Inspirationen till dagens blogg kommer från DN:skribenten Viktor Barth-Krons träffande, roande och oroande analys av en Attraktionskraftsdag i regi av regeringen som finns att läsa i Stockholmsbilagan. Tyvärr ligger den inte ute på nätet. Men det hela handlar om en inspirationsdag i Friends Arena riktad till myndigheter, kommuner och näringsliv Sverige runt. Förutom näringslivsminister Annie Lööf och andra ministrar medverkade också ett antal konsulter. Alla använder de formuleringar av typen; arbetet med att höja en regions attraktionskraft "måste fyllas med konkreta action points". Viktor Barth-Kron konstaterar att med tanke på att urbaniseringen fortsätter på landsbygdens bekostnad är det förstås lättast att hålla sig till fraser som låter bra men är rätt innehållslösa.
Varje sektor har sitt språk och sätt uttrycka sig, inte minst när man egentligen inte har något budskap eller om budskapet är osympatiskt men ändå ska "säljas in". För Katolska kyrkans del går fenomenet ofta under benämningen vatikanska. Jag har själv haft stor nytta av att någorlunda kunna analysera det och vill gärna förmedla den färdigheten vidare.
Gemene katolik behöver kunna få fram det egentliga budskapet i en text på vatikanska och jag ska inte sticka under stol med att jag helst ser att det slingriga omständliga språket blir en museal företeelse.
Det som inte tål att framföras på ett rakt och tydligt sätt ska inte sägas eller skrivas alls anser jag.
Jag har letat efter ett av de bästa exemplen jag sett, en artikel som kom i samband med att Vatikanen år 2010 förklarade vigning av katolska kvinnliga präster och prästers övergrepp mot barn som lika allvarliga synder. Jag har skrivit om den, frågan är bara var?
Texten jag utgår från får i stället bli en betydligt oförargligare, biskop Anders betraktelse över den Helige Ande och Pingsten som finns på Biskopsämbetets hemsida.
Till att börja med är det en lång text, för att vara en spalt på en hemsida, texter på vatikanska tenderar att vara det. Det tycks finnas en ambition att trötta ut läsaren.
De inleds med ett budskap, positivt eller negativt, som väldigt många kan hålla med om. Här handlar det om hur Anden kan styrka oss på olika sätt och varar nästa två stycken.
Först en bra bit in i en text på vatikanska kommer det egentliga budskapet, som ofta är betydligt mer kontroversiellt. Detta budskap brukar också vara inlindat, vilket gör att det kan "slinka in" utan att läsaren märker det.
I biskop Anders krönika stegras budskapet allteftersom och ur ordmängden får i alla fall jag fram följande: Han betonar gemenskapen i kyrkan, medan många katoliker runt om i världen inte längre sätter likhetstecken mellan t.ex. mässbesök och sin katolska identitet.
Biskop Anders vaga uttryck "andliga rörelser" gör det lätt att associera till de karismatiska grupper han, men långt i från alla katoliker, uppskattar.
Sedan vävs givetvis budskapet om evangelisation och mission in trots att vi är många som tycker att Katolska kyrka borde rena sig själv innan den börjar marknadsföra sig till andra.
Det är som sagt viktigt att kunna lite vatikanska för att förstå budskapen från katolska ledare och för all del ett antal lekmän. När man väl lärt sig strukturen är det faktiskt också rätt underhållande att bena upp vad om egentligen skrivs.
fredag 31 maj 2013
lördag 25 maj 2013
Katolska visselblåsare
Min förra blogg, då första hand avslutningen, avfärdades av en person som helt orealistiska drömmar. Efter att ha tänkt över kritiken en smula kom jag fram till att det är illa om katoliker tror att en Katolsk kyrka där alla katoliker är välkomna och involverade är en utopi, riktigt illa!
När jag hör, eller i det här fallet läser, liknande tankar undrar jag om det överhuvudtaget finns något hopp för Katolska kyrkan som en allmän kyrka? Eller har den redan dömt sig själv till en framtid som en liten fanatisk sekt?
Så illa vore det kanske om Katolska kyrkan i Sverige var det hela, men lyfter man blicken och ser ut över världen blir bilden genast mer hoppfull. Där finns det förhållandevis gott om systrar, präster och lekfolk som konkret börjat arbeta för en förändring av Katolska kyrkan i riktning mot det som uppenbarligen några här i landet betraktar som utopier.
