatta varandras olikheter. Det gäller inte minst för oss katoliker, där allt för många har ambitionen att tvinga övriga att anpassa sig till just deras uppfattning om tron. Katolska kyrkan skulle troligen fungera bättre om vi anammade religionsvetarnas syn på religioner, nämligen att tala om dem i plural som man kan läsa om i islamologen Jan Hjärpes tänkvärda blogg.

Hade vi t.ex. i större omfattning tänkt i banorna katolska läror i stället för läran, eller traditioner i stället för traditionen skulle det vara betydligt högre till tak i Katolska kyrkan än vad det är idag. Den amerikanske Roy Bourgeois kunde vara präst fast han anser även kvinnor bör få bli präster och Gert Gelotte hade inte behövt skriva ett öppet brev till biskop Anders Arborelius för att fråga om hur det är ställt med yttrande- och diskussionsfriheten för anställda, präster och systrar i stiftet.

Man måste vara realistisk och inse att vad katoliker i Sverige tycker och gör är av marginellt intresse för övriga i landet. Därför kan det förstås verka överdrivet att tala om stort intresse när det gäller en inomkatolsk diskussion. Men faktum är att Gert Gelottes brev till biskopen, som han mig veterligt ännu inte fått något svar på, genererat många frågor och synpunkter och jag tänkte försöka sammanställa några av de vanligaste, med så bra svar som möjligt. 

1. Förekommer det verkligen att stiftets anställda, systrar och präster råkar illa ut på grund av sina åsikter?
Ja, tyvärr finns det, som Gert Gelotte skriver i sitt brev till biskopen, flera vittnesmål om att personer blivit bestraffade för att de öppet sagt sin mening i olika frågor.

2. Kan ni ge exempel på personer som drabbats?
Tyvärr inte, då riskerar dessa att råka ännu mer illa ut.

3. Kräver inte alla arbetsgivare lojalitet av sina anställda?
Det gör de alldeles säkert, men lojal är inte detsamma som att vara en ja-sägare. Ett företag behöver innovativa medarbetare och tankeutbyte för att utvecklas. Dessutom är inte ett företag det lämpligaste jämförelseobjektet, jag har i stället i en blogg valt att titta på hur Svenska kyrkan fungerar. Där diskuterar jag också frågan om var gränsen går mellan yttrandefrihet och illojalitet mot arbetsgivaren.
Läs också Ritva Maria Jacobssons kommentar till det öppna brevet, där hon beskriver det betydligt öppnare samtalsklimatet i Katolska kyrkan på kontinenten.

4. Är det verkligen nödvändigt att biskop Anders svarar offentligt, kan det inte räcka med privat svar till Gert Gelotte?
Det är viktigt att det finns ett officiellt ställningstagande från biskop Anders där han gör klart att präster, systrar och anställda i stiftet har yttrandefrihet. Då vet alla vad som gäller och kan vara mer frimodiga. Dessutom finns det något att hänvisa till för den som blir anklagad för att ha "fel" åsikter.

5. Om det nu är så viktigt att veta var biskop Anders står i frågan, kan inte Gert Gelotte be om en intervju?
En intervju innebär alltid att den som gör intervjun tolkar svaren. Det kan bli missförstånd, men den intervjuade kan också hävda att hen är felciterad om vederbörande sagt någon hen inte vill stå för.
Ett svar skrivet av biskop Anders själv är i det här fallet det enda som kan ge tydliga besked om vad som gäller.

Det har förstås även ställts andra frågor i efterdyningarna av brevet till biskop Anders. Men eftersom dessa, som jag ser det, snarare leder bort från ämnet än fördjupar det lämnar jag dem till ett annat tillfälle

Tre kvinnor och två barn är också en familj, eller?

