De amerikanska biskoparnas verkliga agenda när det gäller hälsoförsäkringen

Jag har varit väldigt frågande till aningslösheten bland amerikanska skribenter, inte minst på NCR, när det gäller de amerikanska biskoparnas invändningar mot den föreslagna hälsoförsäkringen.
Därför är det med stor glädje jag läser Jamie L Mansons skarpa analys av biskoparnas verkliga agenda. Jag rekommenderar er varmt att läsa hela artikeln eftersom jag inte kommer att kunna göra den full rättvisa.

Manson ställer inledningsvis frågan varför inte ärkebiskop Dolan är nöjd med president Obamas kompromiss? Vilken går ut på att de katolska arbetsgivarna slipper betala för preventivmedel i försäkringen, men att försäkringsbolagen ska erbjuda det som ett tillägg för den anställda som så vill.
Arbetsgivaren slipper gå emot sitt samvete, men den enskilde drabbas inte av detta. En genial lösning! Men varför är då Dolan inte tillfreds, utan säger bara att det är ett steg i rätt riktning?

Jamie L Manson tror att det beror på att motståndet mot preventivmedel i hälsoförsäkringen bara var en del, kanske inte den viktigaste, i biskoparnas agenda. Hon tror också att Obamaadministrationen varit medvetna om det och på ett skickligt sätt undvikit vad som kunnat bli ödesdigert för många enskilda.

Till att börja med verkar biskoparna ha planerat att som steg två försöka driva igenom att även helt sekulära företag som har katolska ägare ska kunna hävda att preventivmedel av samvetsskäl ska undantas i hälsoförsäkringarna för deras anställda. Manson hänvisar till bloggen Whispers in the loggia som drivs av Rocco Palmo. De amerikanska biskoparna har inte fört fram kraven offentligt, men Rocco Palmo hänvisar till en skrivelse från bl.a. Dolan till de amerikanska biskoparna, som kan läsas i sin helhet på hans blogg.

Jamie L. Manson fortsätter sin artikel med att ifrågasätta att biskoparna just när det gäller preventivmedel hävdar samvetsbetänkligheter. I en demokrati får både medborgare och företag acceptera att bidra även till sådant som går emot ens samvete.

"All U.S. citizens are forced to pay for practices that violate their consciences: wars, executions, a broken prison system, the mistreatment of immigrants, the salaries of elected officials who do not represent our ideas and convictions. We may not like it, but this is the price of living and working in a democracy.
 But the bishops do not seem interested living in a democratic nation founded principally to protect its citizens' rights to life, liberty and the pursuit of happiness. They seem more interested developing a bizarre form of theocracy in which personal religious ideology can trump civil law."

Men ärkebiskop Dolans krav på religiös frihet inskränker sig inte till att katolska institutioner och som vi ser förlängningen även de som driver helt sekulära företag ska slippa betala för preventivmedel i hälsoförsäkringen. Man vill även t.ex. driva frågan om att slippa ge samkönade par samma rättigheter som heterosexuella, Manson skriver:

"Mr. Obama's compromise averts what could have been the beginning of a disaster for human and civil rights. If given this pass, the bishops would no doubt have continued to achieve the goals set out by the Ad Hoc Committee on Religious Liberty.
And if that had been allowed to happen, eventually this could have happened, too: Poor- and working-class women would be denied adequate health care, trafficked women who are systematically raped would be denied reproductive care, those threatened by the global HIV epidemic would be denied life-saving prophylactics, and gays and lesbians would be denied the rights to which they are entitled as working, tax-paying citizens."

Som jag skrev i inledningen har jag hela tiden haft svårt att förstå hur så många kunde gå på biskoparnas argumentation, men jag inser att vidden av deras ambitioner förstod jag inte! Jag är återigen tacksam, den här gången för att det finns de som ser klart och som dessutom har makt att agera! 

Homosexuell, gift och anställd i Katolska kyrkan. Hur fungerar det?

Att det finns många homosexuella både bland lekfolk, präster och anställda i Katolska kyrkan är ingen nyhet. Nytt är däremot att de homosexuella paren vill vara öppna med sitt förhållande, gifta sig och i en del fall även bilda familj.
Hur kyrkan förhåller sig till denna realitet är ämnet för Marianne Duddy Burkes artikel på Huffington Post. Hon är en av många som uppmärksammat att Washington nu ger samkönade par möjlighet att gifta sig och att dess guvernör Christine Gregoire, själv katolik, har uttryckt stolthet över det. Här i Sverige har bl.a. Bengt Malmgren och Gert Gelotte skrivit om saken.

