En jubileumsdeklaration att skriva på för den intresserade

Jag har blivit tipsad om den här jubileumsdeklarationen av en läsare och sprider den förstås gärna vidare.
Här är ett utmärkt tillfälle även för oss i vår nordliga avkrok att vara delaktiga i den världsomspännande reformrörelsen i Katolska kyrkan.

Undertecknarna påpekar i inledningen att många av insikterna från Andra Vatikankonciliet bara delvis eller inte alls implementerats i kyrkan. Det är hög tid att göra det nu.

Man tar framför allt upp kyrkans ledning i det här dokumentet och det kan nog vara klokt att inte försöka fånga upp allt som behöver göras på en gång. På det här sättet blir innehållet gripbart tycker i alla fall  jag.

Undertecknarna nämner bl.a. biskoparnas roll som Kristi inte Påvens ställföreträdare ute i stiften och att påven och biskoparna har ett delat ansvar för Katolska kyrkan som helhet.

Biskopar väljs nu utifrån sina åsikter snarare än lämplighet, undertecknarna förespråkar ett nytt och mer demokratiskt och transparent valsystem.

Teologer protesterar mot behandlingen av Tina Beattie

Den brittiska teologen Tina Beattie var inbjuden som gästföreläsare av University of San Diego. En inbjudan som drogs tillbaka med mindre en två veckors varsel, efter påtryckningar av finansiärer. Sr Katrin Åmell har skrivit en artikel om det inträffade och bakgrunden på Signumbloggen.

Joshua McElwee har också skrivit om händelsen på NCR och i det senaste inlägget skriver han om hur det hela utvecklat sig.
Det visade sig att påtryckningarna på University of San Digeo att inte låta Tina Beattie föreläsa bl.a. kom från Thomas McKenna som leder "Catholic Action for Faith and Family" som stöds av kardinal Raymond Burke. Det är alltså personer högt upp i kyrkan hierarki inblandade.
Orsaken till motståndet är bl.a. att Tina Beattie uttalat sig positivt om samkönade äktenskap.

Jag har tidigare ifrågasatt möjligheterna för forskare vid katolska universitet att kunna bedriva förutsättningslös forskning och det här är ett tydligt exempel på begränsningar med hänvisning till kyrkans lära.
Forskare ska inte, anser jag, ägna sig åt att bekräfta den rådande ordningen, utan öka kunskapen inom sitt område.
Glädjande nog har University of Lyon fått ta emot protester mot behandlingen av Tina Beattie också från sina egna anställda.
En av dem, Gerard Mannion, professor i systematisk teologi är även med och organiserar en offentlig paneldebatt om akademisk frihet på katolska universitet, som ska hållas istället för den inställda föreläsningen.
Både lärare och studenter tänker alltså protestera mot behandlingen av Tina Beattie. Vilket visar att Katolska kyrkan inte kan behandla människor hur som helst längre.

Verklighet och myt

En del troende, alltså inte bara kristna, har svårt att förena religion och vetenskap. För mig är det lite svårt att förstå, eftersom jag ansser att vetenskapen svarar på frågan hur t.ex. universum skapades medan religionerna svarar på frågan varför.

Men resonerar inte alla och det är ämnet för religionsvetaren Simon Sorgenfreis blogg Tro och vetande
Han tar avstamp i det lite komiska faktum att stormen Sandy skadade arken som är med i en filminspelning om Noak. Hela inspelningen blir nu försenad.
Bilden har jag för övrigt lånat från Simon Sorgenfreis blogg (klicka på den, så blir den större).

Historien om syndafloden är intressant eftersom den finns i flera versioner. Sorgenfrei tar upp den äldsta kända, Utnapishtim i Gilgamesh-eposet från 1200 talet f.kr. Jag har ett minne av att ha läst om att de här myterna om en stor översvämning skulle ha sitt ursprung i  en verklig naturkatastrof som traderats och blivit en myt. På Wikipedia hittade jag flera olika teorier om vad som kan ligga till grund. Eftersom de här berättelserna finns i olika delar av världen, så bör det då rimligen finnas olika förklaringar.

