Den gäckande sanningen

I en tidigare blogg kommenterade en anonym läsare sanningen. Diskussionen kom att handla om den absoluta sanningen, om den alls finns och i så fall går det att bevisa att så är fallet?

Jag har tänkt vidare på vad ordet sanning egentligen innebär och hur det tolkas, inte minst bland oss kristna. Vilket visat sig leda till fler frågor än svar och knappast kan genomlysas i en enstaka blogg, men se det som en början.

Ett av mina favoritcitat, som jag använt flera gånger tidigare, är hämtat ur Dorothy L Sayers novell The Fascinating Problem of Uncle Meleager's Will där Lord Peter Wimsey bl.a. stöter på den underfundiga ledtråden:

Truth, poor girl, was nobody's daughter;
She took off her clothes and jumped into the water.

Sayers lyckas på ett par rader fånga något jag uppfattar som centralt, sanningens undanglidande och ibland gäckande karaktär som är så svåruthärdlig för en del människor.

Men vad är då sanningen? I mitt sista svar till den anonyme läsaren frågar jag vederbörande om hen hört eller läst någon animerad diskussion om huruvida jorden är rund eller platt? Troligen inte eftersom vi sedan länge "vet" att jorden är någorlunda rund. Om vi tar detta som ett exempel på en sanning, så blir definitionen något som är bevisat och som ingen ifrågasätter.

Själva bloggen Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella handlar om olika syn på vad t.ex. Gud anser om homosexualitet. Vi kommer då in på hur sanning definieras hos en del kristna och som, så vitt jag kan se, visar på en intressant betyelseförskjutning.
Om vi tar den anonyme läsaren som exempel för den här kategorin så är mitt intryck att de anser att det finns En Sanning och att personen i fråga har kunskap om den (medan många andra är okunniga). Utmärkande för dessa Sanningar, för de skiljer sig åt, är att de alltid verkar vara identiska med personen i frågas åsikter. Jag har i alla fall aldrig, i frågor som rör tro, mött någon som sagt att det den uppfattar som sanningen tyvärr går stick i stäv med vederbörandes värderingar.
Försöken att bevisa att man vet vad Gud anser om t.ex. homosexualitet blir av förklarliga skäl omständliga, indirekta och otillfredsställande. Konflikter uppstår när den tvärsäkre personen dessutom kräver att omgivningen ska hålla med om och följa hens tolkning av Sanningen.

Jag tror att vi alla, inte minst Katolska kyrka, skulle få ett bättre liv om vi på ett tydligare sätt lärde oss känna igen skillnaden mellan vad vi vet (t.ex. att jorden är rund) och vad vi tror ( t.ex. att Gud värdesätter att vi älskar, inte vem vi älskar).
Det vi vet införlivar vi i vårt sätt att leva, det är länge sedan någon vidtog åtgärder för att inte råka segla över kanten på jorden. Sedan är som sagt frågan om det ska kallas sanning eller helt enkelt faktum?

Hur ska vi då förhålla oss till allt vi inte vet, i synnerhet när det gäller religion, där det mesta vi tror och påstår faktiskt inte går att bevisa?
Som den anonyme läsaren påpekar behöver vi regler och något att hålla oss till för att livet inte ska bli kaotiskt. Men vi måste komma ihåg att dessa är människors påfund och ständigt behöver omprövas och anpassas efter sin tid.
Guds avsikter kan ingen av oss göra anspråk på att känna till och Guds Sanning kan vi söka och i bästa fall erfara. Vi kommer däremot med all sannolikhet aldrig att kunna bevisa att den finns, eller ens beskriva den. Tror jag, vad tror ni som läser bloggen?

Vatikanen - en inte odelat sund miljö

Det är lite tråkigt att institutionen Katolska kyrkan tar så mycket plats i förhållande till kyrkan som de troendes gemenskap och andlig källa. Men kanske är det helt enkelt så att man måste ta tag i de, ofta dåliga, strukturer som byggts upp under decennierna för att få fram kärnan.