Ben Feuerherd skriver på NCR om en grupp katolska visselblåsare, präster, lekfolk, diakoner, systrar och bröder som bildat nätverket Catholic Whistleblowers. De stödjer aktivt offren för övergrepp som begåtts av katolska präster. Men man erbjuder också stöd för dem som anmält eller ska anmäla misstänkta kränkningar och övergrepp. Vilket också är viktigt eftersom dessa personer riskerar att drabbas av utfrysning och andra "bestraffningar". En av grundarna dominikansyster Sally Butler säger så här till NCR: “Clearly, the women and men who work for the church now fear reprisals for speaking out,”
Nätverket har också skrivit till Franciskus och presenterat ett konkret förslag på hur Vatikanen kan förbättra sitt arbete mot sexuella övergrepp och försöken att dölja dessa. Man tänker sig en internationellt grupp där offren ska vara representerade och även lekfolket:
När jag hör, eller i det här fallet läser, liknande tankar undrar jag om det överhuvudtaget finns något hopp för Katolska kyrkan som en allmän kyrka? Eller har den redan dömt sig själv till en framtid som en liten fanatisk sekt?
Så illa vore det kanske om Katolska kyrkan i Sverige var det hela, men lyfter man blicken och ser ut över världen blir bilden genast mer hoppfull. Där finns det förhållandevis gott om systrar, präster och lekfolk som konkret börjat arbeta för en förändring av Katolska kyrkan i riktning mot det som uppenbarligen några här i landet betraktar som utopier.
Ben Feuerherd skriver på NCR om en grupp katolska visselblåsare, präster, lekfolk, diakoner, systrar och bröder som bildat nätverket Catholic Whistleblowers. De stödjer aktivt offren för övergrepp som begåtts av katolska präster. Men man erbjuder också stöd för dem som anmält eller ska anmäla misstänkta kränkningar och övergrepp. Vilket också är viktigt eftersom dessa personer riskerar att drabbas av utfrysning och andra "bestraffningar". En av grundarna dominikansyster Sally Butler säger så här till NCR: “Clearly, the women and men who work for the church now fear reprisals for speaking out,”
Nätverket har också skrivit till Franciskus och presenterat ett konkret förslag på hur Vatikanen kan förbättra sitt arbete mot sexuella övergrepp och försöken att dölja dessa. Man tänker sig en internationellt grupp där offren ska vara representerade och även lekfolket:
"The group recently wrote to Pope Francis with a list of six recommendations. “Most importantly,” the group’s leaders wrote (emphasis in original), “establish within the Holy See an international body composed of Survivors of Clergy Sexual Abuse, lay professionals and clergy who will be responsible for the facilitation in all dioceses of a dialogue between the Church and victims/survivors of clergy sexual abuse.”När jag läser om den här typen av ansträngningar att förändra Katolska kyrkan till det bättre, känner jag ändå hopp inför framtiden för den, i alla fall ur ett globalt perspektiv. Och något av det kommer förhoppningsvis även oss i Sverige till godo.
torsdag 23 maj 2013
Namnet Franciskus förpliktigar
Jag rekommenderar alla att läsa Hans Küngs artikel The Paradox of Pope Francis på NCR. Läsaren får en lektion i kyrkohistoria där Küng också gör intressanta jämförelser mellan den heliga Franciskus och dennes samtida, påven Innocentius III. Han avslutar med att ta upp på vilket sätt han menar att namnet Franciskus förpliktigar. Det är en lång men mycket läsbar artikel och jag tar bara upp några, som jag tycker, särskilt intressanta avsnitt.
Hans Küng menar att Innocentius III (påve mellan 1198-1216) och Franciskus av Assisi stod för två motpoler i kyrkan. Innocentius började agera som kristenhetens härskare, lagstiftare och domare, vilket hans efterföljare fortsatt med till våra dagar. Hans pontifikat blev en vändpunkt enligt Küng, och man kan redan där se början till t.ex. nepotism, korruption och tvivelaktiga finanser som också det följt Katolska kyrkan långt fram i tiden.
I slutet av 1100-talet växte olika rörelser fram som kritiserade den rådande ordningen, katarer och valdensare förföljdes för sina invändningar. Paradoxalt nog verkar Innocentius III till skillnad från sina närmast företrädare ha försökt integrera kritikerna i kyrkan och såg behovet av reformer, vilket var upptakten till fjärde laterankonciliet. Hade han lyckats med reformen hade kanske reformationen på 1500-talet inte varit aktuell, en svindlande tanke.
Franciskus av Asissi stod för ett alternativ till kyrkans ordning på 1200-talet och är lika aktuell med sina ideal: fattigdom, ödmjukhet och enkelhet.
