Helmut Schüller avslutar sin turné

Det är uppenbarligen inte längre möjligt för Katolska kyrkans ledning att härska genom att tysta och ignorera. Något som Helmut Schüllers amerikaturné The Catholic Tipping Point  i allra högsta grad är ett exempel på. I en artikel på NCR som Ben Feuerherd skrev i samband med avslutningsföreläsningen i New York blir det tydligt vilka ansträngningar Katolska kyrkan har gjort för att hindra Helmut Schüllers turné.
Där framkommer att de amerikanska kardinalerna O'Malley och Dolan kontaktade kardinal Schönborn i Wien och uppmanade honom att stoppa Schüllers resa till USA. Vilket denne inte kunde och kanske heller inte ville.
Helmut Schüller säger i intervjun att han inte är förvånad, de tyska biskoparna har försökt hindra honom på samma sätt.

När det inte gick att hindra Schüller från att komma till USA var de amerikanska biskoparnas nästa steg att förbjuda honom att framträda i katolska kyrkans lokaler och katolska präster att träffa honom i sina hem.

Trots alla ansträngningar från de amerikanska biskoparnas sida genomfördes turnén, man flyttade föreläsningarna till andra lokaler och besökare strömmade till. En katolsk organisation, Chestnut Hill College välkomnade Helmut Schüller trots att ärkebiskopen i Philadelphia Charles Chaput ogillade det. Katolska präster har möten med Schüller på andra platser än hemmet. Helmut Schüller uppmanar dem och alla andra att visa mod, även om han är medveten om att prästerna är helt beroende av biskoparna för sin försörjning.

Katolska medias försök att tiga ihjäl turnén misslyckas också. Det finns oberoende katolska media som NCR som skriver och även den sekulära världspressen rapporterar. Dessutom kan vi som är intresserade följa turnén på hemsidor och bloggar.

Det går alltså inte längre att hindra människor från att skaffa information och till stor del beror detta på internet som grundligt skakat om maktens grundvalar. Vi, och då inte bara Katolska kyrkan, står inför stora omvälvningar, som vi bara ser början av. 

God omvårdnad ger lägre vårdkostnader

Hur kan man hålla vårdkostnaderna inom rimliga ramar och samtidigt ge god vård? Jag har i tidigare bloggar föreslagit fler specialistläkare i primärvården, eftersom kunskap är a och o för snabb och rätt behandling. Att den fulländade doktorn är något av en tulipanaros, både kunnig, socialt kompetent och kreativ kan vi just nu bortse från. Sådana läkare finns faktiskt, även om de är få, och de har många och nöjda patienter. Men för att vara realistisk är kunskap det man som patient ska kräva av sin doktor, övriga färdigheter är bra, men inget man i nuläget kan förvänta sig.

Den som besökt en akutmottagning eller en sjukhusavdelning vet att många patienter där är väldigt gamla och i första hand dåliga p.g.a. bristande omvårdnad. De är uttorkade, undernärda, har fallit eller fått klämskador etc. Frågan är hur mycket vårdkostnaderna skulle minska om den här patientgruppen togs om hand bättre på sina boenden? Förutom det självklara att våra äldre ska ha en bra tillvaro.
Läkartidningen publicerar en rapport som visar att många äldre klarar vardagen bättre nu än tidigare, men att just gruppen riktigt gamla har fått sämre hälsa.
Som det nu är bekostar kommunerna omsorgen för de äldre och landstingen står för vårdkostnaderna. Vilket tyvärr utgör en frestelse för kommunerna att dra ner på kvaliteten på sina äldreboenden. Vi möter vanvårdade äldre i stort sett dagligen i media, så det är uppenbarligen inte bara en lockelse utan en realitet att dra ner på t.ex. personal.
Varför inte låta kostnaderna för vård och äldreomsorg hamna på samma utgiftskonto hos förslagsvis landstingen? Då blir motivationen att ge de äldre god omvårdnad högre. Det låter krasst men jag gör mig inga illusioner om politiker, vilket känns tråkigt att medge.