Jag har tidigare skrivit om svårigheterna om att komma vidare i diskussionen när det gäller vissa ämnen. Äktenskap och familj är ett sådant. Kärnfamiljen  dvs en man, en kvinna och deras gemensamma barn är ett modernt fenomen, den blev vanlig först på 1950-talet.Varför dyker det då allt som oftast i kristna sammanhang upp artiklar och bloggar som ger intryck av att kärnfamiljen alltid varit det vanliga?
Är orsaken bristande historiekunskaper eller är det helt enkelt så att man anpassar historien efter sina ideal?

Som den obotliga optimist jag är tänkte jag försöka mig på ett nytt sätt att tackla frågan. Det är inte för inte som jag begåvats med stort intresse för problemlösning.
Bibelns olika äktenskapsformer har jag skrivit om tidigare, den som vill kan läsa den bloggen  jag går inte inte in på det nu.

Det viktiga historiskt sett var snarare släkten eller stammen än familjen och på många håll i världen är det fortfarande så. Äktenskapet var ett sätt att skapa allianser och helst öka sin makt och sitt välstånd, om man hade något. Men det handlade också om att skapa trygghet för släktens medlemmar.
Faktum är att till dem som skulle skyddas räknades inte bara barn födda inom äktenskapet, utan även utomäktenskapliga barn, som fadern erkänt. Karl IX:s "naturlige" son Carl Carlsson Gyllenhielm är ett exempel på ett utomäktenskaplig barn som accepterades och som gjorde en strålande karriär.

Vid 1800-talets mitt växte den blivande konstnärinnan Amalia Lindegren upp med sin far, styvmor och halvbröder, eftersom hennes mor dött tidigt.

Hittills har jag tagit exempel på familjer där de vuxna medlemmarna varit en man och en kvinna. Vad sägs då om en familj bestående av tre kvinnor som adopterar två föräldralösa barn och har en något oklar relation till en manlig granne? Naturligtvis är det Elsa Beskows böcker om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin jag menar. Man skulle kunna tro att den första boken väckte skandal när den kom ut 1918? Icke, det var författarinnans egen uppväxt som var inspirationskällan. Hennes far dog när hon var 15 år och familjen flyttade då till mammans ogifta syskon.

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen, historien har sett många olika familjekonstellationer, i bland av nöden, ibland valda. I dessa har det vuxit upp barn och det verkar ha blivit folk av dem med. Jag tycker att vi med det i minnet borde kunna ha en mer öppen syn på olika typer av familjer.

Bernard Häring en kritiker som älskade Katolska kyrkan

Historien skrivs av segrarna, som i allmänhet beskriver sig själva som hjältar och befriare. Motståndarna däremot är ondskefulla, eller när det gäller Katolska kyrkan, heretiker. I den mån förlorarna i en maktkamp eller ett krig alls nämns.

Två av dessa förlorare, i alla fall i ett kort tidsperspektiv, var teologerna Bernard Häring och fr Charles E.Curran, den sistnämnde har skrivit en artikel på NCR.

Han skriver om motståndet mot Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae som publicerades i juli 1968. I den fastslogs att det även i fortsättningen skulle vara otillåtet för katoliker att använda preventivmedel. Något som gjorde många katoliker bestörta, man hade hoppats på en förändring.
En grupp teologer, där Charles E Curran ingick, i USA satte samman en skrivelse där man argumenterade emot förbudet mot preventivmedel. Man kontaktade också Bernard Häring som läste skrivelsen och även han undertecknade den. I slutänden var det 600 personer skrivit under, men Häring var den absolut mest namnkunnige av dem som protesterade.