Marianne Duddy Burke är lesbisk, gift, har två barn och är anställd av en katolsk organisation, Human Dignity. Något som givetvis gör hennes artikel extra intressant, eftersom det inte bara blir ett teoretiskt resonemang, utan hennes synpunkter är grundade på egen erfarenhet.

Duddy Burke har en välvilligt inställd arbetsgivare, men så lyckligt lottade är inte alla homosexuella i USA och knappast i övriga världen heller. I allmänhet går det bra så länge man inte är öppen med sin relation, men hon tar upp exempel på homosexuella som gift sig och sedan inte varit välkomna tillbaka till sin arbetsplats.

Hur katolska samkönade par och deras barn blir bemötta av kyrkan är en konkret fråga som behöver diskuteras. Även homosexuellas familjer ska naturligtvis vara välkomna i gemenskapen. Hur når vi dit?
Ingen borde heller kunna bli avskedad för att vederbörande gift sig. Här i Sverige tror jag att det är förbjudet, men diskrimineras den som lever öppet i en samkönad relation av Katolska kyrkan på annat sätt? Vad kan man göra åt det?

Jag avslutar ju gärna mina inlägg med ett citat, så också den här gången, med Marianne Duddy Burkes förhoppningar på alla hjärtans dag:

"Same-sex couples and our families are on the road to having our love and commitment recognized as legally and morally equal to those of our heterosexual sisters and brothers. That is a great thing to celebrate on this feast of love. So is the fact that more and more Catholics are making their support of us and our human rights known in the public square and in our Church. But, on behalf of Steav, Christine, Laine, and all those who need to remain unknown, this Valentine's Day is a time to acknowledge that the road is long, and we have traveled but a small part of the path. In the name of love, will you walk on?"

Man kan alltid ändra sig - katolska u-svängar

Stephen Boehrer och hans humoristiska blogg "Call Me Excellency" hör till mina favoriter. Vi delar båda intresset för historia, inte minst Katolska kyrkans.
I sitt senaste inlägg börjar Boehrer med berätta om synen på lån med ränta, en fråga där Katolska kyrkans lära förändrats. Han beskriverockså hur processen gått till och lekfolkets betydelse som föregångare 
för kyrkans lära.

Det påvliga fördömandet av ocker och penningutlåning går tillbaka så långt i tiden som 300-talet. 
 Och i encyclikan Vix Pervenit från 1745 skriver påven Benediktus XIV bl.a.:
“Usury….consists in this: That someone, from the loan itself, which of its very nature demands that only as much be returned as was received, wishes more to be returned to him than was received, and therefore contends that some profit beyond the principal, by reason of the lending, is due to him. Therefore, all profit of this sort, which surpasses the principal, is unlawful and is usurious.”
http://www.papalencyclicals.net/Ben14/b14vixpe.htm

Vid den tiden, alltså mitten av 1700-talet, var penningutlåning mot ränta accepterat i samhället och det var mot den bakgrunden Benediktus XIV skrev Vix Pervenit. Han försökte helt enkelt stoppa utvecklingen, vilket inte fungerade. Själasörjare fick allt mer sällan höra den biktande bekänna synden ocker och blev  konfunderade.
I början av 1800-talet hade dock Katolska kyrkans lära börjat komma i kapp samhällets utveckling. När biskopen av Rheims fråga Pius VIII vad man skulle göra åt det minskande antalet bekännelser om synden ocker, svarade denne ungefär: stör dem inte, med andra ord, oroa dig inte och prata inte om det. Påven öppnade en bakdörr ut från problemet.

Stephen Boehrer drar paralleller med hur frågan om preventivmedel tacklas av katolska ledare idag. 98% av de amerikanska katolikerna är positiva till preventivmedel. Lekfolket ser att sexualiteten har fler syften än att få barn och har därför inga problem med att använda preventivmedel.
Boehrer tror att Vatikanen letar efter en bakdörr även här och ser dörröppningen skymta i Påvens uttalande om att det kan vara acceptabelt för HIV-smittade att använda kondom för att hindra smittspridning.
http://callmeexcellency.blogspot.com/2012/02/church-change-by-back-door-usury-and.html

Kanske är det så att förändringar i Katolska kyrkan ofta föregås av mycket förespråkande av motsatsen? Det verkar ha varit så med frågan om lån som Boehrer diskuterar här och likadant med slaveriet,vilket jag skrev en blogg om på Katolsk Vision i oktober förra året.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=3884
Låt oss hoppa på den utvecklingen även denna gång!