Egentligen tycker jag att just det faktum att många berättelser som finns i Bibeln också finns på andra håll och ofta är äldre borde göra frågan om tro och vetande lite lättare att hantera. Vad de berättar är snarare människors försök att förstå och hantera tillvaron, i det här fallet naturkatastrofer, än beskrivningar av hur det verkligen gick till och varför det hände.
Men det är klart för att komma fram till det krävs kunskap om historien och religioner. Där har inte minst skolan en viktig uppgift, eftersom någonting säger mig att de olika religiösa samfunden (tyvärr!) inte är så intresserade av att lära ut likheter mellan religioner.

Simon Sorgenfrei fortsätter sin blogg med att bl.a.berätta om sina fältstudier på ön Maui i Hawaii och hur han diskuterade tro och vetenskap med den sufishejk han bodde hos. Det är en spännande skildring och eftersom det är en svensk text överlåter jag till var och en att läsa det på egen hand.  

 

Vilka helgon är dina förebilder?

Efter ett par - tre magra veckor regnar det helt plötsligt manna från cyber-himlen över bloggaren, i det här fallet mig.
Idag vill jag uppmärksamma er på en reflektion inför Alla Helgons dag av Isabella R. Moyer på NCR. Hon skriver att hon själv är förtjust i helgonen och behöver dem som inspirationskällor.

Riktigt intressant blir artikeln när Moyer börjar reflektera över vad det innebär att vara helig och därmed ett föredöme och hon utgår då från Saligprisningarna:

"Interestingly, there is no mention of blessed are the rule-makers, the obedient, the self-righteous or the judgmental. We all know what Jesus thought of those who equated holiness with obsessive discipline and laws. Jesus was about reaching people in their hearts, giving them reasons for hope and joy, and encouraging true and lasting conversion."

Moyer beklagar att vi katoliker i alltför stor utsträckning omges av domedagsprofeter som fördömer det moderna, sekulariserade samhället och människorna som lever i det. Dessa pessimister kan bara se det heliga inom kyrkans fyra väggar.
Jag tycker att hon har väldigt rätt i det och även i att meningen inte är att vi ska stänga in oss utan att vi ska  ut och möta världen. Och det är ju också ett av budskapen från Andra Vatikankonciliet som väntar på att förverkligas fullt ut.

Kyrkan behöver ledare som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, som står på de svagas och fattigas sida mot förtryck och våld.
Moyer tar upp två exempel, Ärkebiskop Christophe Munzihirwa i Bukavu, Kongo och Ärkebiskop Luis Antonio Tagle,Manilla,Filipinerna

Som jag ser det behöver Katolska kyrkan givetvis goda ledare. Men den behöver också se det goda som finns omkring oss i vår omedelbara närhet, i kyrkan men minst lika mycket i världen utanför "de fyra väggarna".

Alla troende är inte fundamentalister

I mitt förra inlägg kritiserade jag de generaliserande negativa omdömen som allt som oftast uttalas av kristna om ateister och berömde en ledare i DN som visade på ett konstruktivt sätt att diskutera.
Idag ska jag i stället ifrågasätta en krönika i just DN av Maria Schottenius där hon bedömer religioner efter deras respektive fundamentalistiska grupperingar. Dagens uppskattande ord går till en, som jag tycker, klok och genomtänkt krönika av Gert Gelotte i GP, där han kritiserar Schottenius sätt att resonera.

Maria Schottenius drar i sin text alla troende över en kam och utgår från att samtliga är fundamentalister eller i varje fall värdekonservativa, hon skriver bl.a.:

"Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Gert Gelottes kritik är konkret och saklig vilket betyder att den går att bemöta, han skriver bl.a:

"De universella mänskliga rättigheternas västerländska historia börjar i Nya Testamentet, skrivet under det första århundradet efter Kristi födelse. En sekulär historia får mänskliga rättigheter först med början i upplysningen under 1700-talet. Religion rymmer både ljus och mörker. En egenskap religion har gemensam med politik. Maria Schottenius ger fundamentalister tolkningsföreträde om vad som är religion och "Guds ord"."