Hans Küng beskriver innebörden i ödmjukhet så här:
En katolsk kyrka som verkligen är katolsk i den bemärkelse James Joyce beskrev så träffande som "here comes everybody" innebär att den ska vara till för och välkomna alla katoliker. Människor från jordens alla hörn, barn, kvinnor och män med olika bakgrunder, ogifta och gifta, präster, systrar, lekfolk med skiftande åsikter och tolkningar om och av tron. Alla ska vi få plats och känna oss delaktiga i den Katolska kyrkan om den ska leva upp till sitt namn.
Det är sannerligen en utmaning!
Hans Küng menar att Innocentius III (påve mellan 1198-1216) och Franciskus av Assisi stod för två motpoler i kyrkan. Innocentius började agera som kristenhetens härskare, lagstiftare och domare, vilket hans efterföljare fortsatt med till våra dagar. Hans pontifikat blev en vändpunkt enligt Küng, och man kan redan där se början till t.ex. nepotism, korruption och tvivelaktiga finanser som också det följt Katolska kyrkan långt fram i tiden.
I slutet av 1100-talet växte olika rörelser fram som kritiserade den rådande ordningen, katarer och valdensare förföljdes för sina invändningar. Paradoxalt nog verkar Innocentius III till skillnad från sina närmast företrädare ha försökt integrera kritikerna i kyrkan och såg behovet av reformer, vilket var upptakten till fjärde laterankonciliet. Hade han lyckats med reformen hade kanske reformationen på 1500-talet inte varit aktuell, en svindlande tanke.
Franciskus av Asissi stod för ett alternativ till kyrkans ordning på 1200-talet och är lika aktuell med sina ideal: fattigdom, ödmjukhet och enkelhet.
Hans Küng beskriver innebörden i ödmjukhet så här:
Humility: The church in the spirit of Innocent means a church of power and domination, bureaucracy and discrimination, repression and Inquisition. In contrast, a church in the spirit of Francis means a church of humanity, dialogue, brotherhood and sisterhood, hospitality for nonconformists; it means the unpretentious service of its leaders and social solidarity, a community that does not exclude new religious forces and ideas from the church but rather allows them to flourish.Ja, en anda av medmänsklighet, dialog, syskonskap och gästfrihet gentemot oliktänkande känns verkligen radikalt, vilket det förstås inte borde vara.
En katolsk kyrka som verkligen är katolsk i den bemärkelse James Joyce beskrev så träffande som "here comes everybody" innebär att den ska vara till för och välkomna alla katoliker. Människor från jordens alla hörn, barn, kvinnor och män med olika bakgrunder, ogifta och gifta, präster, systrar, lekfolk med skiftande åsikter och tolkningar om och av tron. Alla ska vi få plats och känna oss delaktiga i den Katolska kyrkan om den ska leva upp till sitt namn.
Det är sannerligen en utmaning!
måndag 20 maj 2013
Religionsfrihet för barn
Det är viktigt med mångfald och att både troende från olika religioner och ateister respekterar och kanske rent av bejakar varandra. Åke Bonnier skriver i sin senaste blogg, som annars huvudsakligen är riktad mot antisemitismen, om religionen som en naturligt del av samhället. Religiös klädsel och tecken ska inte vara något konstigt eller ifrågasatt.
Frågan är bara var gränsen mellan religionsfrihet och religionsofrihet går? Den aktualiseras när jag läser om Söndagsprofilen serietecknaren Thomas Olsson i DN:s Söndagsbilaga. Han har berättat om sin uppväxt i en frireligiös familj i serieboken Församlingen. Tyvärr hittar jag ingen länk till intervjun på DN:s webbsida, men han beskriver en uppväxt i en sluten grupp, sin församling. Först efter att han gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån fick han distans till allt och insåg att det fanns roligare saker att göra än att gå i kyrkan tre gånger i veckan.
Thomas Olsson vill visa på det problematiska i att barn måste växa upp i mer eller mindre sektliknande miljöer, med udda föräldrar som har starka åsikter. Som jag ser det finns det risk att barnens religionsfrihet åsidosätts om man till varje pris ska bejaka föräldrarnas.
Om man som Thomas Olsson är i övre tonåren när man upptäcker världen utanför församlingen, då tycker jag att man blivit sviken av vuxenvärlden. Därför är jag kritisk till religiösa dagis och skolor för att inte tala om hemundervisning.