Faktum är att vår påve Franciskus verkar vara inne på samma linje i alla fall efter vad som framkommer i en artikel på NPR. Iréne Nordgren har på Katolsk Visions blogg kommenterat den del av innehållet i artikeln av Sylvia Poggioli som rör den s.k. gaylobbyn i Vatikanen. Poggioli refererar där The Tablets korrespondent, Robert Mickens, som föredrar att kalla den här gruppen av konservativa, homosexuella klerker för en subkultur i Vatikanen.

Sylvia Poggiolis artikel sätter in den här gaysubgruppen i ett sammanhang som gör de här männens agerande begripligt. Påven själv ska nämnt gruppen i samband med korruptionen i Vatikanen i en privat audiens.
De är en av de grupperingar som strävar efter makt och inflytande i Vatikanen, där mycket uppenbarligen styrs av en slags utpressningskultur. Man har hållhakar på varandra, någon är homosexuell, en annan förskingrar och de kunskaperna försöker de inblandade använda till sin egen vinning. Vilket givetvis inte är bra för kyrkan som helhet.

Av artikeln att döma försöker Franciskus att göra något åt saken. Han har analyserat den rapport som Benediktus XVI beställde. Redan innan han blev vald till påve sade Bergoglio att en viktig uppgift för den nyvalde påven skulle vara att städa upp i den kyrkliga administrationen.

Även Vatikanens bank behöver städas upp efter pengatvätt och andra oegentligheter.

Vi får hoppas att Franciskus nu med bl.a. sina åtta nyutnämna medhjälpare klarar av uppgiften. Det finns förstås en opposition bland de konservativa i kurian, som vill sätta käppar i hjulet för detta. Ett intressant uttalande av Vittorio Messori som stått Benediktus nära är att idén med en fattig kyrkan skulle vara en historisk lögn. Han fortsätter med att påstå att Jesus inte var fattig, utan välklädd. Jesus bar Armanikläder. Förutom den rena anakronismen vore det intressant med någon form av belägg för att Jesus var stadd vid kassa och modeintresserad...

Påven har valt att inte bo i de påvliga våningarna utan stannat kvar i S:ta Martaresidenset. Jag tror att det är ett klokt val och kanske inte enbart grundat på en önskan om ett enklare liv, utan för att överhuvudtaget överleva. Vatikanen har flera gånger genom historien visat sig vara en allt annat än hälsosam plats att vistas i.

Savita Halappanavars död - leder den till någon förbättring för Irlands kvinnor?

Nu kommer rapporten om de misstag som skedde i samband med att Savita Halappanavar dog av blodförgiftning efter att ha nekats abort. Jag har valt två artiklar först i The Irish Times och sedan en i Ellwood City Ledger som tillsammans ger en bred bild av vad som hänt och vilka konsekvenser det får.

Anledningen till artiklarna är att utredningen av vad som ledde till att den 31-åriga Halappanavar gravid i 17:e veckan dog av blodförgiftning. Förslagen på åtgärder för undvika att det händer igen handlar om tydligare instruktioner till vårdpersonalen om vilka regler som gäller. Att de ansvariga läkarna behöver stöd för att våga fatta beslut om att avbryta en graviditet förstår man av hoten premiärminister Enda Kenny fått ta emot i från (psykiskt störda, en frisk person och det är säkert de flesta abortmotståndare beter sig naturligtvis inte så, min kommentar) abortmotståndare:

Prime Minister Enda Kenny published a bill Wednesday that would finally transform the 1992 judgment into legislation hours after declaring in parliament that he "happens to be a Catholic" but could not govern as a Catholic prime minister.
Kenny's statement, during which he detailed receiving a barrage of threats and letters written in blood from anti-abortion activists, is being seen as a watershed moment in church-state relations in predominantly Catholic Ireland. Analysts noted how all previous Irish premiers have avoided conflict with church leaders and emphasized their own Catholic devotion.

Vi får hoppas att Enda Kenny har styrka nog att driva igenom förändringar lagstiftningen om aborter. Som det är nu åker 4000 irländska kvinnor per år till Irland för att göra abort. Ett faktum som också är en bakläxa för regeringen när det gäller tillgången på och informationen om preventivmedel.