Sommaren 1979 fick Curran veta att Troskongregationen hade påbörjat en undersökning mot honom och han bad då Bernard Häring bistå honom. Vilket Häring åtog sig och han försökte lösa uppgiften med diplomati och kompromisser. Vilket uppenbarligen inte vara helt lätt.
Häring gör under den period som processen pågick en tänkvärd tolkning av liknelsen om den förlorade sonen:

"The next day, the fourth Sunday of Lent, six of us went to Häring's religious house to celebrate a liturgy at which he presided. The Gospel was the parable of the prodigal son. Häring in the homily looked at me and said that the church was the prodigal son who had taken all my treasure and my work for moral theology and fed it to the pigs. But the Holy Spirit was calling on me and the others present to take the role of the Father and forgive the church. Only with a spirit of forgiveness and hope can we continue to celebrate the Eucharist. He ended the homily by repeating twice that Christians are people who have hope."

Curran skriver att Bernard Häring var en hoppfull person, som också lyckades förmedla detta hopp till andra.
Just att behålla och förmedla hoppet ser jag som en av de största uppgifterna för katoliker idag. Charles E. Currans artikel kan hjälpa oss på vägen. Den lär oss att det aldrig är bortkastat att följa sitt samvete och hoppas. Man kan tycka att 600 underskrifter inte var mycket, det kunde verka som en omöjlig uppgift att få till en förändring. Men vilket inflytande hade encyklikan? I praktiken inte så stor utvecklingen fortsatte i en annan riktning. Idag använder de flesta katoliker i i-länderna preventivmedel. Men innan alla som önskar har den möjligheten måste vi kämpa vidare och hoppas.   

Protestera mot införande av dödsstraff för homosexuella i Uganda

Det verkar som om det finns risk för att det ugandiska parlamentet återigen vill försöka få homosexualitet  belagt med dödsstraff. Förra gången stoppades lagförslaget efter massiva protester från omvärlden, men det gäller uppenbarligen att hålla regimen under uppsikt.
En namninsamling som nedanstående är ett projekt där alla kristna och förstås alla andra i Sverige borde kunna enas. Man siktar på 1 miljon underskrifter och har nått mer än halvvägs, låt oss alla bidra.


"The Ugandan Parliament is set to pass a brutal law that may carry the death penalty for homosexuality. If they do, thousands of Ugandans could face execution or life imprisonment -- just for being gay.

We've helped stop this bill before, and we can do it again. After a massive global outcry last year, Ugandan President Museveni blocked the bill's progress. But political unrest is mounting in Uganda, and religious extremists in Parliament are hoping confusion and violence in the streets will distract the international community from a second push to pass this hate-filled law. We can show them that the world is still watching.

We have no time to lose. Let’s get one million voices against Uganda's horrific anti-gay law in the next 24 hours -- we'll deliver it to Uganda's leaders and key countries. Click to take action, then share widely!"

Ritva Maria Jacobsson kommenterar Gert Gelottes krönika

Gert Gelotte skriver i krönikan Tro blir trams utan rättvisa pedagogiskt och klartänkt om uteslutningen av Roy Bourgeois ur Maryknoll-orden. Han förklarar bakgrunden och beskriver fr Roys konsekventa val genom livet att följa sitt samvete och verka för just rättvisa.
Roy Bourgeois ger en annan bild av oss katoliker än den vanliga, där vi ofta framställs som bakåtsträvande och fanatiska motståndare till kvinnliga präster, legala aborter och samkönade äktenskap. Självklart finns det de som hyser sådana värderingar. Men det finns också katoliker som delar Roy Bourgeois synsätt, vi är inte alla stöpta i samma form.
Jag hoppas att fler journalister än Gert Gelotte vill bidra till att nyansera bilden av Katolska kyrkan och jag instämmer helt med Ritva Maria Jacobsson, vars kloka kommentar jag fått lov att publicera:

"Käre Gert,

Det finns mycket att säga.   

Så bra att du har ett forum att nyttja när sådana här saker händer - i en tid då dagstidningarna har så många problem: hurra för GP!

Så bra att du skriver så övertygande, så starkt och så väl!

Så bra att du är så modig!  Jag kan föreställa mig alla slags obehagligheter som kan följa.  Finns det några som är så bundna av ett jättelikt och komplicerat regelverk som katolikerna?  De flesta har väl inte koll på reglerna, men gissa om vissa har det och kommer att ge hugg..