En ständigt pågående dialog är målet

Den 7 februari möttes representanter för världsreligionerna hos FN för World Interfaith Harmony Week

Katherine Marshall skriver på Huffington Post att: "Sikhs, Zoroastrians, Muslim imams, Christian bishops, Shinto priests, Jewish rabbis, and many others came there to celebrate and reflect on their deep belief that, while religious diversity is part of humanity's very essence, people can live in peace and harmony."

En av de som stöttat arrangemanget är Kung Abdullah av Jordanien och han hänvisar till en invit från de muslimska ledarna till de kristna år 2007 A Common Word. Ett initiativ som inte är lika känt som Påvens bönedag i Assisi. Kungen påpekade att det är viktigt att stå emot de krafter som försöker skapa splittring och missförstånd mellan människor från olika religioner. Han sade vidare bl.a. att människorna är förenade i sitt uppdrag att älska Gud och varandra.

Jag tycker att det är oerhört positivt att dessa initiativ till ökad förståelse och respekt mellan religionerna kommer från flera olika håll och FN är förstås den perfekta platsen att mötas på.

Katherine Marshall avslutar sin artikel med en hänvisning till den katolske teologen Hans Kung som sagt att det inte blir någon fred mellan nationerna om det inte är fred mellan religionerna. Och att det inte blir fred mellan religionerna om man inte för en dialog. Så klokt och som alla sanningar självklar när man väl kommit på det. Jag instämmer också helhjärtat i förhoppningen att dialogen ska hållas i gång, inte bara en vecka utan varje dag och överallt.

."Theologian Hans Kung often repeats his maxim that there can be no peace among nations without peace among religions, and no peace among religions without dialogue among religions. The ideal of World Interfaith Harmony Week is that such dialogue should take place everywhere, not just for one week a year but as part of daily lives."

http://www.huffingtonpost.com/katherine-marshall/harmony-among-religions-a_b_1270358.html?ref=religion

Ung kvinna och kallad till präst

Jocelyn A. Sideco berättar på NCR om sig själv och sin gode vän Brian. De är två unga katoliker med en stark kallelse att bli präst, men som det ser ut nu kommer ingen av dem att kunna bli det. Jocelyn för att hon är kvinna och Brian för att han gift sig.
Hon beskriver hur hennes kallelse vuxit sig stark i hennes barndoms församling och i möten med människor:

"My vocation comes from my home parish -- my parents and their friends, my teachers and the wonderful Canossian nuns who cultivated my desire to serve at the table and offer thanks. My vocation comes from the poor and marginalized of our church and world. From those who are sick or dying, alone or rejected, used or violated, or simply are not afforded basic human dignity and the rights that come with that. Most importantly, my vocation comes from God."

http://ncronline.org/blogs/young-voices/imagine-me-priest

Jag tror att bästa vägen mot målet att alla som har en prästkallelse ska få den prövad, är att fler träder fram och liksom Jocelyn A. Sideco berättar om den.
Det vore väldigt bra om Påven och andra katolska ledare fick möta dessa ungdomar ansikte mot ansikte och lyssna till vad de har att säga. Jag tror att just sådana möten med enskilda kvinnor och män kan bli en vändpunkt när det gäller klerkernas syn på prästkallelser. Ungdomarna som inte kan följa sin kallelse blir konkreta människor, som inte så lätt låter sig avfärdas som villfarelser.

Jag är också övertygad om att det vore bra för Påven och andra kvinnoprästmotståndare att få lyssna till erfarna psykologer som förklarar för dem vilka konsekvenser det kan få för en ung människa att inte kunna följa sin kallelse. Hur den känner sig vars val blir ofullkomliga hur hon/han än väljer. Byta samfund och kunna bli präst, eller stanna kvar i Katolska kyrkan och inte bli det?

I väntan på att ovanstående blir genomfört kan vi glädjas åt att modiga personer som Jocelyn A.Sideco  vittnar om sin kallelse och önskan att bli präst och som så långt som möjligt lever sin kallelse.

Omvärlden är katolikernas bästa stöd

Jag ställde frågan, vem som talar för de 98% amerikanska katoliker som är positiva till preventivmedel? Svaret är förstås i första hand president Obama, som inte alls är katolik. I SvD ger Karin Henriksson en klargörande beskrivning av de olika turerna kring den nya hälsovårdslagen i USA.

I artikeln kan man bl.a.läsa att katoliker i USA av präster och biskopar uppmanas att skriva till Vita huset och protestera mot den, men Henriksson påpekar också att amerikanska katoliker inte alltid gör som de blir tillsagda. Och frågan är hur motiverade de är att följa uppmaningen att slåss för en religionsfrihet som för de flesta innebär att de inte kan följa sitt samvete?! Majoriteten av katolikerna i USA har ju som sagt inget emot preventivmedel.