Men det verkar som om Kenny kan luta sig mot opinionen. The Irish Times har gjort en opinionsundersökning där en majoritet vill utvidga möjligheterna att få en legal abort. 89% stödjer t.ex. ett tillåtande av abort om kvinnans liv är i fara.

Här i landet har abortmotståndare hävdat samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill genomföra aborter. Medan det är märkvärdigt svårt få igång ett samtal om samvetsfrihet för läkare som gör aborter för att rädda liv. Hur skyddar man dem och kvinnorna som får abort mot fanatiska och våldsbenägna abortmotståndare?

En orden - två stigar

Ibland får man inte det man vill, utan det man behöver. Det gäller inte minst i det religiösa livet, många skulle så gärna vilja ha enkla svar som aldrig förändras, men just det verkar inte ingå i Guds plan för mänskligheten. Istället tycks det vara mångfalden och att vi slutligen ska lära oss att uppskatta den som är målet.
Olika åsikter, i det här fallet inom en orden, är också temat för Tom Roberts artikel på NCR. Han börjar med att beskriva hur han som lite i en stor släkt inte alltid uppskattade att omgivningen buntade ihop honom med hans (busiga?) kusiner, bara för att de var släkt.
Så kan man onekligen känna som katolik, då man får förklara för omgivningen att inte alla katoliker t.ex. är emot preventivmedel.

Tom Roberts tar upp två medlemmar av kapucinorden (beskrivningen på wiki lämnar en del i övrigt att önska, men basuppgifterna verkar ändå stämma någorlunda) kardinal Sean O' Malley och ärkebiskop Charles Chaput. De två prästerna tillhör alltså samma orden, men har olika åsikter om mycket.

Tom Roberts börjar med att jämföra hur olika de två bemötte barn till homosexuella föräldrar som sökt sig till katolska skolor. I Denver avvisades två flickor pga föräldrarnas sexuella läggning av en präst, med motiveringen att Jesus visst avvisade människor ibland. Detta stöddes av Charles Chaput, stiftets ärkebiskop som hävdade att detta var i enlighet med kyrkans sanna lära.

Ett par månader senare uppstod en liknande situation i Boston. En pojke med homosexuella föräldrar hindrades av en katolsk präst från att börja i en katolsk skola. Men Sean O'Malley ändrade snabbt beslutet och pojken fick börja i skolan.
Motiveringen som skolan sedan gav var, det ändå diplomatiska, kyrkans lära är viktig men viktigare är att inget barn får avvisas.

Frågan, vem skulle du säga var de här barnens nästa? for genom mitt huvud när jag läste exemplen.

Tom Roberts fortsätter att jämföra de två prästernas olika syn på hur man är en god kristen i artikeln och visst är det ett gott tecken att det finns utrymme för mångfald även inom ordnarna.
Samtidigt måste man fråga sig hur tolerant man kan vara mot de intoleranta, som jag gör inledningsvis i föregående blogg.
Var går gränsen för hur mycket man i toleransens och religionsfrihetens namn ska låta barn drabbas av vuxnas övertygelse?
Jag är inte förtjust i konfessionella skolor överhuvudtaget så jag reagerar på att föräldrarna vill inskränka barnens rätt att få en allsidig utbildning. Å andra sidan tycker jag att det är förskräckligt med Chaputs bortsortering av barn med "fel" föräldrar.
Kanske är själva kampen med alla dessa svåra frågor livet bjuder en stor del av meningen med det, vem vet?

Jag aktiverar inte kommentarsfunktionen på det här inlägget, eftersom jag inte kommer att kunna läsa dem tillräckligt ofta de närmaste dagarna.

Gud, Jesus och Bibeln om homosexuella

Det här inlägget som tar upp rev. Susan Russells artikel på Huffington Post kunde också fått en rubrik i stil med var tolerant mot de toleranta. När jag läste hennes frågor och svar om homosexualitet kom jag att tänka på de frikyrkliga och svenskkyrkliga grupperingar som alltid tar hänsyn till de mest konservativa, dvs Katolska kyrkan. Och som dessutom ofta vill tvinga på andra sina egna åsikter. De skulle kunna välja att ta hänsyn åt andra hållet i stället, t.ex. när det gäller  synen på homosexuella och kvinnliga präster.