Skolan är kanske den bästa möjlighet vi får i livet att möta människor med vitt skilda bakgrunder. De flesta verkar vara medvetna om det, när man talar om segregation i största allmänhet. Mer sällan talar man om hur segregerade de religiösa skolorna ofta, jag ska inte säga alltid, är.
Jag tycker också att det är något tragiskt över dessa grupper som har så liten tilltro till det man lär och hur man lever att man till varje pris försöker kontrollera medlemmarna och minimera deras kontakter med omgivningen. Det är som om man någonstans vet att man är inne på fel väg, men inte vill göra något åt det.
Så var går gränsen mellan de positiva uttrycken för religiositet och de rent destruktiva? Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan, men vi måste om och om igen ställa oss den.
Frågan är bara var gränsen mellan religionsfrihet och religionsofrihet går? Den aktualiseras när jag läser om Söndagsprofilen serietecknaren Thomas Olsson i DN:s Söndagsbilaga. Han har berättat om sin uppväxt i en frireligiös familj i serieboken Församlingen. Tyvärr hittar jag ingen länk till intervjun på DN:s webbsida, men han beskriver en uppväxt i en sluten grupp, sin församling. Först efter att han gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån fick han distans till allt och insåg att det fanns roligare saker att göra än att gå i kyrkan tre gånger i veckan.
Thomas Olsson vill visa på det problematiska i att barn måste växa upp i mer eller mindre sektliknande miljöer, med udda föräldrar som har starka åsikter. Som jag ser det finns det risk att barnens religionsfrihet åsidosätts om man till varje pris ska bejaka föräldrarnas.
Om man som Thomas Olsson är i övre tonåren när man upptäcker världen utanför församlingen, då tycker jag att man blivit sviken av vuxenvärlden. Därför är jag kritisk till religiösa dagis och skolor för att inte tala om hemundervisning.
Skolan är kanske den bästa möjlighet vi får i livet att möta människor med vitt skilda bakgrunder. De flesta verkar vara medvetna om det, när man talar om segregation i största allmänhet. Mer sällan talar man om hur segregerade de religiösa skolorna ofta, jag ska inte säga alltid, är.
Jag tycker också att det är något tragiskt över dessa grupper som har så liten tilltro till det man lär och hur man lever att man till varje pris försöker kontrollera medlemmarna och minimera deras kontakter med omgivningen. Det är som om man någonstans vet att man är inne på fel väg, men inte vill göra något åt det.
Så var går gränsen mellan de positiva uttrycken för religiositet och de rent destruktiva? Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan, men vi måste om och om igen ställa oss den.
fredag 17 maj 2013
Samarbete över åsiktsgränserna
Jag har förmånen att känna och samarbeta med katoliker som tolkar, lever och uttrycker sin tro på skiftande sätt. Kontakterna flyter inte alltid problemfritt men är kanske just därför i slutänden väldigt givande. Att samarbeta över åsiktsgränserna kräver kompromisser. Det kräver också att man söker lösningar snarare än låser sig i det man inte är ense om och att man anstränger sig att förstå den andre och förklara vad man själv menar. Och tänk, nästan alltid går det att komma fram till något alla kan känna sig tillfreds med.
Den största vinsten är nog ändå att jag som reformvänlig katolik kan se att konservativa katoliker kan vara kloka och godhjärtade människor och förhoppningsvis är det också vice versa.
Jag har många gånger tagit upp behovet av ett öppnare, mer tolerant och vänligare samtalsklimat i Katolska kyrkan här i Sverige. Alla katoliker ska känna sig välkomna i gemenskapen, en översättning av katolsk är ju som bekant, här kommer allihop.
Sedan är frågan hur man uppnår känslan av gemenskap trots att man har olika åsikter. Här kommer möjligheten att mötas i verkliga livet in. Jag skulle önska att stiftet mer medvetet arbetade för att katoliker med olika syn på tron ska mötas och samarbeta. En del sker säkert redan nu, musikalitet och socialt engagemang t.ex. finns förstås i alla grupperingar.
Men man kunde anstränga sig mer för att skapa aktiviteter som kan locka många olika katoliker.
Därmed inte sagt att man ska upphöra med sådant som vänder sig till en mindre antal, som bönegrupper för familjen.Vi behöver en mångfald av grupper och aktiviteter för att alla ska känna sig hemma i Katolska kyrkan.
Självklart måste även vi gräsrötter tänka till och ta initiativ på de sätt vi kan och jag gör själv vad jag kan i den vägen. Men den bejakande attityden måste också förmedlas av stiftets ledning.