Karin Henriksson har också koll på att katolska ledare sällan talar klarspråk, hon skriver:
"I liknande appeller från andra biskopar nämns sterilisering och ”abortframkallande medel” som strider mot kyrkans lära och det är de kodorden som sedan dyker upp i debatten." Katolska ledare kombinerar ju ofta sådant de flesta är postiva men de själva inte tycker om, med negativa företeelser. Här är det preventivmedel och abortframkallande medel. Det tydligaste exemplet är annars när man jämförde de pedofila övergreppen med att viga kvinnor till katolska präster!

Att journalister och politiker engagerar sig i frågor som rör kristenheten, Katolska kyrkan och förstås andra religioner är som jag ser det avgörande för en positiv utveckling.
Det är viktigt att t.ex. vi "vanliga" katoliker får stöd från omvärlden när något är uppenbart fel i kyrkan. Det var medias förtjänst att pedofilövergreppen avslöjades och för svensk del  förstås också Richard Willimsons förintelseförnekelse.
Men även i frågor som den nu aktuella när rätten att få tillgång till preventivmedel för den som önskar ifrågasätts behöver katolikerna stöd utfrån.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/katolsk-ilska-mot-obama_6831459.svd

Påvens fredsbudskap analyseras i senaste Signum

Signums innehåll speglar ofta mångfalden i Katolska kyrkan, eftersom artiklar med olika infallsvinklar och ståndpunkter tas med. Tyvärr är kvalitén och läsbarheten på det som publiceras också varierande. Desto roligare att kunna ta upp en artikel som verkligen är välskriven, Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred-Påvens fredsbudskap av sr Madeleine Fredell OP.

Hon inleder med att pedagogiskt presentera bakgrunden med den första världsböndagen för fred som firades den 1 januari 1968 och tar kort upp de fredsbudskap som påvarna sedan dess låtit publicera just den 1 januari varje år.
Efter denna inledande tillbakablick övergår sr Madeleine till årets fredsbudskap från Benediktus XVI där innehållet analyseras och sätts in i ett sammanhang. Budskapet riktar sig främst till personer som arbetar med utbildning. Benediktus skriver  ”Utbildning är livets intressantaste och svåraste äventyr!”  Sr Madeleine ser det som att "Här talar den gamle universitetsprofessorn men också själavårdaren."

Årets fredsbudskap handlar dock inte så mycket om hur man ska utbilda ungdomar i rättvisa och fred framgår det av artikeln, det kommer in först på slutet. Utan det är andra budskap Påven lyfter fram i sin text. Till exempel familjens roll som förmedlare av rättvisa, samt hoten mot familjen, inte minst den arbetsbelastning som föräldrarna ofta har och som påven menar hindrar kvalitativ samvaro med barnen.
Här påpekar sr Madeleine att sett ur ett historiskt perspektiv har människor varit tvungna att arbeta långa dagar för att överleva, så i den rikare världen har dagens föräldrar fler möjligheter att vara tillsammans med sina barn än någonsin tidigare.
Min reflektion är att det verkar vara västvärldens familjer, läs förvärvsarbetande mödrar, som bekymrar de katolska ledarna mest, inte tredje världens hårt arbetande kvinnor. Kan det vara så att drivkraften för de kyrkliga ledarna snarare är att motarbeta hög utbildning och höga positioner i arbetsliv och samhälle för kvinnor än omsorg om barnen? I så fall varför?

Sr Madeleine skriver  "Påven kommer så in mer direkt på utbildning i sanning, frihet, rättvisa och fred utifrån kyrkofadern Augustinus fråga ”Vad önskar människan mer innerligt än sanningen?”."
Hon beklagar att Påven inte utvecklar tankegångarna om sanningssökandet mer eftersom människor idag behöver redskap som hjälper oss att skapa mening med våra liv, redskap som alla religiösa traditioner har.
Med tanke på alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet som, ofta i ett högt tonläge, säger sig ha Sanningen, håller jag verkligen med om att man inte nog kan betona vikten av sökandet efter sanningen.Snarare än att bejaka dem som tvärsäkert tror sig besitta den.