Jag och andra har vid flera tillfällen påpekat att det är olyckligt att t.ex. de värdekonservativa, ibland rent fundamentalistiska kristna, är de enda som får plats i media och att de är den måttstock som kristendomen mäts efter. Detta trots att vi är många som kämpar för just de här mjuka värdena Schottenius talar om inte minst jämställdhet mellan kvinnor och män. Något som förstås gäller även andra religioner än kristendomen.

Jag tycker också att det är olyckligt att Maria Schottenius blandar ihop Gud med de krafter som motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter. Alla människor som kallar sig religiösa är inte öppna för Guds vilja. Gud kan i stället reduceras till ett sätt att få igenom sin egen vilja.

Det började med att de skällde tillbaka...

Det pågår diskussioner på olika håll, inte minst i kristna sammanhang, om hur människor med olika värderingar ska kunna diskutera med varandra på ett konstruktivt sätt. Tyvärr går resonemangen ofta ut på att motparten är aggressiv eller oförskämd och måste ändra sig innan det alls går att prata.

Ett exempel hämtar jag från Bengt Malmgrens blogg och inlägget Kardinal Ravasi se tillbaka på sitt besök i Stockholm där Ravasi enligt Malmgren har sagt följande:

“De nya ateisterna ser på sanningen med ironi och sarkasm och tenderar att läsa religiösa texter som fundamentalister. De hånar utan vidare religiösa inställningar som är motsatta vad de själva anser och framställer sin ståndpunkt som den mest logiska och enklaste att komma fram till.”

Den typen av svepande påståenden om meningsmotståndaren är knappast det bästa sättet att skapa ett öppet och konstruktivt samtalsklimat. Tvärtom krävs det en mogen och klok motpart för att det inte ska leda till ställningskrig i stället för dialog.

Då har DN:s ledarskribent Erik Helmerson bättre förslag. I Motargument är inte åsiktscensur skriver han i och för sig om debatten kring integration och invandrarfrågor. Men problemen är i mångt och mycket desamma som i diskussioner inom och mellan religiösa samfund och mellan troende och ateister.

Erik Helmerson kommer med några konstruktiva påpekanden som även kan gälla för ovanstående exempel.
Ett av dem är att om man framför en åsikt är det inte censur om man blir motsagd, det får man räkna med i en diskussion. Jag vill tillägga att den som argumenterar emot heller inte för den sakens skull nödvändigtvis är aggressiv eller oförskämd.

Men det som jag tycker är mest tänkvärt i Helmersons ledare kommer på slutet. Det går inte att rakt av byta ut främlingsfientlig i nedanstående citat mot anklagelser om att inte vara t.ex. "en rättroende katolik". Men att hålla sig lugn och upprepa och vidareutveckla argumenten har i alla fall jag som ambition att göra. Att det inte alltid lyckas är en annan sak...

"Vad motståndaren säger är mycket svårt att påverka. Det man kan göra något åt är den egna reaktionen. Ett alternativ till att bli upprörd över att kallas främlingsfientlig är att tålmodigt förklara varför man inte är det. Om någon vägrar lyssna på de argumenten – upprepa och vidareutveckla dem."

Kristendomen följde i Isiskultens fotspår

De senaste dagarna har jag haft ett givande tankeutbyte med Gert Gelotte om bikten och hur den verkar hänga ihop med eukaristin vad gäller frekvens. När Pius X 1905 beslutade att goda katoliker helst borde ta emot kommunionen dagligen följde s.a.s. bikten med. Jag ville veta mer om hur det kommer sig och letade därför bakåt i historien bl.a. på webbplatsen History Sourcebooks och kom via vidareklickande så småningom på en artikel som handlar om något helt annat men väldigt spännande, nämligen varför kristendomen alls spreds.