Även för oss katoliker gäller att vi gör tolkningar eftersom Bibeln är full av motsägelser som förståtts på olika sätt genom tiderna. Vi väljer hela tiden utifrån våra egna preferenser, någon oomtvistad, objektiv sanning finns inte.

Så är det också med Susan Russell som tillhör Episkopalkyrkan i USA. I sina frågor och svar läser hon Bibeln och i synnerhet NT genom förståelsens och kärlekens glasögon. Jag i min tur tycker att hennes synpunkter på det  hela taget är kloka, även om ett och annat går att ifrågasätta, som att homosexualitet definierades på 1800-talet. I själva verket är det benämningen som då byts ut från sodomi till homosexualitet.

Men annars är mycket tänkvärt, som svaren på den första frågan om det är en synd att vara homosexuell?
Där svarar Susan Russell att det som hindrar oss från att älska Gud och vår nästa är synd. Därför är det att trakassera eller hata någon som är syndigt snarare än att vara homosexuell. För att inte tala om att sätta sig som domare i Guds ställe.

Den som får höra att "Gud hatar bögar" kan svara att till att börja med är Guds natur att älska, inte att hata (det hör ju s.a.s. till motståndarsidans område). Episkopalkyrkan tror att Gud inte i första hand bryr sig om vem vi älskar utan att vi alls älskar.

När man läser frågorna och svaren blir man påmind om att situationen skiljer sig mellan USA och Sverige. För inte finns det väl någon här i landet som på fullt allvar tror att det går att "be bort homosexualitet"?
Om så ändå är fallet bör vederbörande tänka på att det inte är den homosexuelle som behöver helas utan den homofobe, (se fråga 1.

The Catholic Tipping Point

Fr Helmut Schüller från Österrike ger sig i sommar ut på en turné i USA, för att uppmärksamma Katolska kyrkans ledning på behovet av förnyelse av kyrkan och för att stärka lekfolkets roll i den. Under rubriken Take Action presenteras de behov som finns och vad som konkret planeras för åstadkomma en förändring. Det är så bra att jag lägger inte texten i sin helhet nedan, så att ingen missar det.

"Red ribbons action

At each of the speaking events, attendees are encouraged to wear red ribbons to signify the pastoral voice in each of us.  Red is traditionally the color of Pentecost, the day when the Holy Spirit gave believers the power and responsibility of teaching the faith, it is also often associated with The Second Vatican Council, which emphasized the important role of the laity.   Lay people are capable and ready to serve their communities as pastoral leaders and preachers and eager to be part of the solution to the crisis that is overworking priests and underserving our communities.

These ribbons will be collected at the end of the event and Fr. Helmut will carry them with him along his journey.  The growing pile of ribbons will be a reminder of the many Catholics around the country who support him and the other priests, lay people and religious brothers and sisters who want to find creative solutions to the crises facing our church.  After the final speaking event, the ribbons will be publicly presented to the office of Cardinal Dolan, president of the US Conference of Catholic Bishops, as a message from Catholics across the country.

Continue the conversation

We must let our own local communities know that we love our church and will work to make it a more just and vibrant community.  Encourage all of the attendees at the church to spread the word by talking with friends at church about what they’ve learned.  Encourage them to make an appointment for themselves and a friend to chat with their priest. We are reminded by Fr. Helmut that many of our own priests are working past retirement, serving in several parishes at once or being asked to say many Masses per day, so a meeting with two people at once might seem more productive. 

They know that the rules barring lay people and women from serving are making it nearly impossible for them to fully do the job they are called to do.  Ask your priest if he feels overstretched or if there are pastoral roles he feels must be skipped because of the work load and volunteer to help around the parish.  Let him know that you appreciate him, and that you know we need to work together to make our communities vibrant and move our church forward.  Listen to what he has to share and let him know you love your church.  This is how the seeds of a movement are planted!"