Påvens avslutande uppmaning direkt till ungdomarna ser sr Madeleine som mycket hoppfull. För min egen del tycker jag att den är som klipp och skuren även för oss reformvänner som här i landet lätt kan drabbas av just modlöshet. Byt bara ut ungdomar mot reformvänner :-)
”Kära unga människor, ni är en värdefull gåva till samhället. Ge inte efter för modlöshet inför svårigheter och hänge er inte till falska lösningar som ofta framstår som den enklaste vägen att lösa problem. Var inte rädda för att engagera er, att arbeta hårt och att göra uppoffringar, att välja vägar som kräver trofasthet och uthållighet, ödmjukhet och hängivenhet. Ha tillit till er ungdomlighet och dess djupa längtan efter lycka, sanning, skönhet och äkta kärlek! Lev fullt ut denna ungdomstid som är så rik och full av entusiasm.”  


http://signum.se/att-utbilda-ungdomar-i-rattvisa-och-fred-2/

Amerikanska katoliker överlag positiva till preventivmedel

Stephen Proteros inlägg på CNN religion om amerikanska katolikers inställning till preventivmedel är tänkvärt och har flera länkar för den som vill läsa vidare. Bakgrunden är förstås debatten om katolska arbetsgivare som inte vill att preventivmedel ska ingå i den nya hälso- och sjukvårdsförsäkringen.

Protero börjar med att klargöra skillnaden mellan den amerikanska biskopskonferensen, som är mot preventivmedel och de vanliga katolikerna där nästan alla är för och också använder preventivmedel. Han hänvisar till Guttmacher Institute survey som skriver att endast 2% av de katolska kvinnorna i undersökningen använder den av kyrkan förespråkade Naturliga familjeplaneringen (NFP).
Han skriver vidare: "In a 2000 poll that strikes even closer to the heart of this debate, 90% of American Catholic women surveyed said they wanted to see access to birth control services at community hospitals."

Stephen Protero frågar sig om det bara de 2 % katoliker som är emot preventivmedel och de katolska prästerna som är riktiga katoliker?
Sedan vilket jag egentligen tycker är det viktigaste i hela inlägget undrar han vem som för de övriga 98% talan i debatten? Ja, Stephen Protero själv hör till dem som gör det, men det behövs förstås många fler.

Hans fråga berör också något som jag tror är avgörande för Katolska kyrkans framtid. Kyrkan är inte en byggnad, inte en organisation, utan den består bokstavligen av oss katoliker. Vi har olika åsikter, bakgrund, etnicitet osv. Hur ska alla känna sig inkluderade? Hur ska alla få del i diskussionen om kyrkans framtid? Det är den stora utmaningen för Påven och kretsen runt honom, inte att evangelisera i omvärlden.



http://religion.blogs.cnn.com/2012/02/03/my-take-real-catholics-not-opposed-to-birth-control/

Sverige - ett bra land för familjen

I mitt förra inlägg skrev jag bl.a. om svårigheterna som uppstår när katolska biskopar och andra ledare har åsikter om en verklighet de knappt känner till. Något liknande verkar vara fallet när Kristdemokraterna lägger fram sin nya familjepolitik och t.ex. tror att ett ökat vårdnadsbidrag är attraktivt för dagens föräldrar.

Eftersom Kd:s  syn på familjen i stor utsträckning är densamma som Katolska kyrkans känns det angeläget att ta upp frågan här. Jag tror nämligen att man tolkar unga familjers behov helt fel och utifrån det lägger mindre lyckade förslag.  
Man har inte förstått att de flesta människor tycker om sitt arbete och att det som efterfrågas inte är möjligheten att helt avstå från arbete, utan att kunna kombinera arbete och familj. Större förståelse från arbetsgivaren, mer flexibilitet när det gäller arbetstid och billigare hushållsnära tjänster skulle säkert vara mer uppskattat än ett dubblat vårdnadsbidrag.
 I dagens SvD påpekar också flera skribenter att Kd inte tagit med ensamstående föräldrars behov, inte tänkt på barn till samkönade föräldrar m.fl. 

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skrattretande-nar-kd-vill-bryta-normer_6819687.svd

Sverige är ett bra land för familjer, åtminstone om man går efter hur många barn som föds. Det föds många barn på grund av den väl utbyggda barnomsorgen, inte trots den som man kan få intryck av ibland inte minst i katolska sammanhang. Länder som Spanien, Italien och Polen med många katoliker, men dåligt utbyggd barnomsorg har låga födelsetal framgår det av artikeln från Statistiska Centralbyrån.
 http://www.scb.se/Pages/PressRelease____214773.aspx

Så i stället för att försöka ge intryck av att Sverige är ett dåligt land för familjer borde kristna vara stolta, vi har det så pass bra att många unga faktiskt väljer att skaffa tre eller rent av fyra barn.
Stockholms Katolska stift och förstås nuntien här borde förmedla det glada budskapet till Rom. Det är ingen fara med dagis, kvinnor som förvärvsarbetar, pappor som är föräldralediga, eller att tillåta preventivmedel. Tvärtom här föds många barn, här mår familjen riktigt bra, även om en hel del naturligtvis kan bli bättre