Så bra att du är en del av internationell solidaritet!  Fr Roy har en förskräcklig situation kan man tänka sig.  Måtte din artikel nå fram till honom också, på något sätt!

Jag kan på ett rent intellektuellt plan förstå dem som reagerar mot regelbrotten och jag skulle själv nog inte vara så modig.  Det finns andra kampmetoder, kan man tycka.  Men Rom har nu försatt sig i en så omöjlig situation att det antagligen är nödvändigt med verkligt uppseendeväckande solidaritetsaktioner som Fr Roys. Och nödvändigt med den offentliga solidaritet med honom, som du nu visar.

Med beundran och med goda hälsningar

Ritva Maria."

Ny stödlista för fr Roy Bourgeois

Så har det då kommit en ny lista  från Women's Ordination Conference som stöder fr Roy och kritiserar den behandling han fått av i första hand Troskongregationen.

"Background: On November 19th, we received the sad news that Fr. Roy Bourgeois, a longtime peace activist and Roman Catholic priest, was dismissed from his religious order the Maryknoll Fathers and Brothers because of his support for women's ordination. Fr. Bourgeois first came under scrutiny from the Vatican for his support of women's ordination in 2008 after delivering the homily at a women's ordination ceremony in Lexington, Kentucky.

Firm in his faith and conscience, Fr. Roy has since spoken tirelessly and bravely for the equality and dignity of women, risking everything to call out sexism in the Church. A Purple Heart veteran and Noble Peace Prize Nominee (2009), Fr. Roy is also known for his work with SOA Watch, a group he founded in 1990 to protest the Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, a U.S. Army training school at Fort Benning, Ga., formerly known as the School of the Americas.
Pledge to Share Roy’s Story: This holiday season, over Thanksgiving meals and around Advent wreaths, Catholics will talk about justice and dignity for women in our church and our own rights to conscience and conversation.
We will not be silenced by this latest attempt to scare us; the Vatican cannot dismiss the conversation of gender equality by dismissing those who speak out. We will continue to share Roy's story, to speak our consciences and to talk about the sin of sexism."

Namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois

Här är en länk till en namninsamling till stöd för fr Roy Bourgeois som sedan tidigare finns på Women's Ordination Conference hemsida.

Fr Roy Bourgeios utesluten ur Maryknoll

Jag har på Katolsk vision skrivit ett inlägg där jag tittat lite närmare på vad det är för budskap Katolska kyrkan kommunicerar till omvärlden, främst då till media. Detta mot bakgrund av att en del katoliker klagar över att media bara skriver negativa saker om Katolska kyrkan.
Det som blev uppenbart för mig när jag gick igenom Vatikanens pressmeddelanden är att där inte finns så mycket som rimligtvis kan uppfattas som positivt av den icke-katolska omvärlden.

Ytterligare ett exempel på negativa katolska nyheter är att fr Roy Bourgeois har uteslutits av Maryknoll Fathers and Brothers för att anser att även katolska kvinnor ska kunna bli präster. Joshua J McElwee har skrivit en artikel om saken på NCR.
Beskedet från Troskongregationen om uteslutningen kom oväntat enligt fr Tom Doyle OP som försvarat Roy Bourgeois. Enligt Doyle hade man kommit överens med ledningen för Maryknoll om en fortsatt dialog.
Jag kan mycket väl tänka mig att det var Maryknolls önskan, men att man helt enkelt blev överkörda av Troskongregationen. Något av det tycker jag att man kan utläsa av deras uttalande sist i artikeln.

Women Ordination Conference uppmanar på sin facebooksida till förböner för fr Roy och jag utgår från att det snart ges mer konkreta möjligheter att hjälpa till  i form av en stödlista. I så fall länkar jag givetvis till den här.