Jag tänkte också ta upp en artikel som för fram förslag på besparingar i vården. Eftersom jag tycker att den är problematisk, har jag väntat lite med att ta upp ämnet som kan sägas vara vård på distans. Den 30 juli skrev DN att Framtidens vård ges i matbutiker vilket fick mig att studsa till. Där talar medicinska ingenjörer lyriskt om att framtidens patienter ska göra mer själva och t.ex. kunna ta blodprov och EKG på ICA. Tyvärr frågar inte reportern hur den vanligaste patienten, en äldre person som ser lite dåligt, är lite skakig och kanske något förvirrad, ska klara det? Inte heller ställs frågan om vad en ensam person ska göra om svaret är negativt?
Det hade dessutom varit på sin plats att påpeka att kroniskt sjuka patienter sedan decennier klarar sig mycket på egen hand, diabetiker mäter blodsockerhalten och justerar insulindoseringen för att ta ett exempel av flera.
En doktor propagerar i artikeln för distansvård med telefonkontakt och videolänkar. Tja, så länge jag kan minnas har jag ibland, när det fungerat, haft telefonkontakt med min doktor, så inte heller det är något nytt. Men hur ofta fungerar det? Ska patienter med misstänkt öroninflammation undersökas per telefon, eller ska gynekologiska undersökningar klaras av med videolänk?! Den frågan ställs inte i artikeln, utan reportern nöjer sig med den i och för sig relevanta frågan om inte mötet med läkaren är viktigt för läkningsprocessen. En fråga den intervjuade läkaren oemotsagd får vifta bort med att det går lika bra att prata i telefon.

En annan doktor hävdar att det är dags att sluta curla patienterna. Det hade varit intressant att få veta vad han menar med det? Är det curlande att undersöka patienten, lyssna på hen, ta prover eller vad är det?

Här misstänker jag att det handlar om en läkare som inte hör till tulipanarosorna jag nämnde i början och som tycker att patientmöten är jobbiga. När dessa börjar brainstorma med medicinska ingenjörer och kortsiktigt tänkande politiker och tjänstemän är det hög tid att börjar oroa sig för framtidens sjukvård.

Kärlekens mässa

Nyss hemkommen från Kärlekens mässa i Storkyrkan vill jag egentligen bara tacka för att jag som katolik och heterosexuell välkomnades in i gemenskapen. Kyrkan var fullsatt och fylld av värme i alla bemärkelser (kyrkorum mitt i en värmebölja är inte att leka med) och glädjen kommer att bära mig de första dagarna efter semestern.
Jag vill också dela en av förbönerna:

Vi ber för alla som lever under regimer som förtrycker homo- och bisexuella och transpersoner och fängslar människor som älskar personer av samma kön.

Vi ber för människor som kämpar med och för sin identitet, var nära dem och visa dem din kärlek.

 Herre hör vår bön  (mitt tillägg)

Var en röst åt dem som inte vågar tala

Helmut Schüller fortsätter sin USA-turné och för ut sitt budskap, vilket jag uppfattar som att Katolska kyrkan måste bli en mer inkluderande kyrka och är i stort behov av att uppdateras. Mary Wisniewski intervjuade Schüller för nyhetsbyrån Reuters räkning budskapet är förstås i mångt och mycket det samma som jag skrivit om tidigare och förstås lika klokt och bra som alltid.

Men det är några saker som sägs i intervjun som griper mig extra mycket.
Angående Franciskus uttalande om att Johannes Paulus II definitivt stängde dörren till prästämbetet för kvinnor frågar Schüller, vem stängde dörren? Eftersom det var en människa, måste den också kunna öppnas igen av människor (min kommentar). Helmut Schüller uppmanar oss att inte bara knacka på dörren utan att också försöka öppna den.
Han säger också att det är viktigt att de församlingspräster som redan nu i tysthet delar ut kommunionen till skilda och omgifta katoliker påtalar behovet av en förändring. Om alla tiger kan biskoparna fortsätta att låta bli att agera.
Mest gripande är ändå Schüllers svar på 82-åriga Dorothy Petraitis kommentar att hon är trött på att vänta på att Katolska kyrkan ska sluta vara som en dysfunktionell familj och att hon funderat på att lämna den. Schüller svarade:
 

"Please don't leave the church," said Schuller, who noted that he and his fellow rebel priests are often asked by conservatives why they don't leave.
"We say the church is not a corporation for me. It's not an apartment I have rented," Schuller said. "We are church. It's my church, and I want her to become changed."