The Rise of Christianity är en bok av Rodney Stark och Frontline har lagt ut kapitel 9 som alltså diskuterar kristendomens spridning ur en sociologisk infallsvinkel.
Stark börjar med att redogöra för vilka förutsättningar som krävs för att en ny religion ska kunna etablera sig. Om staten motarbetar den är det t.ex. i princip omöjligt och där hade ju de kristna turen att befinna sig i det romerska riket som var tolerant mot olika religioner, även om det fanns gränser för vad man kunde acceptera.Ett annat hinder för en ny religion är att människor i allmänhet är rätt nöjda med den/de de har. 

Stark hävdar att de kristna i Rom visserligen sågs som lite udda men på det hela taget var fria att göra som de ville. Det finns t.ex. arkeologiska fynd från de "huskyrkor" man först möttes i och där inom parentes den gemensamma måltiden som, ju var min utgångspunkt, var central.
Han påpekar att de kristna inte kan ha varit den slutna subkultur som den ofta beskrivs som, eftersom man då inte hade kunnat locka nya anhängare i den omfattning man gjorde.

Hur kom det sig då att kristendomen blev så framgångsrik? Rodney Stark följer religionernas spridningsvägar under det första århundradet e.kr. och finner att det strömmade in flera religioner till Rom från rikets olika delar. Det var alltså ett extrem pluralistiskt klimat som rådde med allt fler gudar/gudinnor samtidigt som stadens befolkning inte ökade. Det blev därför mindre resurser till var och en av dessa.

Går vi framåt i tiden till 200-talet så verkar det ha funnits en vurm i Rom för orientaliska religioner, vilket gynnade kristendomen och det är också här Isiskulten kommer in. Enligt Rodney Stark följer kristendomen i stort sett Isiskultens spridning. Jag har ju tidigare skrivit om släktskapet mellan framställningarna av Jesu död och Osiris, så det här är förstås väldigt intressant.
Stark refererar till Tim Hegedus:

Tim Hegedus has coded a scale of the spread of Isis, and from his work I am able to assign scores as to when the Isis cult arrived (if it did) in most of the twenty-two Greco-Roman cities discussed in chapter 6. It has been suggested that the spread of new cults such as that of Isis demonstrated religious needs unmet, or not well met, by the traditional pagan temples and shrines. In a sense, then, examination of the expansion of Isis worship might map market opportunities and thereby anticipate the expansion of Christianity. It is with some satisfaction that I can report a highly significant correlation of .67 between the expansion of Isis and the expansion of Christianity. Where Isis went, Christianity followed."

Rodney Stark tror också att sammanhållningen mellan de tidiga kristna hade en avgörande betydelse, troligen var den viktigare för framgången än kejsar Konstantins beslut att göra kristendomen till statsreligion.
Och då är vi tillbaka där vi började vid församlingarna som möttes i hemmen och delade det man hade med varandra och inte minst då maten.

För mig är det berikande att läsa vad en forskare som betraktar kristendomen utifrån och rent  vetenskapligt kommer fram till som komplement till de forskare som tar sig an den mer ur ett inifrån perspektiv.

Bikten - då och nu

Where are the penitents? det vill säga var är botgörarna frågar sig John Cornwell i en artikel The Tablet. Att den har ett par månader på nacken tycker jag inte spelar så stor roll, innehållet är aktuellt men inte nyheter som snabbt är överspelade.

John Cornwell diskuterar det sjunkande antalet katoliker som biktar sig, en trend som inleddes på 1960-talet. Det som jag tycker är intressant är att han beskriver historiken, hur situationen ser ut och inte minst, han söker förklaringar till varför allt färre katoliker väljer att gå till bikt.
Jag tänker dock bara belysa ett par av de frågor han tar upp.