Anden blåser vart den vill

Det var lite märkligt att jag inte kunde hitta den artikel jag tänkt återanvända till föregående blogg. Jag tolkar det som att den Helige Ande hade helt andra planer för den texten och att det var därför hen gav mig ingivelsen att gå in på stiftets hemsida. Anden for uppenbarligen vidare till Magnus Andersson som i en kommentar uppmärksammade mig på i vilket sammanhang biskop Anders hållit den predikan jag använde som illustration för vatikanskan.

Jag kan inte förstå de här till synes slumpvisa händelserna på annat sätt än att jag ska upp de här temakvällarna för  lekfolksgrupper som biskopsämbetet bjudit in till. Det får bli efter bästa förmåga för så väldigt insatt i det hela är jag inte. Magnus Andersson hänvisar till Bengt Malmgrens blogg som tydligen är den källa till information som finns.

Det hela började uppenbarligen med att Johannes XXIII inför Andra Vatikankonciliet inbjöd lekfolket till att bidra till kyrkans förnyelse. I början av 00-talet ville biskop Anders göra något liknande, minus förnyelsen, av sammansättningen att döma. Förutom "urprungsgruppen" är det generellt sett värdekonservativa lekfolksgrupper som bjuds in så vitt jag vet. För hur urvalet går till känner jag inte till, en gissning är att det är grupper som biskop Anders tycker om.
Magnus Andersson nämner två grupper som kommit till sedan starten; Malteserorden och Gravriddarorden. Jag kan lägga till några jag råkat få kännedom om vilket är de traditionella ordnarnas lekfolksgrupper och en bönegrupp för familjen.

Att inbjuda de lekfolksgrupper som vill att dela erfarenheter med varandra är en bra idé. Men det ska inte bara gälla vissa utvalda, utan det man gör ska komma alla till godo. Att inte ha favoriter är grundläggande för ett bra chefskap.
Dessutom ser jag gärna att man diskuterar hur lekfolket i Katolska kyrkan ska få ett större inflytande.


Betydligt friskare blåser Andens vindar i Österrike där fr Helmut Schüller leder en rörelse som jag anser står för verklig förnyelse, Kyrkoherdeupproret. Nu ger han sig ut på turnén The Catholic Tipping Point för att uppmärksamma Katolska kyrkans ledning inte minst på lekfolkets krav på förnyelse av Katolska kyrkan. Tänk om vi kunde ordna så att han kom hit till Sverige!

Vatikanska för nybörjare

Inspirationen till dagens blogg kommer från DN:skribenten Viktor Barth-Krons träffande, roande och oroande analys av en Attraktionskraftsdag i regi av regeringen som finns att läsa i Stockholmsbilagan. Tyvärr ligger den inte ute på nätet. Men det hela handlar om en inspirationsdag i Friends Arena riktad till myndigheter, kommuner och näringsliv Sverige runt. Förutom näringslivsminister Annie Lööf och andra ministrar medverkade också ett antal konsulter. Alla använder de formuleringar av typen; arbetet med att höja en regions attraktionskraft "måste fyllas med konkreta action points". Viktor Barth-Kron konstaterar att med tanke på att urbaniseringen fortsätter på landsbygdens bekostnad är det förstås lättast att hålla sig till fraser som låter bra men är rätt innehållslösa.

Varje sektor har sitt språk och sätt uttrycka sig, inte minst när man egentligen inte har något budskap eller  om budskapet är osympatiskt men ändå ska "säljas in". För Katolska kyrkans del går fenomenet ofta under benämningen vatikanska. Jag har själv haft stor nytta av att någorlunda kunna analysera det och vill gärna förmedla den färdigheten vidare.
Gemene katolik behöver kunna få fram det egentliga budskapet i en text på vatikanska och jag ska inte sticka under stol med att jag helst ser att det slingriga omständliga språket blir en museal företeelse.
Det som inte tål att framföras på ett rakt och tydligt sätt ska inte sägas eller skrivas alls anser jag.

Jag har letat efter ett av de bästa exemplen jag sett, en artikel som kom i samband med att Vatikanen år 2010 förklarade vigning av katolska kvinnliga präster och prästers övergrepp mot barn som lika allvarliga synder. Jag har skrivit om den, frågan är bara var?