Den största vinsten är nog ändå att jag som reformvänlig katolik kan se att konservativa katoliker kan vara kloka och godhjärtade människor och förhoppningsvis är det också vice versa.
Jag har många gånger tagit upp behovet av ett öppnare, mer tolerant och vänligare samtalsklimat i Katolska kyrkan här i Sverige. Alla katoliker ska känna sig välkomna i gemenskapen, en översättning av katolsk är ju som bekant, här kommer allihop.
Sedan är frågan hur man uppnår känslan av gemenskap trots att man har olika åsikter. Här kommer möjligheten att mötas i verkliga livet in. Jag skulle önska att stiftet mer medvetet arbetade för att katoliker med olika syn på tron ska mötas och samarbeta. En del sker säkert redan nu, musikalitet och socialt engagemang t.ex. finns förstås i alla grupperingar.
Men man kunde anstränga sig mer för att skapa aktiviteter som kan locka många olika katoliker.
Därmed inte sagt att man ska upphöra med sådant som vänder sig till en mindre antal, som bönegrupper för familjen.Vi behöver en mångfald av grupper och aktiviteter för att alla ska känna sig hemma i Katolska kyrkan.
Självklart måste även vi gräsrötter tänka till och ta initiativ på de sätt vi kan och jag gör själv vad jag kan i den vägen. Men den bejakande attityden måste också förmedlas av stiftets ledning.
tisdag 14 maj 2013
Tina Beattie om krigets fasor
Vi möter ofta olika manifestationer för livet initierade av kristna ledare. Man kan tycka att det vore självklart att ta med ett nej till krig i dessa värnandet om människolivet. Krigen och följderna av dessa hör till de i särklass största hoten mot livet.
Men nej, frågan lyser oftast med sin frånvaro. I kristna sammanhang i allmänhet och katolska i synnerhet är ja till livet begränsat till att i praktiken innebära ett nej till preventivmedel och legala aborter.
Men det finns undantag, Tina Beattie har på sin blogg Marginal Musings lagt ut ett föredrag om kristen pacifism och krigets fasor som hon nyligen höll för Pax Christi och brittiska Justitia et Pax i London.
Hon skriver om hur kriget kastat en skugga över civilisationer och framsteg genom mänsklighetens historia. Hur vi skapat stammar och nationer som krigat mot varandra allt som oftast i religionens namn. Barbariet och slakten av människor har maskerats som ära och hjältedåd.
Tina Beattie tar också upp exempel på följderna av kriget, även för det anfallande landet i form av krigsänkor och invalidiserade soldater.
Men kanske är den största skadan att unga människor tränas att bortse från att "fienden" också är en människa, någons barn, syskon, make, maka och vän.
Allt sådant borde kristna samfund, inte minst Katolska kyrkan bekämpa, men att värna livet från krigets hot tycks inte vara något för dess ledning vare sig globalt eller nationellt.
Men nej, frågan lyser oftast med sin frånvaro. I kristna sammanhang i allmänhet och katolska i synnerhet är ja till livet begränsat till att i praktiken innebära ett nej till preventivmedel och legala aborter.
Men det finns undantag, Tina Beattie har på sin blogg Marginal Musings lagt ut ett föredrag om kristen pacifism och krigets fasor som hon nyligen höll för Pax Christi och brittiska Justitia et Pax i London.
Hon skriver om hur kriget kastat en skugga över civilisationer och framsteg genom mänsklighetens historia. Hur vi skapat stammar och nationer som krigat mot varandra allt som oftast i religionens namn. Barbariet och slakten av människor har maskerats som ära och hjältedåd.
Tina Beattie tar också upp exempel på följderna av kriget, även för det anfallande landet i form av krigsänkor och invalidiserade soldater.
Men kanske är den största skadan att unga människor tränas att bortse från att "fienden" också är en människa, någons barn, syskon, make, maka och vän.
Allt sådant borde kristna samfund, inte minst Katolska kyrkan bekämpa, men att värna livet från krigets hot tycks inte vara något för dess ledning vare sig globalt eller nationellt.
lördag 11 maj 2013
Klarar sig inte Jesus utan Katolska kyrkan?!
Jag hoppade till när jag läste följande citat i Jamie Manson artikel på NCR där kardinal Braz de Aviz i sin tur citerar påven "Christ and the church. The two have to be together. For some people,
Christ is fine, but the church isn't. You can't separate the two,"
Kan man inte tänka sig Jesus utan Katolska kyrkan, vad är det påven säger?! Har han drabbats av hybris, tänker jag. Jesus är Gud och allsmäktig, självklart skulle han nu på direkten kunna säga upp allt samröre med Katolska kyrkan och klara sig förträffligt. Katolska kyrkan däremot dör om den inte längre hör ihop med Jesus.
I Mansons artikel står att Franciskus kommit med liknande utsagor den senaste tiden och huvudbudskapet är förenklat att den som vill följa Jesus måste följa Katolska kyrkan och den som vill lyda Gud måste lyda Katolska kyrkans påbud.
Udden är riktad särskilt mot systrarna i LCWR som betonar lydnaden mot Gud och som jag förstår det att man ska följa sitt samvete dvs där Gud talar till var och en av oss.
Det finns åtminstone två, troligen fler, förklaringar till Franciskus betonande av att Gud och Katolska kyrkan är oskiljbara. Den första är att kyrkans ledning under seklernas gång sakta men säkert har gett allt mindre plats åt Gud och allt mer åt kyrkan som organisation. Det är inte alls omöjligt att påven och de runt honom faktisk tror att Gud är beroende av Katolska kyrkan på det sätt han beskriver, hur märkligt det än låter.
Den andra förklaringen är, som många påpekat, en allt mer desperat kamp från ledningens sida att behålla kontrollen över de troende och då inte minst systrar och präster. För hur går det för Katolska kyrkan om vi troende på allvar förstår att Gud inte behöver Katolska kyrkan för att tala till oss? Hur går det med påvens auktoritet när katolikerna inser att Gud inte behöver fråga honom om lov när hen bestämmer något?
Eller när allt fler katoliker, som i frågan om prästkallelser, kräver att det är Gud som ska bestämma inte påven?
Vi lever i en spännande tid. Nog tror jag att vi behöver en gemenskap för att växa i tron. Men det är en gemenskap som måste söka sig nya och kanske urgamla vägar för att var andligt fruktbar. Vilket ju är det ord Franciskus använder för att beskriva hur systrarnas andliga liv bör vara.
Kan man inte tänka sig Jesus utan Katolska kyrkan, vad är det påven säger?! Har han drabbats av hybris, tänker jag. Jesus är Gud och allsmäktig, självklart skulle han nu på direkten kunna säga upp allt samröre med Katolska kyrkan och klara sig förträffligt. Katolska kyrkan däremot dör om den inte längre hör ihop med Jesus.
I Mansons artikel står att Franciskus kommit med liknande utsagor den senaste tiden och huvudbudskapet är förenklat att den som vill följa Jesus måste följa Katolska kyrkan och den som vill lyda Gud måste lyda Katolska kyrkans påbud.
Udden är riktad särskilt mot systrarna i LCWR som betonar lydnaden mot Gud och som jag förstår det att man ska följa sitt samvete dvs där Gud talar till var och en av oss.
Det finns åtminstone två, troligen fler, förklaringar till Franciskus betonande av att Gud och Katolska kyrkan är oskiljbara. Den första är att kyrkans ledning under seklernas gång sakta men säkert har gett allt mindre plats åt Gud och allt mer åt kyrkan som organisation. Det är inte alls omöjligt att påven och de runt honom faktisk tror att Gud är beroende av Katolska kyrkan på det sätt han beskriver, hur märkligt det än låter.
Den andra förklaringen är, som många påpekat, en allt mer desperat kamp från ledningens sida att behålla kontrollen över de troende och då inte minst systrar och präster. För hur går det för Katolska kyrkan om vi troende på allvar förstår att Gud inte behöver Katolska kyrkan för att tala till oss? Hur går det med påvens auktoritet när katolikerna inser att Gud inte behöver fråga honom om lov när hen bestämmer något?
Eller när allt fler katoliker, som i frågan om prästkallelser, kräver att det är Gud som ska bestämma inte påven?
Vi lever i en spännande tid. Nog tror jag att vi behöver en gemenskap för att växa i tron. Men det är en gemenskap som måste söka sig nya och kanske urgamla vägar för att var andligt fruktbar. Vilket ju är det ord Franciskus använder för att beskriva hur systrarnas andliga liv bör vara.
onsdag 8 maj 2013
LCWR:s satsning på dialog, ett föredöme för hela kyrkan
Jag blir allt mer imponerad av LCWR:s lednings sätt att bemöta anklagelserna från Troskongregationen. Deras konsekventa strävan att förstå hur dessa resonerar och vad som fått dem till det och strävanden efter dialog uppfattar jag som den Helige Ande i full verksamhet. Det är bara att hoppas hela Katolska kyrkan tar intryck av deras kloka agerande.