Traditionen att bikta sig så ofta som en gång i veckan, vilket Cornwell beskriver som det vanliga under hans uppväxt, är ett 1900-talsfenomen. Likaså traditionen att låta lågstadiebarn gå till bikt, som infördes 1905 av Pius X (1903-14). Tidigare var det normala att man biktade sig första gången i 13-14 årsåldern.
Cornwell påtalar också sambandet mellan att barn började gå till bikt och det ökade antalet fall av sexuella övergrepp i kyrkan under 1900-talet som ofta skett just i biktsituationer.

Jag tyckte redan när jag konverterade att det var helt fel att låta 8-9-åringar gå till bikt. De är för små för att förstå vad det går ut på och många tycker att det är skrämmande att vara ensamma med en främmande man. Jag kan inte se någon anledning till att Katolska kyrkan ska hålla kvar vid ett så sent påfund, som rimligen inte kan gagna någon.
Om föräldrar helt enkelt låter barnen vänta med att gå till första kommunionen till de är stora nog att gå till bikt, så skulle det här kunna rätta till sig ganska snabbt av sig självt. 

Falskt eller äkta? Mer om papyrusfragmentet

Både Signum och Kyrkans tidning var snabba med att ta in notiser som slog fast att det omskrivna papyrusfragmentet var en förfalskning. Oxfordforskaren Andrew Bernhard skulle ha upptäckt ett korrekturfel som finns i en allmänt spridd pdf på Tomasevangeliet och som skulle finnas även i papyrusfragmentet.

I mina öron lät det besynnerligt att inte någon av de andra specialisterna som granskat och granskar fragmentets äkthet skulle ha upptäckt ett så uppenbart misstag. Och jag var lite förvånad över att ingen på Signums forskartäta redaktion tänkte i likande banor. Jag tror att det framför allt visar hur mycket man i vissa kristna kretsar hoppas på att fragmentet ska visa sig vara en förfalskning.

Jag å min sida välkomnar allt historiskt källmaterial och hade som sagt mina tvivel på falsariets äkthet (sic!) och bestämde mig för att vänta in mer utförliga kommentarer. Den första jag sett är från teol.dr Jörgen Magnusson på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.
Det är ju en svensk text så jag tycker inte att jag behöver referera den, utan var och en kan läsa det resonerande inlägget på egen hand. Jörgen Magnusson går systematiskt igenom och ifrågasätter argumenten för att fragmentet skulle vara förfalskat. Vilket för den som inte är så insatt ger en spännande inblick i såväl antiken om forskarvärlden.

Tydligen finns det t.ex. en stor variation när det gäller handstilar i de koptiska texterna, eftersom även personer som inte var så vana skribenter skrev på just koptiska. Därför håller inte argumentet att papyrusfragmentets handstil är för dålig för att det ska vara äkta.
Avgörande för om man ska kunna bedöma äktheten är, enligt Jörgen Magnusson, de kemiska analyser av fragmentet som nu görs vid Harvard. Innan dessa är klara kan man helt enkelt inte säga något med säkerhet.

För min egen del så har jag, oavsett om papyrusfragmentet är äkta eller inte, lärt mig mycket. Jag visste i och för sig redan att de tidiga kristna var uppdelade i många grupperingar och att gnostikerna var en av dessa. Men jag har lärt mig mer om dem under resans gång.
Jag hade däremot tidigare inte tänkt på att om Jesus gjort något för sin tid och kultur så ovanligt och rent av skandalöst som att inte gifta sig borde det ha framkommit i evangelierna och andra antika källor. Man kan tycka att en någorlunda normalbegåvad person som jag borde kunnat räkna ut det. Men där blir svårigheten med alltför välbekanta texter som man tidigt fått förklarade på ett visst sätt tydlig.

Slutligen är den hårda och polariserade diskussionen ett åskådligt exempel på faran med forskare som styrs av förutfattade meningar om vad de ska komma fram till. Jag vet inte vad man ska göra åt saken, men man borde i alla fall ta upp en diskussion, inte minst bland teologer.