Texten jag utgår från får i stället bli en betydligt oförargligare, biskop Anders betraktelse över den Helige Ande och Pingsten som finns på Biskopsämbetets hemsida.
Till att börja med är det en lång text, för att vara en spalt på en hemsida, texter på vatikanska tenderar att vara det. Det tycks finnas en ambition att trötta ut läsaren.
De inleds med ett budskap, positivt eller negativt, som väldigt många kan hålla med om. Här handlar det om hur Anden kan styrka oss på olika sätt och varar nästa två stycken.

Först en bra bit in i en text på vatikanska kommer det egentliga budskapet, som ofta är betydligt mer kontroversiellt. Detta budskap brukar också vara inlindat, vilket gör att det kan "slinka in" utan att läsaren märker det.
I biskop Anders krönika stegras budskapet allteftersom och ur ordmängden får i alla fall jag fram följande: Han betonar gemenskapen i kyrkan, medan många katoliker runt om i världen inte längre sätter likhetstecken mellan t.ex. mässbesök och sin katolska identitet.
Biskop Anders vaga uttryck "andliga rörelser" gör det lätt att associera till de karismatiska grupper han, men långt i från alla katoliker, uppskattar.
Sedan vävs givetvis budskapet om evangelisation och mission in trots att vi är många som tycker att Katolska kyrka borde rena sig själv innan den börjar marknadsföra sig till andra.

Det är som sagt viktigt att kunna lite vatikanska för att förstå budskapen från katolska ledare och för all del ett antal lekmän. När man väl lärt sig strukturen är det faktiskt också rätt underhållande att bena upp vad om egentligen skrivs.

Katolska visselblåsare

Min förra blogg, då första hand avslutningen, avfärdades av en person som helt orealistiska drömmar. Efter att ha tänkt över kritiken en smula kom jag fram till att det är illa om katoliker tror att en Katolsk kyrka där alla katoliker är välkomna och involverade är en utopi, riktigt illa!
När jag hör, eller i det här fallet läser, liknande tankar undrar jag om det överhuvudtaget finns något hopp för Katolska kyrkan som en allmän kyrka? Eller har den redan dömt sig själv till en framtid som en liten fanatisk sekt?

Så illa vore det kanske om Katolska kyrkan i Sverige var det hela, men lyfter man blicken och ser ut över världen blir bilden genast mer hoppfull. Där finns det förhållandevis gott om systrar, präster och lekfolk som konkret börjat arbeta för en förändring av Katolska kyrkan i riktning mot det som uppenbarligen några här i landet betraktar som utopier.
Ben Feuerherd skriver på NCR om en grupp katolska visselblåsare, präster, lekfolk, diakoner, systrar och bröder som bildat nätverket Catholic Whistleblowers. De stödjer aktivt offren för övergrepp som begåtts av katolska präster. Men man erbjuder också stöd för dem som anmält eller ska anmäla misstänkta kränkningar och övergrepp. Vilket också är viktigt eftersom dessa personer riskerar att drabbas av utfrysning och andra "bestraffningar". En av grundarna dominikansyster Sally Butler säger så här till NCR: “Clearly, the women and men who work for the church now fear reprisals for speaking out,”

Nätverket har också skrivit till Franciskus och presenterat ett konkret förslag på hur Vatikanen kan förbättra sitt arbete mot sexuella övergrepp och försöken att dölja dessa. Man tänker sig en internationellt grupp där offren ska vara representerade och även lekfolket:

 "The group recently wrote to Pope Francis with a list of six recommendations. “Most importantly,” the group’s leaders wrote (emphasis in original), “establish within the Holy See an international body composed of Survivors of Clergy Sexual Abuse, lay professionals and clergy who will be responsible for the facilitation in all dioceses of a dialogue between the Church and victims/survivors of clergy sexual abuse.”

 När jag läser om den här typen av ansträngningar att förändra Katolska kyrkan till det bättre, känner jag ändå hopp inför framtiden för den, i alla fall ur ett globalt perspektiv. Och något av det kommer förhoppningsvis även oss i Sverige till godo.