På NCR:s hemsida kan man läsa Joshua McElwees kommentarer till läget och en intervju med LCWR:s president, franciskansystern Florence Deakon i samband med ett internationellt möte med ledare för kvinnliga ordnar.
Hon talar mycket om att lyssna och att lyssna till de olika sätt den Helige Ande talar till oss på, hon säger bl.a.
"If the Spirit speaks among all of us or is in all of us, then authority is listening to others too," said Deacon. "You listen to the will of God in a whole lot of ways."
LCWR:s ledning har upprepade gånger sagt att anklagelserna mot dem beror på att Vatikanens representanter missförstått systrarnas verksamhet. Som jag förstår det har de rapporter Troskongregationen fått inte gett en korrekt presentation av LCWR.
Artikeln tar förstås också upp det märkliga i att det är Troskongregationen, som inte alls har ansvar för olika ordnarna, som dragit i gång hela processen.
Florence Deakon berättar också om den felaktiga bild av de amerikanska systrarna som finns i andra länder. Man tror att de inte lever i kommuniteter eller ber tillsammans. När det i själva verket utgör basen för de amerikanska systrarnas liv.
Många tror också att vardagsklädseln är till för att ge mer frihet, när det i stället kan ses som ett sätt att gå tillbaka till grundarnas intentioner. Eftersom ordensfolket ursprungligen bar kläder av den typ folk i allmänhet hade. Min kommentar är att det vi ser idag när det gäller ordensdräkter närmast är en museal företeelse. Det är inget fel i sig, men man kan fråga som om ordensgrundarna verkligen skulle uppskatta det sätt på vilket dräkterna sedan länge sticker ut från mängden?
Florence Deakon väkomnar också det tjänande ledarskap som påven talat om och uppskattar hans ord från sin första dag i ämbetet:
"Let's begin a journey of fraternity, love, and trust, bishop and people together."
Formuleringar som ligger nära Andra Vatikankonciliets budskap och därför knappast kan sägas vara några nyheter.
Det är bara att önska systrarna lycka till och fortsätta att be för en konstruktiv lösning på den här, för Katolska kyrkan, pinsamma historien.
På NCR:s hemsida kan man läsa Joshua McElwees kommentarer till läget och en intervju med LCWR:s president, franciskansystern Florence Deakon i samband med ett internationellt möte med ledare för kvinnliga ordnar.
Hon talar mycket om att lyssna och att lyssna till de olika sätt den Helige Ande talar till oss på, hon säger bl.a.
"If the Spirit speaks among all of us or is in all of us, then authority is listening to others too," said Deacon. "You listen to the will of God in a whole lot of ways."
LCWR:s ledning har upprepade gånger sagt att anklagelserna mot dem beror på att Vatikanens representanter missförstått systrarnas verksamhet. Som jag förstår det har de rapporter Troskongregationen fått inte gett en korrekt presentation av LCWR.
Artikeln tar förstås också upp det märkliga i att det är Troskongregationen, som inte alls har ansvar för olika ordnarna, som dragit i gång hela processen.
Florence Deakon berättar också om den felaktiga bild av de amerikanska systrarna som finns i andra länder. Man tror att de inte lever i kommuniteter eller ber tillsammans. När det i själva verket utgör basen för de amerikanska systrarnas liv.
Många tror också att vardagsklädseln är till för att ge mer frihet, när det i stället kan ses som ett sätt att gå tillbaka till grundarnas intentioner. Eftersom ordensfolket ursprungligen bar kläder av den typ folk i allmänhet hade. Min kommentar är att det vi ser idag när det gäller ordensdräkter närmast är en museal företeelse. Det är inget fel i sig, men man kan fråga som om ordensgrundarna verkligen skulle uppskatta det sätt på vilket dräkterna sedan länge sticker ut från mängden?
Florence Deakon väkomnar också det tjänande ledarskap som påven talat om och uppskattar hans ord från sin första dag i ämbetet:
"Let's begin a journey of fraternity, love, and trust, bishop and people together."
Formuleringar som ligger nära Andra Vatikankonciliets budskap och därför knappast kan sägas vara några nyheter.
Det är bara att önska systrarna lycka till och fortsätta att be för en konstruktiv lösning på den här, för Katolska kyrkan, pinsamma historien.
söndag 5 maj 2013
Alexander den store och Jesus - stora likheter i berättelserna om dem
Jag följer BBC:s serie Antikens världar som går på fredagar i SVT:s kunskapskanal. Den är intressant, även om jag är lite trött på den brittiska (o)vanan att i stället för att presentera en sammanhängande berättelse låta experter dra olika delar av historien.
