Gordon Brown, uppmanar oss på Huffington Post i sin roll som FN-sändebud för global utbildning att delta i en aktion den 10 november till stöd för den pakistanska flickan Malala och för alla flickor som inte får gå i skola.
Enligt Brown finns det 32 miljoner flickor runt om i världen som inte får utbildning, alltså mer än tre gånger Sveriges befolkning.
Utbildning är vägen bort från fattigdom, svält, överbefolkning, förtryck, inte minst det som har religiösa förtecken m.m. Att på alla sätt verka för att barn och ungdomar, inte mins flickor får gå i skolan är därför en investering för framtiden inte bara för individen utan för världen som helhet.
Den 10 november reser Gordon Brown till Pakistan för att lämna över en million plus-petition till stöd för flickors rätt att gå i skolan till presidenten. Målet är att få ihop över en miljon namnunderskrifter och den som vill ska kunna skriva under genom att följa länken.
Han föreslår också att man skriver "I am Malala" på Facebook och Twitter.
FN:s målsättning är att alla världens barn ska gå skola i slutet av 2015 och även om Malala för tillfället är tystad, så för andra kampen vidare.
måndag 22 oktober 2012
lördag 20 oktober 2012
Tidens tecken - Frankfurt 18-21 oktober
I helgen pågår ett möte i Frankfurt i samband med firandet av 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliets början. Mötet kallas Zeichen der Zeit – Hoffnung und Widerstand alltså Tidens tecken - hopp och motstånd på svenska.
Som jag skrivit tidigare ser jag de tyska reformvänliga katolikerna som de mest frejdiga och optimistiska av alla och de har flera gånger varit räddningen när jag varit på väg ge upp hoppet. Webbplatsen där jag hittat artikeln om mötet har följdaktligen det slagkraftiga namnet Pro-Konzil.
På Pro-Konzils sida finns själva uppropet som jag skrivit om i en tidigare blogg och där Gert Gelotte hjälpte mig med en mer utförlig översättning.
I den senaste artikeln skrivs om mötets öppnande i torsdags i den fullsatta Pauluskyrkan. Det är inte en alldeles lätt tyska, men om jag uppfattat det hela rätt fick teologen Hans Küng fick stående ovationer när han uppmuntrade eller kanske snarare peppade alla reformgrupper att verka för förnyelse och omstart i Katolska kyrkan.
Bland övriga programpunkter kan också nämnas en diskussion om Vilken kyrka behövs för att möta vår tids utmaningar? Medverkande var den amerikanska teologiprofessorn och feministen Elisabeth Schüssler Fiorenza och kyrkoherde Helmut Schüller, som leder kyrkoherdeupproret i Österrike.
Andra Vatikankonciliet hade deltagare från i stort sett hela den katolska världen. Därför är det förstås glädjande att det finns representanter från olika länder bland de 500 anmälda till helgens möte. Jag vet dock inte om det finns några deltagare från Sverige där.
Man vill betona påven Johannes XXIII nyckelord för Andra Vatikankonciliet, Aggiornamento, vilket väl närmast kan översättas med uppdatering. Som avslutning i morgon kommer mötet att anta ett slutdokument som givetvis omfattar krav på reformer av Katolska kyrkan men också strategier för ett mer rättvist samhälle.
Det ska bli mycket spännande att se var gruppen åstadkommer i framtiden och det vore givetvis bra för oss här i Sverige om vi kunde få till ett samarbete.
Iréne Nordgren skriver om mötet i Frankfurt på Katolsk Vision men det får ingen uppmärksamhet i t.ex. Signum.
Som jag skrivit tidigare ser jag de tyska reformvänliga katolikerna som de mest frejdiga och optimistiska av alla och de har flera gånger varit räddningen när jag varit på väg ge upp hoppet. Webbplatsen där jag hittat artikeln om mötet har följdaktligen det slagkraftiga namnet Pro-Konzil.
På Pro-Konzils sida finns själva uppropet som jag skrivit om i en tidigare blogg och där Gert Gelotte hjälpte mig med en mer utförlig översättning.
I den senaste artikeln skrivs om mötets öppnande i torsdags i den fullsatta Pauluskyrkan. Det är inte en alldeles lätt tyska, men om jag uppfattat det hela rätt fick teologen Hans Küng fick stående ovationer när han uppmuntrade eller kanske snarare peppade alla reformgrupper att verka för förnyelse och omstart i Katolska kyrkan.
Bland övriga programpunkter kan också nämnas en diskussion om Vilken kyrka behövs för att möta vår tids utmaningar? Medverkande var den amerikanska teologiprofessorn och feministen Elisabeth Schüssler Fiorenza och kyrkoherde Helmut Schüller, som leder kyrkoherdeupproret i Österrike.
Andra Vatikankonciliet hade deltagare från i stort sett hela den katolska världen. Därför är det förstås glädjande att det finns representanter från olika länder bland de 500 anmälda till helgens möte. Jag vet dock inte om det finns några deltagare från Sverige där.
Man vill betona påven Johannes XXIII nyckelord för Andra Vatikankonciliet, Aggiornamento, vilket väl närmast kan översättas med uppdatering. Som avslutning i morgon kommer mötet att anta ett slutdokument som givetvis omfattar krav på reformer av Katolska kyrkan men också strategier för ett mer rättvist samhälle.
Det ska bli mycket spännande att se var gruppen åstadkommer i framtiden och det vore givetvis bra för oss här i Sverige om vi kunde få till ett samarbete.
Iréne Nordgren skriver om mötet i Frankfurt på Katolsk Vision men det får ingen uppmärksamhet i t.ex. Signum.
torsdag 18 oktober 2012
Det borde vara elementärt
Fr William Grimm tar i artikeln Get the facts straight på UCA news.com upp några vanföreställningar kring Andra Vatikankonciliet och konciliefäderna. Grimm skriver att det finns en tradition inom Vatikanen att ändra kyrkans historia så att den passar dess ledning. Han tycker att tecknen i samband med firandet av Andra Vatikankonciliets öppnande tyder på att något liknande kan vara på gång nu.
William Grimm understryker att det är viktigt att känna till grundläggande fakta om konciliet så att vi kan bedöma de tolkningar, omtolkningar, feltolkningar och förvrängningar av det som kommande år kan bära med sig.
Jag tycker att han ger bra exempel på felaktigheter och sedan korrigerar dem.
Fakta är, enligt Grimm, att Andra Vatikankonciliet var det senaste av de endast 21 som hållits under kyrkans 2000-åriga historia. Däremot var det inte en komplott av revolutionärer med syftet att förstöra kyrkan. Deltagarna var i stället katolska biskopar från hela världen, det var bara de som var för sjuka och de som bodde i kommunistdiktaturer som inte kom till Rom.
Grimm påminner också om att kyrkan lär att den Helige Ande är en viktig kraft vid en sådan samling.
Han skriver vidare att man inte kan avfärda konciliefäderna som ett gäng radikala män.
Av deltagarna var det t.ex. bara biskoparna som tillhörde de östliga riterna som firat mässa på något annat språk än latin. Det (borde) förstås inte heller gå att anklaga dem för att vara influerade av postkonciliära idéer, vilket trots det verkar ha skett.
De var enligt Grimm helt vanliga biskopar som fått en traditionell teologisk utbildning och undervisats på latin.
Konciliefäderna var inte heller en naiv flock som följde några få radikala ledare. I själva verket satte de bestämt ner fötterna när det visade sig kurian redan innan konciliet börjat försökt sätta agendan efter sina egna syften.
William Grimms avslutning är rak och i mitt tycke klok:
" If during the “Year of Faith” you hear complaints about Vatican II and its stress upon the Church as the People of God, about collegiality, about confident encounter with the “joys and hopes, the griefs and the anxieties” of people today, about respectful encounter with other religions, about worship marked by “full, conscious and active participation in liturgical celebrations,” about reminders that “the revision of liturgical books should allow for legitimate variations and adaptations to different groups, regions and peoples” — if you hear such complaints, no matter the source, remember the facts and give the complaints the attention they deserve. None at all."
Läs gärna också Robert McClorys korta kommentar till William Grimms artikel på NCR
måndag 15 oktober 2012
Undrens tid är ännu inte förbi!
John L Allen jr, som jag ofta finner väl tam, har skrivit en riktigt bra blogg på NCR med anledning av påvens tal på 50-åsrsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande. Allen tolkar Benediktus kommentar om att även i Petrus nät finns fula fiskar som en anspelning på de sexuella övergrepp som förekommit i Katolska kyrkan. Vilket givetvis är en rimlig tolkning.
Medvetenheten om de fula fiskarna menar Allen också finns hos biskoparna i synoden som samlats för att diskutera nyevangelisation.
Där verkar också finnas en förståelse för att det behövs nytänkande i kyrkan. Den kanadensiske biskopen Brian Dunn sade i sitt tal att kyrkans strukturer behöver förändras och ge mer inflytande och ansvar till lekfolket, inte minst kvinnorna. Han tog upp följande punkter:
Under tiden fortsätter katoliker att sakta men säkert genomföra en förnyelse av Katolska kyrkan på gräsrotsnivå. I Washington Post kan man läsa om ytterligare en katolsk kvinna, Diane Dogherty, som prästvigs och fem ytterligare som kommer att vigas till diakoner. Dogherty beskriver sin väg genom livet, att hon länge varit nunna men sedan upptäckte Association of Roman Catholic Women Priests och nu alltså till sist kan bli det hon innerst inne velat bli, katolsk präst.
Medvetenheten om de fula fiskarna menar Allen också finns hos biskoparna i synoden som samlats för att diskutera nyevangelisation.
Där verkar också finnas en förståelse för att det behövs nytänkande i kyrkan. Den kanadensiske biskopen Brian Dunn sade i sitt tal att kyrkans strukturer behöver förändras och ge mer inflytande och ansvar till lekfolket, inte minst kvinnorna. Han tog upp följande punkter:
- The creation of pastoral groups composed of priests and laity
- Official recognition of lay ecclesial ministry
- A "deliberate and systematic involvement of women, giving them positions of leadership at every level of ecclesial life"
- Permitting women to be officially recognized as readers and acolytes
- Instituting a "ministry of catechesis"
Under tiden fortsätter katoliker att sakta men säkert genomföra en förnyelse av Katolska kyrkan på gräsrotsnivå. I Washington Post kan man läsa om ytterligare en katolsk kvinna, Diane Dogherty, som prästvigs och fem ytterligare som kommer att vigas till diakoner. Dogherty beskriver sin väg genom livet, att hon länge varit nunna men sedan upptäckte Association of Roman Catholic Women Priests och nu alltså till sist kan bli det hon innerst inne velat bli, katolsk präst.
lördag 13 oktober 2012
Människor och tro - om Andra Vatikankonciliet
Ritva Maria Jacobsson, professor emeritus i latin och sr Madeleine Fredell OP intervjuas i ett, som jag tycker, väl balanserat inslag om Andra Vatikankonciliet i SR:s Människor och tro.
Ritva Maria Jacobsson berättar inledningsvis om hur det var att vara katolik före konciliet. På den tiden måste en katolik som ville gå till en högmässa i Svenska kyrkan be sin biktpräst om tillåtelse och "kompensera" med en katolsk mässa!
Även Sr Madeleine Fredell tar upp Katolska kyrkans slutenhet och rädsla för förändringar under 1950-talet. När sedan Andra Vatikankonciliet inleddes 1962 så märktes det att världen trots kyrkans motstånd förändrats. Många länder som tidigare varit kolonier hade gjort sig fria, det kommer därför representanter från bokstavligen hela världen. Kritiken mot den europeiska dominansen i Katolska kyrkans ledning kom därför att prägla konciliet. Liksom en något senkommen men viktigt uppgörelse med kyrkans roll under Förintelsen, som man under 1950-talet inte talat om.
Efter konciliet öppnade kyrkan sig mot omvärlden och många katoliker kände hopp om större frihet. Hopp om att frågor som kvinnliga präster och slopandet av det obligatoriska celibatet skulle få en lösning i framtiden.
Riktigt så har det inte blivit, många av Andra Vatikankonciliets intentioner väntar fortfarande på att genomföras.
Ritva Maria Jacobsson uttrycker i slutet av inslaget en oro för att många unga katolska präster är så konservativa och inte verkar förstå Andra Vatikankonciliets betydelse. Min reflektion blir att stiftet borde engagera Ritva Maria Jacobsson för att fördjupa prästernas kunskaper om konciliet.
Sr Madeleine Fredell beskriver det som höst i Katolska kyrkan, men hon uttrycker också en tro på att det så småningom blir vår. Det kanske inte är vi som är den nu aktiva generationen som kommer genomföra förändringarna, men vårt ansvar är att bereda jordmånen för dem som kommer efter oss.
Jag tror också att det är viktigt att tänka långsiktigt för att kunna hålla hoppet vid liv. Likaså att inte nedslås av hur mycket arbete som återstår, utan helt enkelt göra det man kan. Lägger man samman det var och en av oss gör tror jag att vi kommer att finna att det räcker och blir över.
Ritva Maria Jacobsson berättar inledningsvis om hur det var att vara katolik före konciliet. På den tiden måste en katolik som ville gå till en högmässa i Svenska kyrkan be sin biktpräst om tillåtelse och "kompensera" med en katolsk mässa!
Även Sr Madeleine Fredell tar upp Katolska kyrkans slutenhet och rädsla för förändringar under 1950-talet. När sedan Andra Vatikankonciliet inleddes 1962 så märktes det att världen trots kyrkans motstånd förändrats. Många länder som tidigare varit kolonier hade gjort sig fria, det kommer därför representanter från bokstavligen hela världen. Kritiken mot den europeiska dominansen i Katolska kyrkans ledning kom därför att prägla konciliet. Liksom en något senkommen men viktigt uppgörelse med kyrkans roll under Förintelsen, som man under 1950-talet inte talat om.
Efter konciliet öppnade kyrkan sig mot omvärlden och många katoliker kände hopp om större frihet. Hopp om att frågor som kvinnliga präster och slopandet av det obligatoriska celibatet skulle få en lösning i framtiden.
Riktigt så har det inte blivit, många av Andra Vatikankonciliets intentioner väntar fortfarande på att genomföras.
Ritva Maria Jacobsson uttrycker i slutet av inslaget en oro för att många unga katolska präster är så konservativa och inte verkar förstå Andra Vatikankonciliets betydelse. Min reflektion blir att stiftet borde engagera Ritva Maria Jacobsson för att fördjupa prästernas kunskaper om konciliet.
Sr Madeleine Fredell beskriver det som höst i Katolska kyrkan, men hon uttrycker också en tro på att det så småningom blir vår. Det kanske inte är vi som är den nu aktiva generationen som kommer genomföra förändringarna, men vårt ansvar är att bereda jordmånen för dem som kommer efter oss.
Jag tror också att det är viktigt att tänka långsiktigt för att kunna hålla hoppet vid liv. Likaså att inte nedslås av hur mycket arbete som återstår, utan helt enkelt göra det man kan. Lägger man samman det var och en av oss gör tror jag att vi kommer att finna att det räcker och blir över.
torsdag 11 oktober 2012
Grattis Andra Vatikankonciliet 50 år!
Idag för 50 år sedan öppnades Andra Vatikankonciliet. På bloggen Concilaria berättas om öppningssessionen och om det hoppingivande i att ledare från så många andra samfund välkomnades dit.
Även den tyskspråkiga Konzilsblog har givetvis ett inlägg dagen till ära. Man citerar ur Johannes XXIII:s öppningstal där han bl.a. uttryckte sin förhoppning att kyrkan under konciliet skulle få mer andlig rikedom och ny kraft att möta framtiden. Han påpekade också att det väsentliga inte var att diskutera en eller annan av kyrkans lärosatser utan att kyrkan med utgångspunkt i traditionen skulle ta ett språng framåt mot en djupare förståelse av tron och samvetet. Kyrkan borde också ta intryck av samtidens tänkande och språk och öppna sig mot omvärlden.
Vi vet att Andra Vatikankonciliet ville lyfta fram lekfolket och inte minst kvinnors roll i kyrkan. Utvecklingen på det området har inte gått i den takt många, däribland jag, skulle önska. Kanske är det därför ett Guds tecken att FN firar den internationella flickdagen för första gången idag. I en ledare i DN påminner Erik Helmersson att det fortfarande finns de som inte anser att flickor ska få utbildning och hotar och skadar den som bryter deras "regler". Jag tänker nu på den 14-åriga pakistanska Malala Yousafzai som sköts av talibaner för att hon kämpat just för flickors rätt att gå i skola.
När det gäller Katolska kyrkan vill jag be för att kyrkan ännu mer ska verka för att alla flickor ges samma möjligheter till utbildning som pojkar, att de som vuxna får välja yrke och blir uppskattade för sin kompetens, att de kan välja om de vill gifta sig eller inte och om och när de ska bilda familj. Jag ber också för att oskicket att inte låta flickor ministrera genast får ett slut och att flickorna som vuxna ska ha möjlighet att få bli präster och diakoner om det är deras kallelse.
Jag tror att Johannes XXIII och konciliefäderna i sin himmel är rätt nöjda med att Andra Vatikankonciliets födelsedag och världsflickdagen sammanfaller.
Även den tyskspråkiga Konzilsblog har givetvis ett inlägg dagen till ära. Man citerar ur Johannes XXIII:s öppningstal där han bl.a. uttryckte sin förhoppning att kyrkan under konciliet skulle få mer andlig rikedom och ny kraft att möta framtiden. Han påpekade också att det väsentliga inte var att diskutera en eller annan av kyrkans lärosatser utan att kyrkan med utgångspunkt i traditionen skulle ta ett språng framåt mot en djupare förståelse av tron och samvetet. Kyrkan borde också ta intryck av samtidens tänkande och språk och öppna sig mot omvärlden.
Vi vet att Andra Vatikankonciliet ville lyfta fram lekfolket och inte minst kvinnors roll i kyrkan. Utvecklingen på det området har inte gått i den takt många, däribland jag, skulle önska. Kanske är det därför ett Guds tecken att FN firar den internationella flickdagen för första gången idag. I en ledare i DN påminner Erik Helmersson att det fortfarande finns de som inte anser att flickor ska få utbildning och hotar och skadar den som bryter deras "regler". Jag tänker nu på den 14-åriga pakistanska Malala Yousafzai som sköts av talibaner för att hon kämpat just för flickors rätt att gå i skola.
När det gäller Katolska kyrkan vill jag be för att kyrkan ännu mer ska verka för att alla flickor ges samma möjligheter till utbildning som pojkar, att de som vuxna får välja yrke och blir uppskattade för sin kompetens, att de kan välja om de vill gifta sig eller inte och om och när de ska bilda familj. Jag ber också för att oskicket att inte låta flickor ministrera genast får ett slut och att flickorna som vuxna ska ha möjlighet att få bli präster och diakoner om det är deras kallelse.
Jag tror att Johannes XXIII och konciliefäderna i sin himmel är rätt nöjda med att Andra Vatikankonciliets födelsedag och världsflickdagen sammanfaller.
måndag 8 oktober 2012
Fler katoliker som helt enkelt börjat förändra kyrkan
För de läsare som har facebook kan jag rekommendera Women's Ordination Conference fb-sida som faktiskt har mer aktuell information än deras hemsida.
Där hittade jag en artikel om ytterligare en kvinna som, när det här skrivs, blivit vigd till katolsk präst. Hon heter Jennifer O'Malley och prästvigdes i Los Angeles i söndags efter två års förberedelser. Med sig har hon också en master från Loyla University och sju års arbete i kyrkan.
Jennifer O'Malley säger att hon redan som barn kände att hon ville bli präst. Något som i vuxen ålder ledde till vånda eftersom hon ville fortsätta att vara katolik. Så småningom upptäckte hon RCWP och är nu en av de 140 kvinnor som organisationen prästvigt sedan starten 2002.
Jag blir mer och mer övertygad om att de som tröttnat på att vänta på att Katolska kyrkan ska förändras uppifrån, utan börjat förändringen själva gör rätt. Man behöver för den sakens skull inte ta i och vara polemisk
Häromdagen såg jag den underbara filmen Searching for Sugar man av den svenske regissören Malik Bendjelloul. Den handlar om den amerikanske sångaren Rodriguez, som utan att veta om det blev stor stjärna i apartheidtidens Sydafrika. Jag visste faktiskt inte hur hårt förtrycket var där på 1970-talet och hur isolerat landet var. Rodriguez frihetsbejakande och ifrågasättande texter hjälpte människorna att hålla modet uppe och våga tro på att en förändring var möjlig.
Som jag skrivit tidigare så är jag medveten om att jag som svensk kan välja om jag vill följa kyrkans regler eller inte, utifrån mitt samvete. Jag kan också, vilket en och annan påpekat, lämna kyrkan om den inte passar.
Ett starkt skäl till att jag ändå är kvar är att jag känner solidaritet med de katoliker, främst i fattiga länder, som inte har den valfrihet jag tar för given. Filmen fick mig att fundera på hur vi kan ge dem hopp och stöd? Det behövs ju inte nödvändigtvis några stora hjältemodiga insatser. Vad tror ni?
Där hittade jag en artikel om ytterligare en kvinna som, när det här skrivs, blivit vigd till katolsk präst. Hon heter Jennifer O'Malley och prästvigdes i Los Angeles i söndags efter två års förberedelser. Med sig har hon också en master från Loyla University och sju års arbete i kyrkan.
Jennifer O'Malley säger att hon redan som barn kände att hon ville bli präst. Något som i vuxen ålder ledde till vånda eftersom hon ville fortsätta att vara katolik. Så småningom upptäckte hon RCWP och är nu en av de 140 kvinnor som organisationen prästvigt sedan starten 2002.
Jag blir mer och mer övertygad om att de som tröttnat på att vänta på att Katolska kyrkan ska förändras uppifrån, utan börjat förändringen själva gör rätt. Man behöver för den sakens skull inte ta i och vara polemisk
Häromdagen såg jag den underbara filmen Searching for Sugar man av den svenske regissören Malik Bendjelloul. Den handlar om den amerikanske sångaren Rodriguez, som utan att veta om det blev stor stjärna i apartheidtidens Sydafrika. Jag visste faktiskt inte hur hårt förtrycket var där på 1970-talet och hur isolerat landet var. Rodriguez frihetsbejakande och ifrågasättande texter hjälpte människorna att hålla modet uppe och våga tro på att en förändring var möjlig.
Som jag skrivit tidigare så är jag medveten om att jag som svensk kan välja om jag vill följa kyrkans regler eller inte, utifrån mitt samvete. Jag kan också, vilket en och annan påpekat, lämna kyrkan om den inte passar.
Ett starkt skäl till att jag ändå är kvar är att jag känner solidaritet med de katoliker, främst i fattiga länder, som inte har den valfrihet jag tar för given. Filmen fick mig att fundera på hur vi kan ge dem hopp och stöd? Det behövs ju inte nödvändigtvis några stora hjältemodiga insatser. Vad tror ni?
fredag 5 oktober 2012
Varför sitta och sura på var sin ö?
Artikeln handlar om ett projekt, Ökumene jetzt, för ekumenik och i det långa loppet en enad kyrka där, om jag förstår saken rätt, protestanter och katoliker samarbetar. Mottot är en Gud, en tro, en kyrka, men
Hartmut Meesmann som skrivit artikeln på Publik-Forum är mer pessimistisk och ser olika problem för enandet mellan katoliker och anser att påvens anspråk på att vara ledare för alla är det största hindret.
Gruppen Ökumene jetzt är mer positiva och skriver bl.a. att Martin Luther inte ville splittra kyrkan, utan förnya den. Vilket också var vad Andra Vatikankonciliet strävade efter och man lyfter fram konciliets anda som en väg att komma närmare varandra. Gruppen poängterar också att protestanter och katoliker har mer som förenar oss än som skiljer oss åt.
Jag tror att det till sist handlar om en god vilja från båda håll, inte minst katolskt. Vill man fortsätta att strida för att försöka förgöra "motståndaren" som skett så många gånger i historien mellan kristna grupperingar, eller ska vi nu äntligen försöka bete oss som kristna?
Uppdatering
Jag tog upp Ökumene Jetzt på Katolsk Vision och Gert Gelotte har efter det översatt vad han ser som de centrala delarna. Eftersom det inte verkar fungera med länkar i kommentarerna här lånar jag Signums lösning, att göra en uppdatering:
"Det är ett upprop med anledning av att Andra Vatikankonciliet firar 50 år och reformationen 500 år. Undertecknarna är ledande lekmannaföreträdare för såväl den evangeliska som den katolska kyrkan i Tyskland.
Jag översätter två centrala delar i uppropet:
”Vi kommer att engagerat ta del i förberedelserna och genomförandet av evenemang, utställningar, publikationer och gudstjänster, till minnet av såväl Andra Vatikankonciliet som reformationen. Vi kommer att göra allt att för att inte, efter jubileerna, allt skall bli som förut.
Eftersom Gud i dopet skänkt oss gemenskap med Jesus Kristus är alla kristna förenade med varandra som syskon. De bildar som Guds folk och Kristi lekamen den enda kyrka vi bekänner i vårt Credo. Därför är det en plikt att också göra denna andliga enhet synlig.”
Undertecknarna beskriver därefter kortfattat Tysklands reformationshistoria. Reformationen blev snabbt politisk. Innevånarna kunde inte välja utan varje furste bestämde sina undersåtars religionstillhörighet. (Grundprincipen i Westfaliska freden 1648).
”Idag är kyrkosplittringen varken politiskt önskad eller motiverad. Är då teologiska skäl, institutionella sedvanor, kyrkliga och kulturella traditioner skäl nog för att fortsätta splittringen?
Vi tror inte det
Det är uppenbart att mycket mer förenar än skiljer katolska och evangeliska kristna.
Obestridligen finns det särskiljande uppfattningar om nattvarden, ämbetet och kyrkan.
Avgörande är emellertid att dessa skillnader inte rättfärdigar att splittringen upprätthålls.”
Jag tycker texten är mycket bra. Den borde vara sakligt möjlig att formulera även i Sverige. Vår splittrings historia är ju på intet sätt så smärtsamt blodig som den tyska.
Gert"
Jag tycker att Gert Gelottes idé att göra något liknande i Sverige är väl värd att gå vidare med.
tisdag 2 oktober 2012
När kom förbudet mot kvinnliga präster?
Finns det en regel eller en lag beror det på att den vid någon tidpunkt ansetts behövas. Det bör betyda att kvinnor i den tidiga kyrkan fungerat som präster eller att det funnits en diskussion om de skulle kunna bli präster. Med facit i hand vet vi att de som var motståndare till kvinnliga präster vann den maktkampen. Frågan jag ställer mig är när den utspelade sig? Kanske är det någon kunnig läsare som vet eller i alla fall kan komma med en kvalificerad gissning?
Jag har sökt efter artiklar, men inte hittat något som direkt berör frågan och jag har heller inte läst om det i någon bok. Men jag hittade en intressant artikel på Frontline där Elizabeth Clark och Elaine H. Pagels ger sin syn på kvinnans roll under kristenhetens första århundraden. Det är inte direkt några nya rön, men en bra sammanfattning av den forskning som finns på området.
Elizabeth Clark beskriver utvecklingen i några få rader:
Elaine Pagels skriver att man ska vara försiktig med att se de första kristna som jämställda även om kvinnor både missionerade, predikade och döpte. De kristna var en lite sekt som det var farligt att tillhöra, de fick ta vara på de personer som vågade och kunde bidra. När sedan kristendomen blir mer etablerad blir, kvinnorna utmanövrerade. För min del drar jag paralleller till nutida händelseförlopp som t.ex. den arabiska våren.
I artikeln finns också en länk till en essä av Karin L. King som presenterade och tolkade det omskrivna papyrusfragmentet. Hon skriver i inledningen att en del forskare anser att kvinnor kan ha varit i majoritet bland de första kristna. Vilket ger en lite annan bild av rörelsen än den vanliga.
Karin L. King skriver också en av de tidiga kristna grupperna Montanisterna på 100-talet hade kvinnliga pressbyter och biskopar. Artikeln på Wikipedia är nog inte den bästa, men basfakta finns i alla fall med. Den som vill läsa mer kan bara byta till den engelska artikeln som är mer utförlig.
Det väsentliga som jag ser det är att det inte har varit givet att Katolska kyrkan skulle utvecklas som den gjorde och att kvinnor inte ska kunna vara präster. Kyrkans historia består tyvärr minst lika mycket av människors maktstrider som Guds vilja. Mot den bakgrunden kan jag inte se någon anledning till att inte kvinnors prästkallelser ska kunna prövas.
Jag har sökt efter artiklar, men inte hittat något som direkt berör frågan och jag har heller inte läst om det i någon bok. Men jag hittade en intressant artikel på Frontline där Elizabeth Clark och Elaine H. Pagels ger sin syn på kvinnans roll under kristenhetens första århundraden. Det är inte direkt några nya rön, men en bra sammanfattning av den forskning som finns på området.
Elizabeth Clark beskriver utvecklingen i några få rader:
" In the New Testament, we find many women mentioned, some by name, some not.... They are named as co-workers, some of them seem to be part of missionary couples that go out and help convert others to Christianity. We find less evidence of this as you move into the 2nd century and the 3rd century; as Christianity becomes more established, and a male hierarchy of the clergy is developed, women tend to get more and more excluded...."Hon tar också upp en intressant formulering i Galaterbrevet där det Paulus, enligt Clark egentligen säger om man översätter stycket rätt är: att ingen jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Vilket hon tolkar som en mer jämställd betydelse, som jag uppfattar det att vi är alla människor.
Elaine Pagels skriver att man ska vara försiktig med att se de första kristna som jämställda även om kvinnor både missionerade, predikade och döpte. De kristna var en lite sekt som det var farligt att tillhöra, de fick ta vara på de personer som vågade och kunde bidra. När sedan kristendomen blir mer etablerad blir, kvinnorna utmanövrerade. För min del drar jag paralleller till nutida händelseförlopp som t.ex. den arabiska våren.
I artikeln finns också en länk till en essä av Karin L. King som presenterade och tolkade det omskrivna papyrusfragmentet. Hon skriver i inledningen att en del forskare anser att kvinnor kan ha varit i majoritet bland de första kristna. Vilket ger en lite annan bild av rörelsen än den vanliga.
Karin L. King skriver också en av de tidiga kristna grupperna Montanisterna på 100-talet hade kvinnliga pressbyter och biskopar. Artikeln på Wikipedia är nog inte den bästa, men basfakta finns i alla fall med. Den som vill läsa mer kan bara byta till den engelska artikeln som är mer utförlig.
Det väsentliga som jag ser det är att det inte har varit givet att Katolska kyrkan skulle utvecklas som den gjorde och att kvinnor inte ska kunna vara präster. Kyrkans historia består tyvärr minst lika mycket av människors maktstrider som Guds vilja. Mot den bakgrunden kan jag inte se någon anledning till att inte kvinnors prästkallelser ska kunna prövas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)