Även här i Sverige får katoliker uppmaningen att lämna kyrkan och visst kan det vara frestande i stunder när allt känns hopplöst. Om jag bara tänkte egoistiskt skulle jag säkert lämnat Katolska kyrkan för ett bra tag sedan. Men nu tror jag ju inte att det är vad Gud vill med mig eller oss, tvärtom är det ju kärleken till nästan som ska styra oss. Och så länge min nästa i länder där Katolska kyrkan har mer makt inte kan välja att följa kyrkans syn på t.ex. preventivmedel kan jag inte lämna den. Även om de skäl Helmut Schüller anger är mycket viktiga skulle de inte kunnat bära mig genom de senaste åren på samma sätt som vetskapen om hur andra människor lider på grund av Katolska kyrkans agerande.

Helmut Schüller talar kommenterar också påvens uttalande om homosexuella och säger att det inte bara är barmhärtighet som behövs utan rättvisa och respekt. Något som brister på många håll i världen inte minst i Ryssland och Baltikum. Vi får på olika sätt försöka vara röster för dem som tystas. Helmut Schüller gör det modigt och framgångsrikt här i Sverige får vi göra så gott vi kan. Kärlekens mässa i Storkyrkan kl. 18 idag söndag är ett av Prideveckans arrangemang och att delta i den är ett sätt att visa sin solidaritet och förstås få delta i en fin gudstjänst.

Man måste kunna skratta åt eländet :-)

Jag tackar för tipset om en humoristisk betraktelse över hur Vatikanen tacklat påvens uttalande om homosexuella som jag tog upp i min förra blogg. The Onion skalar i en artikel  fram andemeningen i de tillrättalägganden som kommit från officiellt håll och förstås från andra de senaste dagarna.
En av pärlorna är följande uttalande från en nervös talesman från Vatikanen:

“Homosexuality is a disorder. And this in no way means that, going forward, the Catholic Church will be an open-minded, more sensible organization. I assure you we are just as prejudiced and backward today as we were yesterday."

Kanske är inspirationskällan kardinal Dolan vars förklaringar till påvens uttalande NCR skriver om men det finns förstås fler kandidater.

Stockholm Pride samt Franciskus syn på homosexuella

Idag börjar Stockholm Pride och med tanke de förföljelser som drabbar hbt-personer bl.a. i Ryssland och Baltikum, alltså i vårt närområde tycker jag att festivalen känns mer angelägen än vanligt. Man ägnar också situationen i omvärlden extra uppmärksamhet i år. Som kristen känner jag att det är viktigt att visa att alla, oavsett sexuell läggning, har samma rättigheter och förstås skyldigheter. Kristen får inte i omvärldens ögon vara synonymt med att vara värdekonservativ och i värsta fall våldsam.

Åke Bonnier, som jag uppskattar mycket, har på sin blogg lagt upp en förbön, hämtad från Kyrkan på Pride hemsida. Läs den gärna. Jag behöver knappast påpeka att Katolska kyrkan inte finns med i Kyrkan på Pride och det krävs heller ingen profetisk förmåga för förutspå att Stockholm Pride kommer att förbigås med tystnad i katolska media. Tyvärr gäller detsamma nog de övergrepp som hbt-personer drabbas av i världen, ofta med kristna som förövare.

Påven Franciskus däremot har gett en frispråkig intervju på vägen hem från Brasilien där han bl.a. tar upp homosexualitet. John Allen Jr har skrivit utförligt om påvens intervju på NCR.
Artiklar på svenska finns bl.a på DN , jämför gärna vinklingen av intervjun med hur Signum presenterar den. I "vanliga fall" skulle de enda tillgängliga artikeln på svenska vara Signums, vilket kan vara värt att ha i minnet. Detta om inte fristående bloggar som Katolsk Vision fanns. Iréne Nordgren har tagit upp intervjun i en blogg och Gert Gelotte i en annan. Jag tycker i allmänhet att det är oinspirerande med många länkar efter varandra, men titta åtminstone på rubrikerna till dessa som visar hur olika man kan uppfatta saker, i det här fallet en intervju.

Personligen tycker jag att påvens distinktion mellan lobbygrupper, som inte alltid är bra och homosexuella där han ju säger att han inte kan döma en annan människas sexuella läggning är positivt. Likaså att han är tydligt med att det inte finns någon koppling mellan homosexualitet och pedofili. Viktigt är också hans påpekande att en del katoliker gärna gör den oriktiga kopplingen.  Han kunde med fördel ha lagt till att lanserandet av gaylobbyn hör till samma kategori. Det vill säga man sammanför något som i sig inte är fel, men som man själv inte tycker om, med något tveksamt eller i vissa fall olagligt. Något som är alltför vanligt förekommande i Katolska kyrkan.

Att homosexuella inte får diskrimineras, står som Franciskus påpekar, i Katolska kyrkans katekes så det är egentligen inget revolutionerande uttalande påven gör, men ändå en viktig markering. Tyvärr följer han i nästa andetag kyrkans inkonsekventa linje genom att hålla fast vid att homosexuella handlingar är olagliga. Han ger heller ingen förklaring hur man kan låta bli att diskriminera någon om man t.ex. förbjuder vederbörande att gifta sig.

Min slutsats blir att påven fortsätter att bjuda på ömsom vin och ömsom vatten och jag är fortsatt försiktigt positiv.

Sjukvården - brister och botemedel

Nej, jag har inte fått hybris i sommarvärmen, inte löser jag alla problem i vården med en blogg, men en lockande och informativ rubrik måste jag ju åstadkomma. Det är snarare dags att kommentera ytterligare aspekter på vården med utgångspunkt i DN:s utmärkta genomlysning av ämnet och reaktionerna på dessa.

Ett stort problem tror jag är att alltför många patienter inte har något annat alternativ än vårdcentralens allmänläkare. Detta gäller inte minst de patienter som har svårt att uttrycka sig t.ex. barn. I tisdagens DN kunde man läsa om 4-åriga Nike som skickades hem från vårdcentralen med kommentaren att barn ofta har ont. Det visade sig sedan när föräldrarna sökte vård på akuten att Nike hade leukemi. Det är knappast troligt att en barnläkare gjort ett sådant misstag.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz beskriver på DN-debatt att som det ser ut i Sverige nu hänvisas barn till allmänläkare som har väldigt lite utbildning i barnmedicin. Barnläkare är det brist på och alltför få utbildas. Jag vill här lägga till att förutom att det utbildas för få läkare, så tar det för lång tid innan studenterna är helt färdigutbildade specialister. De får vänta minst ett år på att få en AT-plats och sedan lika länge för att få en ST-plats. En del ledsnar och åker till t.ex. Norge för att bli färdiga lite snabbare.

Så vitt jag förstår är det inte heller bara barnläkare det är brist, utan det utbildas generellt för få specialister. Som jag skrev i kommentaren till min senaste blogg i ämnet finns ytterligare en komplikation, en del (yngre?) specialister inte vill ägna sig åt "enkla" sjukdomar och skador, utan tycker att husläkarna ska göra det. Jag har åtminstone två invändningar mot det resonemanget, dels hur vet man från början vad som är okomplicerat eller inte, dels att det man själv behärskar upplevs som enkelt. För en öron-näs- och halsläkare är det t.ex. säkert okomplicerat att ta hål på en halsböld, en annan läkare ser det troligen inte så.

Ett stimulerande och utvecklande arbete är förstås något alla eftersträvar, men allt är inte kul jämt för någon. Det måste ju gå att som specialistläkare känna sig nöjd om man snabbt hittat felet på en patient och gett helt rätt behandling, inte bara i att få ta sig an extra svåra fall.
För även om det oftast inte blir så dramatiskt som för lilla Nike och hennes föräldrar, så drabbas många av fel diagnos och fel medicinering. En penicillinkur i onödan, fyra läkarbesök i stället för ett, en veckas sjukskrivning i stället för ingen alls låter kanske inte så farligt. Men när liknande misstag drabbar många blir det kostsamt samhället. För att inte tala om hur det drabbar den enskilde med anhöriga och arbetsgivare.

Jag utlovar ett ( det behövs förstås fler!) botemedel i rubriken och det är fler specialister i primärvården, när det gäller barn borde det vara självklart att de tas hand om barnläkare och barnsjuksköterskor. Men jag är som sagt övertygad om att det ut alla aspekter finns vinster med fler och mer lättåtkomliga specialister för alla patienter som önskar det. Inte minst genom att belastningen på akutmottagningarna och slutenvården skulle minska. Vilket inte av politiker ska tolkas som att det inte behövs fler vårdplatser, underdimensioneringen är för stor för det.
Den som även i fortsättningen vill gå till en läkare för alla sjukdomar ska förstås kunna göra det. Det finns förstås fördelar med det alternativet också.

Helmut Schüller intervjuad på NCR

Det var inte svårt att välja ämne för dagens inlägg. Inget känns angelägnare att ta upp än Jamie Mansons intervju med Helmut Schüller inför hans föreläsningsturné The Catholic Tipping Point.
Allt fler verkar hålla med om att Katolska kyrkan behöver förändras och uppdateras men hittills är det stor utsträckning lekfolket som drivit på processen. Om den verkligen ska ta fart tror jag att katoliker högre upp i hierarkin, inte minst prästerna, måste våga tala klarspråk. Helmut Schüller är en "förridare", det är viktigt att komma ihåg att de är fler, som är viktiga för att övriga ska våga ta steget.

Intervjun bör förstås läsas i sin helhet, men jag ska ändå lyfta fram ett par saker som jag inte skrivit om tidigare. Schüller tror t.ex. inte att nyevangelisationen, som både Benediktus och Franciskus uppmanar till, kommer att bli framgångsrik om Katolska kyrkan inte först nyevangeliserar sig själv. Ett monolog uppifrån där "vi" talar om för "dem" hur de ska tro är inte rätt väg. Istället förespråkar Helmut Schüller lyhördhet och dialog med omvärlden.

Helmut Schüller framhåller också att Katolska kyrkan bör fokusera mer på kvalitén på kärleksrelationer än om de som lever i dem är hetero- eller homosexuella eller frånskilda och omgifta. Som jag ser det en klok och konstruktiv ståndpunkt.

Jag blir också upplyft av Schüllers positiva inställning, inte minst det faktum att han förbjudits att framträda i katolska lokaler, så här säger han:

"For me, being banned from speaking is not dramatic -- I'll just go to another church. But for a bishop to say, "You must not listen"? That's just not possible in our time. We live in an open society. People can get information wherever they want. But this vision of a church where the baptized are "protected" against getting information that the bishop doesn't want them to have? It is a ridiculous point of view, I think. Maybe what we are seeing are the last reflexes of a dying system. I feel that these ways are fading out. Let's forget it and be hopeful."

 

Är "avslöjandena" om Msgr. Battista Ricca ett försök att stoppa uppstyrningen av Vatikanens bank?

Jag är fortfarande avvaktande till Franciskus. Påvens uttalanden när det gäller jämställdhet och familjepolitik bådar inte gott, men hans resoluta sätt att komma till rätta med lyxen i Vatikanen och gå till botten med situationen i Vatikanbanken är desto mer lovande.

Bådadera är givetvis impopulärt hos dem som förlorar förmåner och kanske rentav riskerar att ställas inför rätta och straffas. Mot den bakgrunden finns det misstankar om att avslöjandena om Msgr. Battista Ricca i tidskriften L'Espresso kommer från personer som vill stoppa den kommission han utsetts att leda. Denna ska just undersöka oegentligheter som pengatvätt etc. i Vatikanbanken.
John Allen skriver om det som hänt så här långt i en artikel på NCR.

Uppgiftslämnarna visar genom sitt agerande återigen på den oförmåga att värdera människors handlingar som är utbredd bland ledande katoliker. Battista Ricci är, om uppgifterna stämmer, homosexuell och har haft relationer med andra män vilket inte är brottsligt. Det finns inga misstankar om att han begått några övergrepp eller något brottsligt överhuvudtaget.
Ändå pekar mycket på att det finns personer som hoppas på eller kanske rent av räknar med att påven ska bli tvungen att avsätta Ricci och också i och med det få sin egen ställning försvagad. Detta för att inte verkliga brottslingar som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter inte ska bli avslöjade.
Om så är fallet är det verkligen illa ställt med Katolska kyrkans trovärdighet.