Förra fredagen handlade det om Alexander III av Makedonien (356-323 f.kr) mer känd som Alexander den store. Tyvärr ligger inte avsnittet kvar på SVT-Play längre, jag borde ha varit snabbare med att skriva den här bloggen inser jag. Nu är det ingen större skada skedd, eftersom de uppgifter i programmet jag tänker ta upp är lätt tillgängliga, i det här fallet finns de på Wikipedia.
Det som slog mig var likheterna mellan hur Alexander III "lanserade" sig i Egypten och i den hellenistiska världen och hur de tidiga kristna presenterade Jesus för "hedningarna" i första hand romarna. Vi mötte för övrigt problematiken i en av dagens läsningar.
Alexander III och de tidiga kristna stod inför samma problem, i både Egypten och i den hellenistisk-romerska världen måste en ledare ha gudomligt påbrå. Några sådana krav fanns inte i den judiska kontexten och om jag minns rätt inte heller i den makedoniska. Hur löste man det?
Det finns många legender om Alexander III, som just bättrar på hans släktträd. En av dessa återges på engelska Wikipedia berättar om hans avelse:
Likheterna med hur Lukas återger skeendena kring Jesu tillblivelse är slående, kanske växte den fram inspirerad av bl.a. legenderna om Alexander? Eller någon annan liknande legend, det fanns fler som jag skrivit om tidigare.
För att kunna får egyptiernas förtroende vände sig Alexander till ett orakel som förklarade att hans verklige far var högguden Amon. Alexander påpekade därefter ofta att han var son till Amon-Zeus inte Filip II.
Alexander III var alltså inte bara en skicklig militär, utan framförallt en skicklig strateg och jag undrar som sagt i vilken utsträckning t.ex. Paulus tittade på hans exempel när de skulle försöka göra kristendomen till något bredare än en judisk gruppering bland andra?
Förra fredagen handlade det om Alexander III av Makedonien (356-323 f.kr) mer känd som Alexander den store. Tyvärr ligger inte avsnittet kvar på SVT-Play längre, jag borde ha varit snabbare med att skriva den här bloggen inser jag. Nu är det ingen större skada skedd, eftersom de uppgifter i programmet jag tänker ta upp är lätt tillgängliga, i det här fallet finns de på Wikipedia.
Det som slog mig var likheterna mellan hur Alexander III "lanserade" sig i Egypten och i den hellenistiska världen och hur de tidiga kristna presenterade Jesus för "hedningarna" i första hand romarna. Vi mötte för övrigt problematiken i en av dagens läsningar.
Alexander III och de tidiga kristna stod inför samma problem, i både Egypten och i den hellenistisk-romerska världen måste en ledare ha gudomligt påbrå. Några sådana krav fanns inte i den judiska kontexten och om jag minns rätt inte heller i den makedoniska. Hur löste man det?
Det finns många legender om Alexander III, som just bättrar på hans släktträd. En av dessa återges på engelska Wikipedia berättar om hans avelse:
"According to the ancient Greek biographer Plutarch, Olympias, on the eve of the consummation of her marriage to Philip, dreamed that her womb was struck by a thunder bolt, causing a flame that spread "far and wide" before dying away. Some time after the wedding, Philip is said to have seen himself, in a dream, securing his wife's womb with a seal engraved with a lion's image.[11] Plutarch offered a variety of interpretations of these dreams: that Olympias was pregnant before her marriage, indicated by the sealing of her womb; or that Alexander's father was Zeus. Ancient commentators were divided about whether the ambitious Olympias promulgated the story of Alexander's divine parentage, variously claiming that she had told Alexander, or that she dismissed the suggestion as impious."
Likheterna med hur Lukas återger skeendena kring Jesu tillblivelse är slående, kanske växte den fram inspirerad av bl.a. legenderna om Alexander? Eller någon annan liknande legend, det fanns fler som jag skrivit om tidigare.
För att kunna får egyptiernas förtroende vände sig Alexander till ett orakel som förklarade att hans verklige far var högguden Amon. Alexander påpekade därefter ofta att han var son till Amon-Zeus inte Filip II.
Alexander III var alltså inte bara en skicklig militär, utan framförallt en skicklig strateg och jag undrar som sagt i vilken utsträckning t.ex. Paulus tittade på hans exempel när de skulle försöka göra kristendomen till något bredare än en judisk gruppering